Portalen heter Strängnäs stiftstidning. I senaste numret 2/2007 ställs frågan: Finns motståndet kvar? Och motståndet man tänker på handlar om samma gamla motstånd – det som riktas mot kvinnliga präster. Det märkliga är ju att frågan enligt flera bedömares mening sedan länge är avgjord.
Biskopen i Lund, Christina Odenberg, som lägger ner sin biskopsstav den 31/3, säger i Kyrkans Tidning 13/2007 om kvinnoprästmotståndet att ”Visst går det att föra samtal. Men man kommer ingenstans. Jag för inga samtal längre. Vi vet ju var vi står och jag bråkar inte med dem i onödan. – Saken är avgjord. Det är inget att lägga något krut på längre…”
Ändå gjordes i kyrkans förra valrörelse kvinnoprästmotståndet till valfråga. Det stora partiet drev kampen mot motståndet som om det vore purfärskt och gigantiskt. Så även om den frågan är avgjord hålls den vid liv och förvånansvärt många fruktar ett kvinnoprästmotstånd som tillhör det förflutna. Självklart ska alla förföljelser och aktioner mot kvinnopräster anmälas och genast stävjas. Endast så kan man få bort alla envisa rykten om ett ihärdigt, växande och pånyttfött motstånd. Vi i Svenska kyrkan bör tillsammans kunna ge en bild som svarar mot verkligheten, som rättvisande beskriver vad som pågår i Svenska kyrkan? Pastoralinstituten och stiftens rekryterings- och antagningsansvariga har i detta sammanhang ett särskilt ansvar både för vad som sker och för bilden av utvecklingen.
I Portalen sägs att kvinnoprästmotståndet förr byggde på tradition. ”I Strängnäs stift fanns en dåtida högkyrklighet och liturgisk medvetenhet. I detta med att ta tron på allvar ingick att vara mot kvinnliga präster. Det förhöjde på något sätt deras trovärdighet.” Frågan är väl om analysen håller streck. Det fanns naturligtvis människor med liturgisk medvetenhet som hade en annan syn i den så kallade ämbetsfrågan. Och i alla möjliga läger togs tron på mycket stort allvar.
Portalen fortsätter med att ”motståndarna i stiftet döljer sig bakom ekumeniska skäl. Detta tar sig uttryck i önskemålet att åstadkomma samverkan med andra kyrkor och kulturer. Många andra länder accepterar inte kvinnliga präster och deras närvaro skulle därför kunna komplicera relationen.”
Att länder skulle ha synpunkter på vilka som företräder kyrkor är nog bara ett slarvfel.
Men visst undrar man hur någon ska kunna veta vad som är en verklig ekumenisk längtan och vad som har andra bevekelsegrunder? Med det argumentet kastas misstankar mot alla med ett ekumeniskt engagemang och en vision om kristen enhet. Alla ekumener skulle ju kunna kopplas ihop med vilka teologiska eller etiska inslag som helst som man kan hitta hos andra. Då kan antiekumeniska idéer slå rot utifrån tron att man bekämpar dolda uttryck för motstånd till exempel mot kvinnor som präster. Ekumenerna skulle ju kunna vara motståndare… Tydligare och mer precis än så får man nog vara om detta argument ska tas på allvar.
Om biskoparna och stiften i sin antagning ska pröva inställningen i denna fråga blir man ju otroligt förvånad över misstankar att motståndare lyckas nästla sig in. Skulle det alltså vara många som ljuger om sin inställning? Vem felar? Var ligger bristerna? Det måste stiften i så fall ta på sig och de får nog också bli dem som axlar ansvaret att göra något åt den situation som Portalenartikeln oroar sig för (eftersom det är i stiften man prövar alla nya kandidater och dem som söker tjänster).
Ingen som inte erkänner både mäns och kvinnors utövande av vigningstjänsten får arbetsledande befattningar eftersom man måste lova att fullt ut samverka med män och kvinnor i vigningstjänsten (dvs präster, diakoner och biskopar).
Vi måste se till att kyrkans tjänare omfamnar och behandlar varandra med tillbörlig respekt. Bara om Jesu efterföljare älskar varandra kan världen komma till tro. Det är sedan länge dags för alla män och kvinnor att hitta sätt att med respekt och ömsesidighet vara tjänare i Kristi kyrka. Och för oss alla att ta oss an tidens verkliga utmaningar.
Andra bloggar om: Kvinnopräster, kvinnoprästmotstånd, Christina Odenberg, Ekumenik, Svenska kyrkan, Portalen, Kyrkans Tidning
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar