Bara en ödekyrka
Vi stannar till i Bara. Mellan Vallstena och Hörsne. Där i Bara, hemvist för mycket och många goda och utomordentliga varpakastare, finner vi ytterligare en gotländsk öde ruinkyrka. Förfallet under 1500-talet gjorde att man inte kunde rädda kyrkan utan man fick ansluta till gudstjänslivet i grannsocknen Hörsne. Nu ett tidsdokument. Ett monument över fromhet och tro. Murar som vittnar. Portaler som lovsjunger. Stenar som ropar.

En gång en församlingskyrka. Uppförd under 1200-talets mitt. Nu bara naken kalksten, öppen för himlen. Precis som i en alldeles vanlig kyrka blir himlen närvarande, påtaglig, ja rent av synlig. Det gråa öppnar sig och den himmelsblåa längtan blir ögon, får form.

Där stillnar mitt oroliga jag. Där fylls jag av gudomlig närvaro, där är helig plats.