Vad händer med den grundläggande tilliten i ett samhälle när man utgår ifrån att den som tänker och tycker annorlunda än man själv gör inte är sannfärdig och uppriktig utan ljuger? Det som håller samhället samman vittrar och eroderar. Istället för att kritiskt pröva argument, och att reflektera över vilka sakförhållanden som kan ge stöd åt en viss hållning, så byter man strategi och avfärdar sådant som pekar i en annan riktning och bejakar ensidigt sina egna påståenden och tyckanden. Åsikter blir till fakta, dvs de egna eller den egna gruppens uppfattningar är sanna. Och det just därför att det är den egna falangen som hyser dem.
Det är svårt att veta vad som krävs för att få en sådan svart-vit hållning att vackla, inställningen där ren sanning står mot smutsig lögn och onda avsikter. Om argument inte biter, om fakta avvisas, om journalisters rapportering apriori ses som förljugen och partisk, om vi har rätt och alla andra fel - varför skulle någon då vara intresserad av samtal, dialog och samarbete? Det blir kulturkamp och politisk strid istället, samtidigt som samhällets grundvalar vacklar...
Det politiska exemplet utspelar sig för tillfället i USA där misstron och klyftorna ökat dramatiskt. Kommunikationen över skiljelinjerna blir sämre och svårare, om den alls är möjlig.
De av oss som verkar inom trossamfund kan behöva fråga sig om det finns en tendens till samma attityder inom vårt sammanhang. Vill vi att de som inte tänker och tror exakt som vi själva ska trängas undan och ut? Eller tror vi på brobyggeri och en gemensam kallelse? Det är ingen udda tanke eller ens unik. Det har sagts många gånger i frågeform. Hur kommer det sig att det verkar enklare att föra dialog och ha samtal med människor som tillhör andra religioner än att finna utrymme för samtal över skiljelinjer inom den egna kyrkan? Tål att tänka på, om någon fick för sig att fråga mig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar