Någon välsignad ordning måste finnas i en kyrka

Skriv uppmuntranstexter! Vi behöver uppmuntran. Det behövs verkligen! Den gänglige mellansvenske biskopen ser där i domkyrkan vädjande på mig. Det försöker jag göra, men det är inte alltid så lätt att uppmuntra och mana på när man ser hur många som far illa och marginaliseras. Det är ju inte så att alla inom kyrkan är lika uppskattade och välkomna. 

Tvärt om finns det en ganska hård linje där det som andas något allmänkyrkligt katolskt ska utdefinieras eller hållas nere. Så jag är ju kyrkokritisk, solidariskt står jag kvar och försöker göra nytta, men förbehåller mig rätten att peka finger på det som är dysfunktionellt eller sådant som borde vara en kyrka främmande, fortsatte jag.

Det är svårt nog ändå. Uppmuntra oss, sa biskopen och jag fattade att han nog tyckte det gnälldes i onödan. Det gör det säkert. Allt är inte guld som formuleras som kritik. Men om det inte fanns slavar på triumfvagnen hur vilse for man inte då?! Ropande röster är viktiga när man ska orientera sig i livsåksådningsdimma och värderingsmässig suddighet.

Var och en kan ju inte uppfinna sin egen kristendom. Och några måste våga stå upp för att det finns en kyrkans tradition som man inte bara kan göra som man gitter med. Reformatorerna tog fornkyrkan och dess teologer, liksom tradition och lära på största allvar. Dessutom hade de en förankring i den Heliga skrift som innebar att texttolkning ocb -utläggning utgjorde bas och utgångspunkt för vad man bekände, trodde och undervisade. Det är uppmuntrande att veta! I det förhållningssättet kunde biskopsmöte och andra i läronämnden hämta inspiration. Om de har ork och tid. Vilket de, om inte, borde skaffa sig. Trossyskon, någon välsignad ordning måste finnas i en kyrka!!