Är detta att vara Charlie?

Behovet av att finnas med i kören som sjunger ut mot fanatism och hatiskt våld väcks hos de flesta i många samhällen. Je suis Charlie, blir symbolen för delaktighet, vare sig man håller skyltar. exponerar devisen på Facebook eller bara i sitt sinne prövar frasen. Uttrycket blir kanalen att visa att man finns med.

Räcker det att vifta med skyltar eller påstå sig vara Charlie? När denna monstruösa och avskyvärda jihadistiska mordattack så småningom blir historia, vad blir det då av vår vilja att vara Charlie? Av den självklara impulsen att vara försvarare och kämpar för yttrandefrihet och demokrati?

Redan nu blir detta att vara konsekvent när man ställer in sig i leden problematiskt eftersom förbehållen och reservationerna egentligen är många. Klarar vi verkligen av total yttrandefrihet? Eller menar de flesta av oss att somliga, de av den rätta ullen, har mera rätt att tala? I vårt land har det ju blivit en folkrörelse av att försöka hindra dem som har misshagliga åsikter. De ska tystas och överröstas med skrammel av nycklar, drillar från visselpipor, dånet av kyrkklockor eller vad det nu kan vara.

Viljan till protest förenar oss likafullt. Mot morden, mot dem som vill inskränka yttrande- och pressfrihet. Ett massivt avståndstagande från dem som med våld vill skapa motsättningar och destabilisering så att deras organisationer och hemliga sällskap kan flytta fram sina positioner.

I SvD fanns nyligen en artikel som vill komplicera diskussionen och visa på det motsägelsefulla. Artikeln handlar om varför många av oss faktiskt inte är Charlie! Texten var skriven av holländaren och statsvetaren Cas Mudde. Han anger tre skäl till varför människor inte är Charlie. Det första handlar bland annat om följande: Många människor är inte Charlie därför att Charlie Hebdo kritiserar alla religioner och alla politiker, oberoende av etnicitet, kön, ideologi och så vidare. Följaktligen har ledare från samtliga religioner och politiska partier kritiserat dem.

Nästa argumentet framställs så här: För det andra är många människor inte Charlie, eftersom de tycker att demokratiska debatter bör vara ”civiliserade” och inte såra andras känslor. Problemet är att ”civiliserad” är ett svårfångat begrepp som betyder mycket olika saker för olika människor. Dessutom menar Mudde under denna punkt att det finns de som får ta emot kritik medan vissa antidiskrimineringslagar skyddar somliga andra grupper mot kritik även om den skulle vara berättigad.

Den tredje punkten inleds:  för det tredje är många människor inte Charlie därför att de är rädda. Många kritiserar aldrig öppet något eller någon, i alla fall inte om det handlar om kritik mot relativt mäktiga personer. Till och med bland professionella kritiker, såsom komiker och intellektuella, håller självcensur i allt större utsträckning på att bli normen. Många behandlar frågor som har med judar och Israel att göra på ett mycket försiktigare sätt än vad gäller andra folkslag och stater.
 
Yttrandefriheten är vare sig lika överallt eller ovillkorlig. Inte här hos oss och inte i många andra västliga demokratier. Satiriker, tryckta alster och media får ofta lite mera svängrum än vanligt folk. Och gränsdragningen mellan satir och kritik och förtal eller hets mot folkgrupp är subjektiv. Yttrandefriheten handlar i sin kärna om att fritt utan inskränkning och lagliga påföljder få säga sin mening, att kunna hävda och påstå, hur rätt och klokt eller snett och vint det än är. Men så ser det knappast ut...

Ingen vill väl heller att osanna påståenden och ryktesspridning ska kunna avgöra val, snedvrida konkurrens eller orättfärdigt skandalisera enskilda människor? Det är rimligt att det finns sätt att rida spärr mot sådant bruk av det fria ordet. Men var dessa gränser ska gå och hur de ska upprätthållas tål att fortsatt fundera över. Därtill kommer frågor om det är rimligt eller moraliskt försvarbart att säga saker bara för att man kan. Samtidigt hotar där självcensur och den tystnadens kultur vi har skäl att frukta.

Ett exempel där man kan tänka olika om var gränsen ska gå. Jag reagerade nyligen starkt mot ett par bilder som förekom på Facebook. Av någon anledning nåddes jag från någon av mina amerikanska vänner av en märklig propagandabild, där uppgiften tydligt var att svärta ner Hillary Clinton. Under en bild på Hitler fanns ett citat och bredvid diktatorn fanns en bild på Clinton. Under deras bilder fanns ganska oskyldiga men snarlika meningar de sagt om att man behöver sluta tänka på individerna och värna samhället. Syftet med att koppla nazisternas överstepräst med Clinton var naturligtvis att få det att framstå som att Clinton och Hitler var ett och detsamma eftersom de tydligen delade åsikter.

Jag protesterade och bad FB hindra fortsatt publicering av bilderna. Men det var omöjligt att få Facebook att ta bort bilden, man sa nej. I USA kan man tydligen använda sådana metoder. Motvilligt tar jag risken att här återge bilden. ( Tillägg. Men, jag har redan tagit bort den igen för att inte  ge ökad spridning åt sådant förtal. Bilden behöver åtminstone beskrivas för att visa hur långt man over there kan gå för att smutskasta sina meningsmotståndare under yttrandefrihetens skydd.) I Sverige går det inte utan påföljd att på det sättet associera någon, särskilt inte om det är helt grundlöst, med Hitler och nazism. (I Sverige kan det räcka med att slänga in för många tyska glosor i en text för att bli uppläxad av ett domkapitel.)

Ett detta uttryck för yttrandefrihet? Eller ett omoraliskt övertramp (ordet omoralisk ska här beskriva magnituden) ? Är detta Charlie?