Prästlöftena binder till Guds ord och bekännelsen

Löften ses allt oftare som en tidsbegränsad viljeinriktning. Åtminstone om man ska utgå från partiernas och politikernas utfästelser inför val. Eftersom den föränderliga omvärlden alltid går att utnyttja som skäl för att löften inte ska uppfattas som något hållfast över tid så vet väljarna sällan vad, av det som påståtts, som kommer att förverkligas. En allmän inriktning kan man alltid få ett hum om. Men vad som blir konkret och genomförd politik går inte att utläsa av påståenden, krav och löften som utfärdas inför val.   

Hållfasthetslära går inte (längre) att tillämpa på politiska utfästelser. Ett talande exempel kan ges. Schackrandet kring pensionärernas skatter bekräftar påståendet.

Även inom kyrkan är löften dessvärre en färskvara som snabbt kan härskna. Många har fått erfara det. Innan en reform sägs allt bli så bra, så bra. Församlingarna skulle bli fria att ägna sig åt det en församling ska i storpastoraten. Och det utlovades frihet att forma och gestalta sitt liv även i fortsättningen. Hur det blev sedan kommer forskningen så småningom att visa.

Själv löftesbands jag till kyrkan vid min prästvigning. Prästlöftenas utformning kunde ses som en viljeinriktning då en av flera frågor ställdes till oss vid prästvigningen. Så här ställdes löftesfrågan vad gällde tro, bekännelse och lära: Viljen I, efter bästa förstånd och samvete, rent och klart förkunna Guds ord, så som det är oss givet i den Heliga Skrift, och så som vår kyrkas bekännelseskrifter därom vittna?

 

Det fanns ingen tvekan om att det handlade om löften som avgavs och som skulle hedras och följas. Men löftena aktualiserades sällan (eller aldrig). Det gudomliga ordets tjänare skulle ha en fast grund att stå på: den Heliga Skrift och bekännelseskrifternas vittnesbörd. Men bibelstudiet blev för många av oss mest en syssla inför predikningarna. Bekännelseskrifterna ägde många av oss inte ens, än mindre hade vi läst eller studerat dem. Det var som om vi trodde oss redan äga de insikter vi ännu inte förvärvat. Så förblev vi i stort likadana efter utbildning och prästvigning som vi varit dessförinnan.

I går hörde jag ett föredrag av en fd universitetsrektor som slog fast att universitets uppgift var att se till att studenterna lärde sig, förkovrade sig och utvecklades, förändrades. De skulle inte vara likadana efter sin utbildning som före. Så borde utbildningen kunnat bidra till att teologistudenterna djupnade och mognade i sin kunskap och insikt samtidigt som de fick en mera integrerad och levande tro. Nästan inga av de jag tala med om saken har beskrivit det de varit med om på det sättet. Snarare tycks relativism, tvivel och skepticism ha rotat sig.

Hur allvarligt prästlöftena än uppfattades så sjönk de snart undan och Guds ord reducerades till människors ord och blev alltmer till symboler och omskrivningar istället för uppenbarelse. Bekännelseskrifterna som skulle hjälpa till att förstå innebörden av Guds ord reducerades till slagordsmässiga kortformer eller hoppades helt enkelt över. Det är utifrån sådana upplevelser man kan fundera över hur evangelisk luthersk den Svenska kyrkan egentligen är…

 

 

Mitt i vid sidan om.

Förr skrev bloggen sig själv. Nu blir det under motstånd som texterna kommer till. Inte för att det saknas viktiga ämnen att avhandla eller brännande frågor att ventilera. Numera blir det av naturliga skäl oftare ur åskådarens perspektiv än deltagarens. Vilket är märkligt då det ur församlingarnas synvinkel knappast kan vara rimligt att de som vare sig är förtroendevalda eller anställda alltid förväntas vara med i verksamheter men samtidigt får ett ständigt mindre utrymme att påverka, färga och forma församlingarnas liv. Rätta mig om jag har fel!

Om tankar kring församlingarnas liv och organisation blir svårare att få gehör för (och alla skall veta att det verkligen inte var lätt förr heller) återstår det stora grundfrågorna som handlar om kyrkans raison d'être (skäl att finnas till), om dess tro, lära och bekännelse. Måhända är det en god utveckling att släppa taget om det dagliga för att se på det för kyrkan grundläggande, och över tid, giltiga. Man befinner sig liksom mitt i vid sidan om!

Risken är överhängande att koncentrationen på nuet och dess problem påverkar och ändrar förhållningssätt vad gäller tro, lära och bekännelse. Den riskerar att bli situationsanpassad och präglad av det för stunden aktuella. Särskilt överhängande är den faran om kunskap och kännedom om vad kyrkan bekänner och lär tillåtits sjunka undan. I värsta fall urholkas inte bara bekännelsen utan kyrkan själv blir ihålig, tom och utan substans.

Nu åberopas behovet av den ständiga reformationen som ett slags legitimation för att vidta de för stunden  påstått nödvändiga förändringarna, egentligen vika som helst. Med ett slagord om ständig reformation blir all förändring nyttig och nödvändig. Så förlorar även ganska sansat kyrkfolk förmågan att fråga efter vad slags förändringar som behövs för att fullgöra det ursprungliga budskapet att bära evangelium till människor, förkunna ordet, vara kyrka och förvalta sakramenten.

Snart upptäcker man att motiven för förändringar sällan har med den grundläggande uppgiften att göra annat än i andra och tredje hand. Storskalighet är ekonomiskt och rationellt är första motivet och möjligen i andra hand påstås att man får mer resurser över för att göra det som är huvuduppgiften. Vilket vid närmare eftertanke nästan aldrig inträffar för då är ekonomin redan så dålig att man måste spara ännu mer och inte får tid och kraft över för det där centrala och absolut nödvändiga som tron och läran handlar om... Jag ska bara-tänkandet som alltid lyckats skjuta annat i förgrunden än förkunnelse, vittnesbörd, evangelisation, tro och bekännelse.

Vi ska bara göra en fastighetsutredning, och bara en vårdplan för kyrkan, bara en policy för mångfald, bara investera så vi får bättre ränta, göra mål och uppföljningar, utvärdera och bara göra en ny städutredning, bara ordna några möten till så att larmen kalibreras, bara utveckla några nya blanketter, lära oss nya dataprogram, bara ta en friluftstimme och besvara ett par enkäter och bara ansöka om strukturbidrag och bara skriva skrivelser så att strukturbidraget inte minskar eller försvinner, och svara på en remiss, och ta kontakt med tryckeriet och sen kan vi väl också ha en andakt där vi ber om frimodighet att föra ut vårt budskap...

Den förhandlingsbara sanningen

Tyckande har kommit i vanrykte. Det är inte bara president Trumps fel. Det finns andra tyckare vars åsikter om hur något förhåller sig blir så kontroversiella att de ger allt tyckande dåligt rykte. Polismannen Peter Springare är en person som fått stöd (bl a i en facebookgrupp) för några av sina åsikter om brottsligheten i Sverige. Samtidigt har det han sagt, trots partiell överensstämmelse med somliga fakta, skruvats så pass att många andra inte kunnat acceptera hans beskrivning. Sedan har han gått mycket längre och skrivit att vänsterextrema journalister borde förintas. Om sådant skriver journalisten EricaTrelis i dagens SvD.

Peter Springare räknar hon till en grupp av ”självutnämnda sanningssägare”. De flesta tyckare har nog adlat av sig själva. Några valda eller städslade sanningssägare lär knappast hittas så lätt om man räknar bort ledarskribenter och kåsörer. Präster borde också räknas som varande sanningssägare men deras tro kan t ex få många att tvivla på sanningshalten i deras myckna orerande. De är dessutom bundna av tystnadsplikt i själavård och enskilda samtal så att allt de vet kan helt enkelt inte yppas.

Tidigt i livet lär vi oss tycka. Små barn uppmanas gång på gång att välja och att avge omdömen och låta omvärlden veta vad de anser. Vill du ha…? Vad tycker du…? Hur smakar det…? Ska mamma…? Då är det en dygd att kunna säga vad man tycker, trots att man inte har så mycket underlag för att göra medvetna och övervägda val. När barnen växer upp fostras de till att kunna säga sin mening, att tydligt uttrycka en åsikt.

Hur åsikter förhåller sig till det som är sant, till de fakta vi känner till, till den kunskap och insikt vi delar med varandra utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet, är knäckfrågan. Ty vår perception av det som är sant och verkligt färgas av övertygelse, politisk ideologi och livsåskådning. Särskilt för en kristen är sanningsfrågan ständigt aktuell. Falska vittnesbörd godtas inte. Sanningen ska göra oss fria. Ja ska betyda ja och nej innebära nej.  

Populisterna tänjer på sanningen för att den ska passa ideologin. Där är det kartan som gäller och besvärande fakta negligeras eller avvisas som falska och uppdiktade. Inte konstigt att frågan om vad som är sant återvänder (så även i SvD-artikeln). Relativismen som gör sanningen förhandlingsbar måste avvisas. Allt är inte sant som sägs, tänks, anses och tycks – men det finns något som är sant.

Den nya populismen som vi lärt känna gör sanning till något subjektivt. Då blir det en kamp mellan olika ”sanningar” och den som lyckas sprida sin villfarelser mest och bäst får rätt: har sanningen. Det är en förfärlig utveckling som får fogarna i samhället att upplösas och det kitt som håller samman människor i ett samhälle att krackelera. En mentalpopulistisk socialdarwinism ser dagens ljus. Det är då det mörknar!

 

  

Förnuft och uppenbarelse

Under ett långt liv har jag gång på gång mött människor som benhårt hävdat den bibliska uppenbarelsens företräde framför vetenskap och beprövad erfarenhet. Att de för att få sin värld att gå ihop behövt leva i två parallella världar har de sällan erkänt även om det varit uppenbart för omgivningen. När det passade tog man en omväg, gjorde avsteg från munnens bekännelse, och anpassade sig till det moderna samhällets kunskap och teknik.

Bibeln hade alla svar, menade man, men kunde t ex inte riktigt förklara varför det i vår tid plötsligt fanns diabetes, njursjukdomar, hjärt- och kärlåkommor som bibeln med sin terminologi inte alls berörde, Där var det mest andebesättelse, spetälska och människor med blindhet och dövhet. Inte heller fanns telekommunikation, automobiler, tåg, datorer, kärnvapen och kärnkraft. Hur skulle man då kunna tillämpa det bibliska budskapet som man uppfattade adresserade allt som fanns, finns och ska komma? De fick fundera, använda tankekraft och slutledningsförmåga trots att man enbart sa sig läsa som det stod. Och förstå som det var givet. I själva verket gjorde man analogislut och vidgade bibeltillämpningen långt utöver sin påstådda bibelsyn.

Svaren på frågorna om hur kunskap och vetenskap förhåller sig till Bibeln och uppenbarelsen har under den kristna kyrkans historia varierat. Det finns dock en lång tradition av att försöka harmoniera den kristna tron med beprövad erfarenhet och vetenskap. Ett skäl har varit att det Gud uppenbarar inte rimligen kommer att stå i motsats till den lagbundenhet och de system som infogats i skapelsen. Därtill är tankeförmåga och förnuft given till människor för att de ska bruka dem. Att t ex pröva andarna kräver utöver tron

en hel del insikt, kunskap och förnuft.

När den historiskt kritiska bibelforskningen fungerade på detta harmonierande sätt behövde den inte alls bli till avfall och leda vilse. Men när den alldeles kopplade loss från att det finns en gudsuppenbarelse som är oss given och som behöver tolkas in i var tid blev det svårare. Då fanns bara ett ben att stå på och därmed inga spärrar för fantasin eller uppfinningsrikedomen. Då kunde den leda bort från tro, lära och bekännelse. Exempel på båda förhållningssätten borde var och en kunna finna i sin egen omgivning och vid de universitet vars teologiska fakulteter man eventuellt känner till...

Hyggligt folk, synd och tro

Den som funderar över Svenska kyrkans sätt att behandla frågorna om tro, bekännelse och lära borde reformationsårets koncentration på Luther väcka ytterligare reflektioner. Självfallet är 1500-talets teologi möjlig att utnyttja för att underbygga alla möjliga ståndpunkter. Men hänvisningar till Luther och Melanchthon sker gärna programmatiskt och förenklat. Det är som om man reducerat en välsmakande sås in absurdum. Förkortning i enkla slagord tar sällan hänsyn till sammanhang vad gäller kyrklig och samhällelig kontext.

Världsbilden var radikalt annorlunda. Många vetenskapliga upptäckter som förändrat världsbilden hade ännu inte ägt rum. Fortfarande stod jorden i i centrum. Blodomloppet och dess betydelse för liv och hälsa var inte utforskat. Samhällena var hierarkiskt uppbyggda och allmogen skulle vara överheten underdånig. I arbetsliv och hem rådde statisk ordningar och rollfördelning av över och underordning. Människan var utelämnad åt olika makter. och få hade kontroll över sin tillvaro. Tillvaron var osäker och mycket ont som pest, förtryck eller krig kunde drabba blint.

Människor levde inte sällan med en omhuldad övertygelse om dömande och straffande Gud. Synd och skuld var en realitet för de flesta. Vad gör en luthersk kyrka när förutsättningar och omständigheter förändrats så i grunden som i vårt högteknologiska välfärdssamhälle? Få människor lever med insikter om synd och har svårt att uppleva det relevanta i den evangelisk-lutherska synen på hur syndaskulden löses genom Kristi rättfärdighet som räknas människan till godo och som skänks genom tron.

Människan ser sig som autonom och myndig i meningen att något gudsingripande inte behövs och om det skett förändrar det egentligen inget särskilt för henne. Åtskilliga samtal vid kaffebord och i samtalsgrupper blir för mig en bekräftelse på att även långt in i Svenska kyrkan tänker an att man gör så gott man kan och att det räcker. Detta att leva i gemenskap med Gud blir en fråga som avgörs av människan och inte av Gud. Om jag själv vill så räcker det för att få ett gudomligt bekräftande ja. Så kan alla hänga med och i stor utsträckning på sina egna villkor.

Eftersom lagen (t ex de 10 budorden, relativiserats fungerar den knappast som en källa till insikt om människans bortvändhet, det som kallades syndamedvetenhet. Inte heller blir lagen den drivkraft som formar medmänsklighet och de goda gärningarnas insats för människa och värld.

Den kristna tron är då inte länge given utan tillhandahålls som en stor leksakslåda ur vilken man plockar det som tycks passa var och en. Tron blir en mental konstruktion där människan bygger sin variant av det hon tycker sig behöva. En aning högtidlighet, en gnutta helighet, ett stänk av eftertanke och fina känslor, och så lite gemenskap när det känns att sådant behövs. Det där med nederstigen från himlen betyder väl att Jesus skrevs in i texterna, uppstånden från de döda handlar nog om ständigt nya möjligheter, och född av jungfrun Maria är ålderdomliga sätt att säga att det var något speciellt med den där Jesus. Den helige Ande måste handla om inspiration och känsla och kyrkan vet ju alla att det inte är någon gemenskap för de heliga, skenheliga skulle det nog vara och betyda...

Om enbart något lite av detta kan stämma på ett antal förhållanden på olika platser inom Svenska kyrkan borde det föranleda allvarlig eftertanke. Knappast över vad som behöver moderniseras, omtolkas eller relativiseras utan snarare över vad i den kristna tron som kan nå fram till människan i det moderna västerländska samhället så att tron kan fästa och tas emot. Ytterst få människor verkar ha Luthers längtan efter att finna en nådig Gud. Däremot tycks många hjärtligt trötta på prestationskrav, egna och andras, och en tung utmattning när man känner att man bär allt ansvar på sina egna axlar. Gud som delar människans börda, bär oss när det är för svårt för oss att gå har blivit ett vanligt inslag i förkunnelsen. Kanske är det ett sätt att närma sig försoningsgärningen på korset så att människan kan bli rättfärdiggjord genom tron?

Det kan låta som om frågan om synden därmed sorterats bort. Så är vare sig möjligt utifrån det bibliska underlaget eller kyrkans samlade troserfarenhet. Men om insikt om synden saknas kanske den för närvarande kan komma efter det man insett sitt behov av befrielse från autonomins förbannelse: att bli salig på sin egen fason. Men mer finns med all säkerhet att tänka och säga,,,

Känslorna är många...

Det finns ett misstag jag allt som oftast begår som handlar om känslor. Av någon anledning får jag för mig att jag vet vad andra känner. Förmodligen har det att göra med hur man i barndomen kunde få frågor om man var glad? Eller om man var ledsen. Ganska snart grundlades uppfattningen att känslor kommer en i taget. Möjligen kunde de vara åtföljda av sin motsats. Är du glad eller ledsen? Är du tillfreds eller missnöjd? Känns det bra eller dåligt?

Först långt senare i livet kunde känslorna förstås som något annat och mera än en i taget eller kontrasterande. Inte nog med at någon som sörjde både kunde vara besviken, missnöjd och glad - på en och samma gång. Även den som hade anledning att känna stor glädje bar ibland besvikelse, avundsjuka och missunnsamhet.

Denna stora palett existerade. Den fanns vid ett och samma tillfälle, parallellt eller sammanblandade. Samtidigt läste jag i min enfald av en av dessa känslor. Ofta kanske den mest dominerande men ändå inte den enda andra uteslutande känslan. När jag utgick från det jag uppfattade som den dominerande känslan förenklade jag tillvaron och glömde dess karaktär av motsägelsefullhet och komplexitet. Människors känslor stod i strid med varandra, brottades sinsemellan och ingick i symbioser eller bildade svårförståeliga paradoxer.

Förenklingen då jag reducerade en palett av känslor till en eller två kunde vara underlättande men även gravt försvårande om jag vill försöka förstå upplevelsen och psykologin hos någon annan. Faktiskt även beträffande de egna känslorna kunde den svart-vita bilden ställa till det.

När det gäller hur man tänker och känner i fråga om Svenska kyrkan är på samma sätt sällan alldeles entydigt och glasklart. För min del kan jag känna och hysa kärlek till en församling och många av dess medlemmar men även vara ifrågasättande och kritisk till hur den lever eller gestaltas. Andra som bedömer hur jag förhåller mig vill gärna också ha den förenklade bilden: antingen tycker man om kyrkan eller också tar man avstånd.

Den som till exempel benämns högkyrklig kan då bedömas, inte som tillhörig en levande tradition med stor andlig insikt, utan som avståndstagande och kritisk särskilt gentemot dem som är något annat eller inte ens ser sig som tillhörande någon särskild tradition. Extra utmanande tycks det bli för dem som sällan eller endast undantagsvis lever i församlingens gudstjänst och därför känner sig föranlåtna att bedyra att de visst är kristna och faktiskt är det på sitt eget sätt. Det är då de klassiska frågorna om vad det är att vara en kristen aktualiseras och om hur man kan bli en ordets görare om man låter bli att vara en del av församlingsgemenskapen som ordets hörare.

Det blir uppfattat som hotfullt att vara tydlig och övertygad. Det ses som synnerligen komplicerat, motsägelsefullt och svårt om man talar om sin kärlek till Kristi kyrka samtidigt som man kan vara kritisk mot Svenska kyrkan i mångt och mycket, särskilt mot den från världen inlånade och förstärkta storskalighet, det nervösa sysslande med sin organisation eller så kallade ständiga förbättringar.

På lördag ska jag vid en herrfrukost i min församling diskutera frågan om vem som älskar Svenska kyrkan och vad det innebär att vara kyrka för en person som samtidigt både älskar, är glad, missnöjd och ganska kritisk.

Bryr sig Svenska kyrkan om Bibel och bekännelse?

Kristen tro är allt och ingenting. Det kyrkan lär och bekänner är allt och ingenting. Intrycket är svårt att hålla ifrån sig när Skriftens auktoritet avskaffats. Det var inte den historiskt-kritiska bibelsynen som åstadkom det. Det går även med en sådan bibelsyn att ha Skriften som överordnad auktoritet och som primär källa för gudsuppenbarelsen.

Om bibelställe efter bibelställ relaitiviseras och omtolkas så att det som står skrivet så gott som alrdig läses även på sakplanet utan enbart som bilder, symboler för något annat, fiktiva händelser som syftar till något annat än de på sakplanet hävdar - då nedvärderas Ordet och ersätts av människans egna påfund med tillhörande idéer och tankar. Det är då kristen tro kan bli allt och ingenting.

KG Hammar blev uppskattad då han tycktes upphöja människors tvivel och tveksamhet till dygd såtillvida att bara frågorna ställdes så var et tillräckligt. Kyrkans och trons svar blev aldrig särskilt intressanta. Men i en liten artikel i Kyrkans tidning lyfter KG Hammar fram Jesus och hans ickevåldsbudskap. Då finns knappast någon tvekan. Då räcker det inte med att ställa frågan utan då ska man ansluta till den pacifistiska linjen. Går det verkligen ihop?.

Om Skriftens auktoritet underordnas människors egna tolkningar så befinner sig väl även Svenska kyrkan på det gungfly som oral tradition gör. Svenska kyrka har genom tiderna fäst oerhörd vikt vid sina bekännelseskifter som därmed givit stadga och innehåll åt vad man trott och bekänt. De egna bekäönnelseskrifterna har kontrasterats mot frikyrkornas större brist på lärodokument som angivit bas och utgångspunkt till vilken man alltid kunnat återvända. Om sådana dokument saknas är möjligheten, eller risken,  att spinna loss och uppfinna egna inslag och modeller överhängande. Svärmeri och sektväsende har synts i spåren av oklarhet om trossamfunds bekännelse och lära.

När bibelordet relativiseras och uppenbarelsen inte längre fräst finns att söka där blir tro individuell och subjektiv. För ett evangeliskt lutherskt samfund är det allvarligt. Då har man lämnat den grund på vilken Svenska kyrkan liksom andra kyrkor vilar. Visserligen stämmer den gudstjänstfirande församlingen in i den apostoliska och nicenska trosbekännelsen, men även dessa utläggs inte så sällan med tvivel och skepsis som metod. Även där kan bekännelsens ord på sakplanet bortförklaras och symboliseras. Det man säger betyder regelmässigt något annat. Det där med ja är ja och nej är nej är borttrollat...

Nominellt luthersk är Svenska kyrkan i verkligheten något annat. Kyrkans bekännelseskrifter vårdas och diskuteras inte. Frågan infinner sig om man i Svenska kyrkan tycker att det vore bättre om de föll i glömska och aldrig mera hördes av? Präster och diakoner har sällan läst dem, än mindre förtroendevalda och andra anställda. Ibland kan det verka som om inte ens Luthers Lilla katekes lästs och/eller förståtts. Om den egna konfessionens trostolkning och basdokument röner ett sådant öde - vart är vi då som trossamfund och kristen kyrka på väg? Till en position där det mesta, allt och ingenting, går an?

  

Digital snubbeltråd efterlyses-

20 februari var någon inne och ändrade min Facebookinloggning och tog bort mina angivna telefonnummer och min e-postadress. Har ännu inte upptäckt vilka ändringar som personen lyckats göra, om några. Men misstänksam blir jag ju. Det nya telefonnumret som angivits som mitt går till en kvinna i Skutskär! Men hon kanske också är kapad av nätpirater?

Impulsen min är att genast lägga ner och sluta finnas på den sk fejan om det är så lätt att korpa någons konto. Det är så tröttsamt med intrång och kapningar. När familjens epostkonto stals för några år sedan blev det kaos. På några timmar sprutade spam ut från mitt konto som någon annan nyttjade. Det tog månader att ordna så att vi kunde få en fungerande adress igen.

Är det någon som vet hur man förhindrar inkräktarnas framfart? Digital snubbeltråd, virala nubb, nätampuller med lila färg...

Gnäll eller kritik?

Kyrkokritik är dessvärre ibland mera gnäll och kverulantism än underbyggd kritisk analys och granskning. Desillusionerade kritiker kan hamna i besvikelsens gnissel och gny. Andra vill bara lufta allmänt missnöje och hugger på allt och alla.

Gnället har sällan en tanke om alternativa vägar eller lösningar, utan nöjer sig med nålstick och huvudskakningar, himlande ögon och mummel. Ryktesspridning och baktaleri, sådant som ibland förekommer i rikt mått och som jag fått erfara används ofta. Några artiklar med argument och att stå för sina åsikter offentligt genom framträdande med namnunderskrift är ganska ovanligt för gnälleriet.

Kyrkokritik är för mig något som är underbyggt med argument vilka också bygger på och i görligaste mån lyfter fram fakta och kunskap. Det innebär inte att den som är kritisk t ex mot förslagen i en bestämd utredning alltid har färdiga och alternativa lösningar utvecklade. Det är ibland den fråga man får om kritiken av de politiska partiernas engagemang i kyrkan - hur ser ditt förslag ut gällande hur kyrkovalen ska organiseras och den kyrkliga demokratin  fungera? Finns inget färdigt förslag avvisas kritiken som orimlig och dåligt förankrad i verkligheten. Till och med om kritiska ståndpunkter är väl underbyggda genom argument och exempel så räcker det inte till.

Om gnäll och kyrkokritik buntas ihop av de som har stor makt och rejält inflytande över kyrkans beslutsapparat kan det förklara varför man så sällan går i diskussion eller svaromål. Tvärt om tycks det som om kritiken cementerar försvaret till och med för ganska svajiga reformer och bristande förhållanden.

Jesu ord om det raka talet, där ja är ja och nej är nej, kräver av oss uppriktighet och ärlighet. Han som själv är sanningen och livet borde få oss alla att både lyssna till andra men även själva tala det som hjärtat är fyllt av, även ifråga om hur en kyrka organisera och om den självklara plats praktiserad kristen tro borde ha särskilt bland kyrkans tjänare: de vigda såväl som andra anställda, förtroendevalda och volontärer...