Att fira gudstjänst är befinna sig nära det centrum kring vilket alla församlingar och kyrkor rör sig. När vi, ibland ganska lättvindigt, gett upp tanken att vi behöver vara i gudstjänsten för kyrkans och andras skull har vi bidragit till den allt starkare privatiseringen och sekulariseringen.
Gudstjänstfirandet är kristendomens sätt att förstå sitt uppdrag. Där finns nycklarna till hur det kristna livet ska levas. Där får vi del av Guds gåvor, där ges oss nåd och ny kraft. Genom att församlas kring Ordet och sakramenten får församlingen sitt liv och sin kallelse förnyad. Utan en gudstjänstfirande församling finns inte heller någon diakoni (som är ett utflöde av det vi tagit emot i och genom gudstjänsten).
Utan levande gudstjänst blir vi en verksamhetsdrivande social institution - i och för sig samhällsnyttig - men så mycket kyrka blir det inte. Utan förankring i gudstjänsten blir anställda, frivilliga och förtroendevalda ett slags fria radikaler som säkert gör stor nytta - men kyrkan går förlorad. Ingen kan ju vara kyrka på egen hand!
När vi skall förklara vad en gudstjänst är kan man ta sin utgångspunkt i de kortfattade ordboksförklaringarna:
Gudstjänst, alla former av gemensam bön och tillbedjan inför Gud. I kyrkans historia har utvecklats många olika ordningar (enskild eller gemensam gudstjänst). (Ordbok för Svenska kyrkan)
Högmässa, kyrkan huvudgudstjänst, som till sina huvuddelar firas lika i Svenska kyrkan, anglikanska kyrkan och romersk-katolska kyrkan. Högmässans ordning går tillbaka till dels den judiska synagogsgudstjänsten som firades på Jesu tid, dels den påskalammsmåltid då Jesus instiftade nattvarden… (Ordbok för Svenska kyrkan)
Men även Luther kan finnas med och hans förklaring ur Lilla katekesen:
Till vad ändamål har Kristus instiftat den heliga nattvarden?
Kristus har instiftat den heliga nattvarden, på det hans lärjungar skola hålla denna måltid till hans döds åminnelse
1 Kor 11:26 Var gång ni äter det brödet och dricker den bägaren förkunnar ni alltså Herrens död, till dess han kommer.
1 Kor 10:17 Eftersom brödet är ett enda är vi - fast många - en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd.
Hur förstår vi då gudstjänsten i vår tid? Alltför ofta har högmässan setts som en rad punkter som ska betas av. En gudstjänstordning innehåller en massa moment som man kan missuppfatta som vore de ärenden på en föredragningslista som man ska beta av och ta sig igenom. Det har lett fram till att varje punkt enskilt ofta står för sig själv. Är den trevlig, är den underhållande eller är den tråkig? Går det för långsamt? Är orden omoderna. Får prästerna ha ordet mer än andra? Vad handlar den om?
Den som är missnöjd med vilka som ”gör” något i gudstjänsten, irriterar sig på sättet det utförs på, tycker att musik och psalmer är uråldriga och att det mesta borde göras annorlunda kan ha svårt att delta. Då kanske man måste börja med sig själv, sin uppfattningar och sin egen attityd. Är jag där bara för min egen upplevelses skull?
Med ett kritiskt frågebatteri ständigt i tankarna fastnar man mest på ytan och blir en utanförstående iakttagare, en distanserad granskare. Man är där, men man är inte med. Att vara församling är att komma samman med andra för att i gemenskap med dem tacka och lova Gud.
Tillåter jag mig att stanna i avståndstagande och kritik kommer helheten och mönstret förmodligen att gå förlorat. Snart nog har man byggt en mur mellan sig själv och det som är gudstjänstens väsen: mötet och dialogen mellan Gud och hans församling.
Kyrkan är inte en organisation utan det nya Gudsfolket. Kyrkan är inte en religiös kult utan en liturgi som omfattar hela Guds skapelse. Kyrkan är inte en doktrin över den värld som råder efter graven, utan det glädjerika mötet med Guds rike. Det är fredens sakrament, frälsningens sakrament och Kristi herraväldes sakrament. (Alexander Schmemann, Eukaristin kärlekens sakrament)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar