Om välgörenhet och om att ge de förtryckta frihet

Kyrkan ska stå på de förtrycktas sida har det hetat genom åren. Jag har själv sagt det. Många gånger. Oftare förr än jag gör idag. Det beror inte på att jag blivit så oerhört konservativ som en del av mina forna kamrater har påstått. Inte för att det spelar så stor roll hur de etiketterar mig. Anledningen till att det blivit svårare att använda ordet förtryckta nästan som ett slagord är att det alltid tycks handla om människor långt borta eller om några andra än de som tillhör och utgör kyrkan.

Jesus läste ur profeten Jesaja om ”…att ge de förtryckta frihet”. Ett Guds handlande med drabbade av politiskt och ekonomiskt förtryck, av hunger och fångenskap slagna. Ett uppdrag som ordmässigt anammats av en hel del predikanter och förkunnare. Märkligt nog är det förtryckta alltid de andra, de som vi i kyrkan kan göra något för. De radikala orden till trots blir det vi i den välsituerade och medelklassiga kyrkan som borde göra något för dem. Attityden är inte delaktighetens och ömsesidighetens utan vi och dem, uttryck som just dessa förkunnare sällan missar att gissla i andra sammanhang. Men när de själva ordar om saken blir formuleringarna sällan kritiskt granskade.

Risken är att det faktiskt handlar mera om välgörenhet, vi gör saker för och åt dem, än något som har med vår egen gemenskap att göra. De förtryckta är alltid några andra. Vad säger det om kyrkan som Guds folk? Vilken syn avslöjar det på kyrkan och dess tillhöriga medlemmar? Är den en välordnad sammanslutning för publikaner och skriftlärde för vilka fattiga och hungrande är främmande objekt?

Välgörenhet kan enkelt framstå som något av de goda gärningarnas rättfärdighet, något kyrkan gärna berömmer sig av och torgför via allehanda medier. Samtidigt är hjälp i katastrofen något nödvändigt och den kristnes plikt. Det handlar om att komma varje medmänniska till hjälp och stöd när så behövs.

Välgörenhetstänkandet har numera i många sammanhang gett vika för tanken på rättigheter som staten och organisationer och folkrörelser tillskriver den enskilde utifrån rättighetskataloger som världssamfundet enats om t ex i barn- eller kvinnokonventionerna eller i deklarationen om mänskliga rättigheter. Rättigheterna är nationer och stater garant för men deras uppfyllelse förutsätter och kräver att enskilda inte bara förväntar sig egna rättigheter utan även genom eget ansvar bidrar till rättigheternas genomslag.

Kyrkan har dessutom diakonin som sin arbetsmetod som inte handlar om att bli sedd och uppskattad för de goda gärningarnas skull utan som är ett kristet handlande som utgår från kyrkas gudstjänst, dess altare och den kärlek med vilken Gud i Kristus Jesus bemöter sina barn. I diakonin är medmänniskans mera subjekt och mindre objekt än i välgörenhetens storslagna aktioner och kampanjer.

Hur ska det gå med sådana synfel?

Han hälsar inte längre när man möter honom. Har han blivit högfärdig? Har vi gjort något som gjort honom upprörd? Han är nog sådan innerst inne, det visar sig nu. Bryr sig inte om sia medmänniskor.

Så har det låtit när människor kommenterat en välkänd person som ofta syns på stadens gator. Ivrigt har jag försökt motsäga uppfattningarna som börjar sprida sig. Jag råkar nämligen veta att han ser illa. Därför får man faktiskt själv ta ett initiativ och hälsa. Ropar man hans namn så både hör och ser han. Ja, ser och ser. Men då kan ha chansen att via hörseln och suddiga skuggor sluta sig till vem han möter.

Men jag förstår också funderingarna. Mannen kör nämligen bil som furie. Långa vägar, ofta och flitigt. Hans syn på håll är betydligt bättre, även om det nog även där finns övrigt att önska. Hans bil är sällan bucklig. Men det kan bero på at han skyndar sig att lämna in den till verkstaden när den fått sig en törn. Märk väl att det bara sker när han parkerar. Då kan det bli en decimeter för nära stolpar och betongklumpar.

Själv går jag numera med böjt huvud. Då kan folk inte tro att man inte vill hälsa. Trodde jag. Men det hjälper inte. Jag har hört sägas om mig själv att jag minsann sett bekanta och vänner och passerat dem med böjt huvud för att slippa hälsa på dem! Som tur var finns det människor som inte blygs utan tjoar till. Hallå där! Hej på dig, Lasse! Vilket ger mig en möjlighet att räta på knoppen och försöka upptäcka vem av de suddiga skuggfigurerna som sagt något. Starren har nämligen slagit till. Först som tillfälliga störningar där det blev svårt att läsa skyltar. Sedan var det som en bomullstuss hade parkerat mitt över ena ögat.

Doktorerna sa lakoniskt: se igenom! Man vänjer sig. Och till en början gick det ganska bra. Det skarpa ögat kompenserade dimman. Men nu får jag kisa ordentligt. Som på bio häromdagen. Undertexterna blev svårforcerade. Som vore texten skriven på kyrilliska. Vackert men otydligt. Som tur var talades det engelska på vita duken. Eller snarare i högtalarna. Själva duken teg som brukligt. Men endera dagen får man nog filmdukar som också är högtalare.

Nu finns det andra synfel i samtiden. Bekanta i det stora landet i väster ser en ljusets gestalt där jag ser en narcissistisk person med paranoida drag. Hans bufflighet beror nog också på att han har ett märkligt synfel som tycks vända världen upp och ner, ut och in och bak och fram. Så är han en sådan som stänger gränser och bygger murar och tycker pressen ska tiga. Och är besatt av antalet personer som står på vissa gräsmattor. Ett sådant synfel är förmodligen svårare att rätta till än min enkla gråstarr. Inte ens dagliga påminnelser om hur illa det står till verkar hjälpa. Det är då jag undrar hur det ska gå…

Störande element och samtal

Att utgöra ett störande moment eller inslag är ganska obekvämt. Det är lätt att uppleva det som att man förstör den unisona stämningen och en gemenskap som åtminstone ytligt ter sig tät. I en diskussion eller i ett samtal, om det alls kommer till stånd, kan det märkas på flera sätt. Det ena är att varje inlägg eller synpunkt man bidrar (!) med bemöts med pauser och tystnad varefter samtalet fortsätter som om ingenting hade hänt. Möjligen kommer det någon kommentar om at så kan man också se det, men... Det andra som kan hända är att inlägget bemöts med häftiga invändningar som kan verka oproportionerligt häftiga och starka.

Nu behöver sådana reaktioner inte bero på att man betraktas som udda och utanför. Det har hänt de flesta att likartade situationer uppkommit. Men när det händer flera gånger behöver man inte vara överkänslig för att veta att man inte passar in.

Å andra sidan ser jag hellre att detta händer än att det aldrig blir möten eller samtal där man kan pröva sina tankar och argument mot andra. Svenska kyrkan är ofattbart mötestät och där anstäkllda och förtroendevalda ständigt sitter i arbetslagsmöten, ledningsgrupper, konferenser, utbildningar, beredningar, arbetsgrupper, projektgrupper, verksamhetsråd, kyrkoråd, fullmäktigesammanträden...you name it. Men möten över teologiska och spritualitetsgränser för seriösa samtal för dialogens skull där förståelse av de andras hållningar kan uppstå äger så gott som aldrig rum.

Visst finns det ännu mötesplatser där sådant kan äga rum. Men exemplen är inte övertygande många. Inte ens när det gäller så viktiga frågor som Strukturreformen med storpastoraten eller kyrkohandboksfrågorna! Visst är det märkligt i en kyrka som sägs vara ekumeniskt sinnad och till och med en brokyrka mellan olika internationella traditioner och konfessioner?! Ett ämne vid några sådana möten nu under reformationsåret skulle kunna handla om att diskutera hur man får till stånd mötesplatser. Sedan kunde man gå vidare med i vad mån Svenska kyrkan är katolsk och luthersk och hur man ska se på de mera reformerta tendenserna som tycks stärkta.

Ett annat givet ämne för sådana möten vore att beta av vart och ett av de ekumeniska imperativen som finns uppräknade i Från konflikt till gemenskap. Ta som exempel det tredje imperativet: Katoliker och lutheraner bör på nytt förpliktiga sig till att söka synlig enhet, till att tillsammans utveckla närmare vad detta betyder i form av konkreta steg, och till att oupphörligt sträva mot detta mål.

Dessvärre tror jag att väldigt många av kyrkans anställda och förtroendevalda inte på långa vägar håller med om den uppmaningen. Jag tycker mig fortfarande ganska ofta snubbla över avgrunder och kraftfulla avståndstaganden från en sådan strävan. Om det stämmer - vad ska man då tänka om oss som kan se imperativet som en viktig del av vår egen och kyrkans kallelse? Är vi störande element?

Ärkebiskopen pucklar på kyrkomusikerna

Antje Jackelén har skrivit en lång artikel i Kyrkans Tidning om Reformation, lärande och liturgi stora frågor under året. Större delen av artikeln handlar om kyrkohandboken och processen och kyrkomusikernas protest. Det tycker jag inte var så välbetänkt. Jag har haft stor respekt för en hel del av ärkebiskopens insatser. Men mot sådant som påstås i denna hennes artikel måste jag invända…

Musikernas kritik har varit till nytta, skriver ärkebiskopen. Hon menar att det förslag (”som vi ännu inte vet hur det ser ut”) innehåller ett förslag att få ändringar i kyrkoordningen så att man lokalt kan fatta beslut om att använda annan musik än kyrkohandbokens! Ett sådant förslag är naturligtvis både intressant och välkommet, men det strider väl egentligen mot det som har sagts vara handbokens inriktning: att vi ska få en gemensam och igenkännbar gudstjänst i Svenska kyrkan. Avstegen från den ambitionen tycks ha blivit så stora att även om gudstjänstens grundstruktur känns igen så är varianterna mycket olika. Det förstår man av Antje Jackeléns kommentar om att ”vi inte kommer att finna vår egen fromhetstradition i allt, men alla ska kunna se att mångfalden i Svenska kyrkan hålls samman i ett gudstjänstfirande med en gemensam rytm i Samling, Ordet, Måltiden och Sändning”.

Handboksfrågan har för många av oss som förhållit oss kritiska till mycket av det vi sett och prövat inte blivit ett för eller emot. Kritiken har under processens gång varit mångfasetterad och både generell och mycket detaljerad. Att en namninsamling för dem är kritiska inte kan innehålla en detaljerad och partikulär kritik borde kunna förstås av alla. Den bottnar i en frustration över den upplevda bristen på transparens och betydande svårigheter att få utredning och kyrkans ledning att delta i dialog och visa lyhördhet för synpunkter från de kritiska. På den punkten står ord mot ord. Men hur kyrkoledningen kan hävda transparens och lyhördhet samtidigt som en så betydande del av kyrkomusikerna är öppet och påtagligt missnöjda är svårt att få ihop.

Ärkebiskopen har svårt att förstå syftet med kyrkomusikernas namninsamling eftersom förslaget är under bearbetning. Här är hon knappast sanningsenlig. Det är klart att hon inser att man även under det som innebär en slutfas, och som andra skulle önska blev en om- och nystart, kan ha fog för att visa sitt missnöje och signalera att man faktiskt anser sig ha skäl att vara kritisk. När ärkebiskopen avvisar namninsamlingen som att den skulle ”undergräva själva remissarbetet” och därmed ”det viktiga demokratiska verktyg” man har för att ta fram bästa resultat, då tar hon i så det rister i kyrkmurarna. Här anar man att alternativa fakta spelat in för att ärkebiskopen skulle kunna ha upptäckt något sådant demokratiundergrävande syfte! Remissunderlag såväl som sammanställning har dessutom redan blivit ifrågasatt. Det har ingenting med att undergräva demokratiska metoder eller verktyg. Utan med viljan att remisserna och de inkomna meningsyttringarna faktiskt ska hanteras och brukas så att de blir till sådana nyttiga verktyg.

Ärkebiskopen fortsätter med att säga att det (dvs namninsamlingen) kan ge bilden av ”en kyrka som inte respekterar sig själv och sina egna beslutsprocesser, vilket i så fall slår mot oss alla”. Det är inte bilden av kyrkan och beslutsprocessen som oroar utan hur det går till när kyrkan i detta fall utreder och fattar beslut. Därtill är det allt överskuggande hur kyrkans gudstjänst ska firas och dess utformning, gestaltning och innehåll som engagerar. En kyrka som är rädd för hur den ska te sig, när det finns djupgående inre oenighet att diskutera, har betydande problem!

Vad gäller denna text upplever jag att prestigen går före lyhördheten. Kanske är det så enkelt som att ärkebiskopen vill få tyst på kritikerna så att de som har makt att besluta får göra det utan besvärande invändningar och frågor?

Kyrkans politiska ställningstaganden

Den 19 januari skrev domprost Mats Hermansson ett inlägg på facebook. Han sa sig ha läst några kultursidor och debattartiklar där det hävdades att Svenska kyrkan bara ägnade sig åt politik. Den kritiske läsaren kan fundera över hur ordet ”bara” förändrar betydelsen av ett påstående. Ordet får i detta sammanhang innebörden att kyrkan uteslutande eller enbart ägnar sig åt politik eller politiska utspel. Mitt intryck är att artiklar som varit kyrkokritiska har handlat om att kyrkans huvudbudskap, om tro, syndaförlåtelse och frälsning och att uppdraget att fira gudstjänst, undervisa, bedriva mission och diakoni ofta kan framstå som en bisak när Svenska kyrkan agerar.

På fråga vilka han avsåg svarar Mats att han inte kommer att berätta vilka tidningar eller skribenter han läst…

Sedan räknar Mats Hermansson skickligt upp en rad saker som ”vi” (i kyrkan) gör. Äpplen och päron om vartannat. Han undrar vad i denna uppräkning som är utspel och vad som är det kristna budskapet:

- vi ber för rättvisa och rättfärdighet.
- vi delar brödet så det räcker åt alla
- vi står upp för allas lika värde
- vi engagerar oss för utsatta kvinnor
- vi ordnar natthärbärge åt hemlösa
- vi ber för fred i Mellanöstern
- vi verkar för dialog i socialt utsatta områden
- vi samlar in pengar för att stödja utsatta
- vi följer med den utförsäkrade till socialen 
- vi samlar in namnunderskrifter till stöd för 
barn på flykt
Mm - och vi tror och hoppas på Gud som skapat hela härligheten.
Kan någon hjälpa mig sortera?

Så långt Mats Hermansson. Listan låter imponerande och kan ge intryck av att vara heltäckande med exempel från allt det kyrkan gör. Listan kan förstås problematiseras. Hela härligheten, den som Gud skapat, skulle ju kunna inkludera allt det som kyrkan politiskt vill motverka: hemlöshet, kvinnoförtryck, krig i Mellanöstern etc. Men det menar nog inte Mats Hermansson även om det i kyrkohistorien har funnits åsikter om att allt av både gott och ont har Gud som upphov och ursprung…

Man skulle naturligtvis kunna tillfoga andra inslag i kyrkans liv om man ville göra listan mer rättvisande. Här bara några enkla tillägg:

Politiska partier sitter i de flesta av kyrkans beslutande organ på alla nivåer.

Kyrkans representativa demokrati låter de förtroendevalda representera parti men inte församling.

Kyrkopolitiker från sekulära partier har starkt inflytande över biskops- och andra tillsättningar.

De beslutar i kyrkomötet om kyrkans lära t ex genom kyrkans böcker.

De kyrkopolitiska grupperingarna hävdar att kyrkan inte ska agera partipolitiskt.

Samma grupper försvarar att kyrkan ska agera politiskt.

Teologiska eller bibliska argument används sparsamt, om alls, när kyrkan t ex genom sin kyrkostyrelse skriver remissvar eller agerar i samhällsfrågor.

Kyrkklockor har ibland använts som ljudlig protest och för att försvåra för högerextrema grupper att använda sin yttrandefrihet.

Så visst agerar kyrkan politiskt och ibland även tydligt utifrån partiintressen. Att det innebär att det förekommer politiska utspel är därför inte så kontroversiellt. Däremot kan det sakpolitiska innehållet behöva diskuteras. Hur har man nått fram till vad kyrkan som ett trossamfund egentligen bör hävda?Bygger det på allmänna föreställningar eller har det sitt ursprung i Skrift och tradition?

Särskilt problematiskt är att ansträngningarna för att väcka tro och att missionera och undervisa om vad kyrkan tror, lär och bekänner tycks vara synnerligen lågprioriterade!

Svagheter i beslutsfattandet?

Ord trollbinder tänkandet. Säg demokrati och jag får för mig att det handlar om att alla ska ha chansen att bidra till beslutsfattandet. Folkstyret förutsätter ju att många har inflytande. Tanken är att malten utgår från helheter som medlemmarna i en medlemsorganisation eller medborgarna i en nation.

Själv sitter jag i ett stiftsfullmäktige. Vid flera sammanträden har jag haft förhinder och inte kunnat delta. Men det spelar liksom ingen roll om några uteblir. Apparatens tickar på ändå. När man är där är intrycket att besluten inte fattas i  fullmäktigesalen utan redan är uppstyrda och cementerade i processer som föregår själva sammanträdet. I de processerna deltar en mycket liten del av fullmäktigegrupperna. Där är deras företrädare så gott som suveräna att bestämma å sin grupps vägnar.

I debatten i fullmäktige kan man naturligtvis ha möjlighet att se till att den mening man har hamnar i protokollet. Om inte annat så bevars till eftervärlden att någon tyckte något, ibland något helt annat än det som blev beslutat.

Jag minns ett fullmäktige då stiftet berättade om alla de kurser man skulle ha i barnkonvention och barnkonsekvensanalyser för stiftet. Då påpekades att ingen sådan barnkonsekvensanalys var gjord för det man skulle besluta i detta fullmäktigemöte så blev bortförklaringarna genomskinliga. Egendomsnämnden hade däremot skött sig och kunde berätta i detalj om hur man gått till väga och vad analysen betytt. Av stiftsstyrelsens uteblivna barnkonsekvensanalysen syntes om jag minns rätt ingenting i det protokoll som så småningom såg dagens ljus. Året därefter hade man mycket nogsamt genomfört och redovisat en sådan analys...

Det finns en hel del svagheter i beslutsapparatens sätt att fungera. Grupperna gör upp bakom lyckta dörrar. Inte alla informeras om sådana uppgörelser och kan därför tro att det verkligen är ett riktigt beslutsfattande som pågår när fullmäktige möts.

Dessutom känns fullmäktigemöten ibland som något nödvändigt ont där processen kan göras kort och koncis. Allt är ju i princip och därtill faktiskt redan klart oavsett vad som sägs. Då är det naturligtvis bra att man fyller ut mötena med olika föredrag, paneler och informationer så att fullmäktigeledamöterna blir välinformerade om sådant de borde veta och känna till. Så har det varit i många andra och olika sammanhang, i årsmöten och i arbetarkommuner.

Många förtroendevalda i stora möten underordnar sig apparaten och de oskrivna reglerna som styr. Därför revolterar nästan aldrig fullmäktigeförsamlingar i Svenska kyrkan trots att de ibland nog borde göra det. Inte för revoltens skull utan för kyrkans och trons skull. Så att tiden och energin hamnar på kyrkans huvuduppgift och inte på det väloljade maskineriets funktion...

De valda ledamöterna kan utöva sin makt om de väljer att göra så. De kan iklä sig den makt de genom val egentligen utrustats med. Eller de kan vid varje möte välja att låta bli och underordna sig och uppfattas som om de föredrar att låta några få bestämma och själva riskera att fladdra för vinden... Just så som jag upplevt mig och min situation i ganska många sammanträden.

After work

En gudstjänstdag kvar på det vikariat jag innehaft hela hösten. Som församlingsherde. Nybliven mellan chef. I ett stort pastorat. Så en viss inblick har jag fått. Även i den nya organisationens vägar och irrgångar. Nu är det inte organisationen som blir kvar i sinne och hjärta. Utan människor med tro, liv och lust, med engagemang och vilja. Som också har haft att kämpa med församlingslivets upp- och nerförsbackar. Dem kommer jag att sakna! Dem kommer jag att minnas!

Hela den kommande måndagen kan karaktäriseras som after work. Repensionering vore ett annat sätt att beskriva det som komma skall. Men sysslolös lär jag inte bli. Hyresvärden ska bygga om vårt hyreshus. Vindar och källare skall utrymmas för att ge plats för något nytt. Så vi kommer att bo på en byggarbetsplats mycket länge. Men då behöver de lagrade lådorna gås igenom och sorteras. Tusentals vykort ska granskas och rensas. Somliga hamnar i pärm. Andra blir sålda. Somliga går till Hades. Dödsriket.

Det gick väl an när människan samlade rötter och nötter. Men en del annat samlande har en tendens att bli skrymmande. Så på ett sätt är jag glad att det är gamla vykort jag samlar. Och inte bilar. Ferrari eller Porsche. Då hade jag väl fått nöja mig med en framskärm. Eller en ratt. Nu har jag istället fyllt ett otal skokartonger med begagnade och obegagnade vykort från före 1950 och bakåt i tiden.

Ingen har sagt något om detta att läsa andras vykort. Brevhemligheten kan knappast tillämpas när man skriver synligt så att andra kan läsa. Men nog kikar man in i människors privata skrymslen och vrår. Ibland. mestadels är det som med mobiltelefonskonversationer: platsangivele, väderbeskrivning, något trivilat man gjort (ätit, badat, solat, promnerat etc). Men ibland blir det rörande och gripande:

Kära mor. Anländ, allt väl...

Efterlängtad upplysning

Nu skriver jag på lediga stunder ett föredrag. Om Martin Luther. Undrar egentligen varför. Det finns för den vetgirige hur mycket material som helst. Redan på nätet kan man finna en uppsjö av artiklar om reformatorn. Det är ju bara att läsa på.

Men förmodligen tvingas man då sålla bland en mängd information om sådant man inte vet något om. Fredrik den vise till exempel. Vem var han? Varför brydde han sig så mycket om Luther? Snart nog fastnar man i stora ord om skolastik, occamism, nominalism och thomism. Kanske är det sådant man vill undvika?

Eller vill man ha en enkel förklaring till varför denne anfäktade forskarmyra kom att förändra så mycket sätta igång en rörelse som snart nog for åt alla möjliga håll. Bidrog han verkligen till att skapa ett ordnat och förnyat tyskt språk? Gav han makten över bibeltolkningen till varje läskunnig person? På sådant funderar jag denna trettondedagsafton. Med längtan efter en aning ljus. Lite epifania om jag får be...

När kommunikationen bryter samman

Vad händer med den grundläggande tilliten i ett samhälle när man utgår ifrån att den som tänker och tycker annorlunda än man själv gör inte är sannfärdig och uppriktig utan ljuger? Det som håller samhället samman vittrar och eroderar. Istället för att kritiskt pröva argument, och att reflektera över vilka sakförhållanden som kan ge stöd åt en viss hållning, så byter man strategi och avfärdar sådant som pekar i en annan riktning och bejakar ensidigt sina egna påståenden och tyckanden. Åsikter blir till fakta, dvs de egna eller den egna gruppens uppfattningar är sanna. Och det just därför att det är den egna falangen som hyser dem.

Det är svårt att veta vad som krävs för att få en sådan svart-vit hållning att vackla, inställningen där ren sanning står mot smutsig lögn och onda avsikter. Om argument inte biter, om fakta avvisas, om journalisters rapportering apriori ses som förljugen och partisk, om vi har rätt och alla andra fel - varför skulle någon då vara intresserad av samtal, dialog och samarbete? Det blir kulturkamp och politisk strid istället, samtidigt som samhällets grundvalar vacklar...

Det politiska exemplet utspelar sig för tillfället i USA där misstron och klyftorna ökat dramatiskt. Kommunikationen över skiljelinjerna blir sämre och svårare, om den alls är möjlig.

De av oss som verkar inom trossamfund kan behöva fråga sig om det finns en tendens till samma attityder inom vårt sammanhang. Vill vi att de som inte tänker och tror exakt som vi själva ska trängas undan och ut? Eller tror vi på brobyggeri och en gemensam kallelse? Det är ingen udda tanke eller ens unik. Det har sagts många gånger i frågeform. Hur kommer det sig att det verkar enklare att föra dialog och ha samtal med människor som tillhör andra religioner än att finna utrymme för samtal över skiljelinjer inom den egna kyrkan? Tål att tänka på, om någon fick för sig att fråga mig...

Vet någon vad Svenska kyrkan egentligen tror och lär?

Att vara konsekvent vad gäller tro och övertygelse är av stor betydelse. Det blir undergrävande om tron blir situationsanpassad och anpassligt förändras beroende på omständigheter. Att stå fast rotad i sin tro och övertygelse har åtminstone tidigare varit ett kännetecken för kyrkan och dess aktiva medarbetare.

Det har inte betytt att man skulle vara opåverkad av fakta och vetande. Tvärt om har det tillhört den fasta tron att finna sätt att förena tro och vetande och att vara intresserad och välinformerad om vad som rört sig i världen. Risken att bli tidsandans lydiga efterföljare har varit en av de faror man ständigt varit medveten om. Hållningen I världen men inte av världen har hjälpt till att hålla balansen.

Tro och lära har i den lutherska traditionen varit uttolkad i skrift och den  den främsta auktoriteten var den Heliga skrift. Den inställningen har man i stor utsträckning delat med den katolska kyrkan. Reformatorerna betonade gång på gång sin tillhörighet till kyrkan och försökte oupphörligen visa hur man stod i samklang med evangeliet, de tre trosbekännelserna och kyrkofäderna. Mänskliga påfund som stred mot Skriften, även när det gällde ron och kyrkan, prövades av reformatorerna mot vad som gick att utläsa av Bibelordet.

Svenska kyrkan har i sin kyrkoordning en första paragraf som slår fast kyrkans tro och lära:
1 § Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, som gestaltas i gudstjänst och liv,
är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets
profetiska och apostoliska skrifter, är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska 
och den athanasianska trosbekännelsen samt i den oförändrade augsburgska bekännelsen 
av år 1530, är bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1593, är förklarad och kommenterad i Konkordieboken samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument.

2016 års kyrkomöte ville inte låta nyöversätta Konkordieboken så att den skulle finnas tillgänglig i en auktoritativ och språkligt modern upplaga utan avvisade en motion om saken. Det är som om Konkordieboken och dess förklaringar och kommentarer inte längre vore aktuella eller relevanta för Svenska kyrkan utan mera ett smycke att stoltsera och kokettera med. Men att bruka bekännelsetexterna på allvar tycks inte föresväva kyrkans beslutselit.

Att man här kan hitta ett av de starkaste skälen till konflikterna kring förslaget till kyrkohandbok, bortsett från de musikaliska invändningarna, har få insett eller diskuterat. Om vad kyrkan, tror, lär och bekänner blivit mera approximativt och godtyckligt följer att samstämmighet om andra texter som ska få lärostatus blir oenigheten omfattande. Biskopsmötet och läronämnden borde ha uppmärksammat saken, det är deras ansvar att se till tron och läran, men om även detta illustra sällskap själva påverkats av tidsandan och kompromissar med kyrkans tro som den genom historian stadfästs i bekännelsetexter och dokument, då är läget synnerligen allvarligt.

Därför borde ett nytt bekännelsearbete påbörjas i Svenska kyrkan där de historiska dokumenten dammas av och återges något av sin förlorade status. Det hindrar inte att man arbetar fram en modern luthersk vuxenkatekes med svar på vad Svenska kyrkan tror, lär och bekänner. Att det går an att tro som man vill är inget bra svar till den som undrar vad kristen tro innebär och hur man kan bli en kristen, en troende människa.