En opolitisk kyrka i en privat sfär är en idealbild som kan dyka upp i spalter och debatt. Kyrkan ska inte blanda sig i hur landet styrs eller ibland inte ens ha synpunkter på enskilda ärenden där mänskliga rättigheter och humanism går förlorade. Utomordentligt intressant är att sådana tankar just dyker upp i partier som fortfarande drömmer om att styra Svenska kyrkan och se till att den inte blir en kraft som kan motverka partiintresset.
Att en kyrka har synpunkter på hur samhället styrs och organiseras är naturligt och självklart, vilket inte betyder att den vill tävla om makten i stat, region och kommun. Vissa politiska partier som har makt i stat, region och kommun däremot vill finnas i kyrkan för att styra den. Därmed riskerar kyrkans viktiga funktion som samhällskritiker att gå förlorad. Den står ju inte oberoende utan under inflytande av de krafter som åstadkommit det samhälle som behöver granskas och utifrån en kyrkas teologi och etiska ställningstaganden. Dessa ställningstaganden i en kyrka ska självfallet inte heller ha påverkats eller begränsats av de partipolitiska krafter som också skulle kunna drabbas av en fri kyrkas synpunkter.
Den självklara rågången mellan politiska partier och civilsamhället har i så gott som enbart Svenska kyrkans fall upphört att gälla. Där används alla möjliga argumentkrumbukter för att försvara denna inblandning i kyrkans inre angelägenheter. Denna åsikt och slutsats brukar få kritik för att innebära att de enskilda politikerna som företräder partiet i kyrkan därmed får sin tro och sitt engagemang underkända, vilket är fantasi och påhitt. Deras tro är inte ifrågasatt eller kritiserad, det är det politiska PARTIVÄSENDET som kritiseras och bör upphöra. Låt kyrkan vara kyrka och politiska partier ägna sig åt att leda och styra i stat, region och kommun.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar