Ska man vara bäst eller räcker det att ha flest kompisar

Dansbandskampen i Strängnäs är en fascinerande tillställning. Fem dansband tävlar och en panel ger direkta omdömen (ungefär samma upplägg som i Idol). Sedan avgör telefonomröstning vilka fyra band som går vidare till en andra omgång innan slutligen två band väljs för att återkomma i nästa omgång. Favoroiterna just nu är Scotts och Larz Kristerz.

En tydlig demonstration av demokratins svaghet. Flest kompisar vinner - inte nödvändigtvis den som har bäst musik eller är skickligast. Störst och flest har alltid rätt, eller? I politiken är det flest röster som avgör och man föreställer sig att majoritetens tankar därmed också ska vara de allra bästa... Därför är majoritetens förmåga att respektera och ge utrymme för och lyssna till minoriteter oerhört viktigt! Men, sådana är villkoren. Majoriteten avgör.

CC & Lee hade kvalitéer nog för att gå vidare, men inte tillräckligt med röster (lokalt stöd saknades förmodligen i tillräcklig omfattning). Älvdalens Larz Kristerz har flest lokalpatriotiska supportrar och gick därför vidare. Men håller de i längden? 345 473 personer röstade en av lördagarna så det folkliga engagemanget är det sannerligen inget fel på. Och vill man gå in och kolla svt:s sida är risken stor att man möts av beskedet attman har så många besökare att servern är överlastad. Tittarframgång av oanade mått. Snart går nog programmakarna vidare till nya fält. Runt hörnet väntar väl Barockracet, Gospelkriget, Kammarmusikslaget, Ariaenvigen, Operamatchen och Orgelfajten?

Partiväsende och mångfald

Politiska partiers legitimitet handlar om medlemmar och om vilket folkligt stöd de har. Det stödet har vacklat och avtagit markant de senaste åren. Ändå agerar partierna med tillförsikt som om de vore uppburna av ett permanent stort stöd. Till sist står och faller partierna med antalet röster de kan vaska fram i allmänna val. Och i brist på alternativ röstar medborgarna än så länge på partier vars bas snabbt blir allt mindre. Denna allt smalare grund leder också till att den grupp politikerna rekryteras från blir allt trängre och mindre.

På sikt leder det smala urvalet till att politikernas representativitet minskar och tvivlet på deras förmåga att representera grupper utanför partiet växer. En dag kommer det vikande medlemsalet och bristande tilltro till partiväsendet att leda till ett verkligt ifrågasätande och en parlamentarisk kris. Och då behövs nya modeller.

Partierna behöver bredda sin bas genom att rekrytera även utanför sina organiserade kadrar. Och en större frihetlighet blir nödvändig för att tilltron ska bevaras. Det har FRA-frågan visat. Just där har flörten med tillfälliga och folkliga opinioner upphört med en omedelbar kris som följd.

Möjligen måste andra typer av partier bildas som inte har sin grund i 1800-talets idéströmningar. Större inslag av personval och med större idividuell frihet för politiker att stå för sina egna idéer kan också uppfylla högt ställda demokratiska förväntningar. Det visar både Englands och USA:s politiska system. Partipiskan borde parkeras i den svenska garderoben. När den viner blir det en mening som råder. Mångfald var ordet sa Bull. I många fall, sa Bill.