Kyrkan är större

Sverige har så gott som stängt av inflödet av flyktingar och invandrare. För flyktingar blir det en stenridå  där de slår huvudena i Sveriges: det får ni inte, det kan ni inte. Dessutom syns ansträngningar för att göra vårt land så ogästvänligt att flyktingarna själva ska säga: vill inte! 

Områden särskilt i storstäderna där utanförskapet är som störst bebos i allt mindre utsträckning av "vanliga" svenskar, de som har varit här i generationer. Följden är att svenska språket blir knackigt, svajigt och till och med reduceras till andraspråk, ja, det berättas ofta om att alla inte ens kan tala det. En liten förklaring är att det är tryggt att i ett nytt sammanhang hålla fast vid det man kan och är van vid.

Ibland slår det mig hur lika vi kyrkokristna är. Vi håller fast vid det vi kan och känner till, det vi gillar och uppskattar. Därför håller de flesta fast vid sin egen församling. På Gotland är det inte så lätt att få människor att gå över socken- och församlingsgränser. Egentligen ser det ut på liknande sätt i hela landet. Vi törs och vågar inte. Det går inte att veta hur "de andra" håller på och beter sig. Bäst att stanna hemma. Kyrkans vi blir därmed mindre än det kunde och borde vara.

I Örebro håller vi oss i vår egen församling, med några små undantag. Om sommaren kan det firas en ekumenisk gudstjänst i stadsparken och någon gång sammanlyses stadens församlingars gudstjänster t.ex. för en kyrkoherdemottagning eller något sådant. Att de flesta inte dyker upp då är väl också det ett uttryck för viljan att stanna i det hemvanda och trygga.

De som ständigt och jämt möts över församlingsgränserna är bl.a. yrkeskategorier och beslutsfattare. De blir därför bäst informerade om vad som händer och sker i de olika församlingarna. Vi andra vet sorgligt lite om varandra. För några decennier sedan gjordes några försök att få församling att möta församling. Arbetslagen träffades några gånger och högmässorna växlade några gånger mellan kyrkorna. Varför det rann ut i sanden är osäkert, möjligen blev det för stor apparat att hålla igång. Att utbytet var mycket värt och gjorde att vi växte och utvecklades något är jag helt säker på.

Att någon gång byta kyrka att fira sin mässa i är en god ordning i en kyrka där vi bekänner oss att höra till den världsvida kyrkan med stort K som i Kristus. Ärkebiskop Antje skrev en bok om att Gud är större. Så är det säkert eftersom vi troende kan vara småsinta och inskränkta. Säkert är att kyrkan är större. Vilket är värt att upptäcka!