Jag vill bli trospolis!

Reformationsjubileet 2017 är ett tillfälle som borde nyttjas för att i hela Svenska kyrkan fokusera på några gemensamma frågor. När det gäller viktiga teologiska eller ekumeniska dokument, som t ex Limadokumentet eller den gemensamma deklarationen om Rättfärdiggöresleläran, så finns det åtminstone ett ord som betonar att det inte bara är en angelägenhet för Svenska kyrkan på nationell nivå. Ordet pekar på att det dokumentet handlar om angår hela kyrkan och i synnerhet församlingarna där det ordinarie kyrkliga livet levs. Ordet är receptionsprocess! Då finns en medvetenhet om att det är en process som sätts igång och att den måste få ta tid. Då sprids också dokumentet ut i kyrkans många församlingar i hela landet för att alla ska ha en möjlighet att läsa, diskutera och bilda sig en uppfattning!

För att bli verkligt meningsfullt borde reformationsjubileet bli det tillfälle då Svenska kyrkans alla nivåer dras in i en gemensam process för att arbeta med vad kyrkan tror, bekänner och lär! Just idag skriver Susanne Wigorts Yngvesson i en understreckare i SvD om ett forskningsprojekt om luthersk teologi som pågått i flera år och har samband med jubileet. Carl-Henric Grenholm har lett projektet som åtta forskare bedrivit och som inneburit att man studerat och granskat Luthers teologi och satt den i relation till vår egen tid. Elisabeth Gerle har just utkommit med sin del av studien under titeln: Sinnlighetens närvaro. Luther mellan kroppskultur och förakt (Verbum).

Detta var första gången jag hörde om projektet och även om jag inte längre finner daglig information om vad som är på gång så är jag säker på att de flesta församlingsanställda inte heller hade en aning om att detta projekt ens existerade! De som läser Verbums kataloger kan möjligen vara upplysta liksom en inre krets av beslutsfattare. Problemet är egentligen inte forskningens isolering utan en basal brist på relevanta nyheter och meningsfull information. Risken är att firandet av reformationsjubileet blir till ett antal konferenser och evenemang. Om man inte satsar på att engagera och aktivera hela den Svenska kyrkan är risken uppenbar att firandet inte får någon särskild bestående betydelse utan blir en krusning på ytan.

Det är mycket intressant att försöka se på vilka sätt Luthers teologi kan vara meningsfull och relevant för kyrkan idag. Särskilt som kyrkan inte längre tycks upprätthålla någon sanningarnas hierarki. De tunga teologiska texterna Svenska kyrkan lutar sig mot formulerades redan på 1500-talet. I Kyrkorordningen anges de främsta av dessa är den oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530 och Konkordieboken, i vilken t ex ingår De Schmalkaldiska artiklarna, Luthers katekeser, Konkordieformeln och Om påvens makt och överhöghet. De flesta av dessa texter är knappast lästa och än mindre särskilt omfattade eller sedda som normerande för Svenska kyrkan idag!

Vad gäller mera moderna uttryck för det kyrkan tror, lär och bekänner får vi hålla till godo med Psalmboken, ett i och för sig viktigt dokument, men knappast använt som teologisk vägledning utan mer fungerande som en poetisk och mångfaldig tolkning. Särskilt som man församlingar såväl som personer väljer sig fram genom psalmboken och lätt kan hoppa över sådant som verkar mindre angeläget. Och andra moderna uttryck för kyrkans lära, som beslut i kyrkomötet (sic!) hamnar i en lång rad där ingen egentligen längre håller ordning på vad kyrkans dogmatik rymmer och vilka uttryck som har företräde framför andra.

Ett nytt bekännelsearbete är därför av nöden. Det ska rimligen inte vara så att Svenska kyrkan, som håller sig med bekännelseskrifter, nöjer sig med att ha en approximativ teologi som man kan tolka lite hur som helst. Ett litet avsteg här och en justering där, en omskrivning när det tycks passa och en känsla av att allt går an. Det är ingen bra idé. Den som vill ha minsta ordning och reda i det kyrkan tror, bekänner och lär får finna sig i att med förakt och avståndstagande i rösterna bli benämnd trospolis. Och visst. I så fall blir jag gärna en trospolis. Inte för att bura in de som ser annorlunda på saker och ting eller för att rädhågat häcka vid en gräns. Snarare för att se till att det finns ett levande och vibrerande centrum. Lite ordning och reda vad gäller tro, bekännelse och lära är nämligen av nöden i en kyrka!