Henrik Berggren skriver i Dagens Nyheter (26/8) om sitt förhållande till kyrkan. Han har lämnat den bakom sig men kan vid vissa tillfällen uppelva att han hittar tillbaka. Då öppnar sig kyrkorummet och generationerna. Och kulturradikalismen hos Berggren den har vänt sig till något som mer liknar kulturkonservatism. I det skedet blir kyrkan åter aktuell för honom, om det bara inte vore för prästen.
Om jag är beredd att begravas i namn av en gud som jag inte tror på, måste jag väl också i hederlighetens namn erkänna att jag accepterar kyrkan som en nödvändig form av historisk gemenskap, som en anständig kompromiss mellan individens suveränitet och den allomfattande staten.
Det finns stunder när det verkar möjligt. Jag kan sitta i kyrkan och tänka på de nedslitna generationer före mig som samlat livskraft i kyrkan för att härda ut. Psalmsången, ljusen, stillheten kan fylla mig med den sorts ro som hos sekulariserade människor får passera för andlighet.
Men sen kommer tyvärr prästen.
Ja sen kommer prästen och allt blir förstört. Allt går åt skogen. Allt blir åter omöjligt. Så ska man nog förstå Berggren. Men finns det då ingen klok präst som kan inleda ett förnuftigt samtal med Henrik Berggren och som kan bringa reda i vad kristen tro som traderats och överlämnats generation efter generation ändå kan betyda...
Märkligt.....
SvaraRaderaSom att vilja ha ett fridlyst andligt reservat - men utan kyrkans innehåll...?
P.S. Min tidigare blogg kommer att finnas kvar - men jag bloggar i en ny blogg nu...titta gärna in!
Noterade också detta.
SvaraRaderahttp://karinlangstromvinge.blogspot.com/2008/08/ny-beknnelsefrga.html
Problemet kan ses som att när något berättas från människa till människa förändras berättelsen lite för var gång vilket innebär att den ursprungliga berättelsen kan bli helt oigenkännerlig betydelsemässigt efter många förmedlingar mellan människa till människa.
SvaraRaderaDetta tror jag kan ha hänt även inom kyrkan. Vad som ses som viktigt att förmedla har förändrats genom generationer av präster över tid. Helvetespredikningar var vanliga tidigare i dag finns de knappast exempelvis.
Men vad som jag ser som viktigt är att omtolkningar av evangelierna bör ske med stor försiktighet. GRunderna bör hållas och uppmärksamhet göras så omtolkningar inte får ske hur som helst. detta kan ske och har troligen skett lite i taget inom kyrkan så grundkällornas texter i dag inte helt ses utifrån samma betydelse som när de skrevs och förnedlades i kristendomens början.
Förändring är ibland det enda sättet att behålla det man ursprungligen syftade till. Kyrkan är en sådan organism som behöver undersöka om det som egentligen avsågs uppfattas eller om samhällsförändringar och tänkande ändrats så att man inte längre förmår uppfatta vad Evangeliet erbjuder.
SvaraRaderaLugn och ro och stilhet och sedan kom tyvärr prästen och störde?! Inte bara för att prästen var en knepig typ utan därför att det var en det Heliga Gudsordets Tjänare som gjorde entré.
Budskapet hördes förmodligen och stämningen gick förlorad. Bibliskt så det förslår. Lugn och ro är inte vad de glada nyheterna främst erbjuder - även om man kunde få ro och stillhet om man lärde av Jesus och tog på sig hans ok. Jesus störde mer än alla sin omgivning och sin samtid med sitt tal om Guds rike...
Det är på vippen att jag skriver: Många ville pröva om ändå inte kyrkans tro vore ett alternativ. Men sen kom tyvärr DN... Men så tänker jag inte alls formulera mig.