Denna vecka fyller jag jämt. Firandet har redan genomförts. I gårdagens högmässa invigdes ett altare som var en gåva som stannar i församlingen. Lysande, eller hur! Födelsedag blir inte en personlig prylinsamling utan något annat. Altaret är ritat av arkitekt Jerk Alton och tillkommet efter skapande och hantverksmässiga insatser av många och därtill resultatet av en insamling. Biskopen invigde högtidligen med konsekrationskors i altarstenens hörn. Se Lars Ekblads fotodagbok för den 10/8! Det var längse sedan man fick betala biskopen särskilt för en altarinvigning. Men Smålandslagen ( 12 stycket § 2) menar att det skulle betalas med 12 örar.
Efteråt i församlingshemmet festade vi med Gazpacho (häftigt vital "grönsakssoppa") och tårtor med glass. Härligt!
Istället för att en person skulle hålla ett välkomsttal sjöng vi alla som var där för varandra. Studentsången (Sjung om studentens lyckliga...) är alldeles för medryckande för att enbart brukas en gång om året. Och melodin till en alltför ofta ohyggligt sentimentalt framskrålad Här är gudagott att vara har många, enligt vad denne bloggare erfar, tröttnat på. Med ny text blir studentsången till en festlighetens öppningsvisa. Och några rader ur Här är gudagott blir synnerligen modernt återbrukade. Festen kan börja!
Festen kan börja (text :lars b stenström)
Välkommen är Du! Här blir det fest.
Nu ska vi fira, ty glädje är bäst!
Stämning på topp och med jubelklang
sjung, Du högtidens strålande gäst!
Här är gudagott
att vara, o vad liv.
Liv, liv, dock är skönt.
Ja, hör vad fröjd från fåglarnas skara.
Se, glitter i gräs!
Grönt, med humlor,
surr, prål och drill,
dricka oss de små blommorna till:
HURRA!
Uti vår festsal - hör vilket sus.
Lysande skara, från alla ett brus.
Halsar som klaras och leverop.
Lyft pokaler och höj Era krus!
Här är gudagott
att vara, o vad liv.
Liv, liv, dock är skönt.
Ja, hör vad fröjd från fåglarnas skara.
Se, glitter i gräs!
Grönt, med humlor,
surr, prål och drill,
dricka oss de små blommorna till:
HURRA!
11 augusti 2008
07 augusti 2008
En bild säger allt möjligt
Bilden av skylten tål att återanvända. Ännu är det sommar (0m man ska tro almanackan) och därmed kan ju en gästande båt komma farande. Och behöva någon bekvämlighetsinrättning...
Det ska vi fira
Fyller år gör vi nu och då, men med osviklig regelbundenhet. Inget man kan göra mycket åt. Tiden går och vi återvänder till datum som blivit bemärkelsedagar för oss. Tiden flyr, vi åldras och fortsätter fira som om ingenting hänt. Men vi behöver dessa festliga avbrott. De ger också rytm åt livet.
I Illustrerad Vetenskap ska man 2005 ha skrivit om födelsedagsfirande. Det återges av Borås släktforskare. Man skriver om att i hednisk forntid var onda andar särskilt farliga på födelsedagen. Därför skulle jubilaren skyddas av familj och vänner, och det gjorde man bäst med skratt och fest. Tog gästerna även med sig små presenter eller hedersbevis, ansåg man att det var extra gynnsamt för jubilaren. Med kristendomens intåg övergavs många födelsedagstraditioner, då de betraktades som hedniska.
Artikeln i Wikipedia om födelsedagar når humoristiskt lakoniska höjder: Födelsedag är den dag under året en person är född. Födelsedagen anses numera som viktig för många människor, åtminstone i västerlandet och firas ofta med fest, särskilt av barn och gamla samt vid jämna tio- eller 25-tal år. Den som fyller år kallas ofta födelsedagsbarn, även om hon eller han är vuxen.
Kristendomen var de första århundradena tveksam till födelsedagsfriande vilket kan tyckas egendomligt då födelsedagen i Betlehem var en begynnelse för det som kom att bli kristendom. Man räknar faktiskt med tre markerade födelser i kristen tro. Den första då man kroppsligt föds fram, den andra är dopets nya födelse och den tredje är dödsdagen som himmelsk födelsedag. Det förklarar också det något märkvärdiga i att vi firar kända författares, kompositörers och helgons dödsdagar.
Men även i pedagogiken har professor Michael Uljens lyft fram 3 tillblivelser: Vi föds därmed inte bara en gång, inte heller två utan t.o.m. tre gånger: först till världen som kroppsliga varelser och sedan till kulturen. Men att födas till kulturen innebär att under barndomen relativt oreflekterat tillägna oss en identitet genom något vi idag kallar en primärsocialisationsprocess. Det är den andra födelsen. Den tredje är frigörelsen från traditionen och i vidare bemärkelse från vår kultur så att vi utvecklar ett självständigt och unikt förhållande till denna genom en självreflektiv och ställningstagande process. Detta är subjektets tredje födelse och det egentliga myndighetstillståndet eftersom vi här får redskapen att verka i det offentligas sfär utifrån våra individuella intressen.
Nu firar vi sällan den primärsocialiseringsprocessens födelse till kulturen som vi tydligen genomgår. Men vi kanske borde? Tillvaron blir lätt grå om vi inte får fira helger och högtidsdagar. Jubileer gillar vi och uppmärksammar därför alla möjliga sådana. Som att Almedalsveckan fyllt 40 år. Och Majblomman har blivit 100. Sådant ska vi fira. Och snart har jag bloggat i 2 år...
t.o.m. tre gånger: först till världen som kroppsliga varelser och sedan till kulturen. Men att födas till kulturen innebär att under barndomen relativt oreflekterat tillägna oss en identitet genom något vi idag kallar en primärsocialisationsprocess. Det är den andra födelsen. Den tredje är frigörelsen från traditionen och i vidare bemärkelse från vår kultur så att vi utvecklar ett självständigt och unikt förhållande till denna genom en självreflektiv och ställningstagande process. Detta är subjektets tredje födelse och det egentliga myndighetstillståndet eftersom vi här får redskapen att verka i det offentligas sfär utifrån våra individuella intressen.
I Illustrerad Vetenskap ska man 2005 ha skrivit om födelsedagsfirande. Det återges av Borås släktforskare. Man skriver om att i hednisk forntid var onda andar särskilt farliga på födelsedagen. Därför skulle jubilaren skyddas av familj och vänner, och det gjorde man bäst med skratt och fest. Tog gästerna även med sig små presenter eller hedersbevis, ansåg man att det var extra gynnsamt för jubilaren. Med kristendomens intåg övergavs många födelsedagstraditioner, då de betraktades som hedniska.
Artikeln i Wikipedia om födelsedagar når humoristiskt lakoniska höjder: Födelsedag är den dag under året en person är född. Födelsedagen anses numera som viktig för många människor, åtminstone i västerlandet och firas ofta med fest, särskilt av barn och gamla samt vid jämna tio- eller 25-tal år. Den som fyller år kallas ofta födelsedagsbarn, även om hon eller han är vuxen.
Kristendomen var de första århundradena tveksam till födelsedagsfriande vilket kan tyckas egendomligt då födelsedagen i Betlehem var en begynnelse för det som kom att bli kristendom. Man räknar faktiskt med tre markerade födelser i kristen tro. Den första då man kroppsligt föds fram, den andra är dopets nya födelse och den tredje är dödsdagen som himmelsk födelsedag. Det förklarar också det något märkvärdiga i att vi firar kända författares, kompositörers och helgons dödsdagar.
Men även i pedagogiken har professor Michael Uljens lyft fram 3 tillblivelser: Vi föds därmed inte bara en gång, inte heller två utan t.o.m. tre gånger: först till världen som kroppsliga varelser och sedan till kulturen. Men att födas till kulturen innebär att under barndomen relativt oreflekterat tillägna oss en identitet genom något vi idag kallar en primärsocialisationsprocess. Det är den andra födelsen. Den tredje är frigörelsen från traditionen och i vidare bemärkelse från vår kultur så att vi utvecklar ett självständigt och unikt förhållande till denna genom en självreflektiv och ställningstagande process. Detta är subjektets tredje födelse och det egentliga myndighetstillståndet eftersom vi här får redskapen att verka i det offentligas sfär utifrån våra individuella intressen.
06 augusti 2008
Bevara oss för tröghet
Inte bara predikan utan hela det liturgiska agerandet innehåller fallgropar. En sådan är en överdriven tilltro till ordningen. Man läser innantill och tror att ordinariet innebär att man slipper förbereda sig. Det finns faktiskt en ordning att följa, men ska man göra det ska man naturligtvis veta hur och när man avser att genomföra de olika momenten i samspel med församlingen. Var ska man stå, vilka rörelser hör till? Med vilken röst?
Leda kan man göra på ett bra sätt som handbokstrogen. Någon risk för handboksfundamentalism finns inte. Den farhågan sitter förmodligen mest i den betraktarens öga som vill ha "frihet" att göra som man själv vill. Men varför skulle kyrkan nu plötsligt börja frukta gemensamma ordningar? Gudstjänsten är ju inte en happening utan ett församlingens möte med Gud och med varandra. Ordning och reda måste inte strida mot det personliga och äkta. Tvärtom ingjuter det trygghet och erbjuder en lyftning. Det är ju inte av en slump som en dagstidning innehåller välredigerade avdelningar, en bok delas in i kapitel eller en måltid erbjuder distinkta rätter av olika karaktär. Inget, vare sig tidning, bok eller måltid, vispas ihop utifrån en stundens ingivelse.
Liturgen letar länge efter en förbön. Under tiden ser församlingen storögt på. Där var den inte...och inte där heller...men där var den...inte, nej. Det känns som flera minuter, prästen slår febrilt i sin mässbok, men det handlar nog bara om 30 - 40 sekunder. Då, helt skriftenligt, finner den som söker. Lättnaden sprider sig. Gudstjänsten kan fortsätta. Och bland de första verkligt kloka bönepunkterna hörs prästen högt vädja till vår Herre: Gode Gud, bevara oss för tröghet! Och vi instämmer helhjärtat.
Leda kan man göra på ett bra sätt som handbokstrogen. Någon risk för handboksfundamentalism finns inte. Den farhågan sitter förmodligen mest i den betraktarens öga som vill ha "frihet" att göra som man själv vill. Men varför skulle kyrkan nu plötsligt börja frukta gemensamma ordningar? Gudstjänsten är ju inte en happening utan ett församlingens möte med Gud och med varandra. Ordning och reda måste inte strida mot det personliga och äkta. Tvärtom ingjuter det trygghet och erbjuder en lyftning. Det är ju inte av en slump som en dagstidning innehåller välredigerade avdelningar, en bok delas in i kapitel eller en måltid erbjuder distinkta rätter av olika karaktär. Inget, vare sig tidning, bok eller måltid, vispas ihop utifrån en stundens ingivelse.
Liturgen letar länge efter en förbön. Under tiden ser församlingen storögt på. Där var den inte...och inte där heller...men där var den...inte, nej. Det känns som flera minuter, prästen slår febrilt i sin mässbok, men det handlar nog bara om 30 - 40 sekunder. Då, helt skriftenligt, finner den som söker. Lättnaden sprider sig. Gudstjänsten kan fortsätta. Och bland de första verkligt kloka bönepunkterna hörs prästen högt vädja till vår Herre: Gode Gud, bevara oss för tröghet! Och vi instämmer helhjärtat.
05 augusti 2008
Medeltidsvurm och rollspel som religionssubstitut
Vurmen för tidigare tidsåldrar är ett försök att infoga sig i ett sammanhang. De gick före och vi kom efter. Inte direkt den ordning vi rangordnar oss i när vi reflekterar över historien, då är det vi som är före och de långt, mycket långt efter.
Rollspel och live ger också ett sammanhang, både påhittat och verkligt på en och samma gång. Upplevelsen är att höra till och det gäller förmodligen också dem som väljer roller i marginalen, i utanförskap och utmarker.
Att medeltidsvurmen och rollspelen fungerar som religionssubstitut kan man märka. Vi förflyttar oss som tidsresenärer och blir några andra. Vi får möjlighet att välja roller och kan bestämma mer än i vardagen om egenskaper och beteenden. Först i fantasin blir det möjligt att ha överblick, sammanhang och ganska mycket kontroll.
Men nog gnager också en misstanke om att våra påtagliga, konkreta och egna liv inte tycks tillräckligt verkliga. Först genom fantasi och illusion uppstår äkta känsla. Redskapen för att bryta genom hinnan av overklighet tycks ha blivit svaga och obrukbara.
Religion är, stick i stäv mot vad många anser, ett sådant redskap genom vilket livet här och nu blir starkt fokuserat. Och detta sker just genom att man har referenspunkter utanför vanlig varseblivning. Minns än en gång lindansaren som har fäste och balans genom sin stång som sträcker sig ut i periferin.
Märkligt nog tycks fästet i verkligheten bli svagare i takt med att allt fler avvisar trons värld. Kan det bero på tillvarons tyngd som upplevs som om den tvingar ut oss i ny roller, nya relationer, in i nya sammanhang. Längtan bort leder till ombyte, jakt, nya upplevelse. Visst var det någon som viskade ordet alienation?
Rollspel och live ger också ett sammanhang, både påhittat och verkligt på en och samma gång. Upplevelsen är att höra till och det gäller förmodligen också dem som väljer roller i marginalen, i utanförskap och utmarker.
Att medeltidsvurmen och rollspelen fungerar som religionssubstitut kan man märka. Vi förflyttar oss som tidsresenärer och blir några andra. Vi får möjlighet att välja roller och kan bestämma mer än i vardagen om egenskaper och beteenden. Först i fantasin blir det möjligt att ha överblick, sammanhang och ganska mycket kontroll.
Men nog gnager också en misstanke om att våra påtagliga, konkreta och egna liv inte tycks tillräckligt verkliga. Först genom fantasi och illusion uppstår äkta känsla. Redskapen för att bryta genom hinnan av overklighet tycks ha blivit svaga och obrukbara.
Religion är, stick i stäv mot vad många anser, ett sådant redskap genom vilket livet här och nu blir starkt fokuserat. Och detta sker just genom att man har referenspunkter utanför vanlig varseblivning. Minns än en gång lindansaren som har fäste och balans genom sin stång som sträcker sig ut i periferin.
Märkligt nog tycks fästet i verkligheten bli svagare i takt med att allt fler avvisar trons värld. Kan det bero på tillvarons tyngd som upplevs som om den tvingar ut oss i ny roller, nya relationer, in i nya sammanhang. Längtan bort leder till ombyte, jakt, nya upplevelse. Visst var det någon som viskade ordet alienation?
04 augusti 2008
Vad sa han egentligen?
Predikokonsten är en svår konst. Vissa dagar i alla fall. Och man kan alldeles för lätt tappa tråden, komma av sig. Men en smått komisk effekt kan uppstå. Som när predikanten trosvisst verkligen tog sats och påbörjade ett nytt stycke i sin predikan på följande sätt: Och Jesus han sa:.... eeh....eeh...
Medeltiden störs av helikoptern
Medeltidsveckan har åter landat i Visby. Myllret och trängseln är ett av kännetecknen. Ett annat är den spretiga och omväxlande klädseln. Linnekläder där ovan och foppatofflor (eller nikes) där nedan. Överallt halmhattar och snibbar, huvor och lustiga små toppluvor. Munkar med stora familjer syns på gatorna. Denna den enklaste av förklädnader verkar ändå ha gjort sitt. Numera finns många välbeställda handelsmän och borgare (stadsinnevånare) och de blandas charmigt nog med någon vilsekommen pirat från obestämd tidsålder. Men även en gycklare syns här och där.
Medeltidens människor brukar mobiltelefoner i stor utsträckning kan man konstatera. De är inte uppkopplade via brevduvor utan har 3 G och värre doningar.
Men kommersen är stönigt enahanda. Glaserade äpplen, smycken, skinnprodukter, vapen och rustningar. Troll och tomtar marknadsförs också som om det vore vilken nutida lokal marknad som helst.
Knivbeväpningen är omfattande liksom en ymnig förekomst av vandrande pilbågar och armborst. De flesta dock mera lekasak eller av enklare hemmabyggesmodell.
Stadens näringsställen är överfulla. Och priserna är höga. Konkurrens är ingen garanti för lägre priser. Alla tycks ha sneglat (och kanske mer än så) på varandras prislistor.
Mest störande är det infekterade luftrummet. Inte tänker jag på rök från småsmedjor eller medeltida hamburgerstånd med cola på burk. Nej som en ettrik spyfluga cirklar gång på gång en helikopter över området. Väsnas gör den över hövan! Åtminstone denna förorening borde medeltidsleken kunna slippa. Ett helikopterförbud med sikte på nöjesflygning i luftrummet över Visby innerstad borde de styrande kunna åstadkomma. Nu hör man inte ens sig själv uttala ord som till sammanblandning verkar lika eder och förbannelser. Jag tänkte på det när båten tog oss över havet. En liten flicka kommenterade högljutt men klarsynt: Så bra det är att åka båt. Här finns inga flugor!
Medeltidens människor brukar mobiltelefoner i stor utsträckning kan man konstatera. De är inte uppkopplade via brevduvor utan har 3 G och värre doningar.
Men kommersen är stönigt enahanda. Glaserade äpplen, smycken, skinnprodukter, vapen och rustningar. Troll och tomtar marknadsförs också som om det vore vilken nutida lokal marknad som helst.
Knivbeväpningen är omfattande liksom en ymnig förekomst av vandrande pilbågar och armborst. De flesta dock mera lekasak eller av enklare hemmabyggesmodell.
Stadens näringsställen är överfulla. Och priserna är höga. Konkurrens är ingen garanti för lägre priser. Alla tycks ha sneglat (och kanske mer än så) på varandras prislistor.
Mest störande är det infekterade luftrummet. Inte tänker jag på rök från småsmedjor eller medeltida hamburgerstånd med cola på burk. Nej som en ettrik spyfluga cirklar gång på gång en helikopter över området. Väsnas gör den över hövan! Åtminstone denna förorening borde medeltidsleken kunna slippa. Ett helikopterförbud med sikte på nöjesflygning i luftrummet över Visby innerstad borde de styrande kunna åstadkomma. Nu hör man inte ens sig själv uttala ord som till sammanblandning verkar lika eder och förbannelser. Jag tänkte på det när båten tog oss över havet. En liten flicka kommenterade högljutt men klarsynt: Så bra det är att åka båt. Här finns inga flugor!
31 juli 2008
Svettigt värre
Denna sommar kan man faktiskt sitta i skuggan i sitt anletes svett- och när arbetet tornar upp sig prövar jag med stor framgång den utvägen.
30 juli 2008
Får jag lämna några blommor till
Har man väl börjat ge blommande exempel ur psalmboken så är det några psalmer man inte bör utelämna (även om omvärlden skakar på huvuet). Men blommorna som grupp eller enskilda i olika arter får syfta på många olika saker. På Gud själv eller på de fromma som samlas till gudstjänst och andakt i Herrens tempelgård (kyrka, kapell, bönerum eller rent av var som helst i världen).
Det är en ros utsprungen
av Davids rot och stam
av fäderna besjungen,
en ros i Juda land,
en blomma skär och blid
mitt i den kalla vinter,
i midnatts mörka tid. SvPs 113:1
Psalmen fullföljer sitt bildspråk i följande verser. I vers 2: Om denna ros allena/ ljöd för Jesajas ord,/ att född av jungfrun rena/ han frälsa skall vår jord.
Även v 3 använder bilden: Den späda rosen fina/ som doftar salighet/ i mörkret skall den skina,/ besegra dunkelhet.
Den blomstertid nu kommer (SvPs 199), Kolmodins gamla psalm från Hångers källa, behöver knappast nämnas. Den känner alla som en skildring av den överflödande naturen som en påminnelse om Guds godhet. Inte heller ska väl Harry Martinsons psalm De blomster som i marken bor (SvPs 202) kräva ett utpekande då den ju vunnit stor uppskattning och popularitet på senare år.
Något udda är tanken på korset som ett fruktträd i SvPs 203:5 där det står: Jag vet ett träd så friskt och grönt/ när döden råder här,/ på Golgata det blommar skönt,/ och evig frukt det bär.
Till sist exemplet SvPs 80.
Hur ljuvt det är att komma
till Herrens tempelgård,
där trogna själar blommar
som liljor i hans vård.
Man ser hur skära kalkar
för Gud där öppna står,
/:och himmelsk dagg dem svalkar,
att liv och kraft de får. :/
Det är en ros utsprungen
av Davids rot och stam
av fäderna besjungen,
en ros i Juda land,
en blomma skär och blid
mitt i den kalla vinter,
i midnatts mörka tid. SvPs 113:1
Psalmen fullföljer sitt bildspråk i följande verser. I vers 2: Om denna ros allena/ ljöd för Jesajas ord,/ att född av jungfrun rena/ han frälsa skall vår jord.
Även v 3 använder bilden: Den späda rosen fina/ som doftar salighet/ i mörkret skall den skina,/ besegra dunkelhet.
Den blomstertid nu kommer (SvPs 199), Kolmodins gamla psalm från Hångers källa, behöver knappast nämnas. Den känner alla som en skildring av den överflödande naturen som en påminnelse om Guds godhet. Inte heller ska väl Harry Martinsons psalm De blomster som i marken bor (SvPs 202) kräva ett utpekande då den ju vunnit stor uppskattning och popularitet på senare år.
Något udda är tanken på korset som ett fruktträd i SvPs 203:5 där det står: Jag vet ett träd så friskt och grönt/ när döden råder här,/ på Golgata det blommar skönt,/ och evig frukt det bär.
Till sist exemplet SvPs 80.
Hur ljuvt det är att komma
till Herrens tempelgård,
där trogna själar blommar
som liljor i hans vård.
Man ser hur skära kalkar
för Gud där öppna står,
/:och himmelsk dagg dem svalkar,
att liv och kraft de får. :/
29 juli 2008
Det blommar i språk och bild.
Lova Herren, träd och stenar,
blomma, blad och minsta frö. SvPs 7:2
Vi blomstrar såsom gräsen
och vissnar lika fort.
Som trädens blad skall falla
och blekna rosens prakt
skall vi försvinna alla.
Här hjälper ingen mänsklig makt. SvPs 9:3
När sommarvinden susar över fälten,
när blommor dofta invid källans strand,
när trastar drilla i de gröna tälten
vid furuskogens tysta, dunkla rand -
då brister själen ut i lovsångsljud:
O store Gud... SvPs 11:3
Måne och sol, vatten och vind
och blommor och barn skapade Gud... SvPs 21:1
Tack Gode Gud, för moder Jord.
Än bär hon oss och vad vi gjort.
Halleluja, halleluja.
Hon bringar träd och frukter fram
och blomstersmyckar alla land... SvPs 23:5
Barnet, blomman, vinden,
hand som smeker kinden,
lika nära finns du,
fast vi dig ej ser. SvPs 25:3
Kristus lever. Där han går
blommar evighetens vår,
jublande förnimmer vi:
Undrens tid är ej förbi. SvPs 40:6
Som natt mot gryning sträcker sig,
som blomman vecklar ut sin kalk
i soluppgång,
Herre, låt oss ta emot ditt ord. SvPs 67:3
Det blommar i psalmdiktningens språk och bild.
blomma, blad och minsta frö. SvPs 7:2
Vi blomstrar såsom gräsen
och vissnar lika fort.
Som trädens blad skall falla
och blekna rosens prakt
skall vi försvinna alla.
Här hjälper ingen mänsklig makt. SvPs 9:3
När sommarvinden susar över fälten,
när blommor dofta invid källans strand,
när trastar drilla i de gröna tälten
vid furuskogens tysta, dunkla rand -
då brister själen ut i lovsångsljud:
O store Gud... SvPs 11:3
Måne och sol, vatten och vind
och blommor och barn skapade Gud... SvPs 21:1
Tack Gode Gud, för moder Jord.
Än bär hon oss och vad vi gjort.
Halleluja, halleluja.
Hon bringar träd och frukter fram
och blomstersmyckar alla land... SvPs 23:5
Barnet, blomman, vinden,
hand som smeker kinden,
lika nära finns du,
fast vi dig ej ser. SvPs 25:3
Kristus lever. Där han går
blommar evighetens vår,
jublande förnimmer vi:
Undrens tid är ej förbi. SvPs 40:6
Som natt mot gryning sträcker sig,
som blomman vecklar ut sin kalk
i soluppgång,
Herre, låt oss ta emot ditt ord. SvPs 67:3
Det blommar i psalmdiktningens språk och bild.
28 juli 2008
Blommar gör det...i språk och backar
Blomsterspråk är jag förmodligen expert på. Så kallas det språk som bl a predikanter är ute och åker med. Utbroderat, överlastat och övergött. I den verb- och adjektivstinna jorden står substantiven i rader. I den myllan spirar och prunkar ordblommor.
Blomsterspråket flödar och befinner sig på färg och känsloplanet. Av hårdföra och konkreta fakta hörs mindre.
För undvikande av missförstånd. Det är inte det blomsterspråk där man tillmäter blommor fler innebörder och uppvaktar med rätt antal och färger för att säga något mer än man vid ett ytligt betraktande upptäcker. Så här kan det se ut. Och inte tänker jag på konstens blomstermotiv.
Snarare går mina tankar i den här riktningen: Retoriken har sedan antiken varit ett betydande ämne vid utbildningar i västvärlden, om än med en viss statusförlust under 1700- och 1800-talet. En förklaring är att retoriken under romantiken i hög utsträckning ägnade sig åt att skapa ornamenterat så kallat blomsterspråk, vilket innebar att den när pendeln sedan slog tillbaka mot mer realistiska stilideal alltmer upplevdes som innehållslös. (Citerat från All2know)
Men på riktiga blommor går jag oftast bet. Fetknopp vet jag hur den ser ut (inte bara via spegeln) utan genom kalkhällars kolonier av en växt där intensivt gula små blommor lyser som solen. Men när jag inte vet anlitar jag Den virtuella floran.
Där kan man själv söka rätt på det man inte känner till eller har en aning om. Hur Sankt Pers nycklar ser ut. Eller vad den där växten med en axliknande blomklase och rödlila stödblad heter. Javisst ja, Pukvete.
Hur var det nu man kunde veta om det var en vildmorot eller inte. Till floran på nätet och in på uppslagsordet morot. Och där hittar man en bild. Man ser den mörka punkten i klasens mitt. Det är så bra! Även om man inte har den här floran med sig i fält kan man snabbt söka närhelst en uppkoppling s.a.s. slår ut.
Blomsterspråket flödar och befinner sig på färg och känsloplanet. Av hårdföra och konkreta fakta hörs mindre.
För undvikande av missförstånd. Det är inte det blomsterspråk där man tillmäter blommor fler innebörder och uppvaktar med rätt antal och färger för att säga något mer än man vid ett ytligt betraktande upptäcker. Så här kan det se ut. Och inte tänker jag på konstens blomstermotiv.
Snarare går mina tankar i den här riktningen: Retoriken har sedan antiken varit ett betydande ämne vid utbildningar i västvärlden, om än med en viss statusförlust under 1700- och 1800-talet. En förklaring är att retoriken under romantiken i hög utsträckning ägnade sig åt att skapa ornamenterat så kallat blomsterspråk, vilket innebar att den när pendeln sedan slog tillbaka mot mer realistiska stilideal alltmer upplevdes som innehållslös. (Citerat från All2know)
Men på riktiga blommor går jag oftast bet. Fetknopp vet jag hur den ser ut (inte bara via spegeln) utan genom kalkhällars kolonier av en växt där intensivt gula små blommor lyser som solen. Men när jag inte vet anlitar jag Den virtuella floran.
Där kan man själv söka rätt på det man inte känner till eller har en aning om. Hur Sankt Pers nycklar ser ut. Eller vad den där växten med en axliknande blomklase och rödlila stödblad heter. Javisst ja, Pukvete.
Hur var det nu man kunde veta om det var en vildmorot eller inte. Till floran på nätet och in på uppslagsordet morot. Och där hittar man en bild. Man ser den mörka punkten i klasens mitt. Det är så bra! Även om man inte har den här floran med sig i fält kan man snabbt söka närhelst en uppkoppling s.a.s. slår ut.
27 juli 2008
Tänker på helgad helgdag
Hetluften dallrar över torra gärden. Tornseglare svirrar som borrar genom atmossfären. Solgasset har ännu inte jagat fram några moln. Här nere på backen ligger jag på rygg och ser mot himlen. Mitt sällskap är myror och humlor. Min stund på jorden är den här. Så tänker jag på den här dagen, vilodagen. Och jag njuter av den på särskilda glädje det är att vila utan krav. Nu tänker jag på livet och det är helgad helgdag.
26 juli 2008
Sopor som knappt blir hämtade
Pedagogiska knep tröttar. Ta sopsorteringen som på sin håll är helt förgäves eftersom de flesta soporna ändå därefter blandas ihop för att brännas. Vi sorterar för att kunna sortera den dagen när det faktiskt är meningsfullt. Hm...
Tidigare denna sommar har fejden med sophämtning tagit egendomliga uttryck. Det började när vi kom till sommarstället. Soptunnan var inte tömd. Kanske hade förbipasserande turister nyttjat den? Nåväl, när första tömningen skulle ske under vår semesterperiod lämnade företaget tunnan halvtömd. Kvar fanns ett par huvudkuddar som man hade behövt skaka loss med ringa kraft - men se det förmådde eller orkade man inte. Svårt problem, låt oss göra en anteckning.
Telefonsamtalet till kommunen gav vid handen att man funderat över problemet med fastkilade (!) kuddar. Som om huvudkuddar kilar fast sig i en glatt och grön plasttunna. Man ser dem gripa tag i sopkärlets botten med sina vassa kanter och långa skumgummitentakler. De spjärnar emot och vägrar låta sig behandlas som sopor. Människor har vilat sina trötta huvuden på oss. Rör inte vid oss!
Sopföretaget som kommunen anlitar hade gjort en anteckning om kuddar som satt fast (!) i tunnan. Vi fick uppmaningen att själv lösgöra kuddarna för att köra dem till återvinning. Återvinningen ligger flera mil från stället och det kan väl knappast betraktas som en rimlig miljöåtgärd att köra miltals med två små kuddar. För oss var det därför naturligt att det var hushållssopor, särskilt som dessa kuddar snart skulle brännas med samma hushållssopor. Men det skulle vi naturligtvis inte känna till.
Kommunen valde att anse kuddarna fastkilade och omöjliga att skaka loss. Ja ja, man har inte mycket att sätta emot. Extra soppåse fick inköpas och kuddarna placeras däri för transport till extra kostnad nästa gång sopbilen passerade. Med ett intervall på 14-dagar för soptömningen åtnjuter vi dessutom för våra nästan 2000 kronor högst två sophämtningar som vi kan tillgodogöra oss. Men vi håller fast vid vikten av en bra sophantering. Men rimligt ska det vara.
Sopor är ett problem. Inte bara för samhället utan också för oss som desperat försöker bli av med dem till en rimlig kostnad. Men tro mig, om några år blir sopor verkligen en handelsvara eftersom man kan utvinna så mycket energi ur dem. Då ska jag sälja gamla kuddar till högstbjudande.
Den som vill veta mer om sopor har många siter att besöka. Även konsumentverket vill hjälpa till. Och i Stockholm sorterar man 1000 ting. Vem behöver ha fritidsproblem, egentligen?
Tidigare denna sommar har fejden med sophämtning tagit egendomliga uttryck. Det började när vi kom till sommarstället. Soptunnan var inte tömd. Kanske hade förbipasserande turister nyttjat den? Nåväl, när första tömningen skulle ske under vår semesterperiod lämnade företaget tunnan halvtömd. Kvar fanns ett par huvudkuddar som man hade behövt skaka loss med ringa kraft - men se det förmådde eller orkade man inte. Svårt problem, låt oss göra en anteckning.
Telefonsamtalet till kommunen gav vid handen att man funderat över problemet med fastkilade (!) kuddar. Som om huvudkuddar kilar fast sig i en glatt och grön plasttunna. Man ser dem gripa tag i sopkärlets botten med sina vassa kanter och långa skumgummitentakler. De spjärnar emot och vägrar låta sig behandlas som sopor. Människor har vilat sina trötta huvuden på oss. Rör inte vid oss!
Sopföretaget som kommunen anlitar hade gjort en anteckning om kuddar som satt fast (!) i tunnan. Vi fick uppmaningen att själv lösgöra kuddarna för att köra dem till återvinning. Återvinningen ligger flera mil från stället och det kan väl knappast betraktas som en rimlig miljöåtgärd att köra miltals med två små kuddar. För oss var det därför naturligt att det var hushållssopor, särskilt som dessa kuddar snart skulle brännas med samma hushållssopor. Men det skulle vi naturligtvis inte känna till.
Kommunen valde att anse kuddarna fastkilade och omöjliga att skaka loss. Ja ja, man har inte mycket att sätta emot. Extra soppåse fick inköpas och kuddarna placeras däri för transport till extra kostnad nästa gång sopbilen passerade. Med ett intervall på 14-dagar för soptömningen åtnjuter vi dessutom för våra nästan 2000 kronor högst två sophämtningar som vi kan tillgodogöra oss. Men vi håller fast vid vikten av en bra sophantering. Men rimligt ska det vara.
Sopor är ett problem. Inte bara för samhället utan också för oss som desperat försöker bli av med dem till en rimlig kostnad. Men tro mig, om några år blir sopor verkligen en handelsvara eftersom man kan utvinna så mycket energi ur dem. Då ska jag sälja gamla kuddar till högstbjudande.
Den som vill veta mer om sopor har många siter att besöka. Även konsumentverket vill hjälpa till. Och i Stockholm sorterar man 1000 ting. Vem behöver ha fritidsproblem, egentligen?
24 juli 2008
Massor av 30-sekunders långfilm med kaniner i rollerna
Alla filmälskares måste fnissa av förtjusning över tilltaget att göra kortversioner av långfilmer med kaniner i huvudrollerna. Själv skrattar jag högt och hänger mig åt dessa träffsäkra kortkopior. Filmerna är mycket korta. King Kong på 30 sekunder är i sig en övning att koncentrera sig på de centrala scenerna. Casablanca (i vsart-vitt självfallet) är en annan film som de flesta har sett och kan återuppleva i komprimerad Bun-O-Vison. Till och med Rocky finns här i boxande kaninversion.
Kill Bill är som originalet en veritabel orgie i död. Star Wars är en charmigt kondenserad version med några utelämnade scener som bonus! Och vill man kan man se Spiderman 1 och 2 på en halv minut. Spiderman 3 finns också.
Besök också Du denna cineastiska nöjessida och njut av en kombination av fantasi och respektlös humor. På en och samma gång serieteckningkonstens raffinerade hämd på verklig film och en sannskyldig hyllning till långfilmen. Angry Alien - lägg namnet på minnet.
Kill Bill är som originalet en veritabel orgie i död. Star Wars är en charmigt kondenserad version med några utelämnade scener som bonus! Och vill man kan man se Spiderman 1 och 2 på en halv minut. Spiderman 3 finns också.
Besök också Du denna cineastiska nöjessida och njut av en kombination av fantasi och respektlös humor. På en och samma gång serieteckningkonstens raffinerade hämd på verklig film och en sannskyldig hyllning till långfilmen. Angry Alien - lägg namnet på minnet.
Ta dagen som den kommer i teorin
Ta dagen som den kommer, rådde han oss men organiserade med pedantiskt nit sin egen dag som om den varit ett fälttåg mot avkoppling och slapp ledighet.
23 juli 2008
Flytta gärna in i synvillan
Hur hjärnan kan luras eller bli lurad var ett ämne i morgonens Vetenskapsradio. Någonstans ska man tydligen studera hur trollkonstnärer fånga uppmärksamheten och får oss att fokusera på något speciellt och därmed inte varsebli hur tricket genomförs.
På nätet finns platser som roar genom att visa upp liknande fenomen. Allt om vetenskap har några exempel. Synvillor kan man också hitta många exempel på. Hjärnan uppfattar flera saker efter varandra. Det är bara att flytta in i synvillan.
På nätet finns platser som roar genom att visa upp liknande fenomen. Allt om vetenskap har några exempel. Synvillor kan man också hitta många exempel på. Hjärnan uppfattar flera saker efter varandra. Det är bara att flytta in i synvillan.
Vattnet blir kallare
Ju äldre man blir desto kallare blir vattnet, slog han fast under samtalet om varför antalet bad i det fria tycktes avta med stigande ålder.
22 juli 2008
Det vidriga blir underhållning
Medias närgångna referat från förhör och rättegång med en mord- och våldtäktsåtalad förgiftar hela dagen, exploaterar det vidriga och förvandlar det till en skräckblandad undehållning. En gräns har överträtts. Varför?
21 juli 2008
Prästgårdar tll salu
Att prästgårdar säljs i rasande takt är en av dagens nyheter i Sveriges Radio. Man förstår att vi befinner oss mitt i sommaren. Folk har tid att passera prästgårdar och fundera över varför ingen präst syns till. Men utförsäljningen har varit känd länge. Se Aftonbladet från 2003. Eller varför inte läsa stillsam?
Utvecklingen borde hejdas innan hela det kulturella prästgårdsarvet sålts ut. Om inte för annat så därför att dessa historiska viktiga miljöer aldrig kan återskapas. Var skulle till exempel Linné ha bott om inga prästgårdar funnits?
Utvecklingen borde hejdas innan hela det kulturella prästgårdsarvet sålts ut. Om inte för annat så därför att dessa historiska viktiga miljöer aldrig kan återskapas. Var skulle till exempel Linné ha bott om inga prästgårdar funnits?
Av gammal vana stirrar jag in i tapeten
Albert Engströms berömda affisch: Kräftor kräva dessa drycker blev i ett slag aktuell. YLE i Finland meddelade nämligen idag att kräftsäsongen börjar: Årets kräftsäsong inleds i dag klockan 12. Fångsten väntas bli rekordstor i år. Enligt vilt- och fiskerivårdsinstitutet kan fångsten till och med bli den största på hundra år.
I Sverige har kräftsäsongen, när den fanns, infallit i augusti. Den vanan sitter kvar hos många som helt enkelt vägrar att äta kräftor någon annan tid på året. Tidigare fick man endast fiska och sälja kräftor under en viss tidsperiod under hösten, den s.k. kräftsäsongen, som varade från den andra onsdagen i augusti till den 1:a november. Nuförtiden är det fritt fram året om, men begreppet kräftsäsong lever kvar som en tid där vi i Sverige traditionellt förlägger våra kräftskivor (kräftkalas). (Citat från bloggen Svenska kräftor)
Nyheten och affischen ledde till att jag erinrade mig vilka vanedjur vi människor är. Vanligt vatten går också bra till kräftor bara dryckesvanorna kunde ändras något. Och Systembolaget i Sverige säger ibland att även öl fungerar utmärkt till dessa salt och dilldränkta godbitar, ja till och med ett halvtorrt vin går bra. Men visst gör sig lyktor i bersåer bäst i augustimörkret. Man vill VANligtvis inte gärna ha det på något annat sätt.
De av oss som frenetiskt vägrar att erkänna ritualers värde sitter i alla fall fast i bestämda mönster. Kaffet i koppen, smörgåsen på fatet till vänster med samma gamla pålägg och morgontidningen till höger. I tur och ordning och med ständig upprepning blir måltiden lyckad. Utan morgontidning rubbas frukostens rytm och en hel dag förändrad.
Än en gång lyssnar jag till Tankar inför dagen och hör nu Magnus Sjögren berätta om hur han övar sig att sitta på golvet för att äta. Han inmutar också platser åt sig i det offentliga rummet dit han regelbundet återvänder. Samma plats för intagande av lunch, samma bord på caféet... En utpräglad vanemänniska men med egna och originella idéer.
Hemma har en spegel flyttats från ett rum till ett annat. Jag vet det i huvudet, men resten av kroppen har inte vant sig än. Gång på gång går jag och stället mig på samma gamla ställe för att nu stirra in i väggen. Tapeten avslöjar inte om solkrämen fortfarande ligger i drivor som snö över pannan. Mustaschen går inte att trimma framför mönstrad grön tapetvåd. Spegel spegel på väggen där, säg mig vem som vanor i landet har eller påminn mig åtminstone om var du hänger nu för tiden.
I Sverige har kräftsäsongen, när den fanns, infallit i augusti. Den vanan sitter kvar hos många som helt enkelt vägrar att äta kräftor någon annan tid på året. Tidigare fick man endast fiska och sälja kräftor under en viss tidsperiod under hösten, den s.k. kräftsäsongen, som varade från den andra onsdagen i augusti till den 1:a november. Nuförtiden är det fritt fram året om, men begreppet kräftsäsong lever kvar som en tid där vi i Sverige traditionellt förlägger våra kräftskivor (kräftkalas). (Citat från bloggen Svenska kräftor)
Nyheten och affischen ledde till att jag erinrade mig vilka vanedjur vi människor är. Vanligt vatten går också bra till kräftor bara dryckesvanorna kunde ändras något. Och Systembolaget i Sverige säger ibland att även öl fungerar utmärkt till dessa salt och dilldränkta godbitar, ja till och med ett halvtorrt vin går bra. Men visst gör sig lyktor i bersåer bäst i augustimörkret. Man vill VANligtvis inte gärna ha det på något annat sätt.
De av oss som frenetiskt vägrar att erkänna ritualers värde sitter i alla fall fast i bestämda mönster. Kaffet i koppen, smörgåsen på fatet till vänster med samma gamla pålägg och morgontidningen till höger. I tur och ordning och med ständig upprepning blir måltiden lyckad. Utan morgontidning rubbas frukostens rytm och en hel dag förändrad.
Än en gång lyssnar jag till Tankar inför dagen och hör nu Magnus Sjögren berätta om hur han övar sig att sitta på golvet för att äta. Han inmutar också platser åt sig i det offentliga rummet dit han regelbundet återvänder. Samma plats för intagande av lunch, samma bord på caféet... En utpräglad vanemänniska men med egna och originella idéer.
Hemma har en spegel flyttats från ett rum till ett annat. Jag vet det i huvudet, men resten av kroppen har inte vant sig än. Gång på gång går jag och stället mig på samma gamla ställe för att nu stirra in i väggen. Tapeten avslöjar inte om solkrämen fortfarande ligger i drivor som snö över pannan. Mustaschen går inte att trimma framför mönstrad grön tapetvåd. Spegel spegel på väggen där, säg mig vem som vanor i landet har eller påminn mig åtminstone om var du hänger nu för tiden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)