Politiska partiers legitimitet handlar om medlemmar och om vilket folkligt stöd de har. Det stödet har vacklat och avtagit markant de senaste åren. Ändå agerar partierna med tillförsikt som om de vore uppburna av ett permanent stort stöd. Till sist står och faller partierna med antalet röster de kan vaska fram i allmänna val. Och i brist på alternativ röstar medborgarna än så länge på partier vars bas snabbt blir allt mindre. Denna allt smalare grund leder också till att den grupp politikerna rekryteras från blir allt trängre och mindre.
På sikt leder det smala urvalet till att politikernas representativitet minskar och tvivlet på deras förmåga att representera grupper utanför partiet växer. En dag kommer det vikande medlemsalet och bristande tilltro till partiväsendet att leda till ett verkligt ifrågasätande och en parlamentarisk kris. Och då behövs nya modeller.
Partierna behöver bredda sin bas genom att rekrytera även utanför sina organiserade kadrar. Och en större frihetlighet blir nödvändig för att tilltron ska bevaras. Det har FRA-frågan visat. Just där har flörten med tillfälliga och folkliga opinioner upphört med en omedelbar kris som följd.
Möjligen måste andra typer av partier bildas som inte har sin grund i 1800-talets idéströmningar. Större inslag av personval och med större idividuell frihet för politiker att stå för sina egna idéer kan också uppfylla högt ställda demokratiska förväntningar. Det visar både Englands och USA:s politiska system. Partipiskan borde parkeras i den svenska garderoben. När den viner blir det en mening som råder. Mångfald var ordet sa Bull. I många fall, sa Bill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar