När allianserna tynar

Här en artikel, kyrkokritisk naturligtvis, som jag hittade i gömmorna. Den skrevs runt 2009 och försöker genomlysa och synliggöra mönster som präglar den politiserade Svenska kyrkan. Läs och begrunda och fundera gärna över om huruvida det efter storpastoratsreformen ser annorlunda ut på något avgörande sätt?

Århundradets reform – var den när Svenska kyrkan och staten gick skilda vägar. Då hade man utrett och diskuterat i många decennier. Men när förändringen väl genomförts – tystnade alla. Inga utredningar har undersökt om reformen blev lyckad, eller inte. Tio år efter den stora frigörelsen har man inte utvärderat reformen som kostade mångmiljonbelopp. Frågorna är många, men svaren uteblir.

Blev det då någon förändring? Inte mycket. Det mesta är sig likt. Kyrkliga kommentatorer har ibland betonat att politiseringen ökat! Vilket har förvånat utanför kyrkan. Förväntningarna var att Svenska kyrkan skulle bli mer kyrka och att politikens grepp över kyrkan skulle upphöra.
En påtaglig konsekvens är att Svenska kyrkan inte längre fungerar som myndighet. Den förändringen inleddes 1991 med överföringen av folkbokföringen till skatteverket. Kyrkan har äntligen blivit av med sin urgamla roll som överhet.

Biskoparnas makt och inflytande har kringskurits. Vi har fått ett mera konstitutionellt episkopat (i parallellitet med den konstitutionella monarkin). Före 1983 hade biskoparna säte och stämma i kyrkomötet. Nu har de närvaroplikt och en granskningsuppgift via läronämnden (som de delar med andra). De får motionera och har yttranderätt i kyrkomötet, men de tillåts inte rösta. Mer garnering, mindre makt.

Tidigare var biskoparna prästernas chefer. Prästerna var stiftsanställda och lydde direkt under biskop och domkapitel. Idag är prästerna lokalt anställda och tendensen att där se dem som lokala tjänstemän blir allt starkare. Förr kunde man inte så enkelt göra sig av med en obekväm kyrkoherde. Men utköpen av kyrkoherdar har efter kyrka-stat reformen ökat dramatiskt. Kyrkans episkopala karaktär har genom denna ändrade anställningsform allvarligt försvagats och kongregationalismen vuxit i styrka. Den dubbla ansvarslinjen urholkas trots Kyrkordningens regler.

I det allmänna medvetandet kopplas brister i kyrkan så gott som alltid till prästerna. De har ansvaret, deras är helvetesförkunnelsen, deras är den moral man inte vill veta av, deras är felet att kyrkan är på ena eller andra sättet. Nog är det märkligt eftersom den verkliga makten i och över Svenska kyrkan sedan mycket länge ligger i andra och politiska händer!

Men prästerna är som läkare och militärer synliga företrädare. Experter med egen och tydlig kompetens. Deras symbolvärde väger så tungt att de får bära skulden, trots att ansvaret för hela verksamheten anmärkningsvärt nog ligger hos samma partier som också regerar i kommuner och landsting, i riksdag och regering.

De nordiska folkkyrkorna är de mest politiserade kyrkorna i hela världen! I Sverige har kyrkans nationella karaktär gjort det möjligt för sekulära politiska krafter att ta makten. Svenska fungerar som en religiös statsapparat för folkets moraliska fostran. Vilket en gång i tiden var ett argument inom frikyrkorna för att inte fullt ut klippa banden till Svenska kyrkan. Därav kommer fenomenet att många frikyrkliga personer haft dubbelt medlemskap. Svenska kyrkan var inte en kyrka som andra, alltså kunde man stå kvar.

En historisk förklaring till den breda tillhörigheten idag är att det varit obligatoriskt under århundraden att höra till kyrkan. Svenska kyrkan tillhandahöll det kitt som höll nationen samman och var ofta det främsta uttrycket för nationell identitet och samhörighet. Trots att kyrkan inte längre utgör detta nationella band är den en oerhört inflytelserik och viktig institution.

När religionsfriheten fick genomslag (Religionsfrihetslagstiftningen 1951) bibehölls många band mellan kyrka och folk vilket möjliggjorde att medlemskap i kyrkan inte utgjorde en religiös bekännelse utan mer hade karaktären av ett medborgarskap. Oavsett egen livsåskådning förblev många medlemmar i kyrkan. Som psalmen påstod: Fädernas kyrka i Sveriges land, skönast bland samfund på jorden… Här finns ett band till folk och nation som de politiska partierna slagit mynt av. Kyrkan var och är för betydelsefull för att tillåtas vila i de frommas kyrkliga händer och styras utifrån tro och teologi. En farhåga är vad en samhällskritisk kyrka skulle kunna åstadkomma eller ställa till med.

Frekvent har partierna framhävt sin breda förankring i det svenska folket. Argumentet har varit att man på denna punkt bidrar till kyrkan som demokratins garanter. Att demokrati kan flyta i andra strömmar än partipolitiska tycks vara okänt. Tänker man på att kyrkans medlemmar är mångdubbelt fler än partiernas samlade medlemstal styrs kyrkans koloss av små minoriteter. Partierna räknar förstås hela väljarkåren som ”sin”. Resonemangen haltar betänkligt.

De stora partierna har gång på gång hävdat att de icke aktiva måste företrädas, de är också medlemmar i Svenska kyrkan. De passiva tas till intäkt för att driva kyrkan i riktningar som partipolitiken sanktionerar och gillar. Så byggs kyrkan på dem som befinner sig långt ifrån dess aktiva centrum.

Genom sådana synpunkter skjuter man in en kil mellan aktiva och icke aktiva som näst intill gör det diskvalificerande att vara kyrkoaktiv kristen. De troende och gudstjänstfirarna ska minsann inte få utrymme att leda kyrkan. De behöver istället begränsas och kontrolleras.

Elit är ett ord som flitigt använts som tillmäle om de kyrkokristna. Eliten, elitisterna, får inte ta makten. Man märker den kristendomskritiska glidningen. I idrottsliga sammanhang är breddidrotten självfallet viktig. Men ingen skulle komma på idén att de idrottsintresserade, de som går på allsvenska eller elitseriematcher, utövarna, de kunniga och de aktiva, måste kontrolleras med argument att de är en elit.

Anmärkningsvärt nog ser det också helt annorlunda ut i de politiska partier som styr kyrkan. I ett politiskt parti får inte vem som helst av sympatisörerna eller medlemmarna vara med och styra. De som sitter i beslutande organ är uteslutande de politiskt aktiva, de som vaskas fram inom rörelsen. De skulle få stora problem om de hela tiden argumenterade för att de minst aktiva och deras åsikter skulle tillåtas avgöra partiets linje.

I partierna duger enbart ”eliten” - men så inte i kyrkan, där ska det av någon egendomlig anledning vara på motsatt sätt. Det är inte ovanligt att skrämma människor med prästvälde och utmåla det som ett hot att de elitkristna ska ta över. Så skjuter de politiska partierna sig i foten. Först och främst för att de aldrig i sin egen organisation skulle godkänna en sådan ordning.

På samma sätt är talet om prästvälde och svartrockar en ideologisk bumerang. Vi tycker att Svenska kyrkan ska vara en öppen folkkyrka, inte prästernas kyrka, säger till exempel Maud Olofsson (KT 090820) Men prästerna har ju gått den utbildning politiker beslutat om. De har antagits enligt det system som politiker knäsatt. Och de har efter sin vigning, vars ordning och löften politiker bestämt i kyrkomötet, anställts av församlingars kyrkoråd som består av partipolitiker. Deras roll regleras av den av politikerna fastställda kyrkoordningen.

De som uppmärksammas på denna tingens ordning blir alltmer kritiska och upprörda. En kyrka där politiska partimöten inleder ett stiftsfullmäktige hur ska den kunna fungera som kritisk instans? En kyrka där man dag efter dag samlas till partiöverläggningar hur ska den kunna bli en profetisk röst? Det är som om Svenska kyrkan levde i ett annat samhällssystem, ett sådant våra politiker annars alltid är noga att distansera sig ifrån. Ett samhälle där man måste kväsa och tysta kyrkans egen röst. I vårt land styrs stat, landsting, kommun och kyrka av samma politiska partier. De har tillsammans majoritet på alla nivåer inom Svenska kyrkan, alltifrån församlingarnas kyrkoråd till kyrkomötet. Kyrka-statreformen kan helt enkelt inte fullbordas förrän partipolitikens grepp om Svenska kyrkan upphör!

Diskussionen om kyrkans ansvarsområde blir belysande. Gösta Bohman kritiserade redan på sin tid Svenska kyrkan för att den la sig i partiernas ansvarsområde. Kyrkan skulle hålla sig inom sitt område, dvs ägna sig åt det andliga och inte syssla med sådant man inte riktigt begrep. Partierna och politikerna skulle ta hand om politik, ekonomi och samhällsfrågor.

I samma tonart sjunger fortfarande partiledarna. Tonläget har blivit högre sedan kyrka-stat reformen. Vare sig partiledarna heter Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt eller Maud Olofsson, så vill de, hör och häpna, skilja på kyrka och politik. Religionen och kyrkan hör hemma i den privata sfären och ska inte tillåtas ha inflytande på politiken.
- Jag tycker att politik och religion bör vara åtskilda från varandra. Svenska kyrkan är en fristående organisation och bör så fortsatt vara. Moderaterna som parti har beslutat att fortsätta kandidera i kyrkovalet. Det är dock något som kommer att prövas inför kommande val, sa Fredrik Reinfeld strax före kyrkovalet förra året (KT 090702).

Om kyrka och politik skall hållas åtskilda blir det ju obegripligt att man samtidigt cementerar partipolitikens makt över kyrkan. Ett talande exempel är att alla de tre nämnda partiledarna drev på sina kyrkopolitiska företrädare för att kyrkan skulle besluta om samkönad vigsel. Mona Sahlin använde den frågan som ett skäl för att människor skulle rösta i kyrkovalet. 

Under förra mandatperioden var de tre största grupperna i kyrkomötet, Svenska kyrkans högsta beslutande organ, politiska partier. Så ser det ut även efter valet 2009. Störst var S (71/71), därefter kom M (45/41) och C (41/34). Tillsammans hade dessa partier under förra perioden 157 mandat och en förkrossande majoritet i kyrkomötet (totalt 251 mandat). I det nya kyrkomötet har de tillsammans 146 ledamöter och fortsatt majoritet. Man får inte heller glömma att flera av de övriga nomineringsgrupperna även har partipolitisk koppling, t ex 18 kristdemokrater och 13 folkpartister.

Så gott som all statistik pekar på en nergång för kyrkan: minskande medlemstal, stark nedgång av gudstjänstfirarna, färre dop, konfirmationer, begravningar. Man kan tänka sig att de politiska partier som leder kyrkan skulle vilja förändra denna utveckling. Men aldrig uppmanar partierna sina medlemmar att gå i kyrkan, att de del av kyrkliga handlingar. Det enda som gäller är att de ska rösta så att partierna kan behålla makten.
 
Lusläser man partiernas valprogram inser man att de frågor man brinner för handlar om kyrkans synliga och diakonala insatser för gamla och sjuka, för ungdomar och utsatta. Viktigt naturligtvis, men en kyrka utan troende människor och ett levande gudstjänstliv blir en självgående apparat, en skramlande tunna. Inget skrivs om trons betydelse, om Jesus, bekännelse och gudstjänst, från sådant är det kemiskt fritt.

Partierna är som organisationer livåskådningsmässigt neutrala. Partiernas insatser i kyrkan äger rum i en liten avskild bubbla. Inga återverkningar kan spåras i partiernas eget inre liv. Det man i kyrkomöte beslutar om, t ex vad gäller böner, psalmer, gudstjänstordningar har inga konsekvenser för partierna i övrigt. Hur länge kan det politiska systemet överleva denna dubbelhet, denna dubbelmoral? Ena stunden kyrklig, i nästa neutral. I en stunden ska partiet vara med och utbreda Guds rike, i nästa stund finns inget Guds rike.
Partiernas kyrka har gjort sitt. I ett modernt samhälle där myndigheter, stat och kommun är sekulära kan inte det politiska systemet fortsätta att ha makten i en kyrka inom en av religionerna.

Till sist: många av dem som representerar partierna är kloka och fromma människor. I ett system där väljarna kan rösta på dem de vill och blanda opolitiska kandidater med partisympatisörer så…

Buset stängde kyrkan!

Något måste väl hittas på för att skingra tankarna en stund? Sagt och gjort. Vi fyra personer åkte till Arboga! En fin stad med vackra och gamla hus i centrum. Lunch intogs i Ågården med utsikt över Arbogaån. Därefter ville vi besöka stadens minnesvärda kyrkor. Men då blev det svårt.

Heliga Trefaldighets kyrka har haft problem. På hemsidan meddelas att: På grund av upprepade tillbud vid ljusbäraren och vid barnaltarskåpet tvingas vi stänga Heliga Trefaldighets kyrka för besökare. Kyrkan kommer att vara öppen vid gudstjänster och kyrkliga handlingar samt dagligen mellan vissa tider. 

Eftersom vi i våra efterforskningar brustit genom att inte besöka hemsidan blev det ett tråkigt besked: Vi kunde inte besöka kyrkan. Vi som hade hoppats så på att få återse de väldiga mässingskronorna som bara de är värda ett besök! Tiderna som står på hemsidan med öppettider i princip hela dagarna gäller alltså inte! Denna gamla franciskanerkyrka är verkligen värd ett besök. Snuvade blev vi. Principen om öppna kyrkor har övergetts för att buset ställt till det. Den öppna folkkyrkan har klappat igen. Och ändå finns det två parkeringsplatser utanför kyrkan reserverade för polisen!

Men, ska det verkligen vara sabotörerna, vandalerna och småtjuvarna som ska avgöra en kyrkas öppettider? Ska störningar få ett kyrkoråd och en hel församling att vika ner sig? Nog borde väl det om något utlösa en folkstorm i Arboga, ja, i hela folkkyrkostiftet Västerås?

Skam den som ger sig, lägger av, kastar in handduken. Arboga har lyxen att ha en eminent och grann landskyrka, S:t Nicolai kyrka bara några stenkast bort. En kyrka från 1100-talet! Snart nog 900 år gammal! Dit tog vi oss med hoppet hissat. Men vid kyrkporten blev det stopp. Tvärstopp. Vi märkte att det var låst. Trots att vi smått desperat ryckte i handtaget. Församlingen kanske kunde ha hyrt en riktig stoppskylt av trafikverket så att alla fick veta hur igenbommat det var. Inte kan det väl vara energipriserna som slår igen en kyrka? Ibland sägs det så. Men det vill vi inte heller tro - att kyrkor som varit iskalla i århundraden måste stänga för att värme kostar…

Bilden är tagen vid ett tidigare, och lyckat, besök av stillsam i S:t Nicolai kyrka och visar det väldiga och myllrande altarskåpet.

Besvikna och på väg därifrån mötte vi en vänlig  kyrkogårdsarbetare. Följande snabba dialog, samtal var det väl egentligen, utspann sig:

- Hej, vet du varför kyrkan är låst?

- Jo, den är stängd för turister!

- Men vi är inte turister, vi är medlemmar i Svenska kyrkan!

- Då får ni vända er till pastis! (uttyds pastorsexpeditionen)

Så kan det gå. Men tröskeln till kyrkan blev i detta fall för hög. Trots att alla andliga trösklar är idogt bortslipade i Svenska kyrkan. Alla ska med in. Förutsatt att kyrkan står öppen...Vi återvände till hemsidan och kunde läsa att kyrkan är öppen på följande sätt:

1 juni-31 augusti kl. 10-17:30.
1 september-31 maj öppet vid förrättningar.

Så 9 månader av året är kyrkan stängd bortsett från gudstjänster (förrättningar). Medlemmarna i Arboga som betalar kyrkoavgift för att hålla byggnaderna i stånd och öppna har nästan ingen tillgänglighet större delen av året. För att alls komma in i denna historiskt intressanta kyrkobyggnad får man se till att ha en förrättning som orsak, eller komma under turistmånaderna juni, juli och augusti. Behovet av enskild andakt räcker liksom inte till, inte längre. Inte ett kyrkohistoriskt intresse heller.

Nu fick Arboga bli ett exempel. Eftersom vi fyra, lunch- och kyrkohungriga, åkte dit. Många gör numera på samma inskränkande sätt med sina kyrkorum. Stänger, låser och trappar ner. Detta i en tid när kyrkan säger sig vara mer öppen och inbjudande än någonsin. Vem får ihop den ekvationen?

Förtvivlan och sorg

 Mitt i glädjen över en genomförd påsk med mycket folk på besök, bland annat gäster från USA, nås vi av ett totalt oväntat dödsbud. En nära släkting har hittats död. Allt stannar upp. Vi vill inte tro att det som sägs är sant. Men den som säger det vet. Finns ingen anledning att egentligen betvivla budskapet. Det är bara det att vi inte vill att det ska vara sant! Det får inte vara sant. Och det ska absolut inte vara så. Det får inte stämma, tänker vi när tårarna fyller våra ögon och får dem att svämma över.

Nog går det att sansa sig en stund och inte känna djupet av saknaden och förlusten. Men strax påminns vi. Kanske ska någon få beskedet och allt väller över oss. Orden vill inte komma ut utan blir sorgkantade och snyftas fram, tårfyllda. Förstå kan vi inte. För det är obegripligt. Förtvivlan och sorg.

Som en blixt från en klar himmel. Bilden stämmer. Beskedet går som eld genom kroppen. Nej, nej, nej, tänker vi. Svagt ekar ord som kan lindra och trösta. Så älskade Gud världen... han älskar den till sig. Även vår döda vän!

Vi värnar naturen!

Nu till det lokala. Konflikten kring en parkeringsplats vid Alnängarnas koloniområde i Örebro fortgår. Ärendet har varit aktuellt i närmare 9 månader och först härom dagen sa man från den politiska majoritetens håll i en radiointervju att frågan hör hemma i en annan nämnd, i en nämnd för planfrågor! Hm.... Är inte tjänstemän och politiker skyldiga att hjälpa kommuninnevånare till rätt instans när de vill få en fråga behandlad? Och nu månader efteråt har någon kommit på att kolonisterna vänt sig till ”fel” instans.

Här är mitt debattinlägg som publicerades den 13 april i NA:

Kolonisterna värnar naturen

En vädjan till politikerna att hjälpa till att lösa uppkomna problem med tillgängligheten och parkering vid Alnängarnas koloniområde besvaras på Palmsöndagen (den 2 april) i NA av den politiska majoriteten. De förnekar att problemet existerar. Istället understryks att trafikförordningen förbjuder parkering. Punkt slut. Tyst i ledet!

När banvallen revs kom kolonin överens med kommunen. Parkering utmed staketet på Oljevägen gick bra mot att man skötte marken och dräneringen av det sanka området. I cirka tjugo år har det fungerat! Nu skriver politikerna att de ser ”positivt på att platsen fortsatt ska vara natur”. De måste ha missat något. Platsen har inte varit ”natur” på över 100 år, även om det står så på något kommunalt papper.

När kommunen och andra behövt samverka med Alnängarnas koloniförening, som med järnvägen till Oljehamnen, byggandet av Skebäcksbron eller uppförandet av fastigheter precis intill kolonin - då har samarbete alltid varit modellen. Nu när kolonisterna behöver hjälp är det plötsligt omöjligt…

Platsen längs med staketet ”ska vara till för alla att utnyttja”. Grattis till de som t.ex. vill ha picknick där på den några meter breda remsan mellan vägen och dräneringsdiket. Kanske kan man fotvandra där istället för nere vid ån? Finns det några frivilliga? Ett särskilt problem tycks vara att de som parkerar vid staketet måste backa ut på vägen. Överallt finns parkeringar där man måste backa ut. Titta bara på Stortorget. Men sådant går enkelt att lösa om man backar in istället för ut...

Men, kära politiker, budskapet har gått fram. Ni vill absolut inte hjälpa till att finna en praktisk lösning på det som uppenbart kommer att bli ett problem. Ert inlägg berättar istället att Ni har rätt och jag har fel i allt. Svart eller vitt. Men låt oss vara lösningsfokuserade! Låt föreningen få hyra/arrendera markremsan utmed staketet och finna en trafiksäker lösning. Praktiskt och fullt möjligt!

Till sist. Ni får det att låta som om jag/kolonisterna inte vill värna naturen. Vi om några försöker värna naturen genom att vårda den 110-åriga botaniska trädgård som Alnängarnas koloniområde faktiskt är. För att det ska fungera smidigt behöver vi denna gång faktiskt få en smula förståelse och hjälp av Er politiker.

Lars B Stenström, kolonist

Introduktion till Högmässan

Här nedan finns texten till en liten broschyr om högmässan och dess olika moment. Jag har lånat friskt från olika liturgiska böcker och dokument för att i kortform referera på ett ungefär vad litteraturen framhäver. Gudstjänsten dialogiska form har tydligast presenterats av Carl Henrik Martling. Talar jag med kollegor är det få som sett och använt det dialogiska perspektivet på högmässan och dess liturgi!

De första kristna firade gudstjänst med böner, sång och handlingar som upprepades och återkom. Mönstret fick man från synagogan. Gudstjänsten hade en form, en struktur som inte måste göras om varje gång man samlades. Det var alltså inte stundens ingivelse som styrde - och ändå kunde gudstjänsten kanalisera och fånga det som var viktiga och aktuella frågor i människors liv. Där rymdes frågor om liv och död, kärlek och hat, krig och fred, arbete och vila… Så är det också med gudstjänsten i Svenska kyrkan.

Det som upprepas ger ett stöd – vi behöver inte fundera över hur vi ska uttrycka det vi har på hjärtat varje gång. Vi går in under kyrkans ord och erfarenheter, gör dem till våra, de bär fram vår bön, våra liv. Liturgin är vårt sätt att bära fram våra liv och uttrycka vår glädje, vår tacksamhet för vad Kristus gjort och gör för oss. Gudstjänsten har vi fått som en gåva. Vi får den från de kristna genom tiderna. Och vi får den från Bibeln. Gudstjänstens många olika delar är inspirerade av bibelord bland annat från Moseböckerna, Jesaja, Psaltaren, Lukasevangeliet och Uppenbarelseboken.

Gudstjänsten förstås bäst som en dialog, ett samtal, ett växelspel mellan församlingen (människan) och Gud. Det vi säger och gör blir till ett utbyte mellan oss i församlingen och Gud (synliggjort och hörbart bl a i det prästen säger och gör). I Psalmsången hörs vår lovsång: Världens nöd och vår egen situation formuleras. Vi bär fram vår skuld och får förlåtelse, vi ber om förbarmande och änglarnas lovsång möter oss. Gud talar i sitt Ord till oss och vi svarar: Gud vi tackar Dig! På Evangeliets glada nyheter blir vår reaktion: lovad vare Du Kristus! Predikan får trosbekännelsen till svar.

I gudstjänsten bär vi fram oss själva, kollekt, bröd och vin och ber att Gud skall använda allt vi bär fram. Gud förvandlar bröd och vin till sin närvaro och vi får del av Jesus Kristus, hans kropp och blod. Vår kollekt blir till under i världen när människor får stöd, bröd och läkedom. Högmässans delar är Ordets gudstjänst och Nattvardens (måltidens) gudstjänst.

Klockringning (ibland upp till 5 minuter) följd av Preludium (förspel) på orgeln.

Procession. I Psaltaren står det: Ordna er till procession, med kvistar i händerna, ända till altarets horn (Ps 118:27). Nu kommer ditt festtåg, o Gud, min Guds och konungs festtåg i helgedomen. Främst går sångare, sedan musikanter bland flickor som slår på tamburin (Ps 68:25-26).

Processionen representerar hela församlingen och dess pilgrimsvandring. Den ”är bilden av Guds folk på vandring från träldomslandet i väster genom öknen mot löftets land i öster.” Krucifixet eller korset bärs först som påminnelse om att Guds folk följer Kristus konungen in i gudstjänsten och vid gudstjänstens slut följer vi honom ut i världen för att tjäna Gud.

Syndabekännelse. (Confessio) Momentet har växt fram ur förberedelsen inför mässan då präst och diakon bekände sina synder. När den privata bikten tynade bort blev det vanligt att i gudstjänstens inledning ha en allmän och gemensam syndabekännelse. I vår tid förnekar många att det finns synd, skuld och ont. Vi har svårt att bekänna att vi gör varandra illa, att vi missar målet och vänder oss bort från Gud. Men ingen annan anklagar oss. I gudstjänsten bekänner vi själva vår egen synd och skuld – varje person prövar sig själv: Jag bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud, att jag har syndat med tankar, ord och gärningar. Tänk på mig i barmhärtighet och förlåt mig för Jesu Kristi skull vad jag har brutit…

Förlåtelse. Jesus gav apostlarna i uppdrag att förlåta och att säga orden i Kristi ställe (Joh 20:23:Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden; Mt 18:18). Detta är den så kallade nycklamakten: att låsa fast eller befria från synden. Förlåtelsen som prästen utdelar avslutas med att korset tecknas över församlingen. När Faderns och Sonens och den Helige Andes namn nämns ( t ex här och i välsignelsen) kan man göra ett korstecken. Vi tackar för förlåtelsen, för att vi får del av Kristi försoningsgärning.

Trishagion. Ett trefalt helig med rötter i östkyrkans liturgi: Helige Herre Gud, helige starke Gud, helige barmhärtige Frälsare, du evige Gud, förbarma dig över oss.

Kyrie elesion. Herre, förbarma dig är en biblisk bön som hört till gudstjänsten sedan 300-talet. Kyrieropen är en rest av katekumenernas (de som undervisades inför dopet) förbön. Gud svarar på vår bön med sin nåd. Förbarma dig Herre, jag är i nöd, mina ögon är skumma av sorgen, jag är matt till kropp och själ (Ps 31:10). Lovad vare Herren, ty han var förunderligt god mot mig i nödens tid (Ps 31:22). En kananeisk kvinna i Mt 15 ber: Herre Davids son, förbarma dig över mig… En man med en fallandesjuk son ber i Mt 17: Herre, förbarma dig över min son… Och de blinda (Mt 20:29) vid vägkanten utanför Jeriko ropar: Herre, Davids son, förbarma dig över oss. Varje människas, vår församlings och hela världens behov av nåd och barmhärtighet finns i denna bön. Kyrie Eleison (Herre, gjut olja över oss), Herre förbarma Dig!

Lovsången (Gloria in Excelcis och Laudamus). Redan i det gamla Israel fanns en tacksägelsefromhet ”todah”. I den erinrar man sig först något dödligt hot, varefter den gudomliga räddningen människan får lovprisas. Man ger uttryck åt sitt beroende och sin förtröstan på Gud nåd, på hans makt. På liknande sätt har vi gjort när vi har bekänt, blivit förlåtna och nu lovar Gud för det Kristus gjort.

Som ett svar på ropet om förbarmande ljuder i vår gudstjänst änglasången från julnatten, Hymnus Angelicus: Ära vara Gud i höjden och frid på jorden bland människor som han älskar! Den har funnits med i gudstjänsterna sedan 100-talet. Så när vi stående prisar Gud står vi tillsammans med änglarna inför Guds tron (Ps 103:20). Vår stora lovsång – Laudamus, vilket betyder Vi lovar Dig - finns med i gudstjänsten sedan 500-talet.

Orden ur Uppenbarelseboken 15:3-4 inspirerar: Stora och mäktiga är dina gärningar, Herre Gud, allhärskare. Rättfärdiga och sanna är dina vägar, du folkens konung. Vem måste inte bäva, herre, och ära ditt namn? Ty du ensam är helig, alla folk skall komma och tillbe inför dig, din rättfärdighet har uppenbarats.

Dagens bön. Bönen kallades förr kollektbön (av latinets collecta, som betyder samling). Denna bön samlar upp dagens tema och lyfter fram något av innehållet i dagens texter. Denna bön är byggd på fasta punkter: först vänder man sig till Gud, Fadern. Därefter följer en sats där något som Gud av nåd har gjort finns med. Så kommer den begärande bönen. Vi vädjar till Gud om något bestämt. Allt avslutas med den verkan Guds gåva kan få: för att… eller så att… Och sist ber man genom Jesus Kristus. Den 19 söndagen efter Trefaldighet ber vi: O Gud, du som förökar de maktlösas styrka, hjälp oss att i tro hålla fast vid Jesus Kristus, så att vi får del av den kraft som fullkomnas i svaghet. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Textläsningar. Man läste ur Guds ord i synagogan och vi fortsätter det bruket. Vi läser ofta 3 texter i gudstjänsten men det har varierat (ibland har man läst 6 texter). En text hämtas från GT (profetia), en episteltext (epistel betyder brev) från Nya testamentet och så en Evangelietext. Vi har tre årgångar med texter vilket ger stora variation och många ämnen och hindrar oss från att bekvämt och subjektivt mest välja våra ”älsklingstexter”. Texterna är en Biblisk hälsning till oss. Uppenbarelsens ord som gavs för länge sedan blir på nytt aktuella genom att landa i vår situation nu.

Paulus skriver sina brev för att de skall läsas: Lova mig i Herrens namn att alla bröderna får höra brevet läsas upp. (1 Thess 5:27) Från Paulus, genom Guds vilja kallad att vara Jesu Kristi apostel till alla dem som helgats genom Jesus Kristus och kallats att vara heliga tillsammans med dem på varje plats som åkallar vår herre Jesu Kristi namn, deras och vår herre. (1 Kor 1:1-2) Mellan läsningarna sjunger vi ofta en Psaltarpsalm precis som man gjorde i urkyrkan.

Gradualpsalm. Före Evangelieläsningen sjunger vi en gradualpsalm (kommer av gradus = att trappa upp). Evangelieboken flyttades ursprungligen från södra sidan av kyrkan till den norra. Diakonen gick uppför trappan, tog boken, ner för trappan och förde den över till norra sidan uppför trappan och placerade den på altaret. Psalmen präglas av dagens firningsämne och vi tar fram något av det dagens Evangelium handlar om.

Evangelieprocession. När korset lyfts reser sig församlingen. Man kan hälsa korset som representerar Kristus. Processionen bär Evangeliet till en plats mitt i kyrkan och därmed symboliskt till församlingens mitt. Detta signalerar att Evangeliet är givet till alla och att det skall höras och finnas mitt ibland oss.

Evangeliet. Evangeliet, det glada budskapet om Jesus och vad han gjort för oss, skulle läsas från norra sidan, på evangeliesidan av altaret och kyrkan. Texten avlyssnades för länge sedan med dragna svärd som inför konungen för att bevisa evangeliets obestridda rangplats. Prästen (och gudstjänstfirarna) kan t ex korsteckna sin panna, sin mun och sitt hjärta som en bön om att Gud och Guds ord skall finnas i min tanke, i mitt tal och bo i mitt hjärta.

Läsningen inleds med att prästens säger: Upplyft era hjärtan till Gud och hör dagens heliga evangelium. Så skriver Sankt Matteus… Gud framställs i Gamla testamentet ofta som den Helige, den avskilde, den helt annorlunde som övergår alla våra föreställningar. Vi öppnar våra hjärtan, gör oss mottagliga för Evangeliet. Som ett tack för evangeliets heliga ord till oss brister församlingen ut i: Lovad vare Du Kristus! Processionen går tillbaka ofta under ett sjunget Halleluja.

Predikan. Predikan utlägger Guds ord. Prästens kläder uttrycker (här såväl som genomgående i gudstjänsten) att det inte handlar om ett personligt framträdande. Predikan syftar till att lyfta fram Guds tilltal till oss idag, det handlar om sådant som kan vara viktigt för församlingen och oss som enskilda kristna. Undervisningen skall mana till handling och ett liv i efterföljd. Därför bör den inrymma också konkreta erfarenheter för att hjälpa församlingen att tänka vidare.

Trosbekännelsen (Credo). Vi har två trosbekännelser som sammanfattar och ger ramen för vår tro: den Apostoliska och den Nicenska bekännelsen. De infördes på 500-talet i mässan för att kyrkan inte skulle gå vilse bland alla möjliga tolkningar (och irrläror). Bekännelsens tre trosartiklar handlar om Fadern, Sonen och den heliga Anden.

Förbön. Vår egen tid med sina behov och sin nöd har plats i församlingens förbön. Vi ber för kyrkan och hennes uppgift och vi ber för våra döpta. Vi tänder ljus och ringer i kyrkklockan i bönen för våra döda och vi ber särskilt för alla som sörjer.

Nattvardens gudstjänst. Ordet nattvard syftar på den sena måltid då Jesus instiftade (grundade) den måltid vi fortfarande firar som höjdpunkt i vår gemensamma gudstjänst. Måltiden kallas ibland för nattvard, den kallas också för kommunion (gemenskapen, cum=med och múnus=gåva) eller evkaristi (lovsägelse). Den inleds med att vi samlar in gåvorna och bär fram bröd och vin.

Nattvarden är himmelrikets måltid firad här på jorden. Människor har ibland uppfattningen att det jordiska och kroppsliga inte har med tro och andlighet att göra. Här blir det tydligt att sambandet faktiskt är starkt. Här möts verkligen himmel och jord, det mänskliga och det gudomliga. I centrum av måltiden finns bröd och vin. Brödet står för allt livsuppehållande, alla livets medel. Mat och kläder, hälsa. När vi delar räcker det åt alla - det handlar om att få leva i försoning och fred med varandra. Om att himmelrikets verklighet skall prägla vår församling och vår värld.

Offertoriepsalm (kommer av att bära fram, erbjuda Offerera). Psalmen handlar ofta om någon viktig aspekt av nattvarden. Bröd och vin bärs fram. Kollekten samlas in.

Kalken avtäcks, bröd läggs upp och vin och vatten slås i kalken. Vatten för att påminna om det som hände vid korsfästelsen då blod och vatten strömmade ur hans kropp och för att visa att Kristus är sann Gud och sann människa. Vi ber att han skall bli ett med oss så att vi skall få del av hans gudomliga natur. Vi har fått allt vi har och är av Gud och ber därför: Herre av Ditt ger vi åt Dig…

Altaret. Altaret står som tecknet på Guds närvaro i vår kyrka och vår gudstjänst. Herrens bord blir nu centrum för skeendet. Det blir en mötesplats för det vi bär fram: bröd och vin – och det vi får ta emot: Kristi kropp och blod. Vi bär fram oss själva, det vi lämnar av kollekt, bröd och vin representerar allt vad vi har och är. Jesus kan ta enkelt bröd och några få fiskar och göra en överflödets måltid – som räcker till för alla.

Om altaret tolkas som Jesu grav symboliserar altardukarna Kristi svepning. När det tolkas som Jesu krubba är dukarna sedda som lindorna åt Jesus.

Lovsägelsen. Vi lyfter våra hjärtan till himlen, vi kommer i hänryckning. Vi ser på varandra, livet och världen med trons hjälp. Hela den himmelska härskaran är här. Prästen uppmanar församlingen: Upplyft era hjärtan till Gud (Sursum Corda). Församlingen svarar med sin villighet att lyfta dem till Herren, det vill säga att öppna sina hjärtan. Församlingen bekräftar att Gud ensam är värd vårt lov.

Här sjungs eller läses ord som följer kyrkoåret. Denna lovprisning fungerar som ett förord (prefation) till instiftelseorden. Orden är kyrkoårsanknutna och tackar och lovar Gud för det som skett genom Jesus Kristus. Ja sannerligen, du ensam är värd vårt lov, allsmäktige Fader, helige Gud. Dig vill vi prisa och välsigna genom Jesus Kristus, vår Herre. Han är det levande brödet som kommit ned från himmelen för att ge världen liv. Den som kommer till honom skall aldrig hungra och den som tror å honom skall aldrig någonsin törsta. Därför vill vi med dina trogna i alla tider och med hela den himmelska härskaran prisa ditt namn och tillbedjande sjunga:

Helig. Vi sjunger nu bibelord i sällskap med himmelska väsen som serafer och med profeter, helgon och martyrer genom historien. Helig, helig, helig är Herren Sebaot, Hela jorden är full av hans härlighet. (Jes 6:3) Lovprisningen sammanfogas med ord från Psaltaren 118:26: Välsignad den som kommer i Herrens namn! Och här hörs också jublet från Jesu intåg i Jerusalem: Hosianna Davids son! Välsignad vare han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden! (Mt 21:9)

Nattvardsbönen. Detta är en lång och rik bön som påminner om hur Gud visar sig barmhärtig och förbarmar sig över människors barn. Vi erinrar oss (anamnes) allt Gud gjort för oss i Skapelsen och i Frälsningen genom Jesus. Gud har slutit ett förbund med oss och gett oss sin enfödde son till frälsning. Vi ber att Anden skall komma (epikles) över oss och våra gåvor av bröd och vin så att vi verkligen ska få del av Kristus själv och det Kristus gjorde för oss.

Instiftelseorden. Genom instiftelseorden kommer dramat till oss, allt det Jesus gjorde för oss blir åskådliggjort. I instiftelseorden finns mönstret för måltiden som firats sedan de första kristnas tid. Jesus tog (offertoriet och tacksägelsen), tackade (prefationen och nattvardsbönen), bröt (brödsbrytelsen) och gav (kommunionen, utdelandet). Prästen får representera Kristus och på plats bryta brödet och dela ut till oss.

Vi lyfter bröd och vin mot höjden (elevation) för att alla skall se: detta är bröd och vin, detta är Kristus närvarande i och under brödet och vinet. Vi upplyfter Kristus, vi upphöjer Gud!

Vår fader (Pater noster). Bönen ”Fader vår” har fått en ny översättning. Nu ber vi om brödet för dagen som kommer. Förr bad vi ”Giv oss idag vårt dagliga bröd.” Denna bön som Jesus lärde sina lärjungar finns i Bergspredikan i Mt 6: 9-13.

Brödsbrytelsen. 1 Kor 10:17: Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom brödet är ett enda är vi – fast många – en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd. Brödet som bryts sönder för att delas ut tydliggör hur Jesus Kristus bryts ner på korset för vår skull. När vi får del av honom blir vi tillsammans till Kristi kropp på jorden. Ger en bild av ”Kristi kropps-teologin” hos Paulus och andra: ”Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra…” (Rom 12:4-5)

Fridshälsning. Gå först bort och gör upp med din broder och kom sedan till altaret… Vi räcker varandra handen eller omfamnar varandra – vilket visar att vi kommer utan ont i sinnet. Vi är inte längre främlingar för varandra, vi är en församling som vill leva i fred och frid med varandra och i världen. I österländska kyrkor utväxlar man fridskyss. När Jesus hade uppstått hälsade han lärjungarna med en fridshälsning (Joh 20:19).

O Guds Lamm. (Agnus Dei är latin för Guds Lamm) JOH 1:29: Nästa dag såg han Jesus komma och han sade: Där är Guds lamm som tar bort världens synd… Jes 53:7 Men Herren lät vår skuld drabba honom. Han fann sig i lidandet och öppnade inte sin mun. Han var som lammet som leds till slakt eller tackan som är tyst när hon klipps, han öppnade inte sin mun.

Kommunionen (av latinets commu´nio som betyder gemenskap). Bröd och vin delas ut. Det kan ske vid altarrundeln eller vid olika stationer i kyrkorummet. Man kan ta emot brödet i sina kupade händer. Antingen doppar man det sedan i vinet eller också äter man brödet och får dricka direkt ur kalken.

Välsignelsen. Vi välsignas med ord från Moses och Arons tid. En förmedling av eller tillönskan om Guds omsorg och nåd. Vår välsignelse kallas för den Aronitiska och hämtas ifrån 4 Mos 6:24. Vid välsignelsen tecknar (av latinets signa´re) prästen oftast ett kors över församlingen. Guds nåd förmedlas.

Slutpsalm. En lovpsalm som också kan lyfta något av dagens tema i kyrkoåret. Psalmer är ofta böner, tack- eller lovsägelse. De kan också fungera som sjungen teologi som i musik och poesi meddelar vad Gud i Kristus har gjort för oss. Guds folk lovar och tackar Gud med sina röster

Procession (Recession, återtåget). Korset går före även vid gudstjänstens slut. Nu för att leda Guds folk ut i världen i tjänst för Gud och medmänniskor. Gudstjänst ska leda till tjänst åt Gud i liv och vardag. Ibland har diakonin (av grekiskan diakoni´a = tjänst) kallats för liturgin efter liturgin (av grekiskans leitourgi´a som innebär offentligt arbete eller tjänst).

Postludiet. Här utförs ett stycke musik som ger oss tid till ytterligare bön och eftertanke innan vi går ut i världen för att bära vittnesbörd i ord och handling.

(sammanställt av Lars B Stenström)

Kyrkans grundplan. Olaus Petri kyrka är byggd i korsform. I kristendomen betyder riktningar och väderstreck mycket. Högkoret ligger i öster - i öster stiger solen upp. Vi tänker oss att Kristus en gång skall komma åter som den uppgående solen. Guds son en gång i morgonglans skall åter komma hit och alla ängslans skuggor flyr och världen fylls av liv ...(Ur psalm 490). Kyrkans huvudingång ligger i väster. Där går en skiljelinje mellan världen och det som representerar himlen. Men även inne i kyrkan går en linje från väster mot öster. En dopfunt nära kyrkan ingång markerar födelsen in i Gudsrikets sammanhang. Dopet blir porten in till gemenskapen i kyrkan. Vår livsväg går allt längre fram till det himmelska och eviga. Vid altaret firas redan här på jorden himmelrikets måltid.

Korstecken. Luther påpekade i Lilla katekesen att: På morgonen när du stiger upp, skall du signa dig med det heliga korstecknet och säga: I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Korstecknet tecknas med handen på pannan, bröstet, vänster och höger axel. Korstecknet är vår bekännelse till Kristus och det befäster vår samhörighet med Kristus allt sedan korstecknet vid dopet tecknades över oss. Korstecknet kan också hänvisa till Fadern i himlen (pannan), Sonen som stiger ned (bröstet) och Anden som går ut över världen (axlarna).

Högmässan är ett samtal med Gud

Någonstans bland alla kycklingar, allt ris med fjädrar och godis i massor, skymtade en annan påsk fram. Det var den som fick oss att delta i långfredagens gudstjänst och därefter i påskdagens "festhögmässa". För min egen del gav det andra dimensioner än vad mitt vardagliga liv normalt innehåller. Bland annat blev det tid att reflektera över vad som påverkar hur ett liv gestaltar sig. Jesu obönhörliga väg till korset genom popularitet och framgång till tortyr, lidande och övergivenhet hjälpte mig att se även lidandet i världen som berört av den helige.

Påskdagens högmässa var en livlig historia med orkester och skönsjungande kör tillika med stor församling, biskop, präster och diakoner. Min fundering var hur många som uppfattade att den härliga gudstjänsten inte var ett program som genomfördes punkt efter punkt utan ett samtal i liturgisk form, en dialog med Gud. 

Korset i processionen gav oss möjlighet att hälsa Herren själv. Somliga bugade och bockade för att i kroppen få känna sin hälsning och med kroppen få känna mötet. Vi bad om förlåtelse och fick hälsningen från Gud att vi var förlåtna. Vi bad Herren att trefalt förbarma sig i vårt kyrie. Vi förenades med änglarna, ursprungligen i julnatten, och sjöng vårt gloria. Vi fick Ord från Gud via Gamla testamentet, Epistlarna och Evangeliet. Och vi tackade och lovade Gud, även för  denna gåva. Evangeliet förkunnades och uttolkades och vi tog emot det med ett rungade amen. Tron bekändes med den världsvida kyrkan. Och vi bar fram församlingens, dvs vår, förbön. Snart upplyfte vi våra hjärtan och fick ta emot Kristi kropp och blod! 

Så fortgår dialogen och samtalet med Gud i en ständig gudstjänstens växelverkan. Den som kan se och delta i denna ömsesidighet närhet kan uppleva sig ha kommit en aning närmare både Gud och människor. Vid gudstjänstens slut välsignas och sänds församlingen/lärjungarna ut i världen att fira gudstjänsten genom tjäna Gud och medmänniskor...

En gång producerade jag en liten skrift som var till för att hjälpa människor in i gudstjänsten och de olika momenten i församlingens möte och samtal med Gud. Till den ska jag återkomma så att fler kan få läsa...

Glad Påsk

Motiv på påskkort som har med kyrkans påsk att göra är svåra att hitta idag. Förr fanns några sådan kort oftast med koppling till nattvardens instiftelse. Som kortet till vänster där Jesus delar brödet och bägaren med sina lärjungar. Glorian runt hans huvud skiljer ut honom. Senare blev flera av lärjungarna helgon, dvs gloriaberättigade (?).

Till höger syns ett annat kort med Jesus som värd vid eukaristin. Bägaren och brödet som bryts finns där. Citatet nederst på kortet är ur Jesu avskedstal i Johannesevangeliet vilket också anknyter till händelserna kring påsk. Färgerna är dova och nästan murriga som för att understryka det allvarsamma och högtidliga. Observera hur ljust glorian skiner.

Här är Jesus mitt ibland sina lärjungar och tydligt är att fler än 12 finns med. Jesus håller sina hand välsignande över några. Manteln är stjärnbeströdd. Så tanken är nog att detta är den uppståndne bland de sina...
 

Påskens glada kyckling

 Påsk är de ljusa förhoppningarnas tid -

Glädje jag önskar dig, lycka och frid!

Kortet med de tre kycklingarna har jag publicerat någon gång tidigare. En liten triptyk, uppställda nästan som vid ett altare med förgät mig ej. Kycklingen i mitten breder ut sina vingar som i en välsignande gest. Kycklingar är något av det mest sårbara vi vet. Flyga kan de inte, möjligen springa runt lite hur som helst.

Det skära bandet som alla tre håller binder samman dem. Många julfirare kan komma att tänka på Lady och Lufsen med sin förenande spagetti. Slut på associationer. Detta påskkortens populäraste flygfä (som sällan kan flyga) får vidarebefordra den innerligaste av påskhälsningar! En riktig Glad Påsk!

Långfredag utan sammanhang

Någon palmsöndag blev det inte. Jo, den ägde rum, men jag var inte i kyrkan och fick höra om intåget i Jerusalem. Vänligt nog kom någon med välsignade palmblad från gudstjänsten för att jag/vi inte skulle vara utan!

Dessutom missade jag även intåget den 1 advent. Idag på Långfredagen närmar sig slutet på den dramatiska vandring man får genom att lyssnande följa kyrkoårets texter. Idag ska Jesus dö och jag har missat intåget, sista måltiden, Judas förräderi, lidandet och Golgatavandringen. Plötsligt ska han dö. Nog väcks frågan varför det ska vara nödvändigt...

Det är som att komma in i ett rum, där någon berättat en historia, när det är dags för den avslutande poängen. Nog hänger den i luften. Inte för dom som fick del av hela historien. Men för den som bara fick slutet. En obegriplig mening som lockade alla de andra till instämmande leenden och skratt. Eller huvudskakningar och sorgsna miner. Beroende på vad det hela handlade om.

Sammanhang och kontext är omistligt i kyrkans och trons värld. I bjärt kontrast mot sociala medier och mycken nyhetsrapportering där isolerade och enstaka  händelser tar över. Någon blev skjuten. En demonstration hölls. Inflationen galopperade. Som på vilken travbana som helst. Hur förhåller det sig? Varför gör dom på detta viset? Finns det orsak och verkan?

Idag ska Jesus dö. Och här och där utöver världen kommer det att sägas att det hänger ihop med mig och mitt liv, med oss och våra liv. Nog skulle de flesta av oss kunna slå oss för bröstet, inte självhävdande och berömmande, utan i förkrosselse: mea culpa. mea culpa, mea maxima culpa...

Puss i påsk

En puss i påsk, är ett talesätt som väl alla hört talas om? På påskkortet här intill antytt men dold bakom stora huvudbonader. För att vi betraktare inte ska tvivla (!) är pussen utskriven på en banderoll under paret, såvida det inte handlar om två trillingpar. Annars skulle det ju bli ett väldigt hasande på bänken...

Den som söker på "En puss i påsk" på google får ca 287.000 träffar, på 0,33 sekunder. Enligt SAOB är påskpussen en skämtsam påsksed. Men påskkyssen har också kopplats till ropet "Kristus är uppstånden". Till påskhelsningarna hörde fordom äfven kyssandet. När tvänne personer möttes på påskdagen, lyckönskade de varandra och kysstes, i det den ene utropade: "Kristus är uppstånden!", hvartill den andre svarade: "ja, han är sannerligen uppstånden!" Inom den grekiska kyrkan äro påskkyssarna, så bland män som qvinnor, ännu allmänt brukliga, och att denna sed en gång funnits äfven bland oss, bevittnas bl a af det ännu gängse uttrycket "en puss i påsk" (Nordisk familjebok, 1800-talsutgåvan).

Kopplingen till Judaskyssen blir möjligen alltför drastisk eftersom den var en förräderiets kyss, Judas kysser Jesus för att peka ut honom. Istället kan mässans fridskyss, numera i väst omfamning, handskakning eller leenden och bugningar (ofta brukat i pandemins spår) ge en ram för tolkning.

När jag var student hände det att alla möjliga, inte enbart i påsktiden, utbrast: puss på Dig din gamla höna! En glad hälsning när allt annat verkade uttjatat. Eller som vi sjöng för busschaufförer under utfärder: En busschaufför, en busschaufför, det är en man med gott humör.. I vers 2 blev det ofta: En vattenpuss, en vattenpuss, det är en puss med vatten i...

Shalom och Glad Påsk

 Den gula påsken slår ut. Narcisser stora och små. Som snittblommor eller på lök. I hur många varianter som helst fördelade på ca 100 släkter.

Påskkortet här intill låter ståndare och pistiller ersättas av en blomsterflicka, klädd som en påsklilja. Äldre personer, och en del yngre, kan komma ihåg hur de fick spela växter och blommor i skolan. Fantasifullt utklädda med hattar och kragar.

Blåklocka eller maskros, ros eller äppelträd - alla sorter var inte lika eftertraktade. Tistel och maskros var i alla fall inte de populäraste. Maskrosen fik hålla i en jättestjälk inte alldeles olik en biskopskräkla. Blåklocka och hassel hade märkliga hattar som lätt gled ner över öron och ögon.

Med utsträckta armar i en generös gest erbjuds en Glad Påsk. Så kan även välsignande präster se ut idag. Förr var enhandsvälsignelse vanligare. Nu bjuds välsignelsen med en åtbörd som verkar vilja ta hela världen i famn. 

Sällan har någon diskussion hörts om hur välsignelser landar. Beror det på om mottagaren är öppen och positiv? Riktas sig välsignelser till allt levande oavsett tro, övertygelser eller handlingar. Uppenbarligen finns det människor som inte vill ta emot välsignelse, trots prästens uppmaning. Välsignelsen är i kyrkan inte prästens välgångsönskan, utan ytterst Guds ord uttalade av en tjänare. Shalom i den treenige Gudens namn!

En idyllisk och härlig påsk

En karaktäristisk bild av Helge Artelius, konstnären som prytt våra helger på kort. Här ett påskkort med ett barn som trycker örat mot det enorma påskägget. Denna gång en sen påsk med tanke på hängena i trädet och att de fladdrande och skära fåglarna redan byggt bo och lagt ägg.

Färgvalet pastellartat, se bara på omgivningarnas färger och det rosa bandet, även om de svenska färgerna också markeras i flickans klänning och det ljusblå ägget.

Somliga kan tycka att Artelius målade sött i överkant, men vänta bara. Snart blir han eftertraktad och önskad igen.

Dagens kort ser ut att önska oss en mjuk och idylliskt härlig påsk... För ett ögonblick vilar vi från eländet i världen och stannar i det lilla sammanhanget. Snart nog återvänder insikten om lidandet. Redan på skärtorsdagens Getsemane och långfredagens sista steg mot korset.

Politikerna tror att naturvärden försvinner...

Idag fick jag svar på tal från den politiska majoriteten i debatten om parkeringar vid Alnängarnas koloniområde. Det första inlägget finns här på stillsam den 13 mars,, det är bara att läsa. Mitt svar är inskickat till Nerikes Allehanda och dyker upp på stillsam när det publicerats i tidningen...

Riktiga nissars upptåg

Två riktiga nissar målar ägg. Ägg är väl en eufemism för bomber? Eftersom det är 1 april idag måste det vara Orban och Erdogan som är ute och ställer till det. Dessa rackare som inte kan låta bli att ställa till förtret och utöva lite ovidkommande utpressning. Självklart passar de på att skaffa sig de fördelar de kan tvinga fram från snälla och artiga nordiska länder som inget hellre vill än att få vara med i NATO.

Men märk, klockan klämtar för nissarnas upptåg...

Gud som haver barnen kär...

 Ett tyskt kort med verkliga små aktörer som agerar jägare och samlare. Flicka samlar ägg av strutsstorlek och pojken bär geväret käckt över axeln. Så duktig verkar han inte vara eftersom haren förstår att den kan gömma sig bakom pojkens fötter och ben.

Av rörelseriktningen och ansiktsuttrycken att döma verkar en puss i påsk vara på väg. Motivet väcker tankar kring barn och våld. Alltför många små barn och ungdomar har tvingats ta till vapen för att föra de vuxnas krig. Till och med i Sverige utrustas ungdomar med dödliga vapen och ger sig ut på jakt efter motståndare och fiender.

I USA kan associationerna gå till alla orimliga skolskjutningar och vapenlagar som låter så gott som alla utrusta sig med skjutvapen, vare sig de är lämpliga och balanserade eller ej.

Påskkortet idag kan få bli en väckarklocka och påminna oss om barnkonventionen som blivit svensk lag och om barns omistliga och icke förhandlingsbara rättigheter.

När pridefärgerna sprider sig på kyrkans textilier kan jag tycka att det vore väl så motiverat att lyfta fram barnen som tillhör de allra svagaste och mest utsatta på vår jord. I orostider, i krig, under förtryck och svält är det alltid de små som får betala priset. Kom t.ex. ihåg alla bortrövade barn som Ryssland tar hem som krigsbyte. Eller barnpornografins offer.

Påsken är på många plan en historia om lidande och behovet av försoning. Så önskan om en Glad Påsk kan idag få innebära en rungande protest mot villkoren världens alla utsatta barn lever under. Dags att åter be Gud som haver barnen kär...och tänka på vad vi kan göra för att förändra villkoren barn kan leva under...

En tomte till påsk

Tomten som sitter på ägget där

Svänger lufvan och ropar så här:

God påsk jag önskar hvar vän så kär

Påsklyriken svingar sig inte direkt mot höjden. Snarare är det enkla skolrim som bygger hälsningen. Rimorden där, här, kär är de enklast tänkbara. 

Kopplingen mellan jul och påsk är förstås uppenbar när tecknaren, Hildur Söderberg,  satt en rödluvad tomte på detta jätteägg. Att det är påsktid signaleras också av påsklijorna i buketten som tomten håller.

Själv funderar jag över hur tomten alls kom upp på ägget med händerna fulla av blommor och en huvudbonar. Thedor Kallifatides har berättat att när han lärde sig svenska som ung invandrare var huvudbonad ett av de ord som fängslade honom. Tänk att ha en boning för sitt huvud, så klokt och elegant...

Varm påsk tillönskas!

Påskhälsningarna består inte enbart av ägg, ris, kycklingar och höns och tuppar. På detta kort dyker modern teknik upp i form av ett flygplan. Bröderna Wrights landvinningar gör insteg i påskkortens värld. Orville och Wilbur blev banbrytande när de fick alltmer luft under vingarna.

Höns är inte kända för att vara särskilt duktiga flygare. Här får de benäget bistånd. Hur motorn som driver propellern kan se ut är osäkert, särskilt som en kyckling har tömmar fästa runt axeln. Flygarna är inte särskilt varmt klädda. När kortet kom till var det säkert en sen påsk.

I vår tid kanske AI-utformade vykort med  färdiga hälsningar kunde få fart på vykortsskrivandet vid den kommande helgen? Kul påsk tillönskas. Gul påsk likaså. Med videung som håller på att vakna och chokladkaniner - låt oss möta våren genom några dagars ledighet. Ägg och sill. Korv och Janssons frestelse. Varm påsk tillönskas!

Glöm för all del inte att kyrkor är ihåliga och värda att kliva in i, särskilt under påsken. Denna kyrkoårets och trons största högtid!

Påsken är på gång sedan förra året

Påsken är på väg. Den har varit på gång sedan förra årets påsk för att infalla ungefär när den ska. Eftersom den är rörlig blir det ibland en tidig, alternativt en lagom  eller sen påsk. Experterna kan naturligtvis lära sig hur påskens exakta uppdykande i kalendern kan räknas ut. Påskdagen infaller och firas den första söndagen efter den första fullmånen efter vårdagsjämningen. Ekvationen ser annorlunda ut för de östliga kyrkorna som håller sig med en annan kalender.

Att veckan från Palmsöndagen, som infaller en vecka före Påskdagen, kallas för stilla veckan vet inte alla. Men för kristna är den veckan normalt ägnad åt kontemplation över Kristi lidande och därför inte fylld av samma hektiska aktiviteter som andra veckor kan vara. I teorin - eftersom många glömt bort att bry sig.

Den sekulära påsken är fylld av annat. Dess färg är GUL! Grisar, påskris och -kärringar, ägg, hönor och tuppar, dvs fjäderfä och annat upptar sinnena. Några av mina påskkort får visa hur den föreställningsvärlden ser ut och har sett ut.

Här ett strålande exempel med påskkärringar, med kvastarna i högsta hugg, ridande i rad på livliga grisar. Så kan man önska varandra Glad Påsk...
 

Certifiera mera!

Certifiering har varit hett stoff i årtionden. Det är säkert en femton-tjugo år sedan högst på listan låg ISO-certifiering. Det hade med administration och effektiv organisation att göra. Men låt oss börja med certifiering. Ett företag har på nätet erbjudit följande förklaring: 

Certifiering handlar om att bekräfta att ett objekt, en process, en person eller en organisation har vissa egenskaper. I de flesta fall bekräftas detta med hjälp av någon form av extern granskning, revision eller bedömning. En ackrediterad person eller företag bedömer och verifierar (samt attesterar skriftligt genom att utfärda ett certifikat) egenskaperna, kvaliteten, kvalifikationerna eller statusen hos någon eller något. Bedömningen och verifikationen görs i enlighet med etablerade krav och standarder.

Senare har miljö och hbtqi dykt om som certifierbara. Just idag blir Örebro pastorat certifierat ur dessa två synvinklar. Men, och det är ett starkt påpekande, nog borde det i en kyrka finnas många fler certifieringsgrunder. Särskilt när det saknas gemensamma normer och instruktioner för hur visst arbete kan, borde och rent av ska bedrivas.

Diakonicertifiering kunde bli nästa behovsområde som kunde stagas upp av att granskas, revideras och bedömas. Det sociala utflödet och ansvarstagandet kunde behöva stöttas och få det uppsving en certifiering kan erbjuda. Det finns så många viktiga bemötandefrågor och varierande diakonal inriktning för att motivera att församlingar certifierades. Då kanske fler församlingar orkade ta steget att ha diakoner anställda.

Liturgicertifiering skulle kunna ge Svenska kyrkan ökande liturgiska insikter och därmed en noga genomtänkt liturgisk gestaltning av kyrkoårets variationsrika gudstjänster. Då kunde det bli ordning på de liturgiska plaggen och när de brukas. Hur gör man i församlingar som bara har en vit och en grön mässhake t ex under fastan? Ministranter skulle få stöd och hjälp i sina uppgifter liksom lekfolk, präster och diakoner. Även församlingens liturgiska uppgifter kunde klargöras så att ingen skulle luras att tro att gudstjänsten är mest prästens.

Mission- och evangelisationscertifiering vore något att drömma om så att inga kan undvika att planera och genomföra missionsinsatser för att sprida evangelium i tanke, ord och handling. Dessa områden löses inte sällan enbart intuitivt som om församlingen bara genom att finnas till verkade som missionerande. Ska tron i Sverige överleva behöver tron bli spridd åter igen.

Undervisningscertifiering kunde hjälpa fram fungerande studiecirklar och samtalsgrupper där bibelstudier och kristen troslära fick förnyad aktualitet. Även predikan och föreläsningar kan vara något att arbeta mer systematiskt med. Hit hör även konfirmandundervisning såväl som anställdas fortbildning. Uppbyggelse- och förnyelsedagar skulle även kunna ges en mer betydande plats i kyrkans repertoar av insatser. Här blir pedagogik viktig såväl som förankring i trosläran.

Så, fram för fler certifieringar som har med hjärtat och kärnan i kyrkan att göra. Certifiera mera!

Ingrepp och sömnlur

Äntligen blev angiografin av. En torsdag. Tvätt med bakteriedödande medel kvällen innan och på morgonen skulle minska infektionsrisken. Inläggning och därefter antibiotika i förebyggande syfte, dvs profylax. Därtill ett par lugnande tabletter. Jag blev så lugn att jag somnade till en stund. Fick efter en timme åka rullstol i kulverten till röntgen där kärlkirurgerna huserar. Ballongsprängning på två trånga ställen i artäranslutningen till min konstgjorda åder, en graft av goretex. Gick bra, sa kirurgen. Utmärkt, sa jag.

En aning ont gjorde det. Och värken består även idag. Övergående lär det vara. Fick förklarat med bilder på röntgenskärmar vad  som gjorts. Visst är det bra att få veta något om hur ingreppet gestaltat sig. Tillbaka på sjukrummet var det bara att vänta tills blödningsrisken tonat av. Ännu en positiv kontakt med sjukvården!

Tänk att laxen också drabbats av prisökningar och inflation. Vi jagade laxsidor i olika butiker. Den som var medlem kunde köpa en billig laxsida, så vi blev medlemmar. Visade sig vara svårt att ordna det på nätet. En hjälpsam kassörska lät kön växa under tiden som hon instruerade i hur anmälan skulle ske för att vara korrekt. Men hon visade inga tecken på stress. Och vi var tacksamma att få saken ordnad så vi kunde åka hem med en betydande, dvs tungt vägande, laxsida. Kan bli ungsbakad och gravad lax till påsk. Affären denna gång hette Willys.

Nu får det nog bli sängen en stund. Dags för en powernap. Inte dumt att kunna styrkeslummra, ta en styrkande sömnlur! En telefonlur tar jag nästan aldrig nu för tiden. Är helt enkelt omodernt.

Gnällspik

Kommentaren sved en aning. -Hur länge ska du hålla på och klaga på andras bristande kyrkogång? Du verkar ha fastnat i ett tråkigt gnäll!

Hmm. Oj då. Ord och inga visor. Kanske var det så, att gnällbältet hade slukat mig med hull och hår. Min nya identitet var gnällspikens. Kanske hade jag förläst mig på Klagovisorna? Förresten finns det gott om sådant även i Psaltaren. Eller har jag tänkt fram och tillbaka om hur jag skulle bete mig? Skriva eller inte? Som i Psaltaren 19:3-4: så höll jag mig tyst och blev stum, jag teg men till ingen nytta. Min plåga blev bitter, hjärtat brände i mitt bröst, jag stönade, det brann som eld. Jag kunde inte tiga...

Inte vet jag. Nog har det alltid förvånat mig att en del människor som ska vara stöttepelare i kyrkan haft så svårt med gudstjänst och tro. Dessutom har jag väl insett att kritik inte förändrar deras vankelmod eftersom kritiken blivit så enkel att avvisa som exkluderande och elitistisk. Men om Sveriges folk ska vara ett Guds folk, som en folkkyrklig tanke hävdat, så borde det rimligen synas i uppslutning kring kyrkan, dopet, Ordet och tron. Själv är jag inte något dygdemönster så viss återhållsamhet i ironierna kring andras kyrkogång och tro ska jag försöka iaktta.

Förresten. Appro på uppslutning. Numera på Facebook visar det sig att flera av vännerna har återkommit och bett mig vara vän med dem. Som om de inte litat på den första vänskapen. Fast förklaringen har varit att deras identitet blivit kapad. Nu är somliga vänner med mig både två och tre gånger. Dessutom vill de ha mitt telefonnummer! Nej, det går jag inte på.

Tråkig gudstjänst?

Under arbetat att ordna gamla dokument hittade jag följande smått ironiska reflektion om gudstjänsten. Rent av elakt skrivet efter som det insinuerar och förstärker ett ibland torgfört tänkande om gudstjänsten. Delvis bygger texten på en deduktion från det faktum att på en hel del håll är de anställda allt som oftast frånvarande när församlingen möts. På det måste någon råda bot... 

Här är texten:

En gudstjänst är tråkig och obegriplig, säger bekanta till mig. Jag misstänker att de inte förstår meningen med det som händer, och då kan det bli tråkigt. Det finns människor som kan uppleva den mest spännande fotbollsmatch som enformig och händelselös. De intresserade kan ha svårt att förstå det. Uppfattar man inte kampen mellan två lag som spännande förstår man inte spelets idé – och då är det förmodligen mer givande att spana efter bekanta eller se var korvgubben håller till.

Ett av skälen till att fira gudstjänst är social. I kyrkan träffar man bekanta och nästan alltid kan man möta nya människor. Vi gör något tillsammans som är meningsfullt. Få vill berätta att de egentligen går till kyrkan för att träffa andra. Det är inte riktigt fint. Ändå framhåller vi så ofta vikten av kyrkan som mötesplats. Jag har hört många kyrkligt anställda berömma sig av att de inte alls umgås med kyrkfolk. Att gå dit frivilligt för att möta kyrkfolket är inte att tänka på.

Alla känner inte till det – men det är faktiskt möjligt att få betalt för att gå i kyrkan. Somliga tycker förstås att det vore enda skälet till att alls besöka ett kyrkorum. När en präst eller diakon trendigt tänker som så har vi fått ett slags kyrkans motsvarighet till yrkespolitiker – de yrkeskristna har trätt in på scenen. Man är kristen och deltar i gudstjänsterna mest, eller enbart, på betald arbetstid.

När Jesus uppmanar oss att gå en extra mil med någon så gör vi gärna det – bara vi får övertidsersättning. Om någon ber oss om vår skjorta tillhandahåller vi gärna en sådan – för arbetsgivaren har redan skaffat oss arbetskläder vi eventuellt kan dela med oss av. Och ringer någon mitt i natten svarar vi omedelbart. Vårt inspelade mobilsvar meddelar att vi inte är anträffbara men att vi ringer upp så fort vi kan.

Dator och skärm eller bläck, papper och penna?

 

Bläck, penna och papper har ersatts av dator och skärm. Problemfritt kan tyckas tills dess uppdateringarna slutar fungera. Programmen är föråldrade och datorn likaså. Hur ska åratal av arbete enkelt kunna flyttas över till en ny apparat? Särskilt som dokumenten inte är organiserade utan flyter runt. Huller om buller. Hipp som happ. Hur som helst.

Nåväl. En elektronikfirma sålde en dator och hjälpte till att flytta dokumenten. Men det visade sig att en hel del texter inte följde med eftersom de låg någon annan stans än där de enkelt kunde lyftas över till den nya blänkande bärbara datorn. USB-minnen måste införskaffas så att även de dokumenten inte lämnas vind för våg utan kan få uppleva en ny och fräsch omgivning. 

Snart började rutor blinka och oförutsett dyka upp. Microsoft ville ha betalt för word. Årliga avgifter.  Eller hela officepaketet. Annars vet ingen på den här sidan datorn vad som skulle hända. Så nu sitter jag med dubbla datorer, kopierar och står i. Och väntar på vad Microsoft tänker ta sig till. 

Tid går det åt. Även för att fundera ut hur man flyttar och kopierar när dokumenten och bilderna landat  i den nya datorn. Eller för den delen slänger i papperskorgen. Till synes enkla uppgifter. Plötsligt ter sig pensionärstillvaron synnerligen upptagen och skärmbunden. Ska nog leta fram mina gamla pennor och tryggt vanliga vita A4-papper. Dom kan man lätt skrynkla ihop och slänga i en alldeles påtaglig och materiell papperskorg. Att den också måste tömmas struntar jag just nu högaktningsfullt i... 

Risk för trafikkaos

Genom livet kämpar vi olika kamper. Somligt är stort och ibland avlägset, annat är mindre och det händer att striden är riktigt nära oss själva. Inget är för stort, inget är för smått när saker blir fel! Just nu upptar en parkering oss mer än brukligt. Vi riskerar nämligen att bli bötfällda om vi ställer bilen nära vår koloni. Kommunen tycker vi ska cykla eller åka buss. Istället lär vi tvingas att trängas med parkerare vid stadens sjukhus eller att låtsas vara badare vid ett lokalt friluftsbad.

Efter 20 års fri parkering började kommunen förra året att bötfälla besökarna vid vårt koloniområde. Utan att förvarna. Ska vi tvingas fotvandra långa sträckor lär det bli svårt att orka med odling och byggnation och allt annat en kolonist ägnar sig åt. Denna fråga diskuterar jag i dagens Nerikes Allehanda med följande debattartikel:

Risk för trafikkaos!

När våren kommer blir det kaos! Varför? Jo, efter minst 20 års parkering längs med Alnängarnas koloniområde, vid staketet på Oljevägen, har kommunen börjat bötfälla bilisterna. Detta utan att ha meddelat de berörda om denna nya praxis. Om några månader måste ibland flera hundra dagliga kolonibesökare istället konkurrera om sjukhusets parkeringsplatser. Vi kommer inte bara att konkurrera med USÖ:s anställda på CV-parkeringen utan även med Alnängsbadarna och besökare till Naturens hus.

Nog borde det gå att ordna så att kolonibesökarna kan parkera på de sedan många år grusade och iordningsställda platserna längs med staketet. Här borde sedvanerätten kunna åberopas. Hur svårt kan det vara att låta parkeringen bestå? Om nuvarande parkering ska växa igen och bli ”natur” blir det problem att sköta dräneringsdikena längs med staketet. De är nödvändiga för att hela området inte ska översvämmas. Och om en stadsplan ligger hindrande i vägen kanske ett undantag kan göras tills en permanent lösning hittats, för så här kan vi inte ha det!

Tekniska förvaltningen anser genom trafikingenjör Emelie Tiveljung att kolonin är tätortsnära, så bil bör inte vara det primära transportmedlet! Gäller det bara kolonister och inte besökare vid t.ex. Naturens hus? Notera att vid Naturens hus har man en parkeringsplats. Längs med Oljevägen finns dessutom en husvagnsparkering. Besökarna vid Alnängsbadet har också en parkering. Till Naturens hus och Alnängsbadet får man alltså åka bil och sedan parkera! Det ska inte behöva påpekas att de som har kolonilotter inte bara bor i citykärnan utan kommer från olika håll. Alla kan faktiskt inte ta sig till Alnängarna med buss eller cykel. Somliga av oss är äldre och andra har inte alldeles lätt att gå. Här finns även barnfamiljer som kan behöva ta bilen. Varje söndag under sommarsäsongen är allmänheten inbjuden att besöka koloniområdet. Det gäller rimligen även rörelsehindrade och gamla föräldrar.

Jag har förstått att synpunkterna från Tekniska förvaltningen innebär att kolonister som behöver frakta material till eller ifrån kolonin, eller hämta och lämna personer, tillfälligt ska ställa sig längs med vägen där det är parkeringsförbud! Det bäddar för trafikkaos. Alla som har haft sommarstuga eller en koloni vet hur mycket saker som krävs för byggnation, underhåll och odling.

 Om kommunens politiker verkligen värnar koloniområdena i staden får Ni skyndsamt hjälpa till att lösa frågan om tillgänglighet!

 Lars B Stenström

kolonist

 

Kan det finnas en kyrka som...

Repris från den 3 mars 2015:

Jag har många frågor Herre

Kan det finnas en kyrka där de flesta medlemmarna låter bli att delta i kyrkans liv och verksamhet? En kyrka där majoriteten inte tror på Gud eller omfattar tron på att Jesus Kristus levt på jorden som sann människa och sann Gud och inte heller bejakar att han lidit, dött och uppstått för människornas frälsnings skull?

Kan det finnas en kyrka som nöjer sig med att känna och uppleva och knappast längre vill tänka och formulera sig teologiskt. Kan det finnas en kyrka som i inkluderande nit hellre vill sudda ut sina egna gränser än att övertyga om vikten att ta ställning och omvända sig. Kan det finnas en kyrka som menar att synder är något förlegat och att det räcker med människors allmänt goda vilja?

Kan det finnas en kyrka som nöjer sig med att ha en bekännelse men egentligen inte anstränger sig för att ens kyrkans medlemmar skall stämma in i den? Kan en kyrka erbjuda sakramenten så vidlyftigt att man struntar i om de som deltar inser vad dopet och nattvarden innebär? Kan en kyrka styras av religiöst neutrala grupperingar som, om man får tro deras valprogram, ser kyrkan som en allmän välgörenhetsinrättning snarare än något som handlar om människor eviga väl och salighet?

Kan det finnas en kyrka som vill göra om sin gudstjänst så att den kommer längre bort från de stora världsvida kyrkornas liturgier? Kan en kyrka konsekvent dra en hårdare gräns mot influenser från de stora kristna traditionerna än mot hemsnickerier och ständiga förskjutningar åt mera reformert håll? Kan en kyrka passivt notera att bönens röster tystnar och kristenlivet på de flesta områden urholkas och urvattnas?

Kan det finnas en kyrka som överger församlingsgemenskapen som centrum för att vinna organisatoriska fördelar? Som tror att man sparar om man flyttar makt från det lokala till mera övergripande nivåer? Kan en kyrka föredra att anställa personal som har starka förbehåll inför kyrkans tro och lära? Kan en kyrka ledas av förtroendevalda och anställda som anser att kyrkans gudstjänster är så tråkiga och intetsägande att de sällan eller aldrig vill delta? Kan en kyrka ha präster som tonar ner kristendomens betydelse till förmån för andra religioners anspråk? Och kan en kyrka som inte kan eller vill missionera med bevarat förtroende övertygande sjunga Se jag vill bära Ditt budskap, Herre?

Jag har många frågor, Herre. Och nu undrar jag om dessa frågor ens till en ringa del kan stämma in på något av de trossamfund som verkar i Sverige?

Det mesta går an - om alla ska med

En tidig morgon för några år sedan vid Gothems kyrka på Gotlands ostkust. Dimman stod tät och gav allt mjuka och suddiga konturer. Soluppgången hade nyss timat (dvs ägt rum).

Så suddig har även kristen tro blivit. Den är inte längre distinkt och med tydliga trossatser. Jo, det är den, men den uppfattas inte längre så. Det har blivit dimmigt inte bara utanför kyrkan utan även inuti den. Inre sekularisering fräter på det som gör tron annorlunda och speciell. Numera ska det mesta gå an för att alla ska med. Är det verkligen så det ska vara?

Den som vill ha tydlighet, så där som reformatorerna ville ha det, är betraktad som introvert, världsfrånvänd, dömande och exkluderande. Tänk om fotbollen började strunta i sina regler och föreställningar. Offside fick dyka upp när någon kände för det. Mål blev det även utanför stolparna. Utvisningar gillades inte eftersom alla skulle vara med. En boll ansågs exkluderande så det blev vanligt med en tre, fyra bollar. 

Förresten behöver jag nya glasögon. Tänk om allt blev tydligare då. Även om Gothems kyrka är extra vacker när dimma råder.