Ur dagens predikan på ordrik.
Nu avslöjas något om frihetens villkor.
Det går an att kräva sin egen frihet.
Kravmaskiner som ropar frihet
men inte ställer upp när andra behöver
har inte förstått.
Friheten beror i mycket på dem som kan
erbjuda och forma den, skydda och försvara den.
Inte på dem som kräver den för egen del
utan att erbjuda andra det de själva vill ha.
Man måste garantera andras rätt. Friheten, rättigheterna balanseras av skyldigheter. Friheten uppstår när vi delar ansvar med varandra. Det räcker inte att säga att den enskildes frihet inte får skada andra. Vi måste nå mycket längre. Lika mycket som jag får måste jag ge. Men kan man verkligen få ut sådan slutsatser av dessa texter. Nej, det går inte. Men antydningarna finns där. Och lägger man samman det vi läst idag med det dubbla budet om kärlek till Gud och medmänniskan blir det tydligare. Och när vi erinrar oss den Gyllene regeln (Mt 7) blir det glasklart: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.
För kristna är tacksamhet över friheten i Kristus, i nåden från Gud vår drivkraft. Mose tvingades öppna sig för att Gud av honom krävde handlingar han inte ville utföra. Han fick inse att någon, han själv, måste gå med bud. Ge ord åt andra. Och den döves vänner är frihetens grovarbetare.
Någon måste bli ambulans, vara vandrande förbön.
30 augusti 2009
28 augusti 2009
Man borde ha licens för att få bära ryggsäck
Min egenhändigt hopsnickrade gästskribent Folke Heim har varit ute och rest. Tågat som han skriver. Och irriterat sig på ryggsäckarna. Här ett litet klipp ur kåseriet:
Med alla de risker ryggsäckarna medför borde man inför kurser för bärare av ryggsäckar. I körkortskurs för bärare av ryggsäck bör man lära sig något om ämnen som:
Hur man vänder sig om på offentliga platser utan att skjuta iväg närstående!
Att avkläda och ikläda sig ryggsäcken utan att dunka någon i huvudet. (Detta ämne är särskilt ömmande eftersom många för att få av sig säcken liksom kastar den runt sig själva likt en slungboll eller slägga. Jag vet för jag har ibland funnits i närheten innan jag plötsligt likt en mänsklig flipperkula befunnit mig långt borta, någon annan stans).
Ombordstigning på fordon.
Vätskors plats i ryggsäcken (ja de läcker ju så frekvent, har jag blivit varse).
Hårda föremål och risk för kollision.
Företrädesregler.
Riktningsvisning.
Ombord- och Slutförvaring av ryggsäck.
Hemresan blev av. I en kupé som verkade vara ett ryggsäcksbärarkonvent. Just denna fanns i en av de vagnar där man ibland kan hitta obokade platser. Där försökte jag inta MIN plats. Den här kupén är obokad, sa personen trots att jag kunde uppvisa min mobiltelefon med en rad konstig siffror. Så såg nämligen min sittplatsbiljett ut. Jag blir allt mer modern och villig att testa nya påfund. Men insåg där och då att det brister i trovärdighet att enbart vifta med telefonen och hävda företräde...
Med alla de risker ryggsäckarna medför borde man inför kurser för bärare av ryggsäckar. I körkortskurs för bärare av ryggsäck bör man lära sig något om ämnen som:
Hur man vänder sig om på offentliga platser utan att skjuta iväg närstående!
Att avkläda och ikläda sig ryggsäcken utan att dunka någon i huvudet. (Detta ämne är särskilt ömmande eftersom många för att få av sig säcken liksom kastar den runt sig själva likt en slungboll eller slägga. Jag vet för jag har ibland funnits i närheten innan jag plötsligt likt en mänsklig flipperkula befunnit mig långt borta, någon annan stans).
Ombordstigning på fordon.
Vätskors plats i ryggsäcken (ja de läcker ju så frekvent, har jag blivit varse).
Hårda föremål och risk för kollision.
Företrädesregler.
Riktningsvisning.
Ombord- och Slutförvaring av ryggsäck.
Hemresan blev av. I en kupé som verkade vara ett ryggsäcksbärarkonvent. Just denna fanns i en av de vagnar där man ibland kan hitta obokade platser. Där försökte jag inta MIN plats. Den här kupén är obokad, sa personen trots att jag kunde uppvisa min mobiltelefon med en rad konstig siffror. Så såg nämligen min sittplatsbiljett ut. Jag blir allt mer modern och villig att testa nya påfund. Men insåg där och då att det brister i trovärdighet att enbart vifta med telefonen och hävda företräde...
27 augusti 2009
Reservanter i Svenska kyrkan läronämnd
Alla kyrkligt intresserade borde ta sig tid att läsa ett yttrande från Svenska kyrkans läronämnnd och de bifogade reservationerna. Materialet finns här. Beslutet presenteras i Dagen. Och i en synnerligen kritisk ledare föreslår Elisabeth Sandlund att kyrkostyrelsen ska dra tillbaka sitt förslag till höstens kyrkomöte. Hon skriver: Sex av landets 14 biskopar visar prov på stort civilkurage genom att följa sin övertygelse, slänga den politiska korrektheten över bord och jämns med fotknölarna såga den skrivelse som kyrkostyrelsen avlåtit till kyrkomötet. Där föreslås att Svenska kyrkans äktenskapssyn i grunden ska förändras genom att en ny vigselordning införs för alla par, oavsett kön.
De fronderande biskoparna, som vågat gå emot sina åtta kolleger och merparten av övriga ledamöter i kyrkomötets läronämnd, är skoningslösa i sin kritik. Kritiken handlar om sakfrågan: Kan äktenskapsbegreppet omformuleras på detta sätt av en evangelisk-luthersk kyrka? Och den handlar inte minst om det sätt på vilket förslaget tillkommit. Det har skett i stor hast, utan tillräcklig teologisk reflektion, utan ekumeniska konsultationer och utan att församlingarna, grundenheterna på vilka hela kyrkan är byggd, fått komma till tals.
Ibland talar man om att det kan råda fara i dröjsmål. I den här frågan handlar det om precis motsatsen. Det råder - alldeles i onödan - stor fara i brådskan.
Särskilt reservation 3 i Svenska kyrkans läronämnd är ordentligt genomarbetad. Och svidande i sin kritik över hur processen inom Svenska kyrkans genomförts. Att kyrkomötet skulle "köra över" dessa tunga invändningar borde vara otänkbart. Borde vara.
Eftersom rservation 3 återfinns sist i det ganska omfattande dokumentet riskerar det att bli den minst lästa delen av materialet. Därför vill jag återge några av reservanternas synpunkter. Här följer ett utdrag med de bärande invändningar som reservationen för fram:
Eftersom staten nu för sin del fattat beslut om samkönade äktenskap behöver vi som kyrka söka sätt att ta emot och välsigna samkönade par också utifrån de nya förutsättningarna.
Under diskussionerna om hur detta bäst ska ske har det presenterats ett flertal förslag. Förslagen behöver granskas och förankras, vi ska kunna leva med beslutet under mycket lång tid. Ett beslut i frågan behöver också föregås av en noggrann läromässig prövning. Enligt vår mening återstår denna granskning, prövning och förankring till väsentliga delar fortfarande att göra...
1. Förslaget har lagts, trots att lärofrågan inte har varit föremål för vad som måste anses vara erforderlig teologisk prövning av argument för och emot en förändring. Förutsättningarna för ett väl underbyggt beslut och en lyckad receptionsprocess efter beslutet måste därför bedömas vara otillräckliga...
2. Församlingen definieras i kyrkoordningen som kyrkans primära enhet. En lärofrågas förankring och reception handlar därför inte minst om att församlingarna är delaktiga i processen. Så har inte varit fallet. Församlingarna har inte tillfrågats, vilket är otillfredsställande...
3. Karaktäristiskt för vår kyrka är den dubbla eller gemensamma ansvarslinjen. I denna fråga har emellertid ämbetslinjen inte gjorts delaktig. Detta hade kunnat göras på olika sätt. Ett exempel är föreskriften i Kyrkoordningen att Biskopsmötet ska yttra sig innan Kyrkostyrelsen beslutar i teologiska och ekumeniska frågor av större vikt. Sådana beslut har Kyrkostyrelsen i realiteten fattat. Något yttrande har dock inte begärts in från Biskopsmötet. Istället har Teologiska kommittén, utan formulerat uppdrag från Kyrkostyrelse eller Biskopsmöte, under stress tagit fram formuleringar som stöder Kyrkostyrelsens förslag. Men ämbetslinjen finns också företrädd till exempel i kyrkoråden. Inte heller de har tillfrågats. Detta är några exempel på att processen inte står i samklang med tanken på en gemensam ansvarslinje.
4. De förpliktande kyrkogemenskaper som vi ingår i har visserligen informerats, men inte getts möjlighet att bidra till ett samtal i sakfrågorna. Ingen möjlighet har getts att pröva deras synpunkter. I första hand berörda är kyrkogemenskaperna med Svenska Missionskyrkan, Metodistkyrkan, Lutherska Världsförbundet, Borgågemenskapen och Evangeliska kyrkan i Tyskland. Bristen på dialog och gemensamt samtal är allvarlig och bryter enligt vår uppfattning mot andan i de ekumeniska avtal om kyrkogemenskap som vi ingått.
En lärobildningsprocess innehåller i sig läroaspekter. För att Svenska kyrkan ska ändra sin uppfattning i en lärofråga är det inte nog om en prövning rent formellt sett är korrekt. Det fordras också att beslutet har tillkommit på ett sätt som står i samklang med tron, bekännelsen och läran. Det bör till exempel innebära en bred förankring och öppen prövning av frågorna, under bön och i dialog med Skriften och bekännelsen.
Vi finner att bristerna i behandlingen av de frågor som aktualiseras i Kyrkostyrelsens skrivelse KsSkr 2009:6 om Vigsel och äktenskap är så många och så allvarliga att skrivelsens förslag av läromässiga skäl måste avstyrkas. Lärobildningen i Svenska kyrkan ska inte gå till på detta sätt. Eftersom vi av läromässiga skäl avstyrker skrivelsen har det inte varit aktuellt att ta läromässig ställning till de enskilda förslagen i skrivelsen...
Och reservationen avslutas med följande skrivning:
Första maj 2009 trädde för första gången en äktenskapsbalk i kraft utan att kyrkan hade varit med som lagstiftare. Äktenskapsrätten sekulariserades därmed i bokstavlig mening.
När staten nu ensam stiftar lag om äktenskapet är det möjligt att hävda att också äktenskapet som rättslig institution sekulariserats. Det hade därför varit betydelsefullt med en analys av denna principiellt viktiga förändring.
Det närmaste Kyrkostyrelsen kommer en sådan analys är konstaterandet, att beslut om förändringar av äktenskapet i vårt samhälle tas av riksdag och regering. (Överväganden om ändring av Kyrkoordningen 23 kap.)
Det faktum att kyrkan inte längre deltar i lagstiftandet berörs inte. Istället framstår det som problemfritt att statens lagstiftning får definiera kyrkans uppfattning inom ett område som "alltid och överallt" ingått i kyrkans lära. Förhållningssättet återspeglas i Kyrkostyrelsens remiss, i Teologiska kommitténs yttrande och i Kyrkostyrelsens skrivelse till Kyrkomötet.
Den ena sidan av detta förhållningssätt blir att Svenska kyrkan bör erkänna den rättsliga verkan av äktenskap som ingås enligt svensk lag. Mycket få torde se detta som ett problem idag. Men den andra sidan är att statens äktenskapssyn blir normerande för kyrkan.
Men ska statens beslut avgöra innehållet i något som hör till Svenska kyrkans tro, bekännelse, lära och ordning? Eller annorlunda uttryckt: Ska beslut på den politiska arenan styra kyrkans eget ställningstagande i teologiska lärofrågor? Den sidan av saken är inte lika självklar.
Skulle Kyrkomötet fatta beslut enligt Kyrkostyrelsens förslag så kan ett prejudikat skapas. Om Svenska kyrkan en gång låtit statens beslut avgöra innehållet i en lärofråga, så kan kyrkan göra det igen, i helt andra lärofrågor. En dörr öppnas som kan bli svår att stänga igen.
Reservationen är undertecknad av Sven Thidevall (biskop), Carl Axel Aurelius (biskop), Curt Forsbring, Esbjörn Hagberg (biskop), Hans-Erik Nordin (biskop) och Hans Stiglund (biskop). Ett majoritetsbeslut av en en i grunden totalt oenig läronämnd är inte ett tillräckligt bra underlag för ett beslut i kyrkomötet. Också det en bärande invändning. Beslut i en lärofråga ska inte vila på en så bräcklig läronämndsmajoritet även om kyrkoordningen tycks medge det. Kyrkans enhet är viktigare är så!
Kritiken som förs fram är den skarpaste som från biskopligt håll förekommit på åratal i Svenska kyrkan. Processen underkänns helt. Ämbetslinjen har inte gjorts delaktig. Ekumeniken har man struntat i. Och riksdagens beslut blir på detta sätt med automatik kyrkans och avgör kyrkans lära.
Reservanternas ståndpunkter och invändningar delar jag. Och slutsaten blir: Så här ska det inte gå till i en kristen kyrka!
Vad säger Kyrkoordningen om Läronämnden?
16 § Läronämnden skall bestå av stiftens biskopar och åtta andra ledamöter valda av Kyrkomötet.
Ärkebiskopen är ordförande i Läronämnden. Läronämnden skall inom sig välja en vice
ordförande.
17 § Läronämnden skall yttra sig innan Kyrkomötet beslutar i ärenden som gäller
1. grundläggande bestämmelser om Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära,
2. Svenska kyrkans böcker, gudstjänster, sakrament och övriga handlingar,
3. kyrkans vigningstjänst, och
4. ekumeniska överenskommelser.
Läronämnden skall beredas tillfälle att yttra sig i övriga lärofrågor.
18 § Beslutar Kyrkomötet i något ärende som gäller ett ämne som anges i 17 § första stycket att bifalla
ett förslag som har avstyrkts av Läronämnden skall denna åter yttra sig och ärendet på nytt beredas
i utskottet innan Kyrkomötet fattar ett slutligt beslut.
Vid det slutliga beslutet måste två tredjedelar av de röstande bifalla ett förslag som har
avstyrkts av Läronämnden för att förslaget skall genomföras. (SvKB 2004:10)
De fronderande biskoparna, som vågat gå emot sina åtta kolleger och merparten av övriga ledamöter i kyrkomötets läronämnd, är skoningslösa i sin kritik. Kritiken handlar om sakfrågan: Kan äktenskapsbegreppet omformuleras på detta sätt av en evangelisk-luthersk kyrka? Och den handlar inte minst om det sätt på vilket förslaget tillkommit. Det har skett i stor hast, utan tillräcklig teologisk reflektion, utan ekumeniska konsultationer och utan att församlingarna, grundenheterna på vilka hela kyrkan är byggd, fått komma till tals.
Ibland talar man om att det kan råda fara i dröjsmål. I den här frågan handlar det om precis motsatsen. Det råder - alldeles i onödan - stor fara i brådskan.
Särskilt reservation 3 i Svenska kyrkans läronämnd är ordentligt genomarbetad. Och svidande i sin kritik över hur processen inom Svenska kyrkans genomförts. Att kyrkomötet skulle "köra över" dessa tunga invändningar borde vara otänkbart. Borde vara.
Eftersom rservation 3 återfinns sist i det ganska omfattande dokumentet riskerar det att bli den minst lästa delen av materialet. Därför vill jag återge några av reservanternas synpunkter. Här följer ett utdrag med de bärande invändningar som reservationen för fram:
Eftersom staten nu för sin del fattat beslut om samkönade äktenskap behöver vi som kyrka söka sätt att ta emot och välsigna samkönade par också utifrån de nya förutsättningarna.
Under diskussionerna om hur detta bäst ska ske har det presenterats ett flertal förslag. Förslagen behöver granskas och förankras, vi ska kunna leva med beslutet under mycket lång tid. Ett beslut i frågan behöver också föregås av en noggrann läromässig prövning. Enligt vår mening återstår denna granskning, prövning och förankring till väsentliga delar fortfarande att göra...
1. Förslaget har lagts, trots att lärofrågan inte har varit föremål för vad som måste anses vara erforderlig teologisk prövning av argument för och emot en förändring. Förutsättningarna för ett väl underbyggt beslut och en lyckad receptionsprocess efter beslutet måste därför bedömas vara otillräckliga...
2. Församlingen definieras i kyrkoordningen som kyrkans primära enhet. En lärofrågas förankring och reception handlar därför inte minst om att församlingarna är delaktiga i processen. Så har inte varit fallet. Församlingarna har inte tillfrågats, vilket är otillfredsställande...
3. Karaktäristiskt för vår kyrka är den dubbla eller gemensamma ansvarslinjen. I denna fråga har emellertid ämbetslinjen inte gjorts delaktig. Detta hade kunnat göras på olika sätt. Ett exempel är föreskriften i Kyrkoordningen att Biskopsmötet ska yttra sig innan Kyrkostyrelsen beslutar i teologiska och ekumeniska frågor av större vikt. Sådana beslut har Kyrkostyrelsen i realiteten fattat. Något yttrande har dock inte begärts in från Biskopsmötet. Istället har Teologiska kommittén, utan formulerat uppdrag från Kyrkostyrelse eller Biskopsmöte, under stress tagit fram formuleringar som stöder Kyrkostyrelsens förslag. Men ämbetslinjen finns också företrädd till exempel i kyrkoråden. Inte heller de har tillfrågats. Detta är några exempel på att processen inte står i samklang med tanken på en gemensam ansvarslinje.
4. De förpliktande kyrkogemenskaper som vi ingår i har visserligen informerats, men inte getts möjlighet att bidra till ett samtal i sakfrågorna. Ingen möjlighet har getts att pröva deras synpunkter. I första hand berörda är kyrkogemenskaperna med Svenska Missionskyrkan, Metodistkyrkan, Lutherska Världsförbundet, Borgågemenskapen och Evangeliska kyrkan i Tyskland. Bristen på dialog och gemensamt samtal är allvarlig och bryter enligt vår uppfattning mot andan i de ekumeniska avtal om kyrkogemenskap som vi ingått.
En lärobildningsprocess innehåller i sig läroaspekter. För att Svenska kyrkan ska ändra sin uppfattning i en lärofråga är det inte nog om en prövning rent formellt sett är korrekt. Det fordras också att beslutet har tillkommit på ett sätt som står i samklang med tron, bekännelsen och läran. Det bör till exempel innebära en bred förankring och öppen prövning av frågorna, under bön och i dialog med Skriften och bekännelsen.
Vi finner att bristerna i behandlingen av de frågor som aktualiseras i Kyrkostyrelsens skrivelse KsSkr 2009:6 om Vigsel och äktenskap är så många och så allvarliga att skrivelsens förslag av läromässiga skäl måste avstyrkas. Lärobildningen i Svenska kyrkan ska inte gå till på detta sätt. Eftersom vi av läromässiga skäl avstyrker skrivelsen har det inte varit aktuellt att ta läromässig ställning till de enskilda förslagen i skrivelsen...
Och reservationen avslutas med följande skrivning:
Första maj 2009 trädde för första gången en äktenskapsbalk i kraft utan att kyrkan hade varit med som lagstiftare. Äktenskapsrätten sekulariserades därmed i bokstavlig mening.
När staten nu ensam stiftar lag om äktenskapet är det möjligt att hävda att också äktenskapet som rättslig institution sekulariserats. Det hade därför varit betydelsefullt med en analys av denna principiellt viktiga förändring.
Det närmaste Kyrkostyrelsen kommer en sådan analys är konstaterandet, att beslut om förändringar av äktenskapet i vårt samhälle tas av riksdag och regering. (Överväganden om ändring av Kyrkoordningen 23 kap.)
Det faktum att kyrkan inte längre deltar i lagstiftandet berörs inte. Istället framstår det som problemfritt att statens lagstiftning får definiera kyrkans uppfattning inom ett område som "alltid och överallt" ingått i kyrkans lära. Förhållningssättet återspeglas i Kyrkostyrelsens remiss, i Teologiska kommitténs yttrande och i Kyrkostyrelsens skrivelse till Kyrkomötet.
Den ena sidan av detta förhållningssätt blir att Svenska kyrkan bör erkänna den rättsliga verkan av äktenskap som ingås enligt svensk lag. Mycket få torde se detta som ett problem idag. Men den andra sidan är att statens äktenskapssyn blir normerande för kyrkan.
Men ska statens beslut avgöra innehållet i något som hör till Svenska kyrkans tro, bekännelse, lära och ordning? Eller annorlunda uttryckt: Ska beslut på den politiska arenan styra kyrkans eget ställningstagande i teologiska lärofrågor? Den sidan av saken är inte lika självklar.
Skulle Kyrkomötet fatta beslut enligt Kyrkostyrelsens förslag så kan ett prejudikat skapas. Om Svenska kyrkan en gång låtit statens beslut avgöra innehållet i en lärofråga, så kan kyrkan göra det igen, i helt andra lärofrågor. En dörr öppnas som kan bli svår att stänga igen.
Reservationen är undertecknad av Sven Thidevall (biskop), Carl Axel Aurelius (biskop), Curt Forsbring, Esbjörn Hagberg (biskop), Hans-Erik Nordin (biskop) och Hans Stiglund (biskop). Ett majoritetsbeslut av en en i grunden totalt oenig läronämnd är inte ett tillräckligt bra underlag för ett beslut i kyrkomötet. Också det en bärande invändning. Beslut i en lärofråga ska inte vila på en så bräcklig läronämndsmajoritet även om kyrkoordningen tycks medge det. Kyrkans enhet är viktigare är så!
Kritiken som förs fram är den skarpaste som från biskopligt håll förekommit på åratal i Svenska kyrkan. Processen underkänns helt. Ämbetslinjen har inte gjorts delaktig. Ekumeniken har man struntat i. Och riksdagens beslut blir på detta sätt med automatik kyrkans och avgör kyrkans lära.
Reservanternas ståndpunkter och invändningar delar jag. Och slutsaten blir: Så här ska det inte gå till i en kristen kyrka!
Vad säger Kyrkoordningen om Läronämnden?
16 § Läronämnden skall bestå av stiftens biskopar och åtta andra ledamöter valda av Kyrkomötet.
Ärkebiskopen är ordförande i Läronämnden. Läronämnden skall inom sig välja en vice
ordförande.
17 § Läronämnden skall yttra sig innan Kyrkomötet beslutar i ärenden som gäller
1. grundläggande bestämmelser om Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära,
2. Svenska kyrkans böcker, gudstjänster, sakrament och övriga handlingar,
3. kyrkans vigningstjänst, och
4. ekumeniska överenskommelser.
Läronämnden skall beredas tillfälle att yttra sig i övriga lärofrågor.
18 § Beslutar Kyrkomötet i något ärende som gäller ett ämne som anges i 17 § första stycket att bifalla
ett förslag som har avstyrkts av Läronämnden skall denna åter yttra sig och ärendet på nytt beredas
i utskottet innan Kyrkomötet fattar ett slutligt beslut.
Vid det slutliga beslutet måste två tredjedelar av de röstande bifalla ett förslag som har
avstyrkts av Läronämnden för att förslaget skall genomföras. (SvKB 2004:10)
21 augusti 2009
Påkristning viktigare än partipolitik!
Cheredaktör Elisabeth Sandlund, tidningen Dagen, skriver i sin ledare om partipolitiken i Svenska kyrkan. Anledningen är att den blivande Stockholmsbiskopen Eva Brunne försvarar politiseringen och varnar för att kyrkan annars blir en förening eller en sekt.
Sandlund skriver: Eva Brunne har fel.
Kyrkovalen kan och bör förändras så att de politiska partiernas makt bryts. Det finns många andra lösningar som inte bara skulle behålla utan också förstärka det demokratiska styret av och de många människornas engagemang i Svenska kyrkan utan att reducera den till en förening eller förvandla den till en sekt.
Partier är också föreningar, om än av folkrörelsekaraktär. Hur politiska sammanslutningar/föreningar i det ena sammanhanget är spärren mot föreningstendenser i det andra är svårt att se. Tekniskt sett är Svenska kyrkan redan organiserad som förening genom lagen om trossamfund hur mycket man upprätthåller en formell organisation som liknar stat och kommun. Därtill förstärks detta genom den kongregationalistiska (självstyrande församlingar) utveckling som synts alltmer i och med förändringarna i kyrka- statrelationerna år 2000.
Varför partier som inte konsekvent och lojalt står bakom Svenska kyrkan ska bestämma i den är obegripligt! Sandlund avslutar i Dagen: Form och innehåll hänger nära samman. Partipolitikens inflytande försvårar den vitalisering som är helt nödvändig för framtiden. Att Svenska kyrkan överlever som organisation i sin nuvarande form är faktiskt inte det primära. Det allra viktigaste är att detta gigantiska och fortfarande resursstarkasamfund med stark folklig förankring får kraft, mod och inspiration så att det förmår spela sin stora och viktiga roll i påkristningen av Sverige.
Sandlund skriver: Eva Brunne har fel.
Kyrkovalen kan och bör förändras så att de politiska partiernas makt bryts. Det finns många andra lösningar som inte bara skulle behålla utan också förstärka det demokratiska styret av och de många människornas engagemang i Svenska kyrkan utan att reducera den till en förening eller förvandla den till en sekt.
Partier är också föreningar, om än av folkrörelsekaraktär. Hur politiska sammanslutningar/föreningar i det ena sammanhanget är spärren mot föreningstendenser i det andra är svårt att se. Tekniskt sett är Svenska kyrkan redan organiserad som förening genom lagen om trossamfund hur mycket man upprätthåller en formell organisation som liknar stat och kommun. Därtill förstärks detta genom den kongregationalistiska (självstyrande församlingar) utveckling som synts alltmer i och med förändringarna i kyrka- statrelationerna år 2000.
Varför partier som inte konsekvent och lojalt står bakom Svenska kyrkan ska bestämma i den är obegripligt! Sandlund avslutar i Dagen: Form och innehåll hänger nära samman. Partipolitikens inflytande försvårar den vitalisering som är helt nödvändig för framtiden. Att Svenska kyrkan överlever som organisation i sin nuvarande form är faktiskt inte det primära. Det allra viktigaste är att detta gigantiska och fortfarande resursstarkasamfund med stark folklig förankring får kraft, mod och inspiration så att det förmår spela sin stora och viktiga roll i påkristningen av Sverige.
20 augusti 2009
Maud Olofsson - det håller inte!
Centern fortsätter att satsa på kyrkovalet, låter Maud Olofsson meddela i Kyrkans Tidning (20/8). Nu är det ingen nyhet eftersom sådana beslut sedan länge har fattats både på Centerstämman och i inre kretsar.
Maud Olofsson talar för sitt Centerparti när hon säger: Vi tycker att Svenska kyrkan ska vara en öppen folkkyrka, inte prästernas kyrka. Motsättningen är naturligtvis falsk. Det finns inte en vågskål med präster och en annan med folk i. Var detta föraktfulla tal om präster kommer ifrån borde undersökas. Särskilt som biskoparnas, prästernas och diakonernas ställning i Svenska kyrkan är genomreglerad och kringskuren. Vilken jämförbar kyrka som helst har en friare och viktigare roll för dem man kallat till vigningstjänsten.
Om Svenska kyrkan inte skall vara prästernas kyrka, vems kyrka skall den vara? En kyrka ska först och främst vara Guds kyrka. Kyrkans viktigaste relation är till Kristus. Läser man årets valprogram för de politiska partierna verkar det som om kyrkan inte har mycket med Kristus och Gud att göra. Det kyrkan genom tiderna tror saknas! Och ord som tro, bön och gudstjänst förkommer knappast.
Vad har då Maud Olofsson att säga om kyrkans innersida? Jo hon framhäver: En kyrka som kan fungera som en samtalsplats om livets mening och om värden och värderingar. Det handlar om människans förhållande till naturen och till varandra.
I det perspektivet tycker hon att synen på kvinnliga präster och äktenskap för homosexuella är viktiga frågor. Hon ser gärna att kyrkan tar en mera aktiv roll i miljöarbetet.
Även om mötesplatser och samtal är viktiga är det inte sådant som gör en kyrka till kyrka. Och besluten om kyrkliga äktenskap för homosexuella är ett exempel där partierna stenhårt styrt upp. Staten och samhället har sin syn. Kyrkans syn på äktenskap och samlevnad borde vara kyrkans egen, och lugnt få vaskas fram i kyrkans sammanhang (även i relation till egen dogmatisk tradition) och i dialog med andra i Kristi kyrka på jorden. Och det bör ske genom teologiska samtal och ges den tid som behövs för att inte åstadkomma söndring och splittring.
En kristen kyrka har bekännelse, lära och tro i sitt centrum. Det handlar om vittnesbörd, diakoni och mission som ett utflöde från församlingens tro på och möte med Kristus. Men i partiernas tänkande och i valretoriken saknas denna den viktigaste dimensionen.
Maud Olofsson hävdar vidare: En folkkyrka måste representeras av folket och ha sin bas hos dem som röstar. Men man kan inte sätta likhetstecken mellan partier, partipolitiker och folket. Myten om de politiska partiernas betydelse i kyrkan måste demonteras! Det är ju inte mängden människor som gör en kyrka till kyrka! Och de kyrkotillhörigas röster kan bli hörda på andra sätt än genom politiska partier som svartsjukt bevakar sina positioner i Svenska kyrkan.
Dessutom: det svenska folket tillhörde sin kyrka långt innan de politiska partierna ens fanns till. Så att partierna är bästa sättet att bevara folklighet och demokrati är nonsens.
Nej Maud Olofsson. Det håller inte, det du, Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt har att säga om Svenska kyrkan. I en modern demokrati kan inte sekulära partier fortsätta sin maktutövning över en tro och en kyrka vars verkligt viktiga innehåll man som partier inte sluter upp bakom. Fullfölj därför kyrka-statreformen och låt Svenska kyrkan finna sin egen väg.
Maud Olofsson talar för sitt Centerparti när hon säger: Vi tycker att Svenska kyrkan ska vara en öppen folkkyrka, inte prästernas kyrka. Motsättningen är naturligtvis falsk. Det finns inte en vågskål med präster och en annan med folk i. Var detta föraktfulla tal om präster kommer ifrån borde undersökas. Särskilt som biskoparnas, prästernas och diakonernas ställning i Svenska kyrkan är genomreglerad och kringskuren. Vilken jämförbar kyrka som helst har en friare och viktigare roll för dem man kallat till vigningstjänsten.
Om Svenska kyrkan inte skall vara prästernas kyrka, vems kyrka skall den vara? En kyrka ska först och främst vara Guds kyrka. Kyrkans viktigaste relation är till Kristus. Läser man årets valprogram för de politiska partierna verkar det som om kyrkan inte har mycket med Kristus och Gud att göra. Det kyrkan genom tiderna tror saknas! Och ord som tro, bön och gudstjänst förkommer knappast.
Vad har då Maud Olofsson att säga om kyrkans innersida? Jo hon framhäver: En kyrka som kan fungera som en samtalsplats om livets mening och om värden och värderingar. Det handlar om människans förhållande till naturen och till varandra.
I det perspektivet tycker hon att synen på kvinnliga präster och äktenskap för homosexuella är viktiga frågor. Hon ser gärna att kyrkan tar en mera aktiv roll i miljöarbetet.
Även om mötesplatser och samtal är viktiga är det inte sådant som gör en kyrka till kyrka. Och besluten om kyrkliga äktenskap för homosexuella är ett exempel där partierna stenhårt styrt upp. Staten och samhället har sin syn. Kyrkans syn på äktenskap och samlevnad borde vara kyrkans egen, och lugnt få vaskas fram i kyrkans sammanhang (även i relation till egen dogmatisk tradition) och i dialog med andra i Kristi kyrka på jorden. Och det bör ske genom teologiska samtal och ges den tid som behövs för att inte åstadkomma söndring och splittring.
En kristen kyrka har bekännelse, lära och tro i sitt centrum. Det handlar om vittnesbörd, diakoni och mission som ett utflöde från församlingens tro på och möte med Kristus. Men i partiernas tänkande och i valretoriken saknas denna den viktigaste dimensionen.
Maud Olofsson hävdar vidare: En folkkyrka måste representeras av folket och ha sin bas hos dem som röstar. Men man kan inte sätta likhetstecken mellan partier, partipolitiker och folket. Myten om de politiska partiernas betydelse i kyrkan måste demonteras! Det är ju inte mängden människor som gör en kyrka till kyrka! Och de kyrkotillhörigas röster kan bli hörda på andra sätt än genom politiska partier som svartsjukt bevakar sina positioner i Svenska kyrkan.
Dessutom: det svenska folket tillhörde sin kyrka långt innan de politiska partierna ens fanns till. Så att partierna är bästa sättet att bevara folklighet och demokrati är nonsens.
Nej Maud Olofsson. Det håller inte, det du, Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt har att säga om Svenska kyrkan. I en modern demokrati kan inte sekulära partier fortsätta sin maktutövning över en tro och en kyrka vars verkligt viktiga innehåll man som partier inte sluter upp bakom. Fullfölj därför kyrka-statreformen och låt Svenska kyrkan finna sin egen väg.
19 augusti 2009
Röka pipa och be
Svenska kyrkan startar en ny bönewebb. Lanseringen kom som en överraskning även för mig som är kyrkligt aktiv. Därmed är chansen stor att många andra blev lika förvånade. Bön kan visst ske offentligt, men ett råd från Bergspredikan är att gå in på sin kammare för att tala enskilt med Gud. Inte via ett bönens klotterplank. Det hindrar inte att somliga kan få inspiration att be mera och ofta.
Min gamle filosofilärare, lektor Hans Nystedt, själv inbiten piprökare, gav oss elever en knäckfråga: Kan man be när man röker pipa...eller kan man röka pipa när man ber? Sug på den frågeställningen en stund och den öppnar sig åt flera olika håll. När man ber brukar man inte röka pipa? Och den som röker pipa skulle kanske kunna börja be?
Har bönewebben ett annat ändamål än att blott och enbart hjälpa människor in i bönens värld? Vill man egentligen öka valdeltagandet i kyrkovalet, som antyds i tidningen Dagen och i UNT, då finns själ att stå undrande inför motiv och syfte. Och att påminna om bönen som hjärtats samtal med Gud, inte som en skriven konstart på internet. Den som beder får se!
Min gamle filosofilärare, lektor Hans Nystedt, själv inbiten piprökare, gav oss elever en knäckfråga: Kan man be när man röker pipa...eller kan man röka pipa när man ber? Sug på den frågeställningen en stund och den öppnar sig åt flera olika håll. När man ber brukar man inte röka pipa? Och den som röker pipa skulle kanske kunna börja be?
Har bönewebben ett annat ändamål än att blott och enbart hjälpa människor in i bönens värld? Vill man egentligen öka valdeltagandet i kyrkovalet, som antyds i tidningen Dagen och i UNT, då finns själ att stå undrande inför motiv och syfte. Och att påminna om bönen som hjärtats samtal med Gud, inte som en skriven konstart på internet. Den som beder får se!
18 augusti 2009
Luddiga pastorer i försvaret?
Är allting statt i förändring, undrar man efter det att en person som inte har en kristen livåskådning fått gå försvarets pastorsutbildning. Pastorer (herdar) är ju en av kristendomens ledartitlar. Men det är naturligtvis inte en pastorsutbildning som avses. Man blir inte gärna pastor i militär närstrid eller underrättelsepastor. Pastorsutbildningar leveraras ju inte av försvaret utan av trossamfunden själva.
Försvaret har följande uppfattning om själavård:
All militär själavård inom Försvarsmaktens staber/skolor och förband utgår från den religösa mångfald som finns i Sverige.
All militär själavård planeras utifrån att trossamfunden samverkar.
Den militära själavården syftar till att ge möjlighet till var och en inom Försvarsmakten att utöva sin religion.
Den enskildes religiösa integritet och särskilda behov skall beaktas då militär verksamhet planeras och genomförs.
Den militära själavården anpassas till de behov som finns bland Försvarsmaktens anställda och värnpliktiga.
Såväl inom Sverige som internationellt vunna erfarenheter av den militära själavården, delges Försvarsmakten och berörda trossamfund.
En själavårdsutbildning är möjligen något mindre laddat. Men även i det fallet bör man ju i sin åskådning ha en övertygelse och föreställning om människans själ. Annars blir det ju svårt att veta hur själavård förhåller sig till vilka kurativa uppgifter som helst.
Den begreppsliga klarheten riskeras om man blir för allmängiltigt luddig och oprecis. Ett distinkt språk låter pastor vara pastor och själ vara själ!
Försvaret har följande uppfattning om själavård:
All militär själavård inom Försvarsmaktens staber/skolor och förband utgår från den religösa mångfald som finns i Sverige.
All militär själavård planeras utifrån att trossamfunden samverkar.
Den militära själavården syftar till att ge möjlighet till var och en inom Försvarsmakten att utöva sin religion.
Den enskildes religiösa integritet och särskilda behov skall beaktas då militär verksamhet planeras och genomförs.
Den militära själavården anpassas till de behov som finns bland Försvarsmaktens anställda och värnpliktiga.
Såväl inom Sverige som internationellt vunna erfarenheter av den militära själavården, delges Försvarsmakten och berörda trossamfund.
En själavårdsutbildning är möjligen något mindre laddat. Men även i det fallet bör man ju i sin åskådning ha en övertygelse och föreställning om människans själ. Annars blir det ju svårt att veta hur själavård förhåller sig till vilka kurativa uppgifter som helst.
Den begreppsliga klarheten riskeras om man blir för allmängiltigt luddig och oprecis. Ett distinkt språk låter pastor vara pastor och själ vara själ!
17 augusti 2009
Konst på Hög med utsikt över vidderna
Ny ufärd. Denna dag till Kvarntorpshögen där det ibland kan ryka ur marken. Heta områden avskärmas och varnas för! Vilken god idé med Konst på Hög! Bland andra har Richard Brixel, Lenny Clarhäll, Ulla Viotti, Pål Svensson och Olle Medin konstverk på plats. Utsikt över vidderna. Ungefär som från Rusakulan i Kilsbergen, men från andra hållet. Om Rusakulan får man på nätet veta att: Om du befunnit dig på RUSAKULAN år 7000 före Kristus, dvs för omkring 9000 år sedan, hade du inte sett mycket av det landskap du ser i dag. Strax nedanför Rusakulan låg då Yoldiahavets strand, och framför dig hade du haft en obruten havsutsikt som sträckte sig österut ända till Ryssland. Marken där Örebro ligger i dag låg ungefär 135 meter under havsytan.
Därtill ett besök i Bergööska huset i Hallsberg där Karin Bergöö Larsson bodde som barn och Carl Larsson bemålat några väggar. Sista dagen av en fin Karin Bergöö Larsson-utställning.
Väl hemma i Örebro, glädje över Svartåns vatten med en betydande kontur av ståtliga hus. Vackert!
Därtill ett besök i Bergööska huset i Hallsberg där Karin Bergöö Larsson bodde som barn och Carl Larsson bemålat några väggar. Sista dagen av en fin Karin Bergöö Larsson-utställning.
Väl hemma i Örebro, glädje över Svartåns vatten med en betydande kontur av ståtliga hus. Vackert!
16 augusti 2009
Besöker Formens Hus i Hällefors. Vandrar genom en cykelkällare från 50-talet in i två tidstypiskt inredda hyreslägenheter. En arbetarfamilj och en arkitektdito, Anderssons och Sundströms. Tidskapslar. För min generation igenkänning och barndomsvibrationer. En sån där hade vi hemma, säger någon. Kommer du ihåg, säger en annan. Kök och badrum som kopplar då till nu.
I entréhallen formgivna föremål sorterade i decennier. Köksredskap, radioapparater och enstka möbler. Sparsmakat och upplevelsemättat. Och en trappa upp kan man gå in ett rum på det Paivo sanatorium Alvar Aalto formgivit,
Går några meter in i Mästarnas Park med kända skulptörers verk. Vandrar runt och tänker på vad man åstadkomma med goda idéer och stark vilja. Flera kommunala bostadsområden har blivit till kulturplatser och skulpturparker! Strålande!
Därefter någon timme på Måltidens Hus i närbelägna Grythyttan. Lunchar på Kantinen Hyttblecket, välsmakande. Hoppar denna dag över gästgiveriet. Men vilka inspirerande platser. Framåtanda och entreprenörsskap har därtill skapat en universitetsutbildning mitt i Bergslagen. Vem kunde ha trott att något sådant var möjligt?
I trons värld borde vi kunna hitta ett antal motsvarande exempel på hur man förverkligat drömmar och idéer... Men det är gaska tunnsått. Ser man inte skogen för alla trän. Eller tvärt om?
I entréhallen formgivna föremål sorterade i decennier. Köksredskap, radioapparater och enstka möbler. Sparsmakat och upplevelsemättat. Och en trappa upp kan man gå in ett rum på det Paivo sanatorium Alvar Aalto formgivit,
Går några meter in i Mästarnas Park med kända skulptörers verk. Vandrar runt och tänker på vad man åstadkomma med goda idéer och stark vilja. Flera kommunala bostadsområden har blivit till kulturplatser och skulpturparker! Strålande!
Därefter någon timme på Måltidens Hus i närbelägna Grythyttan. Lunchar på Kantinen Hyttblecket, välsmakande. Hoppar denna dag över gästgiveriet. Men vilka inspirerande platser. Framåtanda och entreprenörsskap har därtill skapat en universitetsutbildning mitt i Bergslagen. Vem kunde ha trott att något sådant var möjligt?
I trons värld borde vi kunna hitta ett antal motsvarande exempel på hur man förverkligat drömmar och idéer... Men det är gaska tunnsått. Ser man inte skogen för alla trän. Eller tvärt om?
13 augusti 2009
Längtan och hopp
Dagen lägger jag
i Dina händer
nu när natten kommer.
Med tacksamhet
för det som blev
och vemod över det
som kunde ha blivit.
I mina händer,
kupade som en skål,
tar jag emot nåden
av den dag jag fick.
Och morgondagen
om och när den kommer
möter jag med längtan
och hopp!
i Dina händer
nu när natten kommer.
Med tacksamhet
för det som blev
och vemod över det
som kunde ha blivit.
I mina händer,
kupade som en skål,
tar jag emot nåden
av den dag jag fick.
Och morgondagen
om och när den kommer
möter jag med längtan
och hopp!
Ge kyrkorna till staten
Prästlönefonderna är skattebefriade till år 2010. Men sedan? Ärekebiskop Anders Wejryd har påtalat risken att Svenska kyrkan kan behöva frånsäga sig sitt fulla ansvar för underhållet av alla gamla kyrkor. Redan tidigare har den kyrkoantikvariska ersättningen vållat turbulens mellan kyrkan (Wejryd) och regeringen.
Tidningen Dagen skriver idag: I brevet till statsekreteraren vid finansdepartementet, Hans Lindblad, påpekar ärkebiskopen att skattebefrielsen av prästlönetillgångarna är en form för finansiering av allmännyttig verksamhet. "Skulle den försvinna ökar direkt kraven på ökad kyrkoantikvarisk ersättning eller förslag om att frånträda Svenska kyrkans förpliktelse om att hålla alla skyddade kyrkor tillgängliga och i skick", skriver han.
Detta är ett hot: beskattar ni oss, kommer vi att låsa vissa kyrkor och låta dem förfalla. Men regeringen får också ett erbjudande: låter ni bli att höja skatten, så slutar vi att bråka om den kyrkoantikvariska ersättningen - så länge den förblir så hög som i dag.
Det är klart att ju färre som använder kyrkorna desto mindre skäl finns att bevara dem alla! Och i framtiden kan det komma att bli så att islam, som växer så det knakar i Sverige och har svårt att finna ändamålsenliga lokaler, också behöver kasta sina blickar på dåligt utnyttjade kyrkor. Även om gamla stenkyrkor, dyra i drift och med kalla golv, knappast är lämpade för en religiositet som utövas nära marken.
Egentligen är det inget konstigt med kyrkor som avställs och bommas igen. Det har hänt genom historien. och nu befinner vi oss i ett avkristningens Sverige (hur mycket enstaka debattörer övertalande försöker se en pågående "påkristning"). Svenska kyrkan har helt enkelt på tok för många kyrkorum att underhålla och sköta. Varför inte avsakralisera och överlåta ett stort antal övertaliga kyrkorum direkt på staten?
Om bönen tystnar och gudstjänsterna tunnas ut och trvialiseras, behövs kyrkorna annat än som monument över en svunnen tids fromhet och tro? Och det är inte bara i glesbygden detta sker. I städerna ekar det på alltför många håll ödsligt även under högmässotid.
Det kommande kyrkovalet borde handla också om denna ödesmättade framtidsfråga! Vem vågar gå till val med parollen: Fyll kyrkorna eller ge dem till Riksantikvaireämbetet och staten?
Gissa förresten om myndigheterna blir glada...
Tidningen Dagen skriver idag: I brevet till statsekreteraren vid finansdepartementet, Hans Lindblad, påpekar ärkebiskopen att skattebefrielsen av prästlönetillgångarna är en form för finansiering av allmännyttig verksamhet. "Skulle den försvinna ökar direkt kraven på ökad kyrkoantikvarisk ersättning eller förslag om att frånträda Svenska kyrkans förpliktelse om att hålla alla skyddade kyrkor tillgängliga och i skick", skriver han.
Detta är ett hot: beskattar ni oss, kommer vi att låsa vissa kyrkor och låta dem förfalla. Men regeringen får också ett erbjudande: låter ni bli att höja skatten, så slutar vi att bråka om den kyrkoantikvariska ersättningen - så länge den förblir så hög som i dag.
Det är klart att ju färre som använder kyrkorna desto mindre skäl finns att bevara dem alla! Och i framtiden kan det komma att bli så att islam, som växer så det knakar i Sverige och har svårt att finna ändamålsenliga lokaler, också behöver kasta sina blickar på dåligt utnyttjade kyrkor. Även om gamla stenkyrkor, dyra i drift och med kalla golv, knappast är lämpade för en religiositet som utövas nära marken.
Egentligen är det inget konstigt med kyrkor som avställs och bommas igen. Det har hänt genom historien. och nu befinner vi oss i ett avkristningens Sverige (hur mycket enstaka debattörer övertalande försöker se en pågående "påkristning"). Svenska kyrkan har helt enkelt på tok för många kyrkorum att underhålla och sköta. Varför inte avsakralisera och överlåta ett stort antal övertaliga kyrkorum direkt på staten?
Om bönen tystnar och gudstjänsterna tunnas ut och trvialiseras, behövs kyrkorna annat än som monument över en svunnen tids fromhet och tro? Och det är inte bara i glesbygden detta sker. I städerna ekar det på alltför många håll ödsligt även under högmässotid.
Det kommande kyrkovalet borde handla också om denna ödesmättade framtidsfråga! Vem vågar gå till val med parollen: Fyll kyrkorna eller ge dem till Riksantikvaireämbetet och staten?
Gissa förresten om myndigheterna blir glada...
12 augusti 2009
Det medieelektroniska hemmet
I veckor har jag suttit bakom televisionsapparaten, dvd:n och sattelitboxen och grubblat över var felet suttit. Vilka kablar borde kopplas var? Jag kan nämligen inte spela in på dvd de program som visas på tv. Ingen signal, påstås det kaxigt på skärmen. Det fattas signaler i min centrala enhet också eftersom jag inte klarar att räkna ut var felet sitter.
Till min glädje finner jag idag en frände som i en kolumn noterat tv-rummets förändrade natur. Anders Mildner skriver i Svenska Dagbladet om Den knapplösa tv-drömmen. Han stannar till inför alla kontroller som behövs för att hantera det nya medierummet: På bordet framför mig finns ungefär lika många fjärrkontroller som jag har fingrar. Det slår mig att bordet de ligger på troligen är inhandlat bara för dem.
Jag radar upp kontrollerna framför mig. En svart. En grå. Två silvriga. En liten knubbig vit. En avlång mörkblå. Det är till en början omöjligt att säga vilken som går till vilken apparat. Dvd:n, videon, Playstation-konsollen, tv:n och tv-boxen svarar alla nyckfullt. Dessutom finns det fler fjärrkontroller än det finns apparater. Jag ser mystiska knappar med text som Clear, Sur, STB, NAVI och öppnar små luckor som döljer ännu fler knappar, fast mindre och i fler färger.
Hur kunde det bli så här? Som brukare klarar man snart inte ens att få igång tekniken. Och lyckas man har man ändå ingen aning om hur något av det fungerar. Det är bara att leva i förtröstan och tillit. Och det går bra till den dag då en kabel kopplas fel eller någon komponent inte längre vill ingå i helheten.
Enda utvägen är att kalla in någon 13-åring som begriper vad jag aldrig fattat. Eller att ringa efter en fullblodstekniker som betraktar sladdhärvor och kontroller med kännarmin och sedan suckar över de uråldriga ( sex-tolv månader gamla) apparaterna. De saknar rätt kontakter och en massa bokstavskombinationer de borde ha haft. Div-X, HD, HDMI, RGB, DVB-T, PiP...
Dessutom. I den lägenhet jag bebor finns det bara ett antennuttag. Och Datorn lever sitt liv i en annan del av lägenheten eftersom den andas genom telefonjacket. Inte vilket som helst duger. Man kan inte välja bland dem som finns, utan enbart det första, det förnämsta och högst i rang stående duger. Första bästa, får en ny innebörd. En värld av klasskillnad har öppnat sig.
De senaste dagarna har det dock åter blivit lugnt. Jag låter sladdarna vara. Tack och lov finns det radio. Utan antenner och kopplingar och styrenheter. På och av och lite volym räcker långt.
Till min glädje finner jag idag en frände som i en kolumn noterat tv-rummets förändrade natur. Anders Mildner skriver i Svenska Dagbladet om Den knapplösa tv-drömmen. Han stannar till inför alla kontroller som behövs för att hantera det nya medierummet: På bordet framför mig finns ungefär lika många fjärrkontroller som jag har fingrar. Det slår mig att bordet de ligger på troligen är inhandlat bara för dem.
Jag radar upp kontrollerna framför mig. En svart. En grå. Två silvriga. En liten knubbig vit. En avlång mörkblå. Det är till en början omöjligt att säga vilken som går till vilken apparat. Dvd:n, videon, Playstation-konsollen, tv:n och tv-boxen svarar alla nyckfullt. Dessutom finns det fler fjärrkontroller än det finns apparater. Jag ser mystiska knappar med text som Clear, Sur, STB, NAVI och öppnar små luckor som döljer ännu fler knappar, fast mindre och i fler färger.
Hur kunde det bli så här? Som brukare klarar man snart inte ens att få igång tekniken. Och lyckas man har man ändå ingen aning om hur något av det fungerar. Det är bara att leva i förtröstan och tillit. Och det går bra till den dag då en kabel kopplas fel eller någon komponent inte längre vill ingå i helheten.
Enda utvägen är att kalla in någon 13-åring som begriper vad jag aldrig fattat. Eller att ringa efter en fullblodstekniker som betraktar sladdhärvor och kontroller med kännarmin och sedan suckar över de uråldriga ( sex-tolv månader gamla) apparaterna. De saknar rätt kontakter och en massa bokstavskombinationer de borde ha haft. Div-X, HD, HDMI, RGB, DVB-T, PiP...
Dessutom. I den lägenhet jag bebor finns det bara ett antennuttag. Och Datorn lever sitt liv i en annan del av lägenheten eftersom den andas genom telefonjacket. Inte vilket som helst duger. Man kan inte välja bland dem som finns, utan enbart det första, det förnämsta och högst i rang stående duger. Första bästa, får en ny innebörd. En värld av klasskillnad har öppnat sig.
De senaste dagarna har det dock åter blivit lugnt. Jag låter sladdarna vara. Tack och lov finns det radio. Utan antenner och kopplingar och styrenheter. På och av och lite volym räcker långt.
11 augusti 2009
Semestern är snart till ända
I gruset har jag befunnit mig idag. Lass efter lass (två stycken) har jag fraktat fram till kolonilotten. Där har trallen, den impregnerade, behövt få kontakt med omgivande grusgång. Nu har den det! Och mangold har fraktats hem tillika med blommor som knoppats och börjat blomma.
Och sommaräpplen faller hinkvis till marken. Snart skall de väl ändå mogna?
Väl hemma tittar jag trollbunden på Emma i 1990-tals version för televisionen. Vacker och tänkvärd. Emma är välmenande, men elak och träffande i sina kommentarer. Med Kate Beckinsale som Emma Woodhouse och Mark Strong som Mr Knightley från 1996. Som Emma tävlar hon med Doran Godwin från 1972 och Gwyneth Paltrow från 1996.
Om några dagar är semestern till ända. Hur fort får den gå?
Och sommaräpplen faller hinkvis till marken. Snart skall de väl ändå mogna?
Väl hemma tittar jag trollbunden på Emma i 1990-tals version för televisionen. Vacker och tänkvärd. Emma är välmenande, men elak och träffande i sina kommentarer. Med Kate Beckinsale som Emma Woodhouse och Mark Strong som Mr Knightley från 1996. Som Emma tävlar hon med Doran Godwin från 1972 och Gwyneth Paltrow från 1996.
Om några dagar är semestern till ända. Hur fort får den gå?
10 augusti 2009
En återvändsloppis - igen!
Loppis stod det på en handmålad skylt vid vägkanten inte långt ifrån Skultuna. Och jag gjorde en halvt betänklig inbromsning och gir för att hinna svänga av. Efter 500 meter på grusvägen fann jag en ny liten skylt med löftesordet på: loppis!
Men sedan... Tomt! Inga nya skyltar. Inga varor till försäljning. Ingenting. Än en gång en återvändsloppis. En falskskyltad propploppis. Nästa gång rycker jag upp den skylt som inte håller vad den lovar. Om vi alla hjälps åt kanske vi får skyltar som håller vad de lovar. Låt oss inte bli lurade längre: stoppa varje ljugloppis!
Och när jag har tänkt på detta några dagar inser jag att det är lätt att vara karsk på avstånd och nätet. Rycka upp skyltar i andanom. Jo, jag tackar. Men i självaste verkligheten får de nog stå kvar, även om lusten att rensa vägrenarna från falskskyltning bleve överhängande...
Men sedan... Tomt! Inga nya skyltar. Inga varor till försäljning. Ingenting. Än en gång en återvändsloppis. En falskskyltad propploppis. Nästa gång rycker jag upp den skylt som inte håller vad den lovar. Om vi alla hjälps åt kanske vi får skyltar som håller vad de lovar. Låt oss inte bli lurade längre: stoppa varje ljugloppis!
Och när jag har tänkt på detta några dagar inser jag att det är lätt att vara karsk på avstånd och nätet. Rycka upp skyltar i andanom. Jo, jag tackar. Men i självaste verkligheten får de nog stå kvar, även om lusten att rensa vägrenarna från falskskyltning bleve överhängande...
Fd minister i en socaldemokratisk kyrka
Tidningen Dagen vet att berätta följande: Georg Andersson, före detta invandrarminister och kommunikationsminister (S), satsar nu på kyrkopolitiken. I höstens kyrkoval ställer Andersson upp på S-listan till kyrkofullmäktige i Umeå.
Varför? Vad får en före detta minister att ställa upp till val i Svenska kyrkan. Ja, Georg Andersson har alltid varit aktiv i kyrkan som EFS-are. Men är det en tillräcklig förklaring till att han nu än en gång vill bli politiskt vald? Och nu i Svenska Kyrkan.
En politiskt medveten kristen om någon borde väl fundera över om det är en rättfärdig ordning att man väljs på politiska plattformar in i en kyrka för att bestämma och styra. Som om det kunde finnas en moderat kyrka, eller en socialdemokratisk kyrka! Om det inte kan finnas - hur kan man då gå till val just på sådana program och plattformar?
Georg Andersson, tänk om!
Varför? Vad får en före detta minister att ställa upp till val i Svenska kyrkan. Ja, Georg Andersson har alltid varit aktiv i kyrkan som EFS-are. Men är det en tillräcklig förklaring till att han nu än en gång vill bli politiskt vald? Och nu i Svenska Kyrkan.
En politiskt medveten kristen om någon borde väl fundera över om det är en rättfärdig ordning att man väljs på politiska plattformar in i en kyrka för att bestämma och styra. Som om det kunde finnas en moderat kyrka, eller en socialdemokratisk kyrka! Om det inte kan finnas - hur kan man då gå till val just på sådana program och plattformar?
Georg Andersson, tänk om!
09 augusti 2009
Livskamrat
I en intressant understreckare (Svenska Dagbladet 9/8) om teaterlivet på 18oo-talet, och om Ellen Terry och Henry Irving, finns en tänkvärd formulering. Det är docenten Carina Burman som läst en bok av Michael Holroyd. Hon skriver på ett ställe: Ungdomskärleken Elena Meo var under långa perioder hans livskamrat...
Ja, livet har verkligen sina begränsningar.
Ja, livet har verkligen sina begränsningar.
08 augusti 2009
Välj en landshövding utanför kretsen
Så har Landshövdingen på Gotland inte längre möjlighet att sitta kvar, hon har fått avsked på grått papper eller givits silkessnöret. Som tur är fungerar det lite mer civiliserat idag och man kan avgå efter misstag utan att bli socialt utstött eller förlora alla möjligheter till inkomst. Ett nytt jobb i regeringskansliet lär bli nästa anhalt.
Framsynt och klokt vore att utse någon från andra sammanhang än dem som uppehållit sig i den lilla kretsen i och omkring riksdag, regering. och visst borde man kunna hitta andra än funktionärer i de politiska partierna eller dem närstående organisationer? Nu kunde väl någon från Svenska kyrkan ges möjlighet? Varför inte utse någon vältalig teolog; för en gångs skull? Det lär ju finnas en och annan sådan. De talar sällan om hur duktiga de är, eftersom det länge varit betraktat som ytterligt opassande i Svenska kyrkan att framhäva sig själv och sina meriter.
Fast risken är väl orimligt stor att man i alla fall valde någon kyrklig person med betydande partimeriter. Som om det vore den enda kvalifikation som behövdes?
Och vill man inte ha en teolog så kunde kanske en god jurist, förtrogen med lagen och det juridiska, bli en bra landshövding! Eller någon med akademiska meriter. Professor Lars Magnusson kanske?
Lennart Koskinen har några förslag. Han säger: Många ber mig att ta hand om detta, och jag har ibland också gjort det. Men jag vill egentligen inte ta jobbet från landshövdingen.
Stor social kompetens och goda språkkunskaper är avgörande, anser biskopen.
- Jag tycker nästa landshövding ska tala engelska, tyska och gärna ryska. Med all respekt för våra två senaste landshövdingar, men ingen av dem talade annat än skolengelska, och det låg dem i fatet.
Gotländska rötter
Han ser helst någon med gotländska rötter eller åtminstone goda kunskaper om Gotland. Och på frågan vem han helst ser som Marianne Samuelssons efterträdare kommer svaret snabbt.- Svenska Spels förre vd Meg Tivéus kan Gotland och har en internationell utblick. Detsamma gäller Inger Harlevi, som är extremt språkkunnig, kan företagandet och med stort internationellt kontaktnät, bland annat som vice ordförande i Hansan och polsk konsul.
Finansdepartementet och Mats Odell borde bli lite djärvare. Gå utanför den innersta kresten och ta en ordentlig titt utöver vårt avlånga land. Där finns många otroligt erfarna och duktiga människor som aldrig suttit i riksdagen eller haft uppdrag i stat eller partier, men som ändå har stora kontaktnät och nödvändiga kvalifikationer.
Framsynt och klokt vore att utse någon från andra sammanhang än dem som uppehållit sig i den lilla kretsen i och omkring riksdag, regering. och visst borde man kunna hitta andra än funktionärer i de politiska partierna eller dem närstående organisationer? Nu kunde väl någon från Svenska kyrkan ges möjlighet? Varför inte utse någon vältalig teolog; för en gångs skull? Det lär ju finnas en och annan sådan. De talar sällan om hur duktiga de är, eftersom det länge varit betraktat som ytterligt opassande i Svenska kyrkan att framhäva sig själv och sina meriter.
Fast risken är väl orimligt stor att man i alla fall valde någon kyrklig person med betydande partimeriter. Som om det vore den enda kvalifikation som behövdes?
Och vill man inte ha en teolog så kunde kanske en god jurist, förtrogen med lagen och det juridiska, bli en bra landshövding! Eller någon med akademiska meriter. Professor Lars Magnusson kanske?
Lennart Koskinen har några förslag. Han säger: Många ber mig att ta hand om detta, och jag har ibland också gjort det. Men jag vill egentligen inte ta jobbet från landshövdingen.
Stor social kompetens och goda språkkunskaper är avgörande, anser biskopen.
- Jag tycker nästa landshövding ska tala engelska, tyska och gärna ryska. Med all respekt för våra två senaste landshövdingar, men ingen av dem talade annat än skolengelska, och det låg dem i fatet.
Gotländska rötter
Han ser helst någon med gotländska rötter eller åtminstone goda kunskaper om Gotland. Och på frågan vem han helst ser som Marianne Samuelssons efterträdare kommer svaret snabbt.- Svenska Spels förre vd Meg Tivéus kan Gotland och har en internationell utblick. Detsamma gäller Inger Harlevi, som är extremt språkkunnig, kan företagandet och med stort internationellt kontaktnät, bland annat som vice ordförande i Hansan och polsk konsul.
Finansdepartementet och Mats Odell borde bli lite djärvare. Gå utanför den innersta kresten och ta en ordentlig titt utöver vårt avlånga land. Där finns många otroligt erfarna och duktiga människor som aldrig suttit i riksdagen eller haft uppdrag i stat eller partier, men som ändå har stora kontaktnät och nödvändiga kvalifikationer.
Alla loppmarknader har stängt
Loppisrundor tillhör sommarnöjet. Gång på gång kör vi av vägen, ja inte av vägen, men vi svänger av in på vägar och stigar dit där det är skyltat. Och väl framme efter flera kilometer i oländig terräng har någon vid sitt radhus eller torp satt upp en liten skylt. En minimalistisk svårupptäckt skylt som undanglidande ber om ursäkt för att den är så obetydlig: STÄNGT!
Då tänker man att det borde vara förbjudet ochj straffbart att sätta upp skyltar som inte redan vid vögen ger besked. Inga fler pilar, som lovar vad de inte håller, och visar väg till små tillfälliga loppisar. De är i alla fall mestadels stängda. Och md all säkerhet finns det grannar som stirrar ilsket på bilmarodörerna som parkerat. Och som kliver ur för att undersöka om det bara är ett skämt att loppisen är stängd. Men skämtlynne saknas ideligen.
Sällan är glädjen särkilt mycket större om loppisen råkar vara öppen. Den innehåller ändå bara svårt begagnade mattor med bortnött frans, maskinvävd och inte handknuten. Trötta Barbiedockor med utslitet hår, kantstötta leksaker och trasiga tillbringare. Ljusstakar i gips och cd-skivor som inte står ut med sig själva. Och en bokhylla med enfaldiga böcker som man behöver handskar för att röra vid. Inte bara second hand utan si så där eighteenth hand.
Mitt i denna röra står jag uppgivet och undrar var Skansenglasen gömts undan? Och råkar det finnas ett grönt spräckligt glas har någon textat en skylt som bedrägligt påstår att dessa massproducerade Åhlénsglas skulle vara handblåsta på Skansen av Ture Berglund. Och var finns de åldriga vykortsfynden eller tallrikarna med skånska slott på? Var finns Gotlandsgrafiken, Forsethtavlorna och brickorna med kungaparet på? Och skulle där finnas en raritet som man sökt efter länge - då kan man vara säker på att den i 9,8 fall av 10 har fått ett överpris som inte ens antikaffärerna skulle våga sig på. Varfölr håller man på. Jag letar fynd på, loppis, ergo finns jag!
Ändå. Det är som med lotterier och tipset. Nästa gång kanske...? En ny dag kommer med nya förhoppningar. Skam den som ger sig.
Då tänker man att det borde vara förbjudet ochj straffbart att sätta upp skyltar som inte redan vid vögen ger besked. Inga fler pilar, som lovar vad de inte håller, och visar väg till små tillfälliga loppisar. De är i alla fall mestadels stängda. Och md all säkerhet finns det grannar som stirrar ilsket på bilmarodörerna som parkerat. Och som kliver ur för att undersöka om det bara är ett skämt att loppisen är stängd. Men skämtlynne saknas ideligen.
Sällan är glädjen särkilt mycket större om loppisen råkar vara öppen. Den innehåller ändå bara svårt begagnade mattor med bortnött frans, maskinvävd och inte handknuten. Trötta Barbiedockor med utslitet hår, kantstötta leksaker och trasiga tillbringare. Ljusstakar i gips och cd-skivor som inte står ut med sig själva. Och en bokhylla med enfaldiga böcker som man behöver handskar för att röra vid. Inte bara second hand utan si så där eighteenth hand.
Mitt i denna röra står jag uppgivet och undrar var Skansenglasen gömts undan? Och råkar det finnas ett grönt spräckligt glas har någon textat en skylt som bedrägligt påstår att dessa massproducerade Åhlénsglas skulle vara handblåsta på Skansen av Ture Berglund. Och var finns de åldriga vykortsfynden eller tallrikarna med skånska slott på? Var finns Gotlandsgrafiken, Forsethtavlorna och brickorna med kungaparet på? Och skulle där finnas en raritet som man sökt efter länge - då kan man vara säker på att den i 9,8 fall av 10 har fått ett överpris som inte ens antikaffärerna skulle våga sig på. Varfölr håller man på. Jag letar fynd på, loppis, ergo finns jag!
Ändå. Det är som med lotterier och tipset. Nästa gång kanske...? En ny dag kommer med nya förhoppningar. Skam den som ger sig.
04 augusti 2009
Strandnära sjötomt
Som nybliven kolonist har bestyren på kolonilotten tornat upp sig. Men med förnuft och känsla har viljan att jämföra med grannar minskat. Man kan inte på några månader förvandla vildvuxen mark till prunkande örtagård. Det måste få ta tid. En nyttig insikt i den tid när det mesta ska ske pronto!
Icke desto mindre finns det saker som bara måste göras. Den nyplanterade häckens bädd behöver avgränsas mot grusgången. De gamla grönmålade plankorna hade murknat och föll sönder när man rörde vid dem. Nu har de varit avlägsnade i månader och något måste ersätta dem. Annars flyr snart ogräset ut på allmän plats, och så kan man inte ha det. Virkesjakten börjar denna vecka. Och det blir nog inte halva rundstavar på rulle, en omåttligt populär kant- och gränssättare. För att klara påfrestningarna lär mer kraftfulla doningar behövas. Något slags impregnerat virke krävs för att motstå väder och vind. Och vatten...
När det regnade som värst tidigare i sommar, visade det sig att vi för första gången i livet lyckats få en sjönära tomt. Gången mellan den egna och grannens lott låg helt under vatten. En och en halv decimeter djupt. Tusentals liter pumpades bort innan vi åter hade fått en alldeles alldaglig kolonilott. På lagom avstånd från Svartån. Men under några dagar hade vi fått tillstånd att vara mer än strandnära. Så sjönära var vi att gränsen mellan land och vatten suddades ut. Potatisen drunknade. Men bondbönorna klarade sig.
Belöningen är att slå sig ner i skugga under äppelträd för att bara njuta av en kopp kaffe och stillhetens humla som surrar kring lavendeln.
Icke desto mindre finns det saker som bara måste göras. Den nyplanterade häckens bädd behöver avgränsas mot grusgången. De gamla grönmålade plankorna hade murknat och föll sönder när man rörde vid dem. Nu har de varit avlägsnade i månader och något måste ersätta dem. Annars flyr snart ogräset ut på allmän plats, och så kan man inte ha det. Virkesjakten börjar denna vecka. Och det blir nog inte halva rundstavar på rulle, en omåttligt populär kant- och gränssättare. För att klara påfrestningarna lär mer kraftfulla doningar behövas. Något slags impregnerat virke krävs för att motstå väder och vind. Och vatten...
När det regnade som värst tidigare i sommar, visade det sig att vi för första gången i livet lyckats få en sjönära tomt. Gången mellan den egna och grannens lott låg helt under vatten. En och en halv decimeter djupt. Tusentals liter pumpades bort innan vi åter hade fått en alldeles alldaglig kolonilott. På lagom avstånd från Svartån. Men under några dagar hade vi fått tillstånd att vara mer än strandnära. Så sjönära var vi att gränsen mellan land och vatten suddades ut. Potatisen drunknade. Men bondbönorna klarade sig.
Belöningen är att slå sig ner i skugga under äppelträd för att bara njuta av en kopp kaffe och stillhetens humla som surrar kring lavendeln.
02 augusti 2009
Knaperstekta kantareller
Sommarskogen hägrar. Efter lunch några timmars stillsam promenad resulterar i flera liter kantareller. De står i kluster. Samlade. Vackert ljusgula likt björklöven som just börjat falla. Enda bekymmret är myggorna. De förmörkar solen. Viner runt öronen som spelade någon på såg.Överallt små grodor som hoppar för att gömma sig i närmaste vattensamling. Marken är uppfräst över hövan. Sönderbökad och uppvält. Vildsvinens armé har gått fram och förvandlat en pastoral idyll till ett slagfält.
För ett ögonblick förloras koncentrationen. Var är vi? Flashback till barndomens skogar. Vem kan man söka trygghet hos? Vem håller man i handen när det blir farligt? Kolla signalerna: solen, ungefärliga väderstreck, raviner, vattendrag, kullfallna träd, fall, avlägset trafikljud. I fjärran hundskall från området där man tränar jakthundar på godset. Snart är vi åter på spåret i sjumilaskogen och kommer hem för att sova i egna sängar. Pris vare ära!
Vi köper lite mjölk i det stora varuhuset. Kommer ihåg att parkera vid nyckelpigan. Ja, man har markerat raderna med dagisbilder. Och det är bara att välja sin favorit så slipper man kilometerlånga promenader i sökandet efter bilen.
Hemma igen. Klappar katten som kråmar sig på hallmattan. Därefter: knaperstekta kantareller på ungsgrillade flundror! Kan det bli bättre? Knappast!
01 augusti 2009
Barn eller vuxen?
Under en visning av Wrangels förnämliga slott Skokloster vid Mälaren, inte långt från Sigtuna, får man bese ett stort antal barnporträtt. Barnadödligheten var förr mycket stor. Men det fanns överlevare förstod vi som vandrade runt i slottets gemak. Guiden påpekade nämligen att: Flera av barnen överlevde vuxen ålder!
Kyrkan sponsrar politiska partier
De politiska partiernas styrning av Svenska kyrkan blir för varje år allt svårare att fördra. Ett antal argument kan anföras emot - men få för den gällande normen.
Partierna respekterar inte sina egna beslut. I kyrkomötet kan man ha en hållning och stå bakom bekännelser. Där företräder partiet den kristna tron i lutherdomens form. Men så snart kyrkomötets portar stängs blir partierna neutrala.
Partiernas makt i Svenska kyrkan innebär att partimedlemsskap blivit ett valkriterium för att kunna vara med och påverka kyrkans ställningstaganden. Till och med de flesta präster som sitter i kyrkomötet gör det därför att de är partimedlemmar inte för att de är det Heliga Gudsordets tjänare. Även om det också finns grupper som arbetar utanför partipolitiken (Posk, Frimodig Kyrka m fl) är 4/5-delar av kyrkomötet politiskt och bygger på partier.
Partimakten innebär också att icke kyrkomedlemmar får ett stort inflytande över Svenska kyrkan via sina partiorganisationer. Därför kan t ex Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt fortsatt ha ett enormt inflytande över den kyrka de inte tillhör! Deras olika uttalanden om kyrkopolitik bekräftar den slutsatsen.
Svenska kyrkan betalar partiernas valrörelser och kampanjer genom generöst stöd till nomineringsgrupperna (huvudsakligen partier) och mandatstöd. I år avsätter kyrkan centralt drygt 12 miljoner för detta ändamål eftersom det är valår. Men ingen har undersökt hur omfattande och starkt detta ekonomiska band mellan kyrkan och partipolitiken egentligen är.
Att politiska partier enbart vill styra Svenska kyrkan och inte andra betydande trossamfund, som Stockholms katolska stift, Svenska missionskyrkan eller Pingströrelsen , innebär en särbehandling. Och inte heller styr man andra religioner, som ett starkt växande Islam i Sverige, vilket också innebär att man i praktiken inte förhåller sig neutral utan särbehandlar Svenska kyrkan. I detta fall för att kontrollera den så att den inte blir en hämmande faktor i det svenska samhällsbygget. Men med ett starkt växande Islam blir det allt orimligare för partierna att upprätthålla denna kontroll.
Det finns fler tecken på att man vill ge Svenska kyrkan en roll som extra socialtjänst eller ett slags religionsparalply och t ex erbjuda muslimerna lokaler för sina sammankomster. Vilket naturligtvis de flesta muslimer artigt men bestämt kommer att avböja av integritetsskäl! Förslaget kommer senast från Helen Törnqvist (c) i en artikel i Aftonbladet. Vill man veta mer om hennes tankar besöker man hennes blogg. Hon tänker att alla band mellan kyrka och stat skall klippas, vilket borde betyda att partierna träder tillbaka. Men tills vidare vill hon förändra kyrkan utifrån begeppet öppenhet.
Öppenhet för allt och alla fungerar naturligtvis inte - eftersom man då också inkluderar det som vill undergäva och för alltid begrava kyrkans tro.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)