Utvecklingsmoral på vacklande grund

Läser i SvD om utvecklingsmoral. Ett begrepp lanserat av socialdemokraterna för att folk ska ta sig samman. Begreppet antas syfta på ett slags personligt ansvarstagande för samhället som man tror har genklang i landet. Varje person ska se till att det blir ordning och reda och att man lägger manken till. Så långt är det gott och väl men parat med politiska åtgärder som andas av storebror som ser allt och vet bäst undergrävs förmodligen viljan både här och där att bli nyttiga kuggar.

Personligt ansvarstagande bygger allt som oftast på visat förtroende. Om förtroendet att fatta kloka beslut i frågor om den egna familjens tillvaro inte finns så undergrävs den utvecklingsmoraliska förväntan på ansvarstagande och insatser för samhället. Den blir svår att ta på fullt allvar. Likaså om orden från ledande politiker kan avslöjas som tomma och uppfattas som snömos faller allvaret bort när man orerar om sin höga förväntan på folket.

Den höga arbetsmoralen och pliktkänslan har ofta förknippats med vårt lutherska arv. Genom historien har kyrkan bidragit till att en sådan föreställning uppkommit. Underdånighet gentemot överheten inskärptes i hustavlans värld, människor skulle förbli vid sin läst och vara nöjda med sin lott. Samtidigt var det en Gudi behaglig gärning att förstå sitt eget arbete som ett kall. Skomakaren gjorde skor Gud till ära. Att resultatet så småningom blev en utpräglad pliktmoral är inget att förvånas över.

Men den kristna människans frihet var att inte vara bunden av människobud. Moralen och förpliktelserna riktade sig ytterst mot Gud. Mönstret finns redan i Gamla testamentets förbund där folkets överenskommelse med Herren löftesbinder dem, förpliktigar dem, till att göra det goda och rätta som den Högste vill. I Nya testamentet påbjuds kärlek till medmänniskan och diakonal solidaritet med de mest drabbade inte som frälsningsväg men som ett gensvar på den kärlek Gud visat.

När Gud detroniseras och ersätts, som i sekulariseringens tidevarv, förlorar också denna inriktning mark. Talet om moral och ansvarstagande kräver motiv och förankring. Ett slags orsakssammanhang. Om Gud inte är orsaken till att människor ska axla ansvar och bistå sin nästa blir det mera som ett val. Något man kan göra för stunden och så länge man har lust eller själv tycker det är motiverat. Det räcker inte med politisk ideologi, ett parti eller en partiledare. Inte i längden...

Bön under Almedalsveckan

Må landets politiker bli så ödmjuka 
att de kan se det egna partiets brister, 
erkänna de andra partiernas förtjänster
och ha förstånd nog att samarbeta 
för vårt gemensamma bästa!

Fortsatt sommar...

Via negativa är en attraktiv väg. Speciellt när det gäller tro. Av någon anledning är det enklare att tala om vad man inte tror på. Det är ungefär som när man letar efter något i en överfylld skrivbordslåda eller ett fullproppat förråd. För att få reda på om det man söker över huvud taget finns krävs att man röjer undan det som står i vägen. Då passar det att samtidigt göra sig av med överflödet, det som inte längre behövs. Då uppstår också tvivel på om en del ting behövdes ens när de anskaffades. Fem linjaler och två hålslag i lådan. Fyra kylväskor och ett trasigt tält i källaren. 

Musik 

Vad är det som inte tros? Ofta har det sagts: Jag tror inte på en gammal gubbe, en farbror i himmelens höjd. Jag tror inte på en dömande straffande Gud. Jag tror inte på kyrkans Gud. Man menar nog den Gud den kristna kyrkan tror på. För Gud är inte kyrkans utan kyrkan är Guds. Men det kan vara lätt att få om bakfoten. Eftersom det finns många kyrkliga exempel på ett slags äganderätt, ett förfogande som visar att man själv kan avgöra och prägla Guds väsen. En mera behändig och mysig Gud. Som alltid råkar mena det som man anser för stunden, det året eller decenniet.

Musik

Nu nöjer människor sig sällan med besked om vad som inte tros. Det finns en naturlig nyfikenhet på vad någon tror och vet, eller tror sig veta. Det är då någon kläcker ur sig att det räcker att frågorna ställs. Så att man kan fundera vidare. Som om detta att finna Gud och utveckla en tro vore ett individuellt och personligt projekt. Byggt på egen reflektion. Kyrkans rika skatt på erfarenhet och på sekler av brottning med den genom Bibelordet uppenbarade tycks då försumbar, obefintlig. 

Musik

Jag tror på något, är en inte ovanlig sammanfattning. På att det finns någonting. En kraft. Som vill oss väl. Det är stort att tro på något. Det kan förklara varför Hjalmar Gullbergs och Lars-Erik Larssons Förklädd Gud blivit så uppskattad. Då vandrar vid vår sida, en Gud förklädd. Visserligen lär Förklädd Gud handla om Apollon. Men det finns anknytning även till kristen tro, en dubbeltydighet som verkar tilltalande. En obekant gudomlig närvaro. Så människan är kanske inte alldeles övergiven och ensam. Alltid något. En startpunkt som åtminstone Paulus redan på sin tid la märke till och använde som språngbräda.

Musik

Om vi gör något till gud är det inte särskilt konstigt att den diffusa allmänreligiositeten breder ut sig. Här lägger jag handen på mitt eget hjärta och erkänner att det är lätt att få en släng av samma sjuka. Att skriva eller häva ur sig floskler. Välvilja och positivitet. Krydda gärna med några låneord och specialtermer. Storord kallar somliga det. Blir de för många devalveras de. förlorar sin betydelse, sjunker ihop som punkterade däck. Omvändelse, nåd, frälsning, återlösning, rättfärdiggörelse, tro, förtröstan, helgelse, mirakel... Det är inte mängden eller hur tätt samman orden står som skapar tankereda i trons värld.

Musik

Ingen farbror ovan molnen. Varför skulle någon tro på just en sådan bild? Var kommer den ifrån? Varför uppstår en gudsbild som gör det extra enkelt att förneka och ta avstånd från alla andra och mera raffinerade föreställningar om Gud, från tron på Gud? Dessutom är det ju verkligheten bortom som varje föreställning och varje gudsbild hänvisar till och är en avglans av. Förnämst av alla ikoner och gudsbilder är Jesus själv. I honom öppnar sig Gud på ett för oss någorlunda fattbart och gripbart sätt. Och Ordet blev kött och tog sin boning ibland oss...

Sommar, sommar, sommar....

Jag heter Lars B Stenström. Kallas för Lasse. Eller Lars eller Lars B. Jag är född på Gotland och har aldrig riktigt kunnat klippa navelsträngen till den stora ön långt därute i Östersjön. Det här kunde ha varit mitt sommarprogram. Om jag hade funnits på rätt lista. Hade utmärkt mig, stuckit ut i mängden. Nu är min katt mera känd än jag. Good for him! Han som fastnade i landstingets porrfilter. En dag kanske Sixten, the cat just därför får erbjudandet. Att jamma i radio…

Musik

Trumpet är ett fantastiskt instrument. Vilket ljud, triumferande och mäktigt. Tänk vilka fanfarer man kan förgylla högtider med. Men innan man är där. Vad får man inte utstå? Jag hade svårt att uthärda de ljud, kan de kallas toner (?), som inte nådde ända upp och till rätt tonhöjd. Det värkte liksom i själen. Trumpet spelar jag inte.

Eller ta violinen, den spänstiga lilla fernissade lådan med strängar på, en folkets harpa. Den kan kvida och morra, spritta och sjunga. Violinen kan också få de stora symfonierna att bryta igenom den mest djupgående känslotundra som ockuperat ett bröst. Men - violin är inte mitt instrument. Det spelade min lillebror. Hur det lät när han som barn övade skalor och enklare melodier går inte att beskriva. Nu har smärtan gått över och han är nybliven pensionär. Det låter numera elegant och synnerligen njutbart. Om violinen hans.

Musik

Ett ensamt piano är som en hel orkester. På dess svallande toner kan man surfa. I dess mullrande myller kan man försmäkta. Eller förlora sig. Jag spelar inte heller piano. I sju år försökte jag lära mig behärska grunderna och nådde fram till Peterson-Bergers enklare stycken. Men en musikdirektör ritade ilsket med sin blyertspenna på de tangenter jag borde ha använt. Så att när lektionerna var över hade mina fingrar blivit lika grå som lusten att fortsätta spela. Tänk så många saker i livet som av olika anledningar aldrig blir av. Instrument man inte tog sig an. Utmaningar man valde bort.

Musik

Ordet inte är ofta beskyllt för att vara negativt. Genom att utesluta och avgränsa saker och ting. Men allt som stryks bort behöver inte uppfattas som en förlust, som något dåligt. Tvärtom minskar alternativen för varje sak som väljs bort. Vilket kan vara riktigt bra och positivt. Så, nej, inte är inte enbart något negativt. 

Musik

Risken är förstås att människor fastnar vid det där som aldrig blev av. De ångrar sig och ältar chansen som gick dem förbi. En präst i norra Värmland, numera saligen avsomnad, grämde sig för att han lät ett erbjudande gå sig förbi. En gammal spåkunnig dam i de djupa skogarna ville smörja hans flintskalle med fotogen och läsa över den för att se till att hårsvallet hans kom tillbaka. Han tänkte hur det skulle se ut om en präst använde sig av vidskepelse och besvärjelser. Så han avstod. Men Sven, som han hette, kunde aldrig helt sluta fundera över vad som hade hänt om han tackat ja.

Musik

Redan under studietiden försökte jag och min fru påbörja en adoption. Vi tröskade igenom alla ansökningshandlingar, lämplighetsprövades av socialförvaltningen, översatte dokument och skaffade stämplar från notarius publicus. Och väntade. Vi skulle få en liten flicka från Indien. Det gick så pass långt att en mycket liten person blev utsedd. Då bestämde sig Moder Teresa för att till det där avlägsna landet i norr, Sverige, dit skulle inga barn från hennes barnhem längre få komma. Inte om det redan fanns ett syskon! Så processen tvärstannade. Avbröts helt. Inget blev av. Det vi längtade efter, hoppades på, räknade med – av det blev intet.

Musik

Motgångar kan sporra till nya ansträngningar. Bli till en möjlighet att välja annorlunda. Inte där och då. Orken tog slut. Det var dags att lämna studieorten för att ge sig ut i stora världen. Det blev Örebro. Motgångarna var flera. Vi fick ingen lägenhet i den nya staden Jag uppvaktade myndigheter, talade med prosten, ringde bostadsföretag, men förgäves. Ingen lägenhet. Till sist erbjöds vi tre enrummare på olika våningsplan i Stjärnhusområdets enda höghus. Efter ett mycket upprört uttag med bostadsförmedlingen, det fanns en sådan inrättning på den tiden ty bostadsbristen var stor redan då, så fick vi en liten lägenhet ganska centralt i Örebro. Solen tittade in i rummen ibland. Inte av egen kraft. Utan genom att spegla sig i grannhusets fönster. Efter något år var vi helt övertygade. Livets skuggsida kan möta oss alla. När som.

Musik

                                                                                                

Vi det här laget hade familjen vuxit. Nu var vi två föräldrar och två barn. Ett biologiskt barn, det kallas så fastän jag är övertygad om att alla barn är lika biologiska, och ett adopterat. De trivdes ganska bra i huset. Där fanns inte så många andra barn så de vuxna brydde sig om dem. Mycket! Särskilt en man som kallades för Viöa. Han uppförde sig inte som alla andra, men var oerhört barnkär, beskyddande och omhändertagande. Varje lördag stod han utanför dörren med en sockerdricka och en påse med kokosbollar. Ska barnen ha, sa han och gick. Han åt stark medicin så att han kände inte skillnad på värme och kyla. Han kunde gå utan skjorta i minusgrader. Så lite uppmärksamhet väckte han allt. När bilar körde in på gården stod han på sin balkong och skrek. Ilsket. Svärandes. Över dessa förb…humhum bilar som kan köra över pojkarna. Är ni inte kloka era dj… Och när det en lördag var knökfullt och lång kö på Systembolaget och han stod längst fram, då ropade han högt till min fru: Ska jag köpa ut åt´na prästfrua?! Vad gör man inte för sina medmänniskor! Han avled i förtid. Kapellet var överfullt av människor han betytt något extra för...

Musik

Det hände att det ringde på dörren. Halv två på natten. En grannfru stod utanför blödande och rädd. Hon hade blivit slagen halvt fördärvad av en berusad man. Det blev många besök dagen därpå. Hos sjukvård, polis och socialtjänst. Någon annan ville visa sin nya hundvalp klockan tre. Inte på eftermiddagen. På natten.

Musik

Det ringde ofta på dörren. Ryktet hade ju gått. Det bodde en prästfamilj i huset. Kan ni hjälpa till med att visa hur tvättmaskinerna fungerar? Det är skrik och bråk i en lägenhet, kan ni göra något. Någon har svimmat. Kom och hjälp till. Tanten på våningen nedanför går halvnaken i trapphuset. Kan ni hjälpa henne så hon får kläder på kroppen. Vi kom att bry oss om varandra, vi och våra grannar. Som vore vi en stor familj. Utan vidare kunde vi ha arbetat heltid. I huset där vi bodde. Som medmänniskor. Men studier och jobb skulle också skötas. Så när en grannlägenhet brann upp en natt och vi inte vaknade av rök, sirener eller brandbilar, så trötta var vi, då bestämde vi oss definitivt. Här kan vi inte längre bo kvar. Inte en dag till

Musik 

Så vi flyttade till Drottninggatan. 75 meter. Allt förändrades. Blommorna fick fnatt. Ljust lyste på dem. Från morgon till kväll. En High Chaparall jublade. Den blev dubbelt så stor. Ty ljuset hade kommit in i växtens liv. Om en vanlig planta utvecklades så, vad kunde då inte hända med oss? Vi njöt.

Musik

Här blir det en paus. Eftertanke krävs. Man kan ju inte berätta allt. Vem vet vad som då kan hända…

Gilla läget eller tala?

Förhållningssätt i nuvarande kyrkliga brytningstider diskuteras alltför sällan särskilt öppet. Det tycks enklare och mera bekymmersfritt att gilla läget. Anpassning och tystnad går verkligen hand i hand. De små stegens tyranni flyttar om och förändrar efterhand villkoren. När de tvehågnsa eller försiktiga hunnit med att bestämma sig är frågorna om tro, bekännelse, lära och liturgi på många sätt redan avgjorda. Då har man redan fått svaret på om man likt grässtrån kan böja sig för vinden och när blåsten gått över förmår resa sig stolt igen.

Kyrkans skäl att finnas till är fördunklat och till och med förnekat.  Kyrkan är grundad av Kristus för människors salighets skull. Kyrkan finns inte primärt till för att kämpa för rättvisa och bygga ett rättvist samhälle även om kyrkan absolut också behöver finnas med i sådant arbete. Men för sådana uppgifter finns det många andra och inte sällan bättre instrument. När kyrkans bekännelse och kyrkfolkets vittnesbörd blir alltmera allmänmänskligt och allmänreligiöst är tiden inne då klarspråk måste talas!

Lösningen för en krympande kyrka med en alltmera diffus framtoning är inte ännu flera allmänmänskliga insatser. Visserligen hoppas många inom Svenska kyrkan att kunna locka till sig nya krafter genom att utnyttja människors vilja att göra gott och vara till nytta. Det blir den väg man vill gå för att föra människor in i församling och tro. Men om alltfler av kyrkans verksamheter och framträdanden är beroende av, eller rent av bygger på, människor som egentligen inte alls vill definiera sig som kristna, kyrkliga eller troende undergrävs påståendena om att det är kyrkan man möter i dessa verksamheter eller framträdanden.

Det har alltid förvånat mig att församlingar så bekymmerslöst önskat värva vem som helst för att företräda Svenska kyrkan. På så sätt har man kunnat pumpa upp det kyrkan gör långt utöver vad man har täckning för. Förbindelsen till altare och tro suddas bort. Vad det innebär att vara en kristen blir oviktigt. Alla kan vara med på lika villkor, hävdas det. Är det verkligen rimligt? Är det sant?

Det kan kosta på att säga vad man har på hjärtat. Men försagdhetens ande leder oss inte in i framtiden. Det gör frimodighetens och sanningens Ande. Ingen reformation, ingen väckelse, hade ägt rum om alla tigit och anpassat sig efterhand. Reformationen  bidrog i mycket hög grad till den tillnyktring som ägde rum i den katolska kyrkan. Hela kyrkan mår väl av att det talas tydligt och öppet. Även de som i folkkyrkan driver fram den allmänreligiösa utvecklingen mår på sikt väl av att människor formulerar sina invändningar och försvarar det man uppfattar som kyrkans esse!

En profilerad bekännelse och en levande tro är inte bortstötande eller ett hinder. Den är inte elitistisk eller hemlig. Den är inte reaktionär eller omöjlig. Den är en Guds gåva till ett vitalt kristet liv. Det är den tillgång som flödar över i ett engagemang för människor och värld. För deras salighets skull.

   

Svenska kyrkans ekumeniska svaghet

1993 var det stor Jubelfest. Svenska kyrkan firade i Uppsala. Då mindes man Uppsala möte 1593 som befästandet av den svenska reformationen. Men festen 400 år efter besluten i Uppsala innehöll tankar och förhoppningar som gick i ekumenikens tecken. I tidskriften Signum 1993, nr 6, skrev f Frans Holin efter jubelfesten att det var
"ett hoppfullt tecken att Svenska kyrkan vid jubelfesten velat markera vägen till enhet genom att inbjuda representanter från den stora kyrkliga gemenskapen: från Konstantinopel kom den ekumeniske patriarken Bartholomeos som representerade de ortodoxa kyrkorna, från Rom kom kardinal Cassidy från det Påvliga rådet för de kristnas enhet."

I mötet framkom förväntningar på att en dialog skulle inledas mellan Svenska kyrkan, den evangelisk lutherska kyrkan i Finland och Romersk katolska kyrkan skulle påbörjas bland annat om kyrkosyn och ämbete. Men för att få dialogen till stånd borde några viktiga grundfrågor lösas. Frans Holin formulerade frågeställningarna stringent. Man måste göra klart "vem som talar å respektive kyrkas vägnar, med andra ord, var auktoriteten i kyrkan ligger. Den andra frågan gäller dialogens kompatibilitet, dvs. om en kyrka för ekumeniska samtal med flera kyrkor måste det som sägs åt ett håll vara förenligt med det som sägs åt ett annat håll. Om det framförs divergerande uppfattningar inom en kyrka medför det komplikationer för dialogen."

Att dessa två frågor ställde Svenska kyrkan inför allvarliga problem blev inte särskilt diskuterat. Men uppenbarligen fanns det tvivel på vem eller vilka som med auktoritet och självklar representativitet kunde tala för Svenska kyrkan. Dessutom fanns tvivel på att Svenska kyrkan talade med en och samma röst oberoende av vem eller vilka kyrkan samtalade med. Med andra ord: kunde man lita på att kyrkan menade det som framfördes? Eller hävdade kyrkan flera motsägelsefulla ståndpunkter samtidigt? Kanske ändrade man sig allt eftersom?

Svenska kyrkan och ekumeniken är på nytt ett ämne som diskuteras i Signum. Nu med anledning av ärkebiskop Antje Jackelens besök i Rom och samtalen där, bl a med påven Franciskus. I artikeln skriver Kjell Blückert, Philip Geister och Fredrik Heiding med påtagliga tvivel om Svenska kyrkan längre står fast vid att ekumenikens mål är en organisatorisk och sakramental gemenskap. De skriver: "Ur katolsk synvinkel framstår det därför som problematiskt när företrädare för Svenska kyrkan verkar mena att den egna profileringen och teologiska särutvecklingen är viktigare än ekumeniska hänsynstaganden, eller när Svenska kyrkans ärkebiskop hävdar att frågan om ”en organisatorisk enhet, den är för mig inte alls särskilt viktig” (ur en intervju med Vatikanradion den 4 maj).

Att det ekumeniska engagemanget falnat betydligt inom Svenska kyrkan har bland annat märkts av vid flera av de mera omvälvande besluten som både kunde och borde ha föregåtts av seriösa ekumeniska konsultationer, samtal och överläggningar. Följden har blivit ett ökat avstånd till flera andra kyrkor i världen.

Bristen på ekumeniska målsättningar har länge varit ett bekymmer. Det är som om ekumeniken kan skötas ad hoc. När frågorna uppstår tar man ställning vilket leder till att kyrkan får en situationsekumenisk hållning istället för en övervägda och planlagda ekumeniska strategier. Att det inte duger eller räcker säger sig självt. Resultatet blir också alltmera av alliansekumenik där man formar tillfälliga allianser för att uppnå realpolitiska mål. Men den kyrkans enhet som hela den ekumeniska rörelsen drivit blir då alltmera avlägsen.

Reformationsjubileet borde kunna bli en ny start för teologisk reflektion och ekumenisk dialog, särskilt med den kyrka som reformationen avsöndrades ifrån.  

Hälsokontroll avslöjar hosta i eposten

Datorn hann knappt bli varm innan en annan kraft tog kontroll över den. Den naturlyriska betraktelse jag vagt hade i tankarna att skriva tvärbromsades. Här var fenomen i farten. Av andliga dimensioner. E makt hade gripit in. Oh fick saker att hända på datorskärmen. Utan några synliga knapptryckningar!

För den som är kristen är upplevelsen inte alldeles avlägsen. Med pingsten i åminnelse vet man att sådant kan ske. Det kan vara nog så oroande. Om den helige Ande griper in blir man osäker på om det verkligen finns någon styrning? Kanske är människan okontrollerbar i sådana lägen? Man misstänkte ju berusning redan den första pingsten. Redan då visste man att stora helger kan få sådana följder. Infall och irrationellt beteende kan vara å färde. Åtminstone tänks det så vid sidlinjen. Av oss som mera sällan blir hänryckta och häftigt entusiasmerade. Och därför mera kyligt och kliniskt kan iaktta.

När det gäller datorn är detta kyligt observerande förhållningssätt inte längre möjligt. Inte för mig. Irritationen stiger hundrafalt på några sekunder. Trots att jag länge övat mig att låta alla longörer bli till små bönestunder. Numera allt oftare för att datortekniken ska fungera oklanderligt. Snart. Helst genast!

Ibland stänger datorn av sig själv. Den skall startas om. Har någon på andra sidan Atlanten bestämt. Så snart den tuggat i sig en massa MB. Jag brukar tänka att MB betyder något Mycket Bra. Hoppas kan man ju alltid. Kraften som tog över datorn meddelade i en därför särskilt uppdykande informationsruta denna gång att datorns hälsa skulle kontrolleras. Som en slags läkarundersökning. Utan närvarande doktor.

Det kan behövas. Datorn har haft hosta i e-posten mycket länge. En rethosta som aldrig tycks gå över. Den hostar upp en massa äckligt spam. Kontaktmail från exotiska damer. Vinstbesked från Nigeria. Arv som någon vill dela med sig av. Folk som annars berömmer sig av att inte vara troende visar sig inte alls var särskilt på djupet sekulariserade. De tror genast att en dröm gått i uppfyllelse. Kanske inte deras dröm, men den ligger så nära, så varför avstå?

När datorhälsan ändå ska kontrolleras behöver någon kolla internettrycket. Det sjunker ofta drastiskt. Med yrsel och desorientering som följd. En känsla av att vara avskuren från omvärlden infinner sig. Vilket sägs vara ett av de tydligaste symptomen. Allt går plötsligt trögt och långsamt. Domning och synstörningar är inte ovanligt.

Ålder spelar in när hälsan ska bedömas. Det kan bli omöjligt att förstå vad de unga säger och gör. Obegripligt och konstigt är det. Till sist vill datorn inte ens befatta sig med allt som rör sig för fort och i för utsökta små grafiska detaljer. Synen är svagare bliven. Förståndet något trögare. Men har man fått godkänt i hälsokontrollen kan man köra vidare. Då går det också  att få några programuppdateringar insprutade. Fjärrstyrda. Återigen. Har man tur täcks åtgärden av någon allmän hälsoförsäkring och blir kostnadsfri för den enskilde,  Så att man klarar sig hjälpligt ett tag till. Utan att vara bunden. Av långa avtal. Till ett bestämt företag. Eller till hemmet. Fastknuten. Med ännu längre kabel.

Namninsamling om förslaget till kyrkohandbok

Ett upprop som gäller förslaget till ny kyrkohandbok cirkulerar i dessa yttersta av tider på Facebook. Det är ett antal präster som också fått nog av förslaget och hur arbetet skötts. De vill se en omstart av arbetet. Deras invändningar är mycket kortfattat formulerade, men visar på en betydande oro över den teologiska inriktning och accent som förslaget fått. I uppropet hänvisar man till de prästlöften man avgav vid prästvigningen och menar att löftens faktiskt står i ett motsatsförhållande till handboksförslaget. Här är uppropets första stycke:

I Svenska kyrkan pågår arbetet med att ta fram en ny kyrkohandbok. Ett förslag har presenterats och prövats i ett stort antal församlingar. Vi som undertecknar denna lista är präster i Svenska kyrkan. Vid vår prästvigning avgav vi löftet om att stå fasta i kyrkans tro, att rent och klart förkunna Guds ord så som det är oss givet i den heliga Skrift och så som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse, liksom att rätt förvalta sakramenten. På grund av dessa löften kan vi inte bifalla föreliggande handboksförslag.

Den bärande invändningen i det som följer därefter är att förslaget innehåller en teologi som har ett distanserat förhållande till Bibel och bekännelse. Det finns för många formuleringar som inte stämmer med det rena och klara Gudsordet. Men även det man kallar den liturgiska traditionen blir försvagad eftersom förslaget är en undermålig bärare av denna allmänkyrkliga och för de stora kyrkornas gemensamma arv. Till sist hänvisar man till ekumeniken och understryker att handboksförslaget är ett steg bort ifrån den väg Svenska kyrkan följt sedan 1900-talet. Man skriver:

Vi finner att delar av förslaget bär en teologi med alltför vag förankring i Bibeln och i vår kyrkas bekännelse. Många av förslagets ordalydelser förkunnar inte Guds ord rent och klart. Vidare är förslaget en undermålig bärare av den liturgiska traditionen vilket försvårar möjligheten att rätt förvalta sakramenten. Handboksförslaget tar dessutom ett steg bort från den ekumeniska väg som präglat Svenska kyrkan sedan 1900-talets början och som är en del av vår kyrkas identitet.

Den som vill underteckna uppropet finner namninsamlingen här!

Ett antal stillsamma inlägg som handlat om handboken har funnits på denna blogg. Till några av dem länkas nedan:

Vilka principer styr handboksarbetet

Om nattvardsbönerna

Gör om, gör rätt

Partipolitik och nattvardsböner

Varför ber Svenska kyrkan inte för Sverige?

Svenska kyrkan och handboken

Synden försvagas

Bön om förlåtelse

Inte kyrkan light

Reformationen och auktoritetstro

Hur kommer det sig att reformatorernas verksamhet i olika länder fick ett sådant genomgripande och omvälvande resultat? De historiska förutsättningarna fanns för en förändring genom spänningar mellan kyrklig och världslig makt. Den katolska kyrkan som internationell kraft var oerhört mäktig och gjorde anspråk på lydnad från furstar och folk. När tiden var mogen framträdde så en Luther och en Melanchton, en Olaus Petri och en Laurentius André. Deras personligheter och deras tänkande gav förändringen både gemensamma drag men också olika betoningar.

Reformationen innebar att den blinda och underdåniga auktoritetstron bröts sönder. Vare sig det gällde kyrkliga konciliers beslut eller kungars maktutövning fick folket möjlighet att själva bilda sig en uppfattning, de uppmanades att godta det som var sant och riktigt men att förkasta det som inte höll måttet. Till sin hjälp fick människor både mässa, predikan och bibel på folkspråk. Ty det var viktigt att det som sades och förkunnades var begripligt. Det var ju Guds vilja att man kunde förstå. ”Medan det var nu apostlarna rätt hålla Kristi nattvard på hebreiska, kaldeiska, grekiska, latin och andra tungomål som folken förstå kunde, där de predikade före, vi skulle då vårt svenska mål vara så förakteligt att man icke skulle må göra det på svenska? Vi svenske höra ock Gudi till såväl som annat folk, och det mål vi hava, det haver Gud givit oss, såväl som han haver givit de hebreer, greker och latiner deras tungomål.” (Olaus Petri, Skrifter i urval, ur Orsak varför mässan bör vara på det tungomål som den menige man förståndeligt är, s 161) Inget enda språk, inte ens grekiska eller latin, stod över något annat språk. En ny nationell stolthet kunde tillåtas växa fram.  

Den allt överordnade principen var Guds ord. Det hade inskärpts och predikats förr. Men nu tillhandahölls nya redskap. Tryckkonsten gav möjlighet att sprida både bibel, psalmer och teologiska skrifter. Det som auktoriteterna, påve, kung, furste eller biskop hävdade kunde prövas på ett nytt sätt och av flera. Det som inte stämde med skriften var möjligt och nödvändigt att avvisa. Det fanns med andra ord en auktoritet som gick utöver de andra. Skriften allena! Om den följdes kunde de övriga ifrgåasättas och kritiseras.

Det är nog ingen tillfällighet att den väckelse som spred sig över världen drygt trehundra år senare har sina rötter i 1500-talets reformation och återkom till och innehöll något av samma ingredienser. Var man kunde läsa själv och kunde själv bedöma om det som var trott, lärt och förkunnat var begripligt och stod i samklang med Guds ord. Läseriet i Sverige var på ett sätt en ny reformatorisk våg.

”Måtte ännu någon säga: Skall man då allt bortkasta som doctores och helga lärofäder skrivit hava, och intet annat hava än den helga skrift? Svar därtill: Icke säger man det att man ska förkasta det de skrivit hava, ty de hava mycket gott skrivit. Men det säga vi, att vi äro fria till att taga av deras skrivelser så mycket vi förnimma att de komma överens med skriften, efter det neka ingen kan att de hava ock ofta farit villa, som S. Augustinus bekänner med sig själv. Ofta hava de skrivit tvärt emot varannan. Därför vilja vi att ingen skall vara bebunden till att tro det strax vara sant att Augustinus, Hieronymus, Ambrosios eller någon annan så säger, utan att alla må vara fria till att rannsaka och döma därom efter den helga skrift vad de hava sagt rätt eller icke…” (Olaus Petri, Skrifter i urval, Stockholm 1968, s 132 ur Om Guds ord och människors bud och stadgar i det andliga, som är själens regemente)

Olaus Petri var modig. Han fick uppdraget att predika vid kung Gustavs kröning den 12 januari 1528. Där inleder han med att undersöka varför herrskap och överhet har uppkommit. Någon ska bära svärdet och straffa dem som gör illa. Kungens ämbete är ordinerat och skickat av Gud, hävdar Olaus Petri. Men det är viktigt att det utövas kristligt. Ty, säger han, ”Gud haver skickat konungen för folkets skull, och icke folket för konungens skull. Konungen är icke skickad därtill att han skall söka efter sitt eget bästa med sitt regemente, utan på det att han skall söka efter den menige mans nytta och gagn, den Gud mångestädes genom sina helga ord klarliga haver tillkännagivit som vi nu höra vilja…”

Olaus Petri varnar kungen för att förlora sin gudsfruktan, och för att fastna i högmod eller överdåd. Kungen ska älska Gud över allting och sin nästa som sig själv. ”… han skall ej förhäva sig över sina bröder, ej tyrannisera eller nederkuva dem utan så skicka sig mot emot var och en sin nästa och underdåne, som han ville att han skulle skicka sig emot honom om han vore underdånen, och den andre vore konungen.” (ibid, s 57) Redan i denna predikan anar man Olaus Petris självständighet och oberoende, den som kom att kosta honom så mycket och så småningom leda till en dödsdom.

Kunglig avundsjuka

Efter en helg som denna kan de flesta av oss känna oss lyckliga. Det har ju varit prinsbröllop med pompa och ståt i en fantastiskt vackert smyckad slottskyrka. Gästerna lyste ikapp. Biskop emeritus, tillika överhovpredikanten, Lars-Göran Lönnermark talade pastoralt varmt och personligt med glimten i ögat. Han underströk också vikten av att lysa tillsammans. Därefter bjöds det på kortege genom ett sommarfagert Stockholm. Stiligt med vaktparad och spelande musikkårer.

Den lycka som infann sig handlade till någon del om brudparet och deras synliga kärlek till varandra. Den vann anklang. Gång efter annan kom välgångsönskningar till uttryck: Lycka till! Gratulerar! Hurra!

Nog handlade lyckan något också om att inte likt filmstjärnor och kungahus behöva beskådas och granskas av ett massivt medieuppbåd vid bröllop och kalas. De flesta av oss slipper större delen av livet galaklädsel. Och ännu fler av oss slipper pryda oss med medaljer, ordnar och band för att möta sina vänner vid bröllop och fest. Själv har jag Simborgarmärket och Guldmagistermärket i simning. (Här föreslog stavningsprogrammet svimning. Och nog minns jag att man blev smått svimfärdig efter allt klädsim, livräddning och hopp från höga höjder.) De märkena är granna och duger gott åt mig. Men jag vet att inte alla tänker så.

Vid ett tillfälle som detta blir många oerhört irriterade över det de uppfattar som fjäsk och otidsenlig underdånighet. Och över att offentliga medel är med och bekostar hela evenemanget. Några drömmer om presidenter som inte ärver sina positioner utan så att säga förtjänar dem. Som om presidenter alltid har skött sina ämbeten och visat sig vara mera moraliskt högstående. Men det må vara hänt. Man kan tänka olika.

Lyckan som sprider sig har förstås fläckar, även den. Det är lätt att bli avundsjuk och tänka på hur olika livet gestaltar sig. Ödets nycker kan numera göra sagornas förvandling möjlig. En enkel pojke eller flicka av folket byter skepnad i slutet av berättelserna. De stiger plötsligt fram som prins och prinsessa, Särskilt som barn kan man vilja leva en sådan dröm. När den inte blir verklighet kan en viss missunnsam besvikelse infinna sig.

Viss avundsjuka kan uppstå vid betraktande av det glittriga överflödet. I sitt stilla sinne tänker en och annan: eja, vore vi där! Inbjudna och synliga som utsmyckade, hedrade och efterlängtade vänner och gäster. Jag ville jag vore! Det är nog inte en tillfällighet att sådana sentiment finns. Är det månne det som kallas kunglig avundsjuka?

Av den finns många varianter. Överallt där det finns olika nivåer av ledar- och chefsskap kan den infinna sig. Men även kamrater och vänner emellan kan det bli förgiftat ogint. Varför fick han...och inte jag? Den egna tilltufsade självkänslan klarar inte alltid andras framgång. Och avundsjukan åstadkommer lätt söndring och splittring. Här kan var och en säkert påminna sig sådana tillfällen. Om någon inte kan det - är det min tur att bli lite avundsjuk...

Frimodiga dårfinkar

Det goda samhället heter en relativt ny samlingssida på nätet där ett ansenligt antal skribenter städslats för att försöka fånga tillståndet och andan i samhället. Patrik Engellau publicerade häromdagen en artikel på sajten om Behovet av balanserande dårfinkar.

Kortfattat går artikeln ut på att det behövs balanserande krafter i ett samhälle så att det politiskt korrekta (PK) inte blir allenarådande.  Engellau skriver: Hos oss har PK-folket tagit kommandot över den nationella diskursen. PK-lärorna har nästan fritt spelrum. Så är det inte i USA. Visserligen är PK-tankarna uppfunna i USA – nästan alla moderna idéer, inklusive antiamerikanismen, är uppfunna i USA – men de har där inte fått det totala genomslag som de fått exempelvis i Sverige. Kanske beror det på att det i USA finns balanserande dårfinkar med starkt inflytande i den motsatta vågskålen.

Engellau får mig att tänka på hur samstämmigheten ibland blir bedövande entonig i vårt samhälle. Den mångfald alla bekänner sig till framstår som en utopi man egentligen inte vill se förverkligad eftersom den skulle försvaga den unisona sången (bildligt talat). Det är politiskt korrekt att hävda mångfald ska råda. Men mångfalden är villkorad så att inga rådande ideal eller normer blir ifrågasatta. Det är också korrekt att hävda etnisk bakgrund behöver speglas i alla möjliga beslutsförsamlingar och organisationer, som om etniskt ursprung är det man mest behöver och inte särskilda kompetenser och mänskliga kvaliteter. 

Åter till Engellau som inte längtar efter ...någon motsvarighet till Tea Party-rörelsen i Sverige, men jag blir styrkt i min föreställning att det vore bra om den dugliga medelklassen gjorde sin röst hörd och organiserade sig för att främja sina värderingar och för att säkerställa att de synsätt och attityder som gjort vårt land så framgångsrikt åter får komma till heders.

Det finns en kraft som kan fungera balanserande om den fick verka på sina egna villkor, nämligen Svenska kyrkan. Men just för att förhindra risken att kyrkan skulle vara en återhållande eller balanserande kraft blev det nödvändigt att mot kyrkans egen vilja sätta den under politiskt förmyndarskap. Detta hände i övergången mellan tjugo- och trettiotalet. Sedan dess har politiken påverkat och ibland dominerat och styrt Svenska kyrkan så till den grad att även kyrkan är en av de främsta PK-aktörerna i landet. 

Kyrkans samhällskritik har under senare tid mest handlat om invandring- och flyktingpolitik och om miljö och klimatfrågor. Enstaka kritiska synpunkter mot brister i det sociala skyddsnätet såväl som mot den skevande fördelningspolitiken har förkommit. Men för övrigt har Svenska kyrkan blivit en företrädare för i stort sett samma tankeströmmar och ideal som är förhärskande.

Trots att kyrkan löftesbinder personer till tjänst har den allteftersom och allt tydligare struntat i att slå fast vilka förväntningar en vigd person bör leva upp till. Inga förpliktelser finns att var dag be för kyrkan eller församlingens uppgift, ingen bön, förutom den som sker i andakter och gudstjänster, förväntas. En kyrka som förvaltar äktenskapet och som anser det livsnödvändigt att behålla vigselrätten borde ha synpunkter på hur de löftesbundna personerna lever sina liv. Men idag finns det knappast några regler. Om inte annat borde det ur kyrkans synpunkt vara besvärligt när prästvigda personer som lever i parrelation men inte själva vill gifta sig skall presidera när andra ger varandra äktenskapets livsvaraktiga löften.

Det är frestande och alltför enkelt om man reducerar kyrkans annorlundaskap till enstaka moraliska synpunkter. En kristen kyrka förstår sin uppgift utifrån den uppenbarelse som Bibelns Gamla och Nya Testemente ger och har därför ett genuint bidrag att ge till samhälle och samtid. Där finns erfarenhet av bot, bättring och förlåtelse. Där lär kyrkan omvändelsens och frälsningens betydelse. Tron på Kristus ger hopp, i ord och handling, mitt i utanförskap och utsatthet. I världens ögon är kyrkans evangelium en dårskap. Vilket antyder att en kyrka som är trogen sin Herre kan bidra med ett slags balans långt utanför sin egen krets. Så nog kan den kristna tron göra människor till efterföljare, lärjungar. Sådana som man redan vid den första pingsten uppfattade som samtidigt frimodiga och trosvissa dårfinkar! 

   

  

Studentexamen och ljudnivå

Fredagens eftermiddag blev en kakafonisk upplevelse. Traktorer, lastbilar, vägmaskiner i en aldrig sinande rad och med studentfyllda flak krypkörde genom stadens gator med popmusiken på så hög volym att man bara undantagsvis kunde höra några skrålande och jublande ungdomar. Även på hundram meters avstånd var ljudvolymen svårt att uthärda. Men finns det något bättre sätt att börja fortsättningen av sitt liv med en släng av tinitus? Solen värmde redan svettiga och rusiga ungdomar. Om glädjeruset hade fler och flytande orsaker än studentexamen och avslutad skolgång var inte lätt att bedöma.

Svunnen är tiden då studenterna till fots i långa rader traskade fram på gatorna. Enklare, roligare och mera överskådligt. Men den vita mössans upphöjelse understryks genom att studentkullarna får trona på flak som vanligtvis är fyllda med hö eller fraktgods. Där kan de som från parnassen beskåda det samlade folket.

Dagen hedras så till vida att de flesta andra trafikanter med ett småleende uthärdar köer, igenproppade gator och snigelfart. Men det blir uppenbart så olika de sociala nätverken ter sig. Förväntansfulla unga studenter som klätt sina fina klänningar eller kavajer och kostymer i plast bara för att några timmar senare återvända hem med en enda lite grej runt halsen. Andra bar blomster och prylar i sådan mängd att de såg havande ut. Men oftast kunde inte ens denna olikhet förstöra stämningen.

Ett studentekipage tänkte förvisso på befolkningen i Örebros utkanter och irrade, möjligen mera ofrivilligt än villigt och glatt, runt i förorterna utan att lyckas ansluta till den stora kortegen i centrum. Men så har Örebro blivit allt mera av storstad, ungefär som Manilla eller Tokyo, så viss vilsenhet kan man förstå. En praktisk lektion om hur viktiga än små och oansenliga vägval kan bli. Dessutom fick många fler njuta av ljudanläggningens häftiga sound, teknik som kostade studenterna på just detta flak 8 000 kronor att hyra.

Tänk om detta firande ändå kunde smitta av sig bara en gnutta på andra tillfällen i livet. Nyvigda präster och diakoner kunde gå i stilla procession genom städer och byar unisont sjungande lutherska psalmer med 15 verser. Barn som slutat på dagis kunde skjutsa varandra i sina gamla barnvagnar och låta som Mora träsk. Ja, tänk om en bataljon nyblivna pensionärer fraktades runt några timmar i stora fordon för att ta emot hyllningar och jubel. Det fick väl bli i amerikanska vrålåk och nyputsade veteranbilar. Framåt aftonen kunde man ha lek och spel. Rullstolsrally och krocket. Dragspelets och gräddtårtans pensionärsepok är vid det här laget överstånden. Men när man är en glad pensionär kan man säkert fira med Kalle Jularbos gammeldans och Gyllene tiders slagdängor. På allra högsta volym då hörseln råkade bli skadad vid något barns studentexamen.

Varför blir handboksförslaget så kritiserat?

Församlingskritiken tonades ner eller mörkades. Den musikaliska sakkunskapen protesterade i flera omgångar och har nu nästan gett upp. Kunniga liturgiexperter hölls utanför (t ex Christer Pahlmblad) vilket är ofattbart! Liturgiska moment namnades oförklarligt om. Texter infogades, som ibland var språkligt otydliga och teologiskt bristfälliga (som i Bön om förlåtelse 4 där man ber: Förlåt mig det jag har brustit mot skapelsen, mina medmänniskor och mig själv).

Vad är det man anar i handboksarbetet men har så svårt att få syn på? Är det en beslutsamhet att reformera och förändra så att Svenska kyrkan blir ännu mera något eget och urskiljbart i förhållande till de stora kristna traditionerna? Vill man markera ett uppbrott från det ekumeniska och allmänkyrkliga, såsom det till exempel kommer till uttryck i Limadokumentet Dop, Nattvard, Ämbete? Vill man göra ett avtryck i liturgihistorien med en handbok som blev mera protestantisk?

Det kan vara så att bakom arbetet ligger en betydande oklarhet om vad slags kyrka och trossamfund Svenska kyrkan egentligen är. Är det en kristen kyrka kring Ordet och sakramenten där människor tror och bekänner eller är det ett samfund där det finns någon slags tro som man inte alls behöver omfatta eller bejaka bara man kommer som man är?

Denna kluvenhet ser jag återspeglad inom handboken genom spänningen mellan ett ganska allmänreligiöst förhållningssätt och ett mer profilerat och traditionsmedvetet perspektiv. Det som kommit till och som väl är tänkt som nydanande erbjuder poetiska försök och ansatser och befinner sig på mest på skapelseplanet med stort fokus på människan. Det trinitariska och kristologiska löses liksom upp och fördunklas. Här finns åtminstone en förklaring till varför handboksförslaget blir så kritiserat.

Alla som är intresserade av Svenska kyrkans gudstjänst och dess gudstjänst borde ta sig tiden att noga läsa Christer Pahlmblads text: Reviderad mässordning för Svenska kyrkan. Kommentarer och förslag! Där får man ett liturgiskt medvetet förslag till gudstjänstordning där allmänkyrklig tradition och ekumenisk insikt samspelar!

Tillbaka till källorna ljöd en gång ropen. Samma vädjan tränger sig nu fram: Ad fontes!  

Permanenta pridemattor?

Många som har frågor av kritisk natur inför placeringen av pridemattor i kyrkor har sagt att de lagt av innan frågorna och invändningarna ens hunnit formuleras. Somliga har bara tystnat och några begränsar sitt deltagande i gudstjänster och låter det bli deras tysta sätt att hantera situationen.  

Den starka glädje som tillskyndarna av pridemattan i Örebro uttrycker över 36 000 likes på Facebook, ett slags instämmande genom tecknet tummen upp, är begriplig men knappast något att bygga sitt agerande på. Att bli uppskattad och populär kan vara viktigt men är sällan det som svarar på frågor om vad som är riktigt, bra eller nödvändigt. Vokabulären och den triumferande tonen som kyrkliga företrädare torgför gör också att eventuella invändningar framstår som oupplysta, bakåtsträvande, omoderna och blir till konservativa motkrafter

Argumentationsläget blir som så ofta förr mest svartvitt, är du för eller emot. Några skäl eller motiv som kan diskuteras i lugn och ro får inte plats. Vi har fått en skiljelinje, en vattendelare eller ett vägskäl. Här kan får och getter skiljas åt. Fåren, som tänker rätt och getterna som tänker fel tvingas isär, går åt olika håll.  

Behöver kyrkorummen mattor med hbtq- och priderörelsens grälla färger? Finns det några mera genomtänkta teologiska motiv och skäl eller är mattorna i Härnösand och Örebro och en regnbågsjesus i Visby mera ett statement? Ett ställningstagande för en grupp eller rörelse som varit förföljd och förtryckt? Eller tänker man sig detta som varaktiga och permanenta inslag i kyrkorummets utformning?

Den som ser på reaktionerna på införandet av mattor eller andra regnbågsföremål i kyrkorummen som en solidaritetshandling med pride och hbtq-rörelsen får oss som ifrågasätter sådana utsmyckningar att framstå som om vi därmed på alla tänkbara sätt är mer än motståndare till samma rörelse. Som om vi tog avstånd från eller bekämpade homosexualitet. Så motas man av debattläget och stämningarna in i ett hörn där man vare sig vill stå eller höra hemma. Men kritisk till fenomenet är jag likafullt.

Detta att lägga in mattor med färger för en särskild grupp innebär ju att man fortsätter att trampa gruppen under fötterna. Hur tänkte ni nu, undrar jag? Men sådana invändningar gäller inte, verkar det som. Sådan respekt tillmäts bara riktiga flaggor och verkliga symboler?

Lyfter man fram en grupp, vilket sker här, framför alla andra, är det inte möjligt att hävda att man därmed uttryckt sin samhörighet och solidaritet med alla andra förföljda och förtryckta. Det partikulära ställningstagandet innebär inte något som har generell eller universell räckvidd. Mellanösterns kristna minoriteter omfattas inte av sådana regnbågsföremål. Den ständiga strömmen av flyktingar till Sverige från världens alla hörn blir knappast uppbyggda och inkluderade. Inte heller lär vårt lands romer känna sig styrkta eller inneslutna. Grupp efter grupp som behöver vår solidaritet och vårt ställningstagande tvingas mer i bakgrunden när kyrkorummet blir omgjort till ett rum för regnbågsföremålens partikulära och partiska statements.

Svenska kyrkan har gjort ett stort nummer av sitt engagemang för skapelsen och en hållbar utveckling. Inte heller det ställningstagandet har manifesterats av att man försökt addera föremål till kyrkorummet. Inga världskartor eller jordglober har fått plats.

Predikningar och förbön är församlingarnas vanliga sätt att agera i kyrkorummet när man vill ta ställning för något. Det lämnar fältet någorlunda öppet för att ha sin egen avvikande hållning just därför att uttrycket är tillfälligt och för stunden. Inte sällan förstärks sådana ställningstaganden genom kollekter eller solidaritetshandlingar i vardagen. Vilket ändå ger en öppning för att tänka annorlunda. Men inför en ständigt närvarande ropande och färgsprakande matta är utrymmet för dissidenter oerhört begränsat. Det blir nästan till ett gilla det eller ge dig av.

Kyrkans traditionella budskap om värdet av trohet i relationer och om livsvaraktiga relationers betydelse har såvitt jag kan bedöma också kommit i skymundan och fördunklats. Oavsett sexuell läggning är väl äktenskap, trohet och varaktiga relationer något kyrkan värnar? Om det talas det inte så högt längre. Men det har kanske inte funnits tid till att lyfta den tematiken?     

Med tanke på hbtq-rörelsens styrka och politiska genomslag är situationen förändrad. Attityderna ändras. Vilket inte betyder att varje människa ännu har ändrat beteende och uppför sig tolerant och kärleksfullt mot sina medmänniskor oavsett sexuell läggning. Hatbrott och mobbing, som tidigare låg i medieskugga, tar alla viktiga aktörer politiskt och religiöst avstånd ifrån. Det finns anledning för en kyrka att tala tydligt i sådana frågor. Men vad händer när fokus flyttas till någon ny grupp? Vilket kommer att ske. Förändringens vind kommer att låta aktersegla även denna rörelse. Ska pridemattorna då ligga kvar som historiska lämningar? Steget att gå från tydlig solidaritet till att belamra kyrkorummet med partiska föremål borde vara långt, mycket långt.

  

Skapa mötesplatser? Den finns ju redan!

Mötesplatser är modeordet som används flitigt när man ska beskriva t ex vad en församling skall ägna sig åt. Man ska skapa mötesplatser, det vill säga platser, situationer eller tillfällen då människor kan mötas.

Lätt är att glömma de mötesplatser man redan har. En församlings gemensamma gudstjänst, dess huvudgudstjänst, är en sådan mötesplats som innebär möten i flera olika nivåer. De flesta kan lätt identifiera några sådana möten: mötet med den uppståndne, mötet med varandra och mötet med världen och dess nöd.

När nya mötesplatser ska till kan det vara en omskrivning för detta med mission. Nya kontakter skapas, samtal och gemenskap uppstår. Så småningom, här märks den fromma förhoppningen, kan kanske det personliga mötet bli till något mer. En väg in i den gemenskap som en församling utgör. Men om församlingen i sig saknar centrum och allt möjligt alltid ska jämställas och anses vara likvärdigt så kvittar det ju lika om man dricker kaffe, går på en veckosamling av något slag eller tar på sig en praktisk uppgift.

Antihållningen, den som nedgraderar församlingens hjärta och det mest genuina egna till att vara ett evenemang bland många andra, urholkar i längden det som håller församlingen vid andlig hälsa och vigör. Mötesplatsen kyrkan, gemenskapen i den fysiska kyrkobyggnaden, är en verklig geografisk plats. En gps-punkt där man träffar varandra, bekant och obekanta möts, regelbundet. Den mötesplatsen behöver inte skapas. Den finns där oftast redan och väntar på att bli brukad, använd, tagen i anspråk! Men med tanke på utvecklingen inom Svenska kyrkan behöver den mer än någonsin upprättas, ges sin rätta betydelse som centrum och hjärta i varje församling.

Märkligt nog kan denna hållning lätt missförstås, rent av medvetet misstolkas, till att betyda att det mellanmänskliga mötet inget betyder. Eller tolkas så att engagemanget för och i det omgivande samhället bli nedvärderat. Ingalunda är det så. Gudstjänstens naturliga utflöde är tjänst åt Gud och medmänniska i vardagen på de platser och i de sammanhang man befinner sig. Så blir mötet i kyrkan, gudstjänsten, realiserad i ord och handling. Det är att vara kyrka!

Politiker behöver förbön

I några blogginlägg har den allt svagare bönen för vårt land i kyrkans förbön lyfts fram. Att en förändring inträtt kan nog ingen förneka. Sedan kan ju några tycka det är bra. De undrar vad vi behöver en nationalstat till. Det går väl lika bra med andra former av samarbete mellan människor. Kanske regional självständighet som sluter sig samman i förbund och allianser. Något som inte är så olikt situationen i Europa.

Sverige behövs som stat och nation för att ordna försvar och välfärdsfrågor, för att se till att rättsskipning sker och för att upprätthålla alla slags fri- och rättigheter för sina medborgare. Den ekonomiska sidan av saken innebär att alla som har någorlunda inkomster behöver bidra med skatter.

Men ska det fungera behöver skattesystemet vara sådant att det är pålitligt och någorlunda rättvist. Att det kan ifrågasättas är väl uppenbart när det går att trixa och stå i och därmed minimera skatten till en symbolisk liten avgift. Några advokaters nyligen presenterade (avslöjade) bolagsupplägg kastar inte bara skugga över yrkeskåren utan undergräver förtroendet för att saker och ting går rättvist till. Advokater som sitter vid köttgrytorna gör alltså vad de kan för att undvika att bekosta den välfärd som också de är beroende av. Det är tid att be för skattesystemet och för dem som ägnar så mycket tid och kraft åt att smita undan för att kunna åka snålskjuts på vanligt arbetande folks bekostnad.

Den grupp som ska besluta i stat och kommun får en och annan förströdd tanke av Svenska kyrkan i dess förböner. Man kan till exempel be om vishet åt dem som har makt och klokskap till sådana som beslutar om vård, skola och miljö. Varför inte tala med Vår Herre om att politiker ska motverka klyftor och orättvisa levnadsvillkor? Jag för min del ber ibland att politikerna ska se till så att en liten del av befolkningen inte ska kunna bli orättfärdigt rika och äga mer och mer av det mesta, med all respekt för äganderätten. Men en utjämning borde ske och det nu och med detsamma, ber jag.

Jag ber också att politiker ska få större allmänt förtroende för sitt enformiga slit för vårt gemensamma bästa. För kraft och rättrådighet, för förmåga och kunskap, för uthållighet och kompetens åt politikerna som verkar i stat och kommun. Också där är nämligen klyftorna för stora. Om de nöjde sig med att bestämma i stat och kommun kanske de fick tid och ork att ta itu med allt som rister och skaver i vårt gemensamma Sverige, numera ägt och behärskat av allt färre...

Varför ber Svenska kyrkan inte för Sverige?

I förslaget till ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan finns ett antal förböner tänkta att användas i kyrkans gudstjänster. I de allmänna anvisningarna för hur en mera fritt formulerad och lokalt utformad förbön kan utformas finnas som ett av förslagen följande bönestruktur:

• Hela världen

• Vårt eget land

• Vår kyrka

• Oss själva

Den som ser närmare på de böner som sedan följer inser att denna ordning knappast har fått något genomslag i de redan formulerade bönerna. I den första förbönen nämns Sverige liksom i förbifarten genom omskrivningen ”vårt samhälle”.

Förbön 1

Gud, du som älskar alla människor,

vi tackar dig för fred och frihet.

Vi ber dig om kraft att försvara alla svaga

och göra vårt samhälle öppet och rättvist.

Även i nästa föreslagna bön görs kopplingen mellan Sverige och världen så att det blir till en sammanhängande fras: ”vårt samhälle/vår stad, vårt land och i världen”. Och vad är det då som man önskar ska ske? Välsignelse över människor och länder. Förr hade man nog använt ordet folk och länder som en betoning av att världen inte bara består av enskilda människor. Sedan lyfter bönen fram behovet av vishet för dem som fått förtroendet att leda och fatta beslut. Det är svårt att med korta formuleringar täcka hela den komplicerade verkligheten, men nog finns det mer att be om för världens ledare än vishet, särskilt med tanke på de som regerar utan folkligt förtroende eller som rövar från och bekrigar landets egna medborgare.

Förbön 2

Välsigna människor och länder

och ge vishet till dem som fått förtroende att leda och fatta beslut,

här i vårt samhälle/vår stad, vårt land och i världen.

Ge oss mod och kraft att arbeta för fred och rättvisa.

(Särskilt ber vi för…)

I nästa förbön är det om möjligt ännu mera förkortat och i förbigående. Sverige finns nämligen inom parentes och benämnt som ”(i vårt land)”. Formuleringen är anslående och fyndig, men otillräcklig: De som bestämmer mest ska tänka på dem som bestämmer minst. Som om mänskliga rättigheter och rättvisa kunde tänkas fram. Det är nog så att böner om välsignelse och Guds ledning för konung, regering och riksdag har blivit omodernt i den Svenska kyrkan.

Förbön 3

Hjälp dem som bestämmer mest (i vårt land)

att tänka på dem som bestämmer minst.

I flera därpå följande förböner får man med hjälp av lupp och förstoringsglas söka förgäves för att hitta vårt eget land. Det är liksom borttappat eller bortretuscherat. Det närmaste man kommer i förbön nummer 4 är avslöjandet avlägset från någon tydlig bön för vårt land Sverige som stat, samhälle, nation eller land;

Vi ber om samförstånd i skolor och på arbetsplatser,

om respekt mellan kyrkor och religioner

och en värld där varje människa har rätt att finnas till.

Förbön 7 betraktar världen och det som finns i den och berättar att de bedjande förstår det som finns med hjälp av termer som normalt används om ting, helt eller trasigt. Visserligen beskriver man idag även människor och relationer allt oftare i sådana termer, men det blir övermåttan lakoniskt. Tillvaron förtingligas. Bön för Sverige, konung, regering och riksdag verkar opassande och avlägset när man betänker den språkdräkt bönen fått. Men hade man velat hade det säkert varit möjligt att även här tacka Gud för vårt land, vår demokrati och be om ledning och stöd och förmåga till eget engagemang i vårt samhälle. långt borta:

Vi ser vår värld,

det som är helt och det som är trasigt,

och vi ber om din hjälp att se din närvaro överallt.

Slutligen återfinns en bön om att vårt land ska bevaras i den sjungna litanian:

Förbön 8

Att du förunnar alla folk fred och endräkt, att du skyddar och

bevarar vårt land, att du välsignar våra hem, att du för de unga på

dina vägar.

Sammantaget har utvecklingen av förbönerna, från 1942 års handbok för Svenska kyrkan till det aktuella förslaget till handbok, klivet allt längre bort från tydliga böner för vårt land, för konung, regering och riksdag. Svenska kyrkans bönemakare, vilka de nu är, suddar alltmera ut böneord, formuleringar och tänkesätt som värnar och med tydlighet och precision i kyrkans huvudgudstjänster i förbön lyfter fram vårt eget land Sverige. Att diskussionen om vårt statsskick, om monarki och republik, har spelat in är troligt. Likaså verkar kyrkan rädd att förknippas med stolthet över vårt land och man avhåller sig därför från att i bönens form tänka på Sverige. Inte heller lyfter man fram våra svårigheter och problem. Man skulle kunna beröra oförmågan att hjälpa fram integration eller att motverka utanförskap, bostadssegregation, ungdomsarbetslöshet etc. Sådant får inte heller någon större plats.

Genom denna alltmera distanserade och svala hållning till Sverige lämnar kyrkan genom sina handböcker fältet öppet för andra, inte sällan med grumligare och exklusivt nationalistiska tänkesätt, att på alla de sätt de förmår, att ta hand om Sverige.  

Av kyrkans böner att döma är kyrkans förhållningssätt till Sverige, det land den är satt att tjäna i, svalt och distanserat. Varför vill inte Svenska kyrkan be för Sverige? Tror den inte att vårt land och dess styrelseskick är viktigt? Saknar kyrkan som bär landets namn tro på att Gud kan bidra till hur vårt land byggs och utvecklas? Eller har man tänkt att det bara är en inomvärldslig och politisk angelägenhet? Hur som är det oroande när kyrkan inte kan eller vill be för Sverige! Lex orandi, lex credendi!

Med bön för Sverige, konungen och hans hus, regering och riksdag

Det var Prosper Aquitanus som var  upphovet till formuleringen om hur bön och tro förhåller sig till varandra. Eller hur tron egentligen gestaltas i gudstjänst, dvs bön. Vi har därför ofta citerat kortformen: Lex orandi, lex credendi, dvs bönens lag är trons lag. Oftast förstått och uttytt: såsom man ber så tror man. (...ut legem credendi lex statuat supplicandi, Prosper Aquitanus, 390-455.)

Så här dagen efter nationaldagen kan man undra hur det bedes inom Svenska kyrkan beträffande Sverige, kung, regering och riksdag.

I den Allmänna kyrkobönen enligt 1942 års handbok bad man bland annat med följande formuleringar: Om frid i hjärta och hem, om kraft åt de unga att vandra på dina vägar, om fred åt folken, om rätt och rättfärdighet på jorden, om lycka åt konungen och hans hus, om välsignelse över all överhet, om landets väl, om livets nödtorft, om hjälp under dagen och beskärm under natten ropa vi till dig, o Herre.

I en annan allmän kyrkobön bad man bland annat: Förtag misstro och fiendskap mellan folken, och låt fred råda på jorden. Skydda och bevara vårt fädernesland. Välsigna konungen och hans hus. Förläna din hjälp till rikets styrelse och försvar (Välsigna riksdagen, att dess rådslag lända till landets bästa.) Håll rätt och rättfärdighet vid makt, och gör oss till ett folk som fruktar dig.

Det kunde också formuleras som följer: Förläna, o Herre, hela världen fred, och låt rätt och rättfärdighet råda på jorden. Välsigna vårt fosterland. Skydda konungen och hans hus. Låt visdomens och rättvisans ande vila över honom och hans råd /över riksdagen (kyrkomötet)/ och all överhet.

I en kortare variant hette det istället: Skydda och bevara vårt land. Led vår konung och all överhet i din sannings ljus. Trygga freden på jorden.

Sverige framträder idag mera sällan som böneämne. Kungen infogas i några böner, förmodligen i sin egenskap som statschef, i ett uttryck som i ett svep tar med konung regering och riksdag. Förbön nummer 1 i nuvarande kyrkohandbok innehåller just en sådan bönepunkt: För vårt land och vårt folk, För konung, regering och riksdag, för vår egen ort och för dem som där beslutar om arbete, skoila och miljö ber vi till dig, Herre vår Gud.

Förbön 2 formulerar sig så här: Skydda vårt land och ge vishet åt dem som har fått förtroende och ansvar i vårt samhälle. I förbön 3 sägs inget specifikt om Sverige och konung, regering och riksdag.

Förbön 4 är mycket allmän och där ber man: Vi ber för jordens framtid, om fred och rättvisa mellan folken, om godhet och vishet hos de människor som fått makt att styra. Låt ditt rike komma till oss. 

Förbön 6: Vi ber om vishet för dem som regerar folk och länder, för dem som ägnar sig åt politiken, för dem som forskar och undervisar, för dem som planerar för jordens försörjning. (Särskilt ber vi för...) Ge dem vishet, Herre.

Förbön 7: Vi ber för vårt land och vårt folk, för konung, regering och riksdag. Hjälp oss att vårda naturen och ta väl vara på dess rikedomar. Hjälp oss att skapa ett bättre samhälle med rättvisa och trygghet för alla.

Förbön 8: Vi ber dig för vårt land och vår bygd. Hjälp oss att se de människor i vår närhet com behöver vår omtanke.

Slutligen i förbön 10, i litanian som ofta sjungs under fastan, så heter det: Att du förunnar alla folk fred och endräkt, att du skyddar och bevarar vårt fosterland, att du välsignar våra hem och för de unga på dina vägar.

Formuleringarna kring vårt land, konung och andra med ansvar och makt  vad gäller landets styre blir mera summariska och därtill mera sällan förekommande. Den kyrka som kallar sig Svenska kyrkan har alltså kommit att tona ner uttrycken för det svenska i förbönerna. Vilket förmodligen speglar en mera distanserad hållning till vårt land vilket egentligen inte är så förvånande med tanke på kyrkans organisatoriska uppbrott från staten.

När Svenska kyrkan skaffade sig en egen flagga blev det enklare att flagga med den, än med svenska flaggan. Den egna flaggan kan ju utan några starkare reaktioner hänga uppe i ur och skur. Enkelt och arbetsbesparande kan tyckas. Och det är oerhört länge sedan jag såg en svensk flagga inne i en kyrka. Det är förmodligen vanligare med fackförenings- och föreningsfanor i kyrkorummet än med den svenska flaggan. Vilket förklaras av att man vid begravningar fortfarande kan få se en fanborg vid kistan.

Kanske vågar den Svenska kyrkan visa sig vara en aning mera kontextuell och en närvarande del av vårt land och samhälle? Den svenska flaggan ska gott kunna vaja på kyrkans flaggstänger och finnas med i kyrkorna. Att några tvekar för att det skulle kunna verka för nationalistiskt visar väl bara på nödvändigheten av att inte bara på nationaldagen, utan även resten av året, återerövra vår egen flagga. Den får ju bara inte bli en symbol förbehållen de inskränkta och främlingsfientliga krafterna.

Hur var det Heidenstam skrev? Kanske kunde hans ord nu förstås som stolthet över vårt land men faktiskt även som en integrationens höga visa? Tanken är att vi som bor här kan bli ett och bygga vårt land till en gemenskap vi kan vara stolta över.

Det är en skam att sitta, som vi ha gjort,
och tempel åt andra välva,
men kasta stenar på egen port
och tala ont om oss själva.
Vi tröttnat att blöda för egen dolk,
att hjärtat från huvudet skilja;
vi vilja att bliva ett enda folk,
och vi äro och bli det vi vilja.

Kyrka och media, tro och livsåskådning

Hur kan det komma sig att journalister inte är intresserade av kyrka, tro och livåskådning? Beror det bara på att tidningsmakarna gjort bedömningen att det inte är lukrativt och lönsamt? Eller har man kommit fram till att läsekretsen rankar sådant material som det minst intressanta i en tidning (eller för den delen även inom etermedia).

Sport och underhållning tycks i många dagstidningar rankas högt. Utan motsvarighet tillåts sporten breda ut sig över många sidor och uppslag. Inte bara nyheter och reportage erbjuds utan även tabeller och resultat i en aldrig sinande ström. Lika populära som sportsidorna förmodas vara hos en stor andel läsare, lika irriterande och överdimensionerade anses de vara av en annan och betydande del av tidningsläsarna.

Kultursidorna, de som det ännu finns människor som minns, har tunnats ut genom att underhållningsindustrin där gjort sitt intåg. Pop- och schlagersångare blir exponerade som kungligheter och deras kändisliv är var mans egendom.

En tidnings innehåll styrs inte bara av medvetna prioriteringar utan även av de intressen och förmågor som journalisterna har. Rekryterar man inte människor med kyrka, tro och livsåskådningsintresse blir rapporteringen, om den alls sker, grund och ytlig.  Tiden är sedan länge förliden då de stora tidningarna och en del mindra likaså höll sig med kyrkoreportrar. Sådana som hade till uppgift att ständigt bevaka utvecklingen inom kyrkor och samfund.

Den som saknar inblick har än mindre någon överblick och förmår inte sätta in det som sker i sammanhang. Man rapporterar ibland om något som skett eller sker. Men sådant blir lösryckta nedslag. Analyser och förklaringar för att öka förståelse och kunna tolka förlopp och skeenden uteblir. Därmed går man miste om möjligheten att ta tillvara och stimulera det intresse som ändå finns.

Däri ligger nog förklaringen till att ingen skriver särskilt initierat om utveckling och tendenser inom Svenska kyrkan. DN gjorde nyligen att berömvärt försök att granska kyrkan, men även det tycks mer bli undantaget som bekräftar regeln. Att det är för krångligt och svårt att sätta sig in i. Det blir för komplicerat för att bli bra läsning som numera oftast bara ska erbjuda enkel dramaturgi.

Det förklarar också varför den stora pastoratsreformen som föregicks av utredningen Närhet och samverkan knappt fick någon medial uppmärksamhet alls. Det kan också kasta ljus över bristen på granskning av det politiska spelet inom kyrkan. Eller på kritisk genomlysning av kyrklig förvaltning och ekonomi. När en journalist gör en seriös granskning av läget och missförhållanden i en församling, med 20-talet källor enligt redovisade uppgifter, bemöts det i resten av medievärlden med applåder och stöd, med egna reportage och fördjupningar? Nej. Överlag med tystnad och bortvänd blick!

Begravningsväsendet diskuteras sedan ett antal år och man anar att riktningen går mot att samhället själv ska ta över verksamheten. Men ingen skriver artiklar om hur det hela är uppbyggt och vad följden skulle bli om man t ex fick gemensam begravninsgavgift för större områden, eller för hela landet? Ingen berättar om vem som äger begravningsplatser och kyrkogårdar och vad konsekvensen skulle kunna bli om kyrkan avsade sig uppdraget eller om riksdagens bestämde att stat och kommun själva skulle handha verksamheten.

2017 ska man genomföra ett Reformationsjubileum. Då är det 500 år sedan Luthers teser spikades på kyrkporten i Wittenberg. När läste någon en artikel senast om relationen mellan Svenska kyrkan och den katolska? Inte ens ärkebiskopens nyligen genomförda besök hos påven gav några mera insiktsfulla artiklar i ämnet. Så kan område efter område räknas upp. Men slutsatsen blir densamma. Att det är klent och magert och undermåligt. Finns det inga ambitioner kvar att belysa och följa kyrka, tro och livsåskådning mera systematiskt och grundligt?

Nättidskriften Evangelium har beslutat att försöka skapa en bild av hur kyrka och samfund uppmärksammas och bevakas av media. De tar gärna emot tips och synpunkter.

Kyrkans uppdrag att bygga

Mission tillhör församlingarnas uppdrag som det formuleras i Svenska kyrkans Kyrkoordning. Det är då bra att minnas att det inte är kyrkomötet som givit uppdraget. Där har man visserligen fyrdelar uppgiften till att gälla gudstjänst, undervisning, mission och diakoni. Så kan man naturligtvis formulera vad som är viktigt för en kyrka. Men det är absolut ingen slutgiltig och definitiv formulering! Mer finns att säga om en kyrka. Särskilt att kyrkans sändning är av högre och gudomligt ursprung. Men till exempel även detta som man tycks tro är av mer organisatorisk art, nämligen att grunda och bygga församling.

Församlingsbyggandet kallas sällan för mission, även om an gärna inkluderar detta etablerande av gudstjänstfirande och tjänande gemenskaper i uppdraget. Begreppet mission utläggs gärna som något man gör för att räcka evangeliet och tron vidare. Till och med i det som en gång hette Svenska kyrkans Mission gled en hel del av missionerandet över i att arbeta med förutsättningarna för mission. Skolor och undervisning, sjukstugor och sjukvård, arbete och praktiska projekt, också det ett slags vittnesbörd, skulle bädda för efterföljande kristen förkunnelse och undervisning.

Missionen i Sverige skulle behöva göra och vara mer än allmänt kontaktskapande. Så ofta har jag hört uppdraget förkortas och inskränkas till att ha goda förbindelser och öppna relationer med så många som möjligt. För att upprätthålla dessa kontakter har det hänt att man kompromissat bort det som skulle kunna verka bortstötande, kristet vittnesbörd och profilerad undervisning. Det där med att döpa i missionsbefallningen är kyrkan mer än bra på, men detta med att undervisa och lära ut kan hänvisas till predikningar eller någon enstaka studiecirkel eller samtalsgrupp. Vad därutöver är är konfirmandundervisning där undervisningen hållits på sparlåga. Det där med att läsa Bibeln var det ju inte så mycket av, som en konfirmand nyligen uttryckte det.

Kyrkan har något alldeles eget att ge ut och bidra med. Vilket borde erkännas och praktiseras med stolthet. Kyrkan måste inte alltid låna erfarenheter från alla andra och sekulära sammanhang som om Kristi kyrka, av vilken Svenska kyrkan är en del, inte hade egna rikedomar av teologi och tänkande, musik och liturgi.

Kyrkans bidrag behövs i allt högre utsträckning eftersom kunskapsnivån stadigt sjunker beträffande kyrka, tro och lära. Undviker kyrkan att träda fram och leva upp till denna del av sin sändning kommer utsädet i än högra grad att falla vid sidan om.

Allt kan inte täckas in av denna sändning i världen. missionsuppdraget

Vilka principer styr handboksarbetet?

I de inre cirklarna råder en egen sorts logik. Där blir andra perspektiv rådande. Sådan som är kalkylerande. Taktiska. Beräknande. Där finns en känslighet för reaktioner och kritik som är förvånande. Eftersom kritiken och invändningarna inte möts på ett öppet sätt. Då är det lätt att tro att man inte hör, ser eller vet. Men det gör man naturligtvis i de inre cirklarna.

I det längsta försöker man bete sig som om kritiken, den som man är mycket väl medveten om, inte finns. Och skulle den finnas är den irrelevant, missriktad och ännu värre missunnsam och orättvis. Tänker man därinne. För att stilla stormen klappar man kritikerna. Stryker dem medhårs. medger att det funnits enstaka brister. men att det nu är åtgärdat. Någon kliver fram och säger sig ha tagit befälet. Det ser ut som om denna då sätter sitt rykte och sin position i pant. på spel. Men det bara ser ut så.

Först när det inte längre är maktmässigt möjligt att tiga ihjäl kritiken. Händer något. För då börjar möjliga nederlag vid omröstningar och beslut bli realistiskt tänkbara händelseförlopp. Där är vi nog nu.

Vi är många som vill veta vad som sker. Vi är många som stämmer in i musikernas kritik. Vi är många som nu vill höra vad som pågår i de inre cirklarna. Vilka principer och normer gäller för utformandet av handboken? Teologiskt, liturgiskt, språkligt, musikaliskt!

Förslaget till ny handbok, och de bearbetningar som sker bakom lyckta dörrar utan transparens eller fastställda eller öppet redovisade principer, är i kris. För att vinna allmänt förtroende behöver det startas om. Musikernas samfällda underbetyg och deras avhopp från fortsatt arbete är en så allvarlig händelse att förtroendet för handboksarbetet fullständigt vittrat sönder.

Kristi kyrka, inte politikernas!

Den arma Svenska kyrkan behöver hjälp. Så kan man sammanfatta alla de motiv, som sällan eller aldrig verbaliseras, och som, om de kom till uttryck, skulle kunna tala för politiska partiers beslut att styra ett trossamfund. Frågan kommer oftare upp till ytan nu när bara S, C och SD finns med som partier i kyrkomötet. Man undrar om de trivs i varandras sällskap?

Vad behöver kyrkan då hjälp med? Att fatta beslut. Skulle kyrkan själv, som de flesta andra organisationer, styra sig själv, så är de politiska farhågorna att besluten skulle avvika från det man kan godta. Ibland har jag hört det sägas att om om partierna skulle sluta ställa upp i de kyrkliga valen så skulle hela valsystemet haverera.

Hur skulle det då fungera? Den politiskt korrekta slutsatsen ska väl vara att kyrkan inte klarar att ordna till sin beslutsapparat utan politiska hjälpgummor. Hur skulle det gå då? Här antyds vid enstaka tillfällen att kyrkan inte är vuxen sin uppgift, inte tillräckligt mogen för att råda över sig själv, sin tusenåriga historia till trots. Det är som om tiden förskjutits och de världsliga makthavarna vill tillägna sig makt över kyrkans utformning och rikedomar. Särskilt som ideologisk apparat för folkfostran kan ju kyrkan vara nyttig?

Politiska partier med religiös neutralitet som kännetecken tar alltså på sig uppgiften att hålla koll på kyrkan så att den inte sätter några käppar i hjulet för politiska projekt för nation, stat och kommun. Men, nej, brukar det då heta. Ty partiernas representanter är själva kyrkokristna och aktiva på alla de sätt. Det må vara hänt. Men partiet är neutralt och det är partiet som ställer upp till val och bestämmer vilka som får stå på listor och kan bli valda. Det är partiets ombud som, partiets neutralitet till trots, beslutar om nattvardsböner, psalmer och valsystem och behörighet!

Man kan ana partiernas förmyndarskap som fungerar som vuxenrelationen till en bångstyrig tonåring som behöver styrning och ledning för att allt inte ska gå på tok. Som räddare i nöden träder partierna in i kyrkan. De tror sig garantera folkstyre och demokrati när det urval de håller sig med oftast är begränsat till egna partimedlemmar. Det vill säga långt färre än vad kyrkan själv, partierna förutan, har tillgång till. Dessutom slår övermodet ibland till. Det är få man hör påståenden som skulle få reformatorerna att behöva återuppstå för att ställa till rätta. Det har hävdats att ett partis egen ideologi behövs för att fullborda och komplettera kyrkans budskap. För att ge den rätt riktning och rätta värderingar!

Svenska kyrkan är inget Konsum, inget OK, inget Folksam, ingen partiansluten fackförening som behöver partifolkets stöd och styrning, utan ett självständigt trossamfund med egen tro, lära och bekännelse. Tron, läran och bekännelsen innehåller inte på någon punkt sådant som skulle kunna tolkas som försvar för partipolitik i Svenska kyrkan. Ty den Svenska kyrkan är och ska vara en Kristi kyrka.

Ta seden i vacker hand

Tankar inför dagen lyckades jag denna tisdagsmorgon lyssna till. En författare, Calle Hård, som delvis bor i Indien betraktade uppmaningen att ta seden dit man kommer. Med några exempel från (för oss) märkliga religiösa indiska traditioner förkastade han idén om att ta seden dit man kommer. Alternativet som förordades var att behålla de beteenden och förhållningssätt som vi i vår kultur följer.

Läser man orden som vore det från början klart vad som menas kan man förmodligen hamna i ett avståndstagande till att anamma seder, särskilt sådana som verkar främmande eller rent av frånstötande. Det blir ändå liksom en fundamentalistisk läsning. En bokstavstroende modell som förhåller sig oreflekterat naivt till uppmaningen. Den förmodas gälla alla slags sedvanor och bruk.

Det räcker att gå i kyrkan, på bio eller teater för att inse att inte alla förstått vad detta att ta seden dit man kommer borde innebära. Att man visar vederbörlig hänsyn. Den som inte vill ta seden dit man kommer talar till exempel i mobiltelefon med hög röst så att andras filmupplevelse, böneliv eller rimlig möjlighet att avhöra en predikan störs. Eller vandrar runt som turist i en kyrka utan hänsyn till dem som just då och där firar gudstjänst, Man struntar i om de som sitter bakom kan se eller höra, bara man själv får ber ut sig och göra som man vill. Barn som blir ljudligt och långvarigt upprivna och ledsna behöver självfallet så småningom få slippa obehaget av den irritation som uppstår när en pianissimo i konserten överröstas av gälla barnskrik.

Det finns alla möjliga slags beteenden som om de tilläts härja fritt skulle göra det gemensamma mindre gemensamt. Så detta att ta seden dit man kommer är normalt en förutsättning för att något gemensamt och kollektivt ska kunna äga rum. Om var och en undviker att ta seden på allvar rissar eller spricker det sammanhållande kittet. Så oftast får man faktisk ta och inrätta sig, dvs ta seden i vacker hand!

Herre, förbarma dig

Arbetet med kyrkohandboken är fortsatt i blåsväder. Främst märks de musikaliska reaktionerna där en ganska enhetlig kör säger nej till bristen på principer och arbetsmetoderna. Betydligt mera lågmält har det varit från teologer och språkmänniskor. Ibland rent av skrämmande tyst. Som om detta arbete pågick i en annan dimension och inte berör eller angår vanliga dödliga.

Invändningarna mot det som fanns skrivet i det handboksförslag som skulle prövas i församlingarna är dock allvarliga. På flera punkter bryter man upp från allmänkyrklig tradition och vill omnämna mässans olika delar. Ta detta med Kyriet som ett enkelt exempel. Detta gudstjänstmoment är känt över hela världen under samma beteckning: Kyrie. I handboksförslaget ville man utnämna momentet till Kristusrop!

Redan där uppstår oklarhet kring vem som ropar. Är Kristus som ropar eller människor som ropar till mästaren? Jesus ropar på några ställen i Nya Testamentet. Till exempel i Johannes 12:44. Jesus ropade: "Den som tror på mig, han tror inte på mig utan på honom som har sänt mig, och den som ser mig, han ser honom som har sänt mig..." I Lukasevangeliet finns liknelsen om den fyrahanda sädesåkern. När Jesus berättat den ropar han: "Hör, du som har öron att höra med". Jesus ropar högt vid korsfästelsen: "Fader, i dina händer befaller jag min ande." (Luk 23:46).

Ropen till eller om Jesus är många. Allt ifrån Hosianna till korsfäst! Herre, förbarma dig, ropar den blinde vid vägen och det är det ropet vi känner igen i kyriebönen om förbarmande. Ett rop som inbegriper och aktualiserar hela världens nöd.

Att omnamna ett moment som Kyrie åstadkommer förvirring och är mest klåfingrigt. All den sakrala musiken som innehåller ett Kyrie skapar man dessutom med ett sådant ingrepp ett onödigt avstånd till. Detta är endast ett exempel på obegripliga förändringar man tänkt ut, förmodligen i någon kammare på tryggt avstånd från högmässan.