Är man verkligen älskad som man är?

Lyckades slumpartat få igång televisionen lagom till helgsmålsbönen. Såg och funderade över sådant alla säger idag. Sådant jag också ibland hasplar ur mig. Detta om att vi ska komma som vi är, att vi är älskade som vi är. Att Gud accepterar oss precis sådana vi är...

Det kan tyckas småsint att då komma dragandes med pekpinnar och påminna om arvsynden. Nu när vi hade det så trevligt och gott tillsammans. Och allt verkade frid och fröjd. Så ska någon komma och förstöra det hela med elaka kommentarer. Påpekandet om arvsynd kan verka förmätet eftersom företeelsen numera är satt på undantag och mer eller mindre avförd, undanforslad och avbockad med rödpenna såsom felaktig.

Hur ska teologin då hänga ihop om det inte finns någon skada som vidlåder det mänskliga genom syndafall och fortgående bortvändhet från Gud. Den skadan kunde inte någon människa av egen kraft komma till rätta med. Den uppvägdes inte av aldrig så goda gärningar eller av hög moral och dygd. Syndaskadan kunde enbart repareras av Guds ingripande genom sonens offer, lidande, död och uppståndelse.

Kom som du är ty du är älskad som du är. Något som ringer av rädsla för att framhålla evangeliet om omvändelse, förlåtelse och tro. Du får tro och tycka vad du vill. De som vill lyfta fram en profilerad tro där man inte kan tycka lite som det passar blir skällda för trospoliser och fundamentalister. Som om en klar och tydlig Luthersk katekes vore obsolet och skräp.

Om man är älskad som man är undrar jag hur det går med de som lever rövare med sina medmänniskor, som luras, bedrar och skadar. Ska de också älskas som de är? Vi är inte våra handlingar eller synder, kan det invändas. Så sant. Vi är något annat än det vi har gjort eller gör. Gud älskar syndaren, men inte synden, brukar det då heta. Men är denna separation möjlig? Kan vi existera liksom rent och obefläckat, skilda från våra handlingar? Eller handlar vi som vi gör, därför att vi är dem vi är? Kristus var den enda utan synd och skuld, vi andra lär knappast kunna hävda vår egen syndfrihet.

Omvändelse, bot och bättring hamnar också på undantag om vi älskas sådana vi är. Om kärleken redan skänkts oss, varför då alls be om förlåtelse och med andens hjälp göra bot och bättring? Här har ett ganska populärt begrepp ersatt: bli mera människa.  Så lyfts också det mänskliga till nya höjder. Men sällan har jag hört någon tala om mera människa i betydelsen förlåten och frälst.

I en tid då många tvivlar på sig själva och är osäkra och oroade kan man behöva höra att man är älskad. Kärleken var stor ty "Så älskade Gud världen att..." Även om man inte längre ser Joh 3:16 på skyltar eller målat på bergväggar vet många att den Lilla Bibeln handlar om Guds stora kärlek till människor. Men det är en förvandlande och frälsande kärlek vi älskas med. Inte en kärlek som stämplar OK på allt människor får för sig eller håller på med. Ty allt är inte OK!

Visst kan vi komma som vi är i vetskap om att nåden och förlåtelsen verkar oädlig. Men att det skulle betyda att vi inte behöver omvändas, förnyas och förändras utan kan slå oss till ro älskade som vi är - det är nog inte riktigt hållfast...