Vad är det vi ser?

Ett besök på Herrgårdsklint låter ana att även Gotland har haft år av oro och ofred. Här på öns östkust spanar man mot östersjö och fjärran riken. Men man har härifrån även haft uppsikt över grannskapet.

Nästgårds till den mera namnkunniga Torsburgen bär också denna klint resterna av en gammal fornborg. Man är inte alldeles säker på fornborgarnas uppgift och betydelse. Numera återstår endast vallar av sten på den högt belägna platån.

Länsstyrelsen på Gotland anger:

På Herrgårdsklint ligger en fornborg. Av Gotlands ca 100 fornborgar, ligger de flesta på flat mark, men ett 30-tal ligger, som denna, uppe på klintar. Fornborgarnas funktion är oklar. De få gotländska fornborgar som har undersökts verkar ha byggts och använts under tiden kring Kristi födelse, under vikingatid och in i medeltid. En fornborg behöver inte alltid vara anlagd för försvar. Det kan ha funnits andra anledningar att inhägna ett område på liknande sätt. Fornborgar längs kusten och på höjder längre in i land har dock i sen tid använts för försvar, varför de även tidigare bör ha använts så. Med rök och eld – och troligen också ljud – kunde man snabbt varna och samla folket vid fara.  Varje setting skulle svara för sitt uppbåd.


Wikipedia sammanfattar fornborgarnas funktion:
Följande anses vara fornborgarnas olika funktioner:

• Tillflykt, det vill säga som en tillfällig hemvist dit den kringboende befolkningen flydde i orostider.
• Försvar, med eller utan permanent boende, en fast försvarspunkt som krävde kontinuerliga arbetsinsatser och större underhåll.
• Bevakningspostering, utmed en transportled i syfte att skydda eller beskatta handel och resande.
• Härläger, som en truppförläggning efter romersk modell.

Man kan under alla omständigheter vara säker på fördelarna med högt belägna skydd. Uppe från höjden kunde man upptäcka fara om det så var mänskliga fiender eller brand som hotade. Självklart leds tankarna till från vilka höjder man/vi nuförtiden avspanar omvärlden för att kunna signalera ofärd och hot.

Vad är det då vi ser? Vid en sådan omvärldsspaning och - scanning? Upptäcker vi enbart det vi är predisponerade för och beredda på? Än svårare lär det vara att upptäcka det man själv är en del av. Så tänker jag en sommardag uppe på Herrgårdsklint. Dit tar man sig inte om man inte kan klättra som en benget? Eller var det stenget? Även spaning har sina tvingande förutsättningar...

Bäst vi aktar oss!

En brygga eller bro förenar Kristi förklaringsdag, där Jesus kan ses i stor härlighet och starka ljusfenomen, med 8 söndagen efter Trefaldighet med sitt budskap om andlig klarsyn. Att se Jesus som han är och att se människor som de är, särskilt de storordens domptörer med stora anspråk på att tala med större auktoritet än andra.

De falska profeterna vi ska akta oss för ger sig ut för något de inte är. De stoltserar med lånta fjädrar, med en gudomlig sanktion de inte har. De talar med granna och pråliga ord - men det är vad de åstadkommer som visar vilka de verkligen är. Sanningen är praktisk, visar sig i konsekvenser. Sanningen är enligt detta sätt att se inte verbal och kan därför inte enbart och enkelt mätas i logik och argumentation.

De falska profeterna ska vi inte i första hand peka ut - utan förr akta oss för. Att de finns verkar Jesus och bibelordet helt på det klara med. Lite jobbigt? Svårt? Javisst. Bäst vi tar oss i akt!

Religion är faktiskt bra för dig

Mitt i sommaren lär inte så många surfa runt och kolla hänvisningar och länkar. Till ett blogginlägg på dagens kyrka. Men någon har faktiskt tagit sig tiden att läsa Mark Vernons artikel i The Tablet om Varför religion är bra för dig (Why religion is good for you).

Låt mig få försöka reta lusten att trots allt leta fram artikeln på nätet. Här något av vad man kan finna i sagda artikel. Vernon menar att så gott som all trosutövning har positiva effekter på människors liv. Risken att man hämningslöst kommer att dricka alkohol eller använda droger minskar påtagligt om man går i kyrkan, i synagogan eller moskén. Man blir mindre benägen att begå brott, skilja sig, ta sitt liv eller lida av depressioner. Förmodligen har man bättre hälsa och kommer att leva längre, hävdar Mark Vernon.

Det finns ett ämne inom psykologin som benämns lyckovetenskap (science of happiness). Martin Seligman som ”satt positiv psykologi på kartan” har visat att detta att inte ha en tro påverkar människors lycka mycket negativt.

Resten av artikel plockar fram olika sidor hos religionen som har goda effekter. Ta bara detta med bud och förbud. Något man ofta kritiserat religionerna för – samtidigt ger sådana regler stadga åt normer och en inriktning för människors värderingar. En väg stakas ut.

I slutet av sitt bidrag i The Tablet diskuterar Vernon olika försök att suga ut det gottaste ur religionen utan att behöva bli eller vara religiös. En slags Religion för ateister som Alain de Botton försökt formulera. Det man missar då är att religion verkar förvandlande och nästan som i distraktion för sidoeffekter som vänlighet och gemenskap.

Till slut betonas att religion inte har som syfte att göra människor lyckliga utan målet är att lära känn Gud! Tänk om det är så att mänskligt välbefinnande faktiskt har något med Gud att göra, antyder den avrundande slutklämmen...

Religion är himmelskt bra

Råkar bläddra i ett vårnummer av den engelska katolska tidningen The Tablet. Finner där en artikel av Mark Vernon om religionens positiva effekter. Med insiktens ibland smärtsamma aha-upplevelser infinner sig tanken att en sådan tidningsartikel vet jag knappt när jag har läst på hjältars och vikingars tungomål.

Många av oss har lagt sig lägre än lågt. Det är inte riktigt på modet att berömmande tala eller skriva om allt det goda som tros- och religionsutövning ger. Troshumanisterna utöver världen ser med sina glasögon uteslutande det sämsta. Något som man oftast skyndar sig att generalisera till signifikativt för all religion: vidskeplighet, vetenskapsfienlighet, konfliktorsakande, vanföreställningar, övergrepp, moraliserande och mot mänskliga rättigheter.

När Svenska kyrkan förlorar medlemmar kommer det propåer om att formulera allt mn få för sina pengar. Det goda kyrkan gör. Kanske skulle man ha modet (!) att gå flera steg längre och understryka att det kyrkan verkligen finns till för är att leva och erbjuda trons liv, att dela med sig av den innersida, det centrum, där Kristus kommer oss till mötes?! 

Vem betonar annars någonsin bönens läkande effekt, viljan till uppoffringar för dem som lider nöd, solidaritetsarbetet, välbefinnande, gemenskap, kamp mot förtryck, generationsöverskridande, det goda medborgarskapet i jordiskt och himmelska sammanhang och mycket mycket mera?

Tro och religion är något fantastiskt, något mycket gott, något omistligt för dem som är aktiva. Och för det samhälle där kyrkans församlingar lever och verkar.

NOD en nödvändig tidskrift

Teologiska högskolan i Örebro, med rötter i Örebromissionen, är en ambitiös skola. Med nyfikna och aktiva lärare. Man håller sig till och med med en egen kulturtidskrift med fokus på tro, kultur och samhälle! Inte ens Vår Lösen klarade att överleva dålig ekonomi och vacklande läsarintresse, tidskriften finns inte kvar (läs gärna Lars Westerbergs inlägg från 1997 i OBS - kulturkvarten). Sista numret kom är 2000 - och så gav man sig i Örebro år 2004 på att starta en ny tidning! Inte alldeles olik Vår Lösen, som under många decennier gav viktiga bidrag i diskussionen om samhälle och tro, är denna kulturtidskrift.

Idag är naturligtvis även Signum nödvändig att ha. Där finns ovärderliga artiklar för den teologiskt och kulturellt intresserade och engagerade. Men NOD, som tidskriften från Örebro heter, är en intressant och läsvärd "nykomling".

NOD har på många håll fått fina recensioner. Blivit uppskattad även på landets kultursidor just för sin vidsynthet och öppenhet. Man har en redaktion som inte skyggar för laddade och svåra ämnen. Man kan verkligen kalla NOD för en nödvändig tidskrift.

Den som inte läst tidningen borde ta sig till närmaste bibliotek. För att läsa NOD. Eller besöka NOD på nätet.

Det senaste numret handlar om frikyrkan. Själv fick jag bidra till detta nummer med några enkla synpunkter på överströmningen från frikyrkorna till Svenska kyrkan, särskilt med tanke ett nyvaknat frikyrkligt intresse för högmässan.

Tomatsemester på ett kulinariskt Gotland

När släktingens bil dök upp vid vårt sommarkapell blev vi både glada och konfunderade. Glada för att hon äntligen kom. Konfunderade därför att ur bilen lyftes en gigantisk balkonglåda. Fylld med tomatplantor! Naturligtvis var de välkomna, men de var inte menade som komma-och-hälsa-på-present. Sådana medfördes också i uppskattad mängd. Men nej, tomaterna var ett bevattningsuppdrag som skulle utföras även under semesterresan.

Till underligheten hörda att även tomatväxternas ägarfamilj befann sig i sagda kapell. Möjligen var förhoppningen att de små gröna karten skulle ta ett glädjeskutt i sin utveckling över att ha fått komma till Gotland. Och att de skulle rodna av den varma lyckan i att ha få återse sin familj. Då kanske någon enkel somrig måltid hade kunnat förgyllas av nymogna, och självfallet solvarma, tomater. Sådana ätes nämligen ofta just på denna ö i det vilda baltiska innanhavet: Östersjön.

Men nu har veckan gått. Inga rodnande frukter skymtas i bladverket. Om en stund packas växtligheten in i bilen. För att återvända till fastlandet. Tomaternas semester är över. De blir avvinkade av tomathusse och -matte med tillhörande telningar.

Det dröjer inte så länge förrän plantorna hemkomna kan börja berätta för grannarnas tomater. Ni vet, vi åkte till Gotland på semester. Vi hade så trevligt med sol, värme och lagom ljummen nederbörd. Var har ni varit? Och de får svaret med harklingar och hummanden. Äsch, i år kom vi oss inte för... nej vi kom inte iväg någonstans. Men någon måste ju vara hemma och sköta om allting. Och så är vi ju så rotade här i den Uppländska myllan. Liksom.

När de för dagen gröna tomaterna, röda och fullmatade, en dag skall förtäras, kan alla, som då får pröva på och njuta, smacka lite extra ljudligt och säga: visst känner man smaken av ett solbegjutet kulinariskt Gotland, ändå!

Varför tiger så många?

Vad bråkar Ni för? Ni är ju ena fullfjädrade splittrare! Ingen vill ha söndring eller själviska lösningar. Jag såg förvånad på personen. Hon var ilsken och arg. På mig. På församlingarna som ville bevara och öka sitt självbestämmande. Jag försökte svara lugnt. Det är ju ditt sätt att beskriva ett skeende. Tänk för en stund att det ur mitt perspektiv ser annorlunda ut. Personen såg förvånad ut. Och jag förstod att hon tänkte att sanningen är bara en. Och att hon var fullständigt övertygad om att hon minsann hade rätt. Helt och fullt.

Splittring kallar du en lösning med självstyrande församlingar. Är det verkligen rimligt att kalla en stärkt lokal demokrati för splittring? Detta att församlingsmedlemmarna får rösta fram sitt eget kyrkoråd och att församlingen vaskar fram sin egen kyrkoherde, hur kan det kallas splittring?

Jag såg forskande på personen. Och fortsatte bestämt. Den modell du föredrar är en där alla församlingar föses samman och massor av förtroendevalda får respass. Församlingarna förlorar sitt direkta inflytande över sin egen verksamhet! Dessutom betyder det en ökad maktkoncentration, sa jag.  Man lägger oacceptabelt mycket makt i ett fåtal händer. Dessutom tvingas man omdefiniera kyrkoherderollen! Än så länge har man inte tillfredsställande presenterat och diskuterat den nya församlingssynen och dess teologi. Risken är den faktiskt inte finns. Än. Inte ens i utspädd form. Om den alls kommer lär den tas fram för att rättfärdiga ett byråkratiskt organisationsförslag. Nu vände jag mig direkt till henne. Och du snackar om splittring! Kom igen! Är det inte förslag som tvingar isär oss som ska kallas splittrande?!

Jag tystnade. Personen verkade alldeles chockerad över mitt känslosamma försvar. I mig värkte en hel hoper undringar. Var håller kyrkosynsmänniskorna hus? Var är församlingsteologerna? Kan biskoparna verkligen gilla detta? Är tiden så ur led? Varför är det så tyst?

Ficklampa med vev

Under åskvädret häromnatten sprang skorstenen läck. En våning ner började det rinna vatten direkt ur taket. Som om ett källsprång brutit fram, flödat över. Surrealistisk värre. Strömmen hade gått. Himlen lystes upp som av dubbla nyårsfyrverkerier gånger sju. Ljust mest hela tiden. Och dunder och brak. Som tur var hade vi nyligen besökt Almedalen och i ett tält med reklam för elbilar fått minimala små ficklampor. Med vev!

Där i natten försökte vi lokalisera det plaskande vattnet. Med flackande ficklampsljus och himlens eldkvastar därtill. Dagen efter tillkallades hjälp. Som tur var fanns det plåtslagare som inte tagit industrisemester! Som genast kom och tätade fogar. Och lugnade oss. Det mesta av vattnet hade nog blåst in i skorstenen! Men några bågar som är bra både mot kajor och vatten kanske skulle kunna göra nytta. I framtiden. Om vädret tänker kasta sig över huset. Igen.

Det är så tyst

De som önskar storpastorat ligger just nu oerhört lågt. De behöver inte ens argumentera för sitt alternativ. Sitter de bara still i båten ordnar kyrkomötet så att de får sin vilja fram. Och så länge det finns en majoritet i en stiftsstyrelser för stordrift, och som i Örebro en tvångslösning, behöver de ju inte göra, eller säga, ett dugg! Tyst det är i huset...

De församlingar som tror att de kan sitta i orubbat bo i storpastoraten lär få ett bryskt uppvaknande. De tidigare subventionerna till församlingar med få medlemmar och små intäkter lär inte hålla på så länge. Alla förändringar förfogar ju ett litet fåtal personer över och de lär befinna sig på stort och betryggande avstånd från dessa församlingars verklighet. Trenden blir med all säkerhet att satsa på det som bär sig. På det populära och framgångsrika. Vad har man då att sätta emot i de sammanhang som bara till namnet får vara församlingar?

Avslutningsvis ännu en tanke om Svenska kyrkans nuvarande strukturer. Kyrkoordningens paragrafer om utträde ur och upplösning av en samfällighet är inte beslutade och insatta av dekorativa skäl. För att piffa upp kyrkans regelbok. Eller för att man ska drömma om hur det hade kunnat vara. De finns där av sakliga skäl: det ska faktiskt gå att lämna en samfällighet! Även om det vållar arbete och nytänkande!

Konsten att sätta samman en garderob

Leveransen var aviserad att komma mellan klockan 16 och 21. Klockan åtta skulle vi egentligen gått på en kyrklig avtackning av en långvarig entusiast - men först klockan 20.45 dök lastbilen upp på gårdsplanen. Två 75 kilos paket bars in av tjänstvilliga fraktare. Förmodligen tyngdlyftare. Även om den ene nyligen hade brutit bägge armlederna i markerna under ett motorcrossäventyr. Nu rehabiliterade han sig med hjälp av paketlyft.

Hela natten vilade de stora bruna bjässarna på golvet bredvid sängen. Som gamla troll ruvade de ödesmättat. När gryningen kom kunde jag inte hålla mig längre. Fram med sax, kniv, hammare och skruvmejslar. Här skulle snickras a la IKEA. Ett stycke jättegarderob hade anlänt och väntade ivrigt på att bli luftad. Och sammansatt.

Handledningen innehöll som vanligt ingen text. Jag kände mig som icke läskunnig. Bildligt illiterat. Kunde för mitt liv inte avkoda en del illustrationer. Men faran är till för att komma först till kvarn. Så med organisatorisk noggrannhet räknades alla bifogade muttrar, skruvar, konstiga pryttlar och beslag. En sådan anhopning av metalldetaljer har jag aldrig tillförne skådat. Men i läckra små högar tornade de snart upp sig. Bestod garderoben i själva verket av mestadels metall? En transformer? Som tappat förmågan och behöver människans bistånd...

Den första halvtimmen monterade jag tre beslag, slog i träplugg med frenesi, och letade efter rätt nummer på skruvarna. Ena väggen skulle förenas med garderobens bottenplatta. Det gick hjälpligt, men glipade inte ena hörnet och doldes inte ett hål till hälften? Jag jagade bort oron och gick raskt vidare till en mittensektion. Den som också skulle ha beslag och andra attiraljer fastspikade samt små plaspluppar ihamrade. När jag var klar med den tredje sidan, den andra yttervägen så att säga, grep mig den kranka blekheten. Häftigt drog jag efter andan. Det stämde inte. Något var fel.

Jag fick göra om. Arbeta baklänges. Demontera nästan allt jag hittills åstadkommit. Vilken tur att jag inte höll på att konstruera en ny organisationsplan för ett stort trossamfund. Eller arbetade som kirurg. Tre timmar senare var det dags att resa underverket på skakiga fötter. Både egna och garderobens. Vem vill bli trampad på? Hastiga lyft för att få loss extremiteterna. Kolossen verkade gravt ovillig att stå. Monstret skevade och svajade hotfullt. Snabbt fick jag montera fästen och gångjärn på blivande dörrar. Tre stycken dörrar gånger tre fästen för att vara nogräknad. De skulle hängas och jag försökte måtta och häkta fast samtidigt. Stabiliteten ökade. Vägen dit var svår men inte omöjlig.

Nu står den i hörnet, garderoben, och surar. Något hänger fortfarande oroväckande snett. Men jag bryr mig inte. Jag tror den hämnas eftersom jag svurit så hemskt. Ja med små utbytesord som järnspik och sakramentskade kombinerat med gutturala avgrundsvrål. Skadorna var lätträknade. En stor blåsa på skruvmejselshanden. En nästan bruten tå som stötts i en sänggavel. En spik som jag trampat på för att se om den var vass och dög något till. Vilket den gjorde.

Min beundran för snickare har rasat i höjden, som det heter nu för tiden. Peakat. Slagit genom taket. Med mera och så vidare. Även möbelsammansättare har min beundran. Det är en konst att å rätt sätt foga samman det som ska höra ihop. Själv sitter jag stukad och ödmjuk på sängkanten. Och undrar om jag törs hänga in något klädesplagg i vidundret?

Om man vill...

Till den 14 september har församlingarna i Örebro möjlighet att lämna sina remissvar på stiftsstyrelsens ”förslag” att göra ett enda storpastorat av de församlingar som tillhör Örebro kyrkliga samfällighet: Almby, Längbro, Nikolai, Adolfsberg, Mosjö-Täby, Mikael, Edsberg och Olaus Petri.


Vill man läsa stiftsstyrelsens material finner man länkarna här. Läsningen anbefalles varmt eftersom det visar vad många fler än församlingarna i Örebro har att vänta

Ett skäl som används i stiftstyrelsens katalog av skäl är att man kan ett pastorat blir enklare och mera realistiskt om man vill undvika organisatoriskt merarbete och ekonomisk osäkerhet. Vad betyder organisatoriskt merarbete? Det är väl allt det som sker därför att inte hela Sverige gjorts till en enda församling? Varje självständig församling behöver ju sin egen administration. Är inte det själva demokratins grundval – att man äger rätt att organisera sig i mindre enheter? När Lekebergs kommun bildades blev det självfallet organisatoriskt merarbete. Det krävdes ju en ny kommunal förvaltning. För att församlingarna i Örebro varit med i en samfällighet för att, med de förutsättningar som rådde då, göra en smidig organisation möjlig – så görs det nu till ett hinder! Den ”demokratiska folkyrkans” möjlighet till självständiga församlingar blir nu ett argument mot vår självständighet – om vi får vår självständighet kommer det att leda till organisatoriskt merarbete. Argumentet kan naturligtvis användas mot alla små församlingar. Risken är överhängande att nästa gång ryker deras självständighet, deras kyrkoråd och deras kyrkoherdar! De betydligt mindre och självständiga församlingarnas existens utöver landet vilar ju på den egenförvaltning lokal demokrati förutsätter, det stiftsstyrelsen övertalande kallar organisatoriskt merarbete. Som bör undvikas.

Påståendet om att det skulle bli ekonomisk osäkerhet i Örebro faller ju på sin egen orimlighet. En förmögenhet på ungefär 300 miljoner (beroende på hur man räknar) skulle fördelas på de ingående församlingarna och därmed ge dem ett ekonomiskt försteg framför alla självständiga församlingar i motsvarande storlekar. Även om kyrkoavgiften och begravningsavgiften skulle höjas marginellt skulle nivåerna i Örebro ändå ligga under vad de flesta andra tar ut! Så argumentet om ekonomisk osäkerhet är konstruerat och saknar verklighetsunderlag!

Det saknas lokala förslag till andra lösningar påtalar stiftsstyrelsen. Att Olaus Petri begärt utredningshjälp för att utveckla sådana planer har man struntat i. Att samfälligheten i Örebo inte velat lägga krut på att arbeta fram en bra model för shsjälvständiga församlingar borde inte vara så svårt att förstå. Det som faktiskt saknas helt är något material om vad som skulle hända om det blev ett storpastorat. Innan kyrkomötet ens fattas sitt beslut om sådana konstruktioner vet stiftsstyrelsen alltså att det blir enklare och bättre.

Det som finns är några oerhört bristfälliga utredningar inom samfälligheten om vad som skulle hända om församlingarna var och en skulle ha en egen förvaltning. Resultatet blev självklart att antalet administrativa tjänster skulle öka och kostnaderna därmed stiga. Men - man har nogsamt undvikit att väga in vilka följder en samverkan mellan självständiga församlingar skulle få. Och materialet som beskriver konsekvenserna för begravningsverksamheten är mycket spännande. Begravningsavgiften skulle då höjas drastiskt just i den församling där den största kyrkogården och krematoriet ligger, dvs i Olaus Petri. Men kyrkogårdschefen har i samtal med stadens nuvarande kyrkoherdar medgivit att man naturligtvis kan räkna på helt andra sätt. Om man vill!