En bedjande, bibelläsande och gudstjänstfirande kristen människa borde egentligen vara idealbilden av en medlem i Svenska kyrkan. Underligt nog har den folkkyrkliga drömmen gjort att man kompromissat bort mycket av den personliga fromheten till förmån för de mångas passiva tillhörighet. När politiska partier bygger sin maktbas på denna passiva tillhörarskara blir det uppenbart att de centrala kristna aktiviteterna inte nödvändigtvis hamnar i blickfånget. Det är annat som drar de passivas uppmärksamhet och lojalitet.
Det är kyrkans gärningar som ska vara samhälleligt och altruistiskt goda. Göra gott blir dragplåstret och det för en kyrka som i sitt hjärta har de goda gärningarna som icke meriterande inför Gud. Det har blivit viktigare att locka folk med gärningar än med tron på Gud, med Guds nåd och frälsning. Även jag har fallit i den gropen och räknat upp allt som kyrkan gör för att hålla dem kvar, de som står längst ifrån kyrkans gudstjänstfirande mässcentrum. Det som listats har varit diakoni, besök hos gamla och sjuka, närvaron på sjukhus och fängelser, ungdomsverksamheter, kulturella begivenheter, vackra kyrkor att besöka och mycket annat.
Denna kyrkliga verksamhetsiver har frigjorts från gudstjänsten och tron och blivit till allmänna aktiviteter. Dessa har därtill ofta marknadsförts som lika viktiga som gudstjänsten och ibland setts som helt utbytbara. Det är minsann inte sämre att delta i en öppen pensionärssamling i kyrkans regi som att på söndagen gå på gudstjänst. Det smäller lika högt att delta i samlingar med sina spädbarn i ett församlingshem eller att dricka kaffe och lyssna till dragspelsmusik som att höra till den gudstjänstfirande församlingen, ett begrepp som få ens vet vad det betyder. Som Dag Sandahl lyft fram fyller man på sin håll hellre kyrkorummet med dansbandsmusik (Torups församling i Falkenbergs pastorat, dit det inte går att länka just idag pga en felaktig pop-up om "kakor") än erbjuder det som de faktiskt en gång byggdes för. Folkets hus och bygdegårdar får akta sig, snart är de utkonkurrerade i nöjesbranschen, åtminstone på de håll där man fått för sig att kyrkans uppgift är att ge folk vad de vill ha istället för vad de behöver!
Höger hand vet knappt vad den vänstra gör i en kyrka där aktiviteterna blir losskopplade från varandra och de anställda blir det enda kittet däremellan. Ett klister knappt värt namnet eftersom så ofattbart många av kyrkans anställda inte själva firar söndaglig mässa och till och med ofta luftar sitt missnöje med gudstjänster som otidsenliga, tråkiga, obegripliga och irrelevanta. Detta skulle möjligen ledas i bevis. Men genom åren har jag både läst det och hört det yttras så ofta att jag tar det som en given sanning. Och den som vill invända borde ta sig en rejäl titt på hur det ser ut i den egna församlingen ett antal söndagar i rad...
Värst är nog ändå att även beslutsapparaten inom kyrkan står så långt ifrån församlingarnas gudstjänstliv. Detta påstående, som jag återkommit till upprepade gånger, retar och gör människor både ilskna och sårade, särskilt de som ser sig som kyrkliga politiker och beslutsfattare. Men beslutsvägarna i kyrkan är byråkratiska och långa och tar mycket tid. Beslutsfatteriet har blivit ännu en kyrklig verksamhet där kopplingarna till bön, bibelläsning och gudstjänst tunnats ut. Det bör påpekas att det finns många valda beslutsfattare som är aktiva medlemmar och regelbundet firar gudstjänst i församlingens mitt, men det är inte heller ovanligt att somliga sällan eller aldrig deltar. Skälen kan t ex vara personligt ointresse, tidsskäl eller livsåskådningsmässiga. Just det, livsåskådningsmässiga!
Det finns åtskilliga sätt att försöka komma till rätta med detta avstånd och med att beslutsapparaten blivit en egen verksamhet. Främst är den strävan som vill öka de kyrkliga beslutsfattarnas kyrkliga representativitet och som ser de passiva maktbaserna som ett hot om alienering till kyrkans centrum. Människor med beslutsuppdrag på stifts och nationell nivå bör väljas utifrån sin lokala förankring som församlingsrepresentanter och då företräda den döpta och troende församlingen och inte den passiva maktbasen,
Blir inte detta en återgång till något föreningskyrkligt eller till att en exklusiv "elit" ska få makten, ett återvändande till en "prästkyrka"? Inte alls! Det betyder bara att kyrkans företrädare är förankrade i den egna traditionen på samma sätt som partier väljer in de aktiva och övertygade i sina beslutande sammanhang eller sport- och idrottsutövare ser till att de som ska företräda dem har levande rötter i den egna idrotten eller sporten. Det har ofta påpekats att för att kunna gå in i dialog med andra måste man vara djupt och levande förankrad och kunnig om sin egen tradition. Sådant ska inte bara sägas utan praktiseras!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar