Vad händer med ett sammanhang, en förening eller en kyrka, där de som har en avvikande uppfattning inte längre upplåter sin röst? Om tigandet tar vid med motiveringen att det ändå inte tjänar något till? Hur blir det om människor börjar hålla sig med uppfattningar som de inte delar med sig av, sådana som de inte vill yppa eftersom det kan förorsaka obehag?
Det är inte lätt att hävda en avvikande uppfattning om stora kyrkopolitiska konstellationer gjort upp. Särskilt om man vet att det bara vållar besvär, i sammanträdet, för den egna församlingen och för en själv. Det krävs en kultur och attityd av inkännande och empati för att ge utrymme åt en verkligt fri och öppen diskussion.
I efterhand, när dammet lagt sig efter åtskilliga vändor i processerna som ledde till storpastorat så visade det sig att om förslagen presenterats sakligt så att man hade förstått vad som stod på spel. Och om man upplevt att diskussionen var fri och inte inpiskad i färdiga partifållor så hade fler önskat och kunnat motsätta sig storpastorat. Åtminstone kunde sådana röster höras när och om man i efterhand lyssnade in några av dem som vanligtvis och oftast sitter tysta och stilla. Inte för att det förändrar något idag. Men insikten kan göra nytta. Om man vågar, önskar och vill forma församlingar och pastorat med stort lokalt självbestämmande och lokala önskemål istället för toppstyrning och fåvälde.
Att öppet få säga sin mening betyder inte att man därmed får sin vilja genomförd. Inte heller att andra låter sig övertygas. Konsten att lyssna med öppenhet är svår. Det är så lätt att det slår över i försvar eller repression. Dessutom kan den som är ovan att yppa sin åsikt ha svårt med balansen. Anklagelserna mot alla andra kan bli överdrivet stark, obalanserad och rent personlig. Jag vet eftersom jag försökt men ofta misslyckats forma en tillåtande miljö och kultur.
Hur ska man klokt hantera utskällningar för att man aldrig genomför förslag eller bara avvisar andras tankar? Hur möter man med öppenhet påståenden om att man är inskränkt och konservativ bakåtsträvare? Beskyllningar om än det ena och än det andra? Jag vet sannerligen hur lätt ambitionerna bland kyrkligt anställda sporrar till nya herkulesiska insatser. Och till kritik mot ledningen. Man ska, som på himmelskt uppdrag, förflytta berg och starta nya och ännu fler behjärtansvärda verksamheter och projekt. Vilket ter sig mindre lämpligt när det knappt finns ork att klara det man redan tagit på sig. Sådana ekvationer är svårlösliga.
Tystnadens kultur, den som gör det svårt för en hel del personer att yttra sig och tala fritt, råder den på kyrkliga arbetsplatser och i sammanträdesrum? Om det är uppfattningarna med all sannolikhet delade. Men om man vet att det fria ordet kostar i form av sämre lön, ännu mindre inflytande och gehör eller rent av till utfrysning? Även om man har olika meningar kanske det gick att enas om att det inte är tystnad eller rädsla som borde råda. Inte i en kyrka som ofta upprepar änglarnas ord i sina gudtjänster: var inte rädda!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar