Är man verkligen älskad som man är?

Lyckades slumpartat få igång televisionen lagom till helgsmålsbönen. Såg och funderade över sådant alla säger idag. Sådant jag också ibland hasplar ur mig. Detta om att vi ska komma som vi är, att vi är älskade som vi är. Att Gud accepterar oss precis sådana vi är...

Det kan tyckas småsint att då komma dragandes med pekpinnar och påminna om arvsynden. Nu när vi hade det så trevligt och gott tillsammans. Och allt verkade frid och fröjd. Så ska någon komma och förstöra det hela med elaka kommentarer. Påpekandet om arvsynd kan verka förmätet eftersom företeelsen numera är satt på undantag och mer eller mindre avförd, undanforslad och avbockad med rödpenna såsom felaktig.

Hur ska teologin då hänga ihop om det inte finns någon skada som vidlåder det mänskliga genom syndafall och fortgående bortvändhet från Gud. Den skadan kunde inte någon människa av egen kraft komma till rätta med. Den uppvägdes inte av aldrig så goda gärningar eller av hög moral och dygd. Syndaskadan kunde enbart repareras av Guds ingripande genom sonens offer, lidande, död och uppståndelse.

Kom som du är ty du är älskad som du är. Något som ringer av rädsla för att framhålla evangeliet om omvändelse, förlåtelse och tro. Du får tro och tycka vad du vill. De som vill lyfta fram en profilerad tro där man inte kan tycka lite som det passar blir skällda för trospoliser och fundamentalister. Som om en klar och tydlig Luthersk katekes vore obsolet och skräp.

Om man är älskad som man är undrar jag hur det går med de som lever rövare med sina medmänniskor, som luras, bedrar och skadar. Ska de också älskas som de är? Vi är inte våra handlingar eller synder, kan det invändas. Så sant. Vi är något annat än det vi har gjort eller gör. Gud älskar syndaren, men inte synden, brukar det då heta. Men är denna separation möjlig? Kan vi existera liksom rent och obefläckat, skilda från våra handlingar? Eller handlar vi som vi gör, därför att vi är dem vi är? Kristus var den enda utan synd och skuld, vi andra lär knappast kunna hävda vår egen syndfrihet.

Omvändelse, bot och bättring hamnar också på undantag om vi älskas sådana vi är. Om kärleken redan skänkts oss, varför då alls be om förlåtelse och med andens hjälp göra bot och bättring? Här har ett ganska populärt begrepp ersatt: bli mera människa.  Så lyfts också det mänskliga till nya höjder. Men sällan har jag hört någon tala om mera människa i betydelsen förlåten och frälst.

I en tid då många tvivlar på sig själva och är osäkra och oroade kan man behöva höra att man är älskad. Kärleken var stor ty "Så älskade Gud världen att..." Även om man inte längre ser Joh 3:16 på skyltar eller målat på bergväggar vet många att den Lilla Bibeln handlar om Guds stora kärlek till människor. Men det är en förvandlande och frälsande kärlek vi älskas med. Inte en kärlek som stämplar OK på allt människor får för sig eller håller på med. Ty allt är inte OK!

Visst kan vi komma som vi är i vetskap om att nåden och förlåtelsen verkar oädlig. Men att det skulle betyda att vi inte behöver omvändas, förnyas och förändras utan kan slå oss till ro älskade som vi är - det är nog inte riktigt hållfast...

Någon välsignad ordning måste finnas i en kyrka

Skriv uppmuntranstexter! Vi behöver uppmuntran. Det behövs verkligen! Den gänglige mellansvenske biskopen ser där i domkyrkan vädjande på mig. Det försöker jag göra, men det är inte alltid så lätt att uppmuntra och mana på när man ser hur många som far illa och marginaliseras. Det är ju inte så att alla inom kyrkan är lika uppskattade och välkomna. 

Tvärt om finns det en ganska hård linje där det som andas något allmänkyrkligt katolskt ska utdefinieras eller hållas nere. Så jag är ju kyrkokritisk, solidariskt står jag kvar och försöker göra nytta, men förbehåller mig rätten att peka finger på det som är dysfunktionellt eller sådant som borde vara en kyrka främmande, fortsatte jag.

Det är svårt nog ändå. Uppmuntra oss, sa biskopen och jag fattade att han nog tyckte det gnälldes i onödan. Det gör det säkert. Allt är inte guld som formuleras som kritik. Men om det inte fanns slavar på triumfvagnen hur vilse for man inte då?! Ropande röster är viktiga när man ska orientera sig i livsåksådningsdimma och värderingsmässig suddighet.

Var och en kan ju inte uppfinna sin egen kristendom. Och några måste våga stå upp för att det finns en kyrkans tradition som man inte bara kan göra som man gitter med. Reformatorerna tog fornkyrkan och dess teologer, liksom tradition och lära på största allvar. Dessutom hade de en förankring i den Heliga skrift som innebar att texttolkning ocb -utläggning utgjorde bas och utgångspunkt för vad man bekände, trodde och undervisade. Det är uppmuntrande att veta! I det förhållningssättet kunde biskopsmöte och andra i läronämnden hämta inspiration. Om de har ork och tid. Vilket de, om inte, borde skaffa sig. Trossyskon, någon välsignad ordning måste finnas i en kyrka!!

Är du tom och övertalig, kära kyrka?

Människor och tro har haft ett telefonväkteri. Lyssnare fick ringa in och föreslå vad ”alla tomma kyrkor” kan användas till. De brydde sig inte om att sådana förslag betyder noll och intet när frågorna om eventuellt ”övertaliga kyrkor” ska avgöras. Vilka som bestämmer blev aldrig klarlagt och utredningen om övertaliga kyrkor aldrig presenterad.

Förslagen var lika gamla som gatan: låt andra religioner ta över dem, gör dem till kulturhus för alla, eller till centrum eller tankesmedjor för framtiden, sätt upp solceller och sälj elström…

Man sa något om teologer som nu ska förvalta hus. Typiskt nog hade man ingen husförvaltande teolog närvarande utan en historieprofessor och en kulturarvsmänniska från Kyrkans hus. Han sa hela tiden vi om Svenska kyrkan, som om det inte längre fanns andra nivåer inom kyrkan med rätt att besluta eller som om något lokalt självstyre inte existerade. Och på ett sätt är det sant att det inte länge är vad det varit. Fler och fler frågor lyfts högre upp i den religiösa koncernen vars varumärke tycks viktigare än uppdraget att vara kyrka, dvs förkunna evangelium om syndernas förlåtelse och frälsning! Och då behöver man ju i kalla Norden åtminstone vissa årstider ha väggar omkring sig och centralvärme.

Som av en händelse passerar vi just nu en kyrka från medeltiden som står här vis vägkanten och ser ovanligt tom ut.

Hej, här står du och ser tom ut. Hur kommer det sig?

Varen hälsad, svarade kyrkan med ett ålderdomligt tonfall. Låt inte de yttre vitmenade murarna lura dig. Innanför portar och murverk öppnar sig världen förunderligt. Inne i mig är det fullt av generationers böner och lovsång.

Jag har hört på radio att kyrkorna är tomma, att inga människor besöker kyrkan för gudstjänst, och eftersom du är en kyrka är väl du också tom?

Vid alla de tillfällen då människor INTE är här, är jag ganska tom. Ungefär som när en uppskattad restaurant har stängt för dagen. Annars är det en strid ström av besökare.

Men statistiken avslöjar att det är ett väldigt tapp av gudstjänstbesökare…

Förvisso. Många väljer att göra annat. Allt fler, det är sant. Men inte överallt. Men när pastoratet drog in ett antal högmässor i vår socken så blev liksom tillfällen att samlas också betydligt färre. Det blev rörigt att hålla rätt på när det var dags. Med regelbundenheten försvinner också gemenskapsbyggandet. Nu kommer det någon artist ibland för att kompensera.

Så då är du ganska tom för det mesta?

Det minskar. Med besöken. Deltagandet. Ett skäl är att innehållet också tunnas ut. En gudstjänst är inte längre en gudstjänst utan ofta biografiska notiser över prästers eget eventuella själsliv och deras livs historia. Som teologi håller det knappast.

Vad menar du?

Det ska vara kortare. Snabbare. Modernare. Klämmigare. Som om rättfärdiggörelsen går att glättifiera och hoppa över. Synden måste bekännas, förlåtas och bekämpas. För att frälsning och befrielse genom Jesus Kristus alls ska vara möjlig. Tron att vi redan av oss själva är gudomliga och gyllene gåvor till en Gud som är urskillningslöst kramgod får det att rista i mina hörnstenar.

Nu tar du då i. Bibeltolkning och budskapet måste väl anpassas?

Det ska förkunnas på nytt i var tid. Men om beståndsdelarna som lades fast redan i de gamla ekumeniska trosbekännelserna görs om utan argumentation eller studium, utan mer för att man tycker det ”passar sig bättre” för moderna människor, då… Här tappade kyrkan för ett ögonblick sin andedräkt. Fick lugna sig och fortsatte: mina golv och väggar talar ty människor har blivit så försagda och förkortade i sin förkunnelse att alla mina gamla utsmyckningar protesterar och pelare och valv ropar. Troget ringer jag för att samla ett alltmera tondövt folk.

Men säg nu, är du tom eller inte?

Nej här ar det fullt. Varje människa följs hit av sina skyddsänglar. Här sluter den himmelska härskaran upp vare sig det finns tolv eller etthundrafemtiosju personer vid nattvardsbordet. Himmel och jord möts och de härvarande får en föraning av det som ska komma. Därför står jag troget kvar. Fylld av generationers fromhet och tro. Som en teologi av trä och sten. En Guds kupade hand över jorden, som biskopen sa. Men ändå tom i mig själv för att fyllas av tacksägelse och lovsång och av Guds eget ansikte i Jesus Kristus.

Trumpismen förför

Förförelsekonsterna inom politiken har ibland nått megalomaniska höjder. Särskilt när en ledare tror sig vara svaret på alla frågor. Många har låtit sig bedåras och föras bakom ljuset av sådana ”starka” personer. Förtrollade av locktonerna om att nu ska allting bli bättre. Exempel finns inte bara inom politiken. Det händer ibland att religiösa ledare träder fram med orimliga anspråk på att vara utvalda budbärare och profeter. De låter gärna anhängarna tro att de äger svar på alla livets frågor.

Ingen känner problemen bättre än jag gör, därför ar det endast jag som kan lösa dem. I alone, sa Donald Trump. Längtan efter svart-vita lösningar och förenklade budskap håller på att förstöra den sammanhållning som behövs för att ett samhälle ska fungera. Att han lyckades slå ut hela kopplet av traditionella republikanska politiker med sin populism och sitt förakt för sanning. Han tror sig kunna fixa alla problem i USA bara man förbjuder invandring, bygger en mur mot Mexiko och ser till att det blir lag och ordning. Allt eftersom har respekten för motståndare totalt försvunnit. Förakt och nedsättande omdömen är receptet att nå framgång.

 

New York Times och WashingtonPost har de senaste månaderna skrivit spaltmil om detta. Donald Trump har ändå kommit undan. Han har sluppit förklara hur det han säger ska omsättas i praktisk politik. Han har ju inte svarat på sådan frågor. Han redovisar inte med vilka metoder, lagar och förordningar som han ska kunna ordna upp intrikata och komplexa samhällsproblem.

Det är som en råttfångare från Hammeln blivit presidentkandidat och bedårar republikanska väljare med sina konster. Trumpismen kan komma att föröda tilltron till USA som världens ledande demokrati. Var ska detta sluta?

Kristen tro är en värderingsmotor

När Ingmar Bergman i ett sommarprogram frågade: varifrån kommer musiken, väckte det stort gensvar. Människor funderade och diskuterade. Samtal uppstod på arbetsplatser och i hem. Musik tycktes inte behöva förklaras eller definieras. Alla visste vad som menades. Och hade egna upplevelser av musik som vidunderlig och hänryckande.

Det finns enstaka röster som för närvarande bär drag av Ingmar Bergman. De frågar inte varifrån musiken kommer. De ifrågasätter alla de förnumstiga påståenden som regnat från politiska scener och anföranden under sommaren. Svenska värderingar och demokratiska värderingar. Hm!

 

Var finns alla de som forskar på normer och värderingar? Varför tiger de i stort sett still? Nästan som vore de teologer av facket. De borde ju kunna ställa den retoriska frågan: varifrån kommer värderingarna? Men ingen är nyfiken. Ingen verkar vilja veta.

Värderingar är föränderliga påstås det som vore det ett slags ny insikt. Men sådana kommentarer kastar inte ljus över vad en värdering egentligen är till skillnad från tillfälligt tyckande eller snabbt övergående åsiktstrender. Hur och var uppstår en värdering? Vari består den?

 Inom livåskådningsforskningen har man ägnat frågan om värderingar viss uppmärksamhet. Genom Anders Jeffners definition av livsåskådning blir frågan om värderingar en synlig del av något större: En livsåskådning är de teoretiska och värderingsmässiga antaganden som utgör eller har avgörande betydelse för en övergripande bild av människan och världen och som bildar ett centralt värderingssystem och som ger uttryck till en grundhållning.

Även om definitionen har kritiserats och nyanserats pekar den på värderingar som något centralt i olika världsuppfattningar och livsåskådningar. Det kan rent av vara så att värderingar formas och upprätthålls av idéer och uppfattningar som ingår i olika tanke- och trossystem. Så är kristen tro med sina urkunder, bekännelser och traditioner en värderingsmotor. Den inte bara är med och formar värderingsmässiga insikter och övertygelser, utan upprätthåller och förstärker dem genom mönsterberättelser (t ex genom bibliska berättelser och liknelser) som på nytt aktualiserar sådan grundhållningar: medmänsklighet, nästankärlek, lyhördhet för medmänniskans situation, gästfrihet, att ge och ta emot förlåtelse, känsla för rättvisa, frihet, glädje över skapelsen, ansvarsfullt förvaltarskap, livets helighet, kritik av förtryck… för att nämna några.

Dessa värden och värderingar kan inte monopoliseras av kristendomen, även andra övertygelser bär sådana grundvärderingar. Vilket antyder att det borde vara ännu svårare att geografiskt bestämma dem och liknande värderingar eller att göra anspråk på dem som typiskt svenska värderingar. Men det betyder inte att känslan för land och nation, för samhörighet inom en eller flera kulturer kan eller ska avvisas.

 

Nationalism får ofta en så snäv uttolkning som möjligt just för att den ska kunna avvisas. Stolthet och glädje över det vi åstadkommer i vårt land välfärdsmässigt, sportsligt, industriellt, kulturellt och socialt borde kunna vara en källa till gemensam stolthet. Den stoltheten behöver inte vara utestängande och utdefinierande utan kan lika gärna vara inkluderande och välkomnande, vilket det finns många folkliga uttryck för och tecken på.

En stat kan inte enbart genom sin lag eller sina skolor upprätthålla värderingar. Det behövs idéburna (!) rörelser och organisationer där man har ideologiska eller religiösa övertygelser som föder och när värderingarna. De korta åsiktsspannen med tillfälliga trender räcker och duger inte för att säkerställa de värderingar som över tid håller ett samhälle samman. Då ökar risken för sönderfall och djup värderingsmässig splittring. Vilket är något annat än yttrande och åsiktsfrihet. Det är när de grundläggande värderingarna inte längre fungerar tillsammans i försvaret av det gemensamma och ett antal värderingar det finns stor samstämmighet omkring... 

Katten blir dagens ersättare

Sixten heter min katt. Sixten, the cat är en flitigare skribent än stillsam. Han funderar, diktar och står i. Det är honom jag uppmanas att tala om. När jag bjuds till kyrkliga samlingar. Kan du inte komma till oss, säger de och jag känner mig efterfrågad. Och berätta om katten, fortsätter de.

Inga teologiska önskamål där inte. Nej, Sixten är det som lockar. Även vid möten på stadens gator och torg. Ja, inte möten som i vittnesbörd och sång. Utan som i påråkade medmänniskor. Då brukar konsersationen inledas med ett vänligt frågande: Hur står det till? Jag ler vänligt och tänker svara. När fortsättningen följer:... med Sixten?

Så för dagen vilar stillsam och låter Sixten, the cat erbjuda några av de dagens funderingar han uttryckt i verserad form:

Vaknar trött, så kan det vara
drömt i natt om fåglars skara
vässat klor för bästa fästet,
dansat vals vid mössdjursnästet.

Människan är den som vårdar

päls och sår från strid på gårdar,
snart jag trycks till varma barmar,
kramas hårt av min väns armar.

Denna närhet är ren lycka
även om mitt ben kan rycka,
när jag sover ibland vänner,
jag blir lugn hos dem jag känner.

Solitär går ej i skara,
prosit, signe och bevara!
Att få för sig gilla alla
det en katt ej in kan falla.

Nu min diktning jag uppgiver,
det får bliva vad det bliver,
än det andra, än det ena
mjuka pälsar är all-lena…

Det blev så kyligt och kallt

Kan det verkligen vara så att någon enda på denna jord tycker det är berömligt att mörda oskyldiga och att meja ner barn? Kan någon verkligen tro sig utföra djärva och modiga handlingar när man med dödligt våld massakrerar oskyldiga familjer? Kan någon verkligen tro sig förtjäna himmelriket genom mord och övergrepp?

En dag som denna undrar många. För det skulle ju kunna vara så att det som hände i Nice i förväg bortförklarades och framställdes som något hedervärt och djärvt som skulle leda till martyrskap och evig belöning? Obegripligt och bestialiskt. Och om det är så, ett uttryck för en förvrängd religionsuppfattning som ingen av världsreligionerna försvarar eller godtar.

Det blev plötsligt så kyligt och kallt mitt i sommaren. Och det är inte vädrets fel...

Irriterande bifall?

Märker hur ilskna somliga blir när de lyssnar på politikerna i Almedalen. Mest på dem som hejar och står i för att backa upp den vars politik de gillar och sympatiserar med. Ty dessa anhängare applåderar sådant någon annan ogillar så djupt att blodtrycket stiger. Ungefär som de själva gör. Fast bifallet då gäller en helt annan politiker. Ett annat parti. En annan åsikt. Vars anhängare andra blir irriterade på. För att de står i och håller på.

Ingen har väl glömt det året då det största partiet möblerade scenen med gradänger där den egna bifallskören jublade och applåderade. Ungefär som i reklamprogram. I tron att det är smittsamt med andras understödstjoande. När det mest liknar cirkus. I år saknades den modellen. Tack och lov.

Om vi tror att samtal och dialog är en viktig väg till fred och samförstånd kunde det ju tänkas att det även har bäring på politisk oenighet i Sverige. Eller är det förmätet? Frågan är väl hur man ska kunna finna väg till och rum för ett utbyte över sådana gränser. Särskilt när få vill eller vågar lyssna till den andres bevekelsegrund och övertygelse. Utan att genast förkasta den. Men jag förstår att det är svårt. När man inte ens inom kyrkan kan komma till samtal. Kring handbok. Eller samexistens.

Sommar, sommar, sommar...

Sommar, sommar, sommar… lär det visst vara. Om man lyssnar till den långa programserien i Radio. Här kommer min inledning som aldrig lär hamna i någon radio. Men på bloggen får den finnas. Så det så!

Lika efterlängtad som omväxlande. Det regnar och solen lyser. Det blåser och är vindstilla. Man fryser och svettas. Det måste vara sommar. Evenemanget i Almedalen har vuxit över alla breddar. Även bäddarna har svårt att räcka till. Bekanta sover över hos andra bekanta för att under en vecka plocka hem hyresintäkter som räcker till ett par vanliga månadshyror. Eller mer. De som verkligen vill vara i Almedalen mår bäst av att vara stadda vid kassa.

Det talas från den politiska scenen med en intensitet som ger svensk politik ett uppsving mitt under den politiska lågsäsongen. Man hävdar och påstår. Föreslår och kräver. Kritiserar och tar avstånd. Beskriver och berättar. Presenterar problemen så att endast de egna idéerna tycks kunna lösa dem. Inkänning och lyssnande är en dyrbar bristvara.

Blott svenska politiker tycks omedvetna om deras hyllade svenska värderingar har varit i kyrkans påse innan den landade i den partipolitiska retoriken. Men värderingarna är så oprecist blomsterspråkigt framställda att gamla ärrade predikanter vissnar av avundsjuka. Tänk att säga så mycket med så stora anspråk om något så vanligt och universellt.

Är solidaritet en värdering? Man kan undra. Särskilt som det finns akademiker som menar att solidaritet handlar om den egna gruppens välbefinnande och inte andras och allas bästa. Alla ska möjligen med. Till att börja med. Men sedan blir det svårare. En mansdominerad arbetarrörelse som gång på gång berömmer sig av sin feminism har inte alldeles öppnat sig för sådant i praktiken. Liksom andra partier som vill att man ska tänka som de säger och inte handla som de själva gör. Man anar ett visst inflytande från alltför mänskliga predikanter som försökte hålla en flik av privatlivet privat.

Offentligheten tär på dem som står i rampljuset. De får utstå. Även sådant som ingen borde behöva tåla. Skyddas av en kontingent säkerhetsvakter och hemliga poliser. Utsättas för baktaleri och ryktesspridning. Möta förakt och få påhopp. När de borde berömmas för att de trots allt vill bära oket (korset sa visst Jesus att man skulle ta på sig, men det kanske gällde något annat?). De borde hyllas de som vill och vågar. Står ut och kämpar.

Nej, det här duger inte. Det är sommar och den södergånga vattenpumpen har just blivit lagad. Av flitiga rörmokare och vvs-skickliga ungdomar. Dags att ta en dusch. En kort en. Ty det råder visst brist på vatten. Rosévin finns dock i överflöd. Tack för att Ni har lyssnat. Eller läst. Eller låtit bli.

Säg som det är om stödet till trossamfunden!

Utredningsdirektiv är inga kioskvältare. De får inte människor att ivrigt söka finna dem på regeringens hemsida för att själva kunna bilda sig en uppfattning om vad som egentligen ska utredas. Tvärt om är det få medborgare som någonsin fäst ögonen på någon av dessa statsförvaltningens kremlologiska verbala konstruktioner.

Det borde egentligen finnas en manual för hur man läser utredningsdirektiv. Varför, kan man fråga. Vad ska det vara bra för? Är det inte bäst att låta saken bero? Skälet är att utredningsdirektiv ibland är spännande som vilken hyfsad detektivroman som helst. Sällan sägs där rent och rakt vad man egentligen vill åt. Författaren har vetat hela tiden. Läsaren (medborgaren) får reda på saken först sent omsider.

Ingen blir särskilt klok av den senaste verbala piruetten som gäller något så viktigt som statens stöd till trossamfunden. Själva ämnet borde väcka andarna. Borde få Tro och liv i Sveriges Radio att börja göra journalistik. Eller Kyrkans tidning att börja gräva. Men fler borde unna sig nöjet av denna sidmässigt ganska begränsade läsning. Den ger inblick i en värld många av oss knappt visste att den fanns. Av texten i Dir. 2016:62 framgår det att utredaren bland annat ska ”analysera det nuvarande stödets effekter för berörda trossamfund och samhället i stort” och ”föreslå ett förtydligat demokratikriterium som är i överensstämmelse med religionsfriheten”.

När man läser sådant vaknar de gamla samhällskritiska instinkterna. Vad är det man vill åt? Vad är det man inte säger? Det blir extra intressant när utredaren, professorn i statsvetenskap Ulf Bjereld, själv aktiv socialdemokrat och ledare för en av arbetarrörelsens fraktioner ”Socialdemokrater för tro och solidaritet”, ska analysera stödets effekter för ”samhället i stort”. Hur nu något sådant låter sig göras – att med någon säkerhet alls säga något meningsfullt om de samhälleligt generella verkningarna av ett för trossamfunden partikulärt bidragssystem.  

Kulturminister Alice Bah Kuhnke kommenterar utredningen på följande vis: ”Det är hög tid för en översyn så att vi framöver kan kombinera religionsfriheten med samhällets krav på grundläggande demokratiska värderingar om jämställdhet, demokrati och alla människors lika värde”.

Försåtlig formulering, eller hur?! Det är inte stödet till trossamfund som ska kopplas till samhällets krav på ”grundläggande demokratiska värderingar” utan själva religionsfriheten! Att staten villkorar sitt stöd för att försöka uppnå mål som riksdag och regering kan enas om, det må vara hänt. Men att religionsfriheten lika lite som yttrandefriheten eller mötesfriheten bara gäller dem som står för ”samhällets krav” på demokratiska värderingar (vilka värderingar detta egentligen är) står klart. Att värna den vidare rätten är inte att bejaka antidemokratiska idéer, ojämlikhetssträvanden eller övermänskoideal, som man tankelojt skulle kunna få för sig, utan ett försvar för värden och principer som i allra bästa mening bör kallas för kännetecken för ett demokratiskt samhälle.

När de stora orden brukas behöver någon ta på sig ansvaret att försöka konkretisera vad som menas och avses. Där lär utredaren få ett styvt arbete, åtminstone om han inte bara ska ta för givet att det handlar om vanligt tyckande utan tillämpa mera strikt vetenskapliga kriterier vid diskussionen av vad som avses med ”demokratiska värderingar”, särskilt om de ska omsättas i praktiken, liksom frågan om människors lika värde och jämställdhet mellan könen. För det kan väl inte räcka att offentligt hävda sig stå för dessa idéer eller värderingar? Hur gör man med sammanhang där man säger ett och gör något annat? Eller där man säger en sak internt och en annan inför offentligheten?

Den som vill veta mer om hur stödet till trossamfund egentligen ser ut idag kan läsa SST:s Årsredovisning för år 2015. Intressant och upplysande.

I utredningsdirektiven står följande: ”Vid utformningen av demokratikriteriet ska således både religionsfriheten och sam-hällets grundläggande värderingar, inklusive alla människors lika värde och jämställdhet mellan könen, beaktas.

Om ett trossamfund eller en församling utvecklas i en negativ riktning och motverkar samhällets grundläggande värderingar, bör det övervägas om ett sådant trossamfund ska mista sin rätt att vara statsbidragsberättigat och att utbetalningar ska kunna krävas tillbaka. Detta innebär att ett demokratikriterium bör utformas på ett sätt som är så konkret att det möjliggör denna typ av uppföljning.”

Här vandrar texten på tunn is. Trossamfund som är för tydligt samhällskritiska riskerar alltså att bli av med det eventuella stöd man får. Som om inte även ett demokratiskt samhälles utformning behöver ifrågasättas och debatteras öppet? Att som en parallell se på kyrkokritiken är befogat. Svenska kyrkan är sällan förtjust i att bli mera grundligt ifrågasatt. Ytligare granskningar kan man tåla, särskilt om de sker mycket publikt.

 

Med den interna kyrkokritiken är det känsligare. Kritikerna kan ganska enkelt marginaliseras och isoleras. Detta trots att sådana röster är en viktig tillgång om och när man behöver återfinna sina rötter och kärnvärden. Vem eller vilka ska för samhällets räkning avgöra när utvecklingen i ett trossamfund är så negativ att stödet kan och ska upphöra? Kommer det att finnas möjlighet att överpröva sådana beslut?

Frågan om Svenska kyrkan är naturligtvis överhängande och brännande, men den får inte ens plats i utredningen. Det kyrkoantikvariska stödet och hjälpen med uppbörden av kyrkoavgiften är ett stöd som kom till vid regleringen av kyrka-stat. Men något annat stöd finns knappt för kyrkan. Trots att Svenska kyrkan är en av de allra största kulturproducenterna får man inte tillgång till bidrag för ändamålet med den genomskinliga teknikaliteten att eftersom kyrkan även sysslar med annat faller den utanför ramarna. Lustigt, sa Bill. Listigt, sa Bull.

 

Statskyrkan har inte upphört. Mentalt finns den kvar inom statsförvaltningen och i politiska partiers världsbild eftersom Svenska kyrkan behandlas annorlunda. Kravmässigt är det tydligt att den sekulära lagstiftaren fortfarande genom lagen om Svenska kyrkan reglerar vad kyrkan är och skall vara. Men den nöten måste man snart knäcka. Kanske krävs det att de politiska partierna kliver av kyrkopolitiken för att Svenska kyrkan ska bli vad man avsåg vid separationen kyrka – stat: ett trossamfund bland andra.

Slutligen: vad säger kulturministern och hennes medarbetare till Ulf Bjereld när de träffas. Vad är det man egentligen vill åt. Är det månne så att staten vill ha bättre kontroll och större makt över trossamfunden? Om så är fallet, när blev religionsfriheten en statens hävstång för att uppnå samhälleliga mål? Säg som det är!

Dagens ledare i tidningen Expressen är läsvärd och ger en tydlig tolkning av vad det hela egentligen skulle kunna handla om.