När släktingens bil dök upp vid vårt sommarkapell blev vi både glada och konfunderade. Glada för att hon äntligen kom. Konfunderade därför att ur bilen lyftes en gigantisk balkonglåda. Fylld med tomatplantor! Naturligtvis var de välkomna, men de var inte menade som komma-och-hälsa-på-present. Sådana medfördes också i uppskattad mängd. Men nej, tomaterna var ett bevattningsuppdrag som skulle utföras även under semesterresan.
Till underligheten hörda att även tomatväxternas ägarfamilj befann sig i sagda kapell. Möjligen var förhoppningen att de små gröna karten skulle ta ett glädjeskutt i sin utveckling över att ha fått komma till Gotland. Och att de skulle rodna av den varma lyckan i att ha få återse sin familj. Då kanske någon enkel somrig måltid hade kunnat förgyllas av nymogna, och självfallet solvarma, tomater. Sådana ätes nämligen ofta just på denna ö i det vilda baltiska innanhavet: Östersjön.
Men nu har veckan gått. Inga rodnande frukter skymtas i bladverket. Om en stund packas växtligheten in i bilen. För att återvända till fastlandet. Tomaternas semester är över. De blir avvinkade av tomathusse och -matte med tillhörande telningar.
Det dröjer inte så länge förrän plantorna hemkomna kan börja berätta för grannarnas tomater. Ni vet, vi åkte till Gotland på semester. Vi hade så trevligt med sol, värme och lagom ljummen nederbörd. Var har ni varit? Och de får svaret med harklingar och hummanden. Äsch, i år kom vi oss inte för... nej vi kom inte iväg någonstans. Men någon måste ju vara hemma och sköta om allting. Och så är vi ju så rotade här i den Uppländska myllan. Liksom.
När de för dagen gröna tomaterna, röda och fullmatade, en dag skall förtäras, kan alla, som då får pröva på och njuta, smacka lite extra ljudligt och säga: visst känner man smaken av ett solbegjutet kulinariskt Gotland, ändå!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar