Hur kan vanliga unga män förvandlas till fanatiska frontsoldater

Radikalisering kallas processen som även leder ungdomar i Sverige från en tillvaro i ett relativt fredligt samhälle till att ta upp vapen och gå ut i krig. Detta ter sig obegripligt och som väntat söker man efter att förklara och förstå hur detta kan gå till- Vad får ungdomar, huvudsakligen unga män, att lämna familj och vänner här för att utan krigsvana och lång träning hamna vid fronten där?

Utanförskap, ekar det nu från dem som förväntas veta. Marginalisering och dålig integration leder till att man står utanför gemenskap och sammanhang och därmed löper man risken att dras in i de rörelser som vill skapa en statsbildning på islamismens grundvalar. I den processen spelar nätet en stor roll, sägs det. Morden som flitigt spritts via internet verkar dessutom som en magnet på dessa unga och ger dem impulser att söka sig till denna totalt annorlunda rörelse.

Men, har det invänts, om utanförskapet vore det främsta skälet finns det många unga som står ännu mycket mer utanför det etablerade och då borde löpa ännu större risk, men de  syns inta allas i dessa sammanhang. Det visar att det inte räcker med utanförskap som förklaring

Fler nödvändiga faktorer krävs, som att det måste finns en radikalt annorlunda och kompromisslös rörelse att ansluta sig till som på något sätt ändå går att hänföra till den egna traditionen och bakgrunden. Jag tror att det därtill behöver finnas personer som uppmuntrar och stöder, som underlättar och möjliggör en anslutning. Jag tror det därför att när det gäller religiösa sekter fungerar det oftast så, någon med egna erfarenheter eller kontakter blir vägvisare.

Sverige har under perioder skaffat sig kunskaper om politiska terrorgrupper som till exempel Röda arméfraktionen. Man har också studerat hur vissa av de religiösa sekterna arbetar, de som indoktrinerar och påverkar särskilt unga människor. Då stiftade man också bekantskap med avprogrammering och och andra metoder för att bryta sekters psykiska grepp och dominans. Så alldeles utan erfarenhet och kunskaper med relevans är man inte, även om det här gäller problem på en annan nivå.

En  annan faktor som man knappast talat om är upplevd meningslöshet, bristen på sammanhang och mening. Man tänker väl att det ingår i den stora påsen benämnd utanförskap. Men det är vad de religiösa sekterna varit duktiga på att erbjuda, ett syfte och en inriktning, en tankevärld som tycks göra världen svart-vitt begriplig, rationell i sin irrationalitet, och som därmed blir ett lockande alternativ.

De värden som vi sägs omhulda och hylla i vårt samhälle är demokrati och gemensamt ansvarstagande, t ex som för vård, skola och omsorg. Högst på belöningssystemens trappa sitter samtidigt framgångsfaktorer som pengar, ägodelar, berömmelse och makt. Att sådant inte lockar alla är ingen nyhet. Inte heller att ett sådant samhälle kan verka grått och oprofilerat och att det på det personliga planet ter sig något tomt och innehållslöst. Det sammanhang och den mening som de jihadistiska rörelserna erbjuder, och bristen på starka ideal och övertygelser som man kan uppleva i vårt samhälle, är därför underskattad som orsak när man vill förstå varför unga människor snabbt kan radikaliseras och förvandlas från ganska vanliga ungdomar till fanatiska krigare och frontsoldater.

Religioners förfärande kraft när det gäller makt över tanke och själ ska inte underskattas. De kan åstadkomma storverk i mänsklighetens tjänst men också, som vi ser exempel på, rasera allt vad humanism, mänskligt värde och kultur heter. Även om det som händer när unga människor blir övertygade militanta islamister kallas radikalisering har det ingenting med radikalitet att göra. Tvärt om...