Micael Grenholm skriver engagerat i tidningen Dagens debatt (21/4) om frikyrkans gudstjänst och tanken på mera liturgiska sammankomster. Han hävdar med anledning av en nyutkommen bok. Söndag: Gudstjänst i en ny tid (Libris) och författarnas debattartikel i dagen (14/4) följande:
Den lösning de föreslår är att frikyrkan ska våga omfamna mer av de historiska kyrkornas liturgi.
Det är en rätt dålig idé dock, eftersom liturgiska gudstjänster också är rätt enformiga, gudstjänstbesökarna är inte så delaktiga och i stället för att tänka på sökare ägnar sig de flesta historiska kyrkor knappt sig åt evangelisation alls, vilket gör att Svenska kyrkan exempelvis sjunker som en sten. Liturgiska gudstjänster är definitivt inget framgångsrecept.
Bättre vore om vi formar våra sammankomster efter Nya testamentets modell, eftersom det gick rätt så bra för urkyrkan: den växte explosionsartat, upplevde många under och tecken och utjämnade klyftor mellan rika och fattiga.
Även andra har i Dagen reagerat mot tanken på liturgiska gudstjänster, som om frikyrkans möten och gudstjänster vore alltigenom oliturgiska. Även den mest uppsluppna eller obundna gudstjänst har en ordning, även om den för det otränade ögat kan vara svår att upptäcka. Men där finns ofta läsning av Guds Ord, bön och tacksägelse, tillbedjan och lovsång, undervisning och förkunnelse, dop och nattvard (sakramentsförvaltning) och annat.
Micael Grenholm är snabb med slutsatserna. Liturgiska gudstjänster anser han är rätt enformiga och gudstjänstbesökarna inte så delaktiga. Vilket han kopplar till att sådana kyrkor knappast ägnar sig åt tänka på sökare eller åt evangelisation. Upplevelsen av enformighet delar han med alltför många även inom Svenska kyrkan. Tydlig och strikt form innebär inte med nödvändighet att det blir enformigt. Frågan är ju vad slags omväxling och variation som efterfrågas. Kyrkoårets växling och därmed Evangeliebokens ständigt förflyttade fokus förstås tydligen inte som förändring och variation. Inte heller den rika skatt av sakral musik och psalmer som oupphörligt kommer i nya kombinationer lyckas tydligen tvätta bort tråkstämpeln. En genomtänkt och väl utformad liturgi avvisas, mest för att den är oengagerande, enformig och utan delaktighet.
Tänker man så avslöjas att man knappast ägnat form och gudstjänstordning någon djupare tanke. Om allt ska vara omedelbart tillfredsställande och tilltalande har man stannat på ytplanet och grundligt missförstått eller aldrig lagt märke till gudstjänstens och eukaristins inneboende dramatiska möte och dialog med Gud. Vad måttet på delaktighet består av framgår inte. men jag tänker att det handlar om att man ska röra sig, stämma in i och själv upplåta sin röst. Att en rik liturgi innehåller och förutsätter aktivt deltagande är en självklarhet. Om det består av att bära kors och ljus, hjälpa folk till rätta, ta upp kollekt, be förbön, sjunga ett kyrie eller delta i körens insatser, lyfta psalmsången, ge församlingen röst och stämma eller allt detta och mer därtill behöver inte utvecklas här.
Vad vill man då ha? Oförutsägbarhet? Överraskning? Något nytt, nytt, nytt? Trevligt en stund, måhända. Men knappast grund för att bygga församling. Formbestämda och liturgiska gudstjänster frias ständigt över hela världen i de verkligt stora kristna kyrkorna. Då kanske man inte ska vara för snabb att dra ett streck över sådana gudstjänster, De kan visa sig vara mera livskraftiga och lockande än vad som framgår i vårt avlägsna och udda geografiska hörn. Man kan då tänka att utrymmet för delaktighet och dragningskraft kan gälla något helt annat...
27 april 2015
25 april 2015
Människovärdet och kristen tro
Allas lika värde vägs ofta mot nyttoaspekter. Människor som
kan bidra med något blir i praktiken bemötta som vore de mera värda än de som
inte kan. Så föds förenklade och svartvita påståenden om närande och tärande
människor. Som om människovärdet vore kopplat till prestation istället för
existens. Det är lätt att komma ihåg påståenden och talesätt som lyfter samma typ
av frågor: den som inte arbetar ska inte äta. Av var och en efter förmåga, åt
var och en efter behov.
Likavärdesprincipen kan göras oberoende av samhällssystem. I
ett land där människors värde är relativt lågt kan det ändå fungera, förutsatt
att man betraktar alla människors värde på samma vis. Det är först när människovärdet
blir hävdat som okränkbart eller oändligt som människors lika värde börjar
betyda något.
Därför är den kristna trons förankring av människovärdet i
Gud av sådan betydelse. Skapade till Guds avbild och upphöjda genom att Jesus
dog för ALLA människor. Denna fästpunkt utanför det människor råder över och
kontrollerar blir som en försäkring mot mänskligt godtycke. Och angrepp på
somliga personers värde och värdighet rymmer därför inslag av att göra människans
värde till något subjektivt, något föränderligt. Uppror mot Gud blir också ett
uppror mot människan och livet som något heligt.
24 april 2015
Tiggare och lika värde
Kan uppfattningen att alla människor har lika värde leda till att alla människor ska behandlas lika? Så kan det verka när man fundera på och argumenterar för likavärdesprincipen. När värdefrågan förblir en teoretisk och principiell hållning kan den verka enkel. Men när den ska tillämpas på olika nivåer, individ, grupp och samhällsnivå uppstår betydande problem att kunna fullfölja tanken på att alla ska behandlas lika. I själva verket behöver människor behandlas olika för att deras lika värde ska kunna bibehållas.
Två akutfall infinner sig på en mottagning. Den ena har en ytlig sårskada, den andre har en axel ur led. Sårskadan har inte ont men axeln vrider sig i plågor. Ytligt sett skulle ingen prioritering behöva göras. Båda kunde tas om hand med ungefär samma skyndsamhet. Men säg att man behövde behandla en i taget. Den som har svåra plågor ligger liksom före i prioriteringsordningen och kan därför komma att behöva skyndsam hjälp.
Men om man samtidigt visste att sårskadan är mycket infektionskänslig och därför inte kan vänta. Visst skulle man kunna ge axeln smärtstillande och börja behandlingen av sårskadan. Då kanske man får uppgift om att axeln om en liten stund är ett oerhört viktigt vittne i en rättegång där axeln bara måste infinna sig. Som en sista komplikation får behandlande läkare reda på att sårskadan dessutom har en svår blodsjukdom som gör snabb åtgärd till ett måste...
Enkelt vore att säga att alla ska ha skyndsam och adekvat behandling. Men i exemplet fästs uppmärksamheten på turordning och prioritering. Och pekar på att information är nödvändig för att kunna bedöma turordning. Lika värde omsatt i handling betyder alltså att man måste göra bedömningar och avvägningar utifrån olika medicinska, sociala, och skattningar av olika alternativs konsekvenser. Att handla utifrån att varje människa har lika värde i mer komplicerade fall och med många omständigheter kan göra bedömningarna intrikata.
Tar vi istället tiggarna utanför de många affärerna så finns en instinkt och en medmänsklig plikt att hjälp en människa som uppenbarligen befinner sig i någon slags nöd. Men när man samma dag har sett kanske 8 tiggare blir det svårare. Ska alla ha en slant? Lika mycket? Och hur ska deras påtagliga konkreta närvaro vägas mot den stora nöd som också ropar på en insats, men mera lågmält via en insamlingsorganisations post- eller bankgiro? Vad händer när mängder av rop på hjälp, från tiggaren, solidaritetsaktionen med bössinsamling, och annonser och direktreklam för mängder av insamlingar når en person? Hur kan då föreställningen om allas lika värde omsättas i handling?
Kanske kan man en vecka eller två tänka sig ge till allt man träffar på. Men när veckorna går? Och ännu fler vädjanden når fram. Blotta mängden av hjärtskärande rop kan avtrubba både vilja och förmåga att försöka fördela sitt givande. Det kan rent av bli så att den stora och mångfacetterade exponeringen av nöd leder till att man känner sig tvingad att avstå. Om man dessutom bär på tvivel om pengarna når fram eller kommer att användas för det ändamål som hävdas på de handtextade skyltarna framför en knäböjande tiggare eller i det på glansigt papper tryckta prospektet från insamlingsorganisationen?
En utväg kan då bli att man drar slutsatsen att lika värde inte har särskilt mycket med lika behandling att göra. Och att alla de som vill få generösa gåvor och bli medmänskligt bemötta inte får vad de önskar utan får det som jag till slut förmår...
Två akutfall infinner sig på en mottagning. Den ena har en ytlig sårskada, den andre har en axel ur led. Sårskadan har inte ont men axeln vrider sig i plågor. Ytligt sett skulle ingen prioritering behöva göras. Båda kunde tas om hand med ungefär samma skyndsamhet. Men säg att man behövde behandla en i taget. Den som har svåra plågor ligger liksom före i prioriteringsordningen och kan därför komma att behöva skyndsam hjälp.
Men om man samtidigt visste att sårskadan är mycket infektionskänslig och därför inte kan vänta. Visst skulle man kunna ge axeln smärtstillande och börja behandlingen av sårskadan. Då kanske man får uppgift om att axeln om en liten stund är ett oerhört viktigt vittne i en rättegång där axeln bara måste infinna sig. Som en sista komplikation får behandlande läkare reda på att sårskadan dessutom har en svår blodsjukdom som gör snabb åtgärd till ett måste...
Enkelt vore att säga att alla ska ha skyndsam och adekvat behandling. Men i exemplet fästs uppmärksamheten på turordning och prioritering. Och pekar på att information är nödvändig för att kunna bedöma turordning. Lika värde omsatt i handling betyder alltså att man måste göra bedömningar och avvägningar utifrån olika medicinska, sociala, och skattningar av olika alternativs konsekvenser. Att handla utifrån att varje människa har lika värde i mer komplicerade fall och med många omständigheter kan göra bedömningarna intrikata.
Tar vi istället tiggarna utanför de många affärerna så finns en instinkt och en medmänsklig plikt att hjälp en människa som uppenbarligen befinner sig i någon slags nöd. Men när man samma dag har sett kanske 8 tiggare blir det svårare. Ska alla ha en slant? Lika mycket? Och hur ska deras påtagliga konkreta närvaro vägas mot den stora nöd som också ropar på en insats, men mera lågmält via en insamlingsorganisations post- eller bankgiro? Vad händer när mängder av rop på hjälp, från tiggaren, solidaritetsaktionen med bössinsamling, och annonser och direktreklam för mängder av insamlingar når en person? Hur kan då föreställningen om allas lika värde omsättas i handling?
Kanske kan man en vecka eller två tänka sig ge till allt man träffar på. Men när veckorna går? Och ännu fler vädjanden når fram. Blotta mängden av hjärtskärande rop kan avtrubba både vilja och förmåga att försöka fördela sitt givande. Det kan rent av bli så att den stora och mångfacetterade exponeringen av nöd leder till att man känner sig tvingad att avstå. Om man dessutom bär på tvivel om pengarna når fram eller kommer att användas för det ändamål som hävdas på de handtextade skyltarna framför en knäböjande tiggare eller i det på glansigt papper tryckta prospektet från insamlingsorganisationen?
En utväg kan då bli att man drar slutsatsen att lika värde inte har särskilt mycket med lika behandling att göra. Och att alla de som vill få generösa gåvor och bli medmänskligt bemötta inte får vad de önskar utan får det som jag till slut förmår...
22 april 2015
Bättre att något lever än att allt dör
Två tankegångar kolliderar menas i en kommentar till gårdagens bloggpost om de dyrbara och förlustbringande gudstjänstbesökarna.Få gör att det blir färre gudstjänstbesökare. Det är det roligare att vara fler. Kommentaren avslutas på följande vis: Att då envisas med gudstjänster i alla kyrkor och med stort pådrag av personal är bara att sticka huvudet i sanden. Vad är det för fel med att försöka bygga upp något kring den kyrka där det kanske ändå funkar bäst?
Det är lätt att förstå lockelsen i att samlas på en plats. Den församling jag känner bäst, i en ganska stora stad, har under många år haft en sådan situation med endast en kyrka, stor och skön, med rejält stora lokaler i det intilliggande församlingshemmet. Att inte behöva splittra resurser har absolut varit en tillgång. Att bygga på och med det man faktiskt har är en sund tanke. Så varför inte låta sig nöja med det?
På många platser finns betydande och folkrika bostadsområden där församlingar haft en kontinuerlig kyrklig gudstjänstfirande gemenskap. En närvarande gemenskap som funnits och gjort avtryck i ett socialt sammanhang. Vad det är som gör att sådana gemenskaper vittrar sönder, är en viktig fråga.
Många borde vara frustrerade över en sådan återtågets utveckling. Särskilt som det knappast kan vara lagbundet att i områden med flera tusen innevånare så faller kyrkans grundbultar samman. Lika lite som det behöver vara så i glesbygd där uppslutningen kring och bindningarna till en bygdens egen kyrka förmodligen är den enskilt största gemensamma nämnaren befolkningen har. Om det hände på några få platser så kunde man kanske rycka på axlarna. Men när det tycks ske så gott som överallt?
Här behövs det både tålamod och analysförmåga. Uthållighet i att göra sådant som befrämjar samhörighet och gemenskap. Som att förtroendevalda och anställda själva är beredda att leva med i den lokal församlingens gemenskap och liv. Och att det finns både regelbundenhet och kontinuitet. Dessutom - kan det vara så att det finns något i församlingens arbetssätt som gör att man sänder en signal till den lokal gemenskapen att den ändå ingenting betyder. Förmedlas intrycket att den gemenskapen är obetydlig och ekonomiskt olönsam eftersom den är liten? De som i den lokala församlingen blir medvetna om sådana attityder från de som styr och leder löper risken att känna att omdömet om den betydelselösa gemenskapen inte bara gäller församlingen utan även dem som personer. Efter en tids konstgjord andning, inte sällan i form av karusellåkande präster som oregelbundet dimper ner för att genomföra en gudstjänst, så blir det omorganisation och centralisering.
Det är ovedersägligen bättre att något lever än att allt dör. Men om Svenska kyrkan är en av världens rikaste och mest personaltäta kyrkorna i världen, vore det underligt om man inte kunde utveckla arbetssätt som inbegriper en förståelse för hur man bygger och stärker en vital lokal församlingsgemenskap. Men då behövs också mer av urkyrkans tro, visshet och kraft. Det är något i Kristi kroppstanken som gör att de olika delarna har samma roll och betydelse för gemenskapen. Då blir det ganska fel om man av organisatoriska skäl opererar bort lemmar och inte förstår att det förändrar och påverkar hela kroppen.
Nej, mer av sådant som gör fattiga syndare till ett Guds folk: uthållighet i bönen, regelbundna samlingar och brödsbrytelse. Därtill behövs ödmjukhet och nästankärlek, till exempel några extramil i medmänniskans tjänst och säkerligen ett generöst överantvardande av skjortor.
Nej, mer av sådant som gör fattiga syndare till ett Guds folk: uthållighet i bönen, regelbundna samlingar och brödsbrytelse. Därtill behövs ödmjukhet och nästankärlek, till exempel några extramil i medmänniskans tjänst och säkerligen ett generöst överantvardande av skjortor.
21 april 2015
Gudstjänstbesöken som går med förlust
För ganska länge sedan, om än i modern tid, befann sig en länsteater i ekonomiskt bryderi. Som man gör inom verksamheter finansierade med offentliga medel, gjordes en ekonomisk kalkyl. För att slippa se underskotten växa och obeståndet bli etter värre fattades ett beslut. Det gick ut på att man skulle avhålla sig i största möjliga mån från att spela teater. Det var billigare att behålla personal och låta den vara sysselsatt med interna uppgifter än att ge en massa föreställningar. Det var nämligen genom de ofyllda salongerna och all övertid, obekväm arbetstid som förlusterna växte. Så småningom lyckades man på något sätt hämta igen en del av underskotten och kunde återgå till ett mera aktiv teaterliv. Detaljerna må ha justerats och ändrats eftersom åren gått, men någon skröna är det inte.
Intrycket är att Svenska kyrkan här och där, trots betryggande årliga inkomster, tänker som en länstetater för länge sedan gjorde. Åtminstone om man ska bedöma av det som framgår genom den mest dyrbara och udda marknadsföring som finns, nämligen predikoturerna. En församling som jag känner relativt väl har till exempel monterat ner sina gudstjänster ute i församlingens gamla distrikt. Från minst fem söndagliga gudstjänster har man dragit åt svångremmen till en, eller möjligen två. De flesta i en så kallad huvudkyrka. Utöver den finns en medeltida liten kyrka på landsbygden som mestadels ligger i malpåse. Under samma tid har verksamheten i stadsdelarna krympt till ett minimum. Man sålde till och med en gammal gård som med ett stort stycke mark låg som en oas i utkanten av ett bostadsområde. En åtgärd som aldrig någonsin kan göras ogörd eller kompenseras genom några hyresrum i en bostadskartong av betong och tegel.
I andra församlingar har man till och med lagt gudstjänster och annat i församlingshemmet, och då på oregelbundna tider. Skälet? Det anses vara alldeles på tok för dyrt att hålla en mycket ålderdomlig kyrka uppvärmd. Och det är mysigare i det betydligt yngre församlingshemmets vardagligt avskalade rum. Där doftar det åtminstone kokkaffe under gudstjänsten.
Slår man ut vad det kostar att hålla gudstjänst i en kyrka, med uppvärmning och underhåll, vaktmästare, musiker, diakon och präst och kyrkvärdar därtill hamnar man nära teaterexemplet. Ur ekonomisk synvinkel är det lätt att börja tänka på kyrkor och gudstjänster som kostnadsställen som inte genererar tillräckliga inkomster för att försvara sin plats. Varje kyrkobesök blir på det sättet en förlustaffär. Gräver nya hål i finanserna. Kostar oproportionerligt mycket.
När detta sätt att resonera travar in i Svenska kyrkan befinner man sig i en rejäl mental utförsbacke. Som om ens ett församlingshem bar sin kostnader. Kyrkorummen är helgade rum för de flesta i grannskapet. Även om man inte själv är med i kyrkan värnar man sin kyrkobyggnad som en betydande del av traktens identitet och historia. Istället för att se och erbjuda kyrkorummet som en ofattbar tillgång kan den omärkligt bli till en ekonomisk belastning. Vill man ens bjuda in och nödga människor att komma genom vänfast gemenskap och genom ett flitigt gudstjänstliv? Har man ansträngt sig för att hjälpa människor in i tradition och liturgi? Här finns det plats för tvivel. Intrycket blir att förment folklighet och evenemangsgudstjänster arrangeras för att dra folk.
På denna blogg har det suckats över medmänniskor som stuckit in huvudet genom kyrkporten någon gång och nöjt sig med det första intrycket. Vad de håller på! Det är ju obegripligt. Och en och annan kyrkoaktiv människa har stämt in och skakat på huvudet åt det rika gudstjänstlivet. Gräset har verkat grönare hos den frikyrkliga grannförsamlingen där man tyckt sig finna roligare tjo och tjim, schlagerharmonier och gospel. Som om det vi ärvt och tagit över av tidigare generationer bara varit grus och aska.
Först när man under lång tid arbetat målmedvetet och strategiskt, satsat egen och anställdas och volontärers tid och kraft under år, för att bygga församling med gudstjänstgemenskapen och Kristusmötet i centrum, kan man ens börja bedöma vad en gudstjänst och ett levande kyrkorum egentligen är värt. Förlusten är när det allt oftare låses och gås hem.
Intrycket är att Svenska kyrkan här och där, trots betryggande årliga inkomster, tänker som en länstetater för länge sedan gjorde. Åtminstone om man ska bedöma av det som framgår genom den mest dyrbara och udda marknadsföring som finns, nämligen predikoturerna. En församling som jag känner relativt väl har till exempel monterat ner sina gudstjänster ute i församlingens gamla distrikt. Från minst fem söndagliga gudstjänster har man dragit åt svångremmen till en, eller möjligen två. De flesta i en så kallad huvudkyrka. Utöver den finns en medeltida liten kyrka på landsbygden som mestadels ligger i malpåse. Under samma tid har verksamheten i stadsdelarna krympt till ett minimum. Man sålde till och med en gammal gård som med ett stort stycke mark låg som en oas i utkanten av ett bostadsområde. En åtgärd som aldrig någonsin kan göras ogörd eller kompenseras genom några hyresrum i en bostadskartong av betong och tegel.
I andra församlingar har man till och med lagt gudstjänster och annat i församlingshemmet, och då på oregelbundna tider. Skälet? Det anses vara alldeles på tok för dyrt att hålla en mycket ålderdomlig kyrka uppvärmd. Och det är mysigare i det betydligt yngre församlingshemmets vardagligt avskalade rum. Där doftar det åtminstone kokkaffe under gudstjänsten.
Slår man ut vad det kostar att hålla gudstjänst i en kyrka, med uppvärmning och underhåll, vaktmästare, musiker, diakon och präst och kyrkvärdar därtill hamnar man nära teaterexemplet. Ur ekonomisk synvinkel är det lätt att börja tänka på kyrkor och gudstjänster som kostnadsställen som inte genererar tillräckliga inkomster för att försvara sin plats. Varje kyrkobesök blir på det sättet en förlustaffär. Gräver nya hål i finanserna. Kostar oproportionerligt mycket.
När detta sätt att resonera travar in i Svenska kyrkan befinner man sig i en rejäl mental utförsbacke. Som om ens ett församlingshem bar sin kostnader. Kyrkorummen är helgade rum för de flesta i grannskapet. Även om man inte själv är med i kyrkan värnar man sin kyrkobyggnad som en betydande del av traktens identitet och historia. Istället för att se och erbjuda kyrkorummet som en ofattbar tillgång kan den omärkligt bli till en ekonomisk belastning. Vill man ens bjuda in och nödga människor att komma genom vänfast gemenskap och genom ett flitigt gudstjänstliv? Har man ansträngt sig för att hjälpa människor in i tradition och liturgi? Här finns det plats för tvivel. Intrycket blir att förment folklighet och evenemangsgudstjänster arrangeras för att dra folk.
På denna blogg har det suckats över medmänniskor som stuckit in huvudet genom kyrkporten någon gång och nöjt sig med det första intrycket. Vad de håller på! Det är ju obegripligt. Och en och annan kyrkoaktiv människa har stämt in och skakat på huvudet åt det rika gudstjänstlivet. Gräset har verkat grönare hos den frikyrkliga grannförsamlingen där man tyckt sig finna roligare tjo och tjim, schlagerharmonier och gospel. Som om det vi ärvt och tagit över av tidigare generationer bara varit grus och aska.
Först när man under lång tid arbetat målmedvetet och strategiskt, satsat egen och anställdas och volontärers tid och kraft under år, för att bygga församling med gudstjänstgemenskapen och Kristusmötet i centrum, kan man ens börja bedöma vad en gudstjänst och ett levande kyrkorum egentligen är värt. Förlusten är när det allt oftare låses och gås hem.
20 april 2015
Flocken består, trots allt
Utdrag ur ny predikan på ordrik:
Vi lever gott och tryggt som kristna i vår del av världen och möter som mest spott och spe. Ute i världen är farorna mångdubbelt större. Kristna människor förföljs, fördrivs. Många, förfärligt många, misshandlas och dödas. Där har rövarna tagit över. Trots det fortsätter fåren att vilja följa sin herde. Trots denna vandring i dödsskuggans dal är människor övertygade om att den gode herden leder, för till gröna ängar, ger att äta och dricka och skyddar mot ondskans och mörkrets alla angrepp! Där är man trogen den gode herden, trots allt. Här där knappt något motstånd finns lämnar alltför många får fållan och sin herde…
Så landar vi i församlingen, flocken, som också den kan bli utsatt för frestelse och fara. Församlingen som ständigt behöver återvända till fållan och tryggheten hos Herren Jesus Kristus. Han leder oss och följer oss när vi lever våra liv men kallar oss åter samman!
Det är inte lätt att veta vem man ska lyssna på. Eller vem man kan lita på. De flesta tycks ha någon uträkning eller baktanke. Vill något med oss, något annat än det vi direkt kan uppfatta. Iland något mycket ont och illasinnat. Den gode herden är den som älskar oss, känner oss, vårdar oss – och vi får svara, personligt och gemensamt, med tro, tillit och lovsång!
17 april 2015
Regnbågar och romer
Inklusivitet och inkluderande har i kyrkligt sammanhang kommit att betyda att man inte bara öppnar för något som möter utan att man sväljer det. Gör det till sitt eget och använder det för att visa upp (eller vittna om) sin egen progressivitet. Men också för att försöka undvika att det blir ett vi och dom. Ingen borde dock bli förvånad när det blir regnbågsmattor i ett mittskepps via sacra eller att en regnbågsjesus dyker upp på någon kyrkvägg.
Vill man tolka fenomenet positivt kan man tänka att det bygger på en inkarnatorisk uppenbarelseteologi. Jesus Kristus kommer till oss i mötet med fysiska och utsatta personer. Exempel kan vara Moder Teresas döende tiggare som blir till Jesu kropp för en novis. Eller den fängslade, nakne, hungrige och törstige som, när de bemöts med kärleksfull medmänsklighet, blir som vore de där istället för Jesus. Om detta går att skriva volymer, men mer behövs kanske inte för att illustrera tankegången. Dessvärre tror jag att det motivet är ganska svagt när regnbågar och värnandet om hbt-frågorna tillåts ta så stor plats. Särskilt i viss retorik.
Partikularismen kan visserligen erbjuda möjlighet till unversalistiska tolkningar. Genom det särskilda och enskilda fallet, eller i valet av en speciellt drabbad grupp, kan man, en kyrka eller en församling, markera sin solidaritet med andra utsatta och marginaliserade personer eller rörelser. Men en sådan tolkning håller knappast då hbt-frågorna kan komma att överglänsa och skugga andras utsatthet. Pridetågen och engagemanget i dessa tar liksom över.
Ännu har jag inte hört talas om någon församling som på samma sätt markerat sin samhörighet med romer. Något kyrkligt firande av romernas nationaldag syntes inte. De romer som man möjligen reagerat på är de som kommit till Sverige för att tigga under erbarmliga förhållanden. Då har man försökt ställa upp på några ställen med härbärgen och annat. Ändå borde de många romernas fortsatta utsatthet, även dem som vi alltid har mitt ibland oss, också ha gjort avtryck i den kyrkliga vardagen. någon romsk Jesus pryder vad jag vet ingen kyrkvägg. Inte heller sitter Jesus som ung på Arbetsförmedlingen i enerverande väntan på obefintliga jobb, inte heller sitter han i rullstol framför en medeltida stentrappa som inte går att forcera, Inte framställs han som döv eller uppfattas komma till oss som en svart flykting från Somalia, en krigsskadad Syrier eller...
De som är någorlunda insatta i mänskliga rättigheter vet att det egentligen inte är gruppers rättigheter vi behöver värna, även om vi också behöver använda sociologins redskap för att på gruppnivå se skillnader i villkor, utan varje individs. Som måttstock kan man använda diskrimineringsgrunderna och då upptäcka att ett alltför starks utväljande av en grupp till sist kan bli till hinder.
Jag inser att många homosexuella har fått utstå hot, hat och förföljelse. En verklighet de delar med många många andra. Om vi nu ska vara riktigt kontextuella borde fler församlingar se i sitt eget närområde och undra vem som just precis där i någon mening är fängslad, hungrig, naken och törstig.
Matteus 25 tål verkligen att läsa igen och att tänka över. Kan texten om domen där leda till nya ansatser i kyrkligt och kristet liv? Jag undrar.
Vill man tolka fenomenet positivt kan man tänka att det bygger på en inkarnatorisk uppenbarelseteologi. Jesus Kristus kommer till oss i mötet med fysiska och utsatta personer. Exempel kan vara Moder Teresas döende tiggare som blir till Jesu kropp för en novis. Eller den fängslade, nakne, hungrige och törstige som, när de bemöts med kärleksfull medmänsklighet, blir som vore de där istället för Jesus. Om detta går att skriva volymer, men mer behövs kanske inte för att illustrera tankegången. Dessvärre tror jag att det motivet är ganska svagt när regnbågar och värnandet om hbt-frågorna tillåts ta så stor plats. Särskilt i viss retorik.
Partikularismen kan visserligen erbjuda möjlighet till unversalistiska tolkningar. Genom det särskilda och enskilda fallet, eller i valet av en speciellt drabbad grupp, kan man, en kyrka eller en församling, markera sin solidaritet med andra utsatta och marginaliserade personer eller rörelser. Men en sådan tolkning håller knappast då hbt-frågorna kan komma att överglänsa och skugga andras utsatthet. Pridetågen och engagemanget i dessa tar liksom över.
Ännu har jag inte hört talas om någon församling som på samma sätt markerat sin samhörighet med romer. Något kyrkligt firande av romernas nationaldag syntes inte. De romer som man möjligen reagerat på är de som kommit till Sverige för att tigga under erbarmliga förhållanden. Då har man försökt ställa upp på några ställen med härbärgen och annat. Ändå borde de många romernas fortsatta utsatthet, även dem som vi alltid har mitt ibland oss, också ha gjort avtryck i den kyrkliga vardagen. någon romsk Jesus pryder vad jag vet ingen kyrkvägg. Inte heller sitter Jesus som ung på Arbetsförmedlingen i enerverande väntan på obefintliga jobb, inte heller sitter han i rullstol framför en medeltida stentrappa som inte går att forcera, Inte framställs han som döv eller uppfattas komma till oss som en svart flykting från Somalia, en krigsskadad Syrier eller...
De som är någorlunda insatta i mänskliga rättigheter vet att det egentligen inte är gruppers rättigheter vi behöver värna, även om vi också behöver använda sociologins redskap för att på gruppnivå se skillnader i villkor, utan varje individs. Som måttstock kan man använda diskrimineringsgrunderna och då upptäcka att ett alltför starks utväljande av en grupp till sist kan bli till hinder.
Jag inser att många homosexuella har fått utstå hot, hat och förföljelse. En verklighet de delar med många många andra. Om vi nu ska vara riktigt kontextuella borde fler församlingar se i sitt eget närområde och undra vem som just precis där i någon mening är fängslad, hungrig, naken och törstig.
Matteus 25 tål verkligen att läsa igen och att tänka över. Kan texten om domen där leda till nya ansatser i kyrkligt och kristet liv? Jag undrar.
16 april 2015
En ny väckelse behövs
Åtskilliga gånger har det hänt mig att jag frågat mig varför man ska engagera sig just i Svenska kyrkan. Inte därför att det skulle vara mindre angeläget att vara aktiv i en evangelisk luthersk kyrka utan därför att de skäl människor ger för sin tillhörighet och valet att vara aktiv i kyrkan verkar så allmänna och svävande. Alltför sällan tycker jag mig ha hört att det har med Jesus och tron på honom att göra.
Sjävfallet kan en kyrkans betoning av människors värde och värdighet verka tilltalande och lockande. Men sådana sidor av kyrkligt liv utgår från det människovärde Gud i Kristus givit oss och på återupprättande av vår avbildlighet, ja, gudslikhet. Likaså är den kyrkliga gemenskapen ett motiv som återkommer. Den gemenskap som har sin inspiration från den fullödiga och heliga treenighetens gemenskap.
Man kan vara med i en kyrka av många olika skäl. Men om motiven egentligen låter som om de lika gärna kunde gälla Amnesty, Röda korset eller Rädda barnen så undrar jag ju hur det kommer sig att det lev kyrkan. Möjligen finns där en blyghet att berätta om sin tro, en ovana och en känsla av att vara obekväm med att beröra det som alltmer framställts som något mycket privat och personligt. Men vittnesbördet om tron ska ju inte sättas under skäppan. Om kyrkan ska kunna leva behövs frimodighet och öppenhet om tron på Jesus Kristus.
Men om tron är frånvarande eller undanträngd omvandlas ju även kyrkan till ett sällskap vilket som helst. Inte ska man förakta god gemenskap och goda hjärtan, det är viktigt. Men kyrkan är något mer än så. Trots allt yvigt tal om att var och en är sin egen teolog och att vi gör teologi tillsammans så behövs undervisning och samtal om trons djupa innersida, om kallelse och överlåtelse. Tendenserna att göra kyrkan till ett slags nya minikommuner som ska ombesörja sociala tjänster leder lätt bort från centrum. Först som ett utflöde från det vi själva som församling och Guds folk får ta emot i mässan kan vi börja förstå sammanhangen och kopplingarna.
Därför behövs en ny väckelse!
Sjävfallet kan en kyrkans betoning av människors värde och värdighet verka tilltalande och lockande. Men sådana sidor av kyrkligt liv utgår från det människovärde Gud i Kristus givit oss och på återupprättande av vår avbildlighet, ja, gudslikhet. Likaså är den kyrkliga gemenskapen ett motiv som återkommer. Den gemenskap som har sin inspiration från den fullödiga och heliga treenighetens gemenskap.
Man kan vara med i en kyrka av många olika skäl. Men om motiven egentligen låter som om de lika gärna kunde gälla Amnesty, Röda korset eller Rädda barnen så undrar jag ju hur det kommer sig att det lev kyrkan. Möjligen finns där en blyghet att berätta om sin tro, en ovana och en känsla av att vara obekväm med att beröra det som alltmer framställts som något mycket privat och personligt. Men vittnesbördet om tron ska ju inte sättas under skäppan. Om kyrkan ska kunna leva behövs frimodighet och öppenhet om tron på Jesus Kristus.
Men om tron är frånvarande eller undanträngd omvandlas ju även kyrkan till ett sällskap vilket som helst. Inte ska man förakta god gemenskap och goda hjärtan, det är viktigt. Men kyrkan är något mer än så. Trots allt yvigt tal om att var och en är sin egen teolog och att vi gör teologi tillsammans så behövs undervisning och samtal om trons djupa innersida, om kallelse och överlåtelse. Tendenserna att göra kyrkan till ett slags nya minikommuner som ska ombesörja sociala tjänster leder lätt bort från centrum. Först som ett utflöde från det vi själva som församling och Guds folk får ta emot i mässan kan vi börja förstå sammanhangen och kopplingarna.
Därför behövs en ny väckelse!
14 april 2015
En glittrande juvel till kör
Örebro är som många andra svenska städer en sångarstad. Här finns ett antal fina vokalensembler: Örebro Kammarkör, Örebro Studentsångare, Stella och ytterligare ett stort antal grupper. På gospelsidan finns flera anrika grupper som Svart på vitt och Joybells.
Bland många fina körer finns ytterligare ett antal som inte finns med i Sveriges körförbunds förteckning. Betydligt flera kyrkokörer finns. Till exempel Olaus Petri Cantores. Häromkvällen blev jag än en gång påmind om en annan körjuvel som glittrar speciellt: Olaus Petri Vocalis! Kören är internationellt prisbelönt bland annat från en körtävling i Rom och den har turnerat på olika ställen i världen. Nu senast gjorde man ett kort besök i USA med konserter i Washington, New York och Baltimore.
Anledningen till att jag än en gång insåg körens förmåga var en gudstjänst vid Kristi Uppståndelses Fest. Tolv bibeltexter och ett stort antal sakrala körstycken bygger denna särskilda gudstjänst som sammanfattar hela påskens förlopp och budskap. Vocalis sjöng kyrkans musik från tidig medeltid till nutid. Vi som var där lyssnade och blev djupt berörda. Intonationen och textningen är minituöst genomarbetad och resultatet blir en precision som understryker text och musik som oupplösligt förenade.
Det som förvånar mig allra mest är att örebroarna, och fler med dem, inte går man ur huse för att lyssna. Det är som om de inte visste att denna gnistrande källsprångsklara musikalitet finns inom räckhåll. Det krävs kanske att den klassiska missionsstrategin måste börja tillämpas. Varje person som har hört Vocalis sjunga det senaste året och blivit mer än inspirerade och lyfta tar nästa gång med sig ytterligare en eller två besökare. För hur kan man egentligen försvara att man behåller denna insikt för sig själv? Varför delar man inte sådana musikaliska högtider frikostigt med andra?
Vad fick vi höra? Bland annat följande:
A Litany, William Walton (1902-1983)
Se, vi gå upp till Jerusalem, John Morén (1854-1932)
Agnus Dei, Josef Rheinberger (1839-1988)
Solus ad victimam, Kenneth Leighton (1929-1988)
En påskdag i Jerusalem, Engelsk melodi i arr av Anders Lindström
Psalm 464, Svenska kyrkans Psalmbok, melodi från 1100-talet
Resurrexi, William Byrd (1540-1623)
This joyful Eastertide, Holländsk melodi i arr av Charles Wood
If ye be risen again with Christ, Orlando Gibbons (1583-1625)
Ye choirs of new Jerusalem ( Charles V Stanford (1852-1924)
Bland många fina körer finns ytterligare ett antal som inte finns med i Sveriges körförbunds förteckning. Betydligt flera kyrkokörer finns. Till exempel Olaus Petri Cantores. Häromkvällen blev jag än en gång påmind om en annan körjuvel som glittrar speciellt: Olaus Petri Vocalis! Kören är internationellt prisbelönt bland annat från en körtävling i Rom och den har turnerat på olika ställen i världen. Nu senast gjorde man ett kort besök i USA med konserter i Washington, New York och Baltimore.
Anledningen till att jag än en gång insåg körens förmåga var en gudstjänst vid Kristi Uppståndelses Fest. Tolv bibeltexter och ett stort antal sakrala körstycken bygger denna särskilda gudstjänst som sammanfattar hela påskens förlopp och budskap. Vocalis sjöng kyrkans musik från tidig medeltid till nutid. Vi som var där lyssnade och blev djupt berörda. Intonationen och textningen är minituöst genomarbetad och resultatet blir en precision som understryker text och musik som oupplösligt förenade.
Det som förvånar mig allra mest är att örebroarna, och fler med dem, inte går man ur huse för att lyssna. Det är som om de inte visste att denna gnistrande källsprångsklara musikalitet finns inom räckhåll. Det krävs kanske att den klassiska missionsstrategin måste börja tillämpas. Varje person som har hört Vocalis sjunga det senaste året och blivit mer än inspirerade och lyfta tar nästa gång med sig ytterligare en eller två besökare. För hur kan man egentligen försvara att man behåller denna insikt för sig själv? Varför delar man inte sådana musikaliska högtider frikostigt med andra?
Vad fick vi höra? Bland annat följande:
A Litany, William Walton (1902-1983)
Se, vi gå upp till Jerusalem, John Morén (1854-1932)
Agnus Dei, Josef Rheinberger (1839-1988)
Solus ad victimam, Kenneth Leighton (1929-1988)
En påskdag i Jerusalem, Engelsk melodi i arr av Anders Lindström
Psalm 464, Svenska kyrkans Psalmbok, melodi från 1100-talet
Resurrexi, William Byrd (1540-1623)
This joyful Eastertide, Holländsk melodi i arr av Charles Wood
If ye be risen again with Christ, Orlando Gibbons (1583-1625)
Ye choirs of new Jerusalem ( Charles V Stanford (1852-1924)
12 april 2015
Kritiken som försvann
Somliga nyheter blir aldrig riktiga nyheter. De liksom drunknar i hanteringen. Eller döljs av snabbt uppiskade dammoln i andra frågor. Nog tillhör det undantagen att en biskop skriver ett brev till domkyrkoförsamlingen i det egna stiftet för att ta dem i örat. Om det skulle hände förväntar man sig ju att inte bara lokala pressröster och Kyrkans tidning utan även Dagen och till och med Stockholmsregionens stora drakar kunde finna saken intressant. Nog kunde saken på grund av innebörden hamna i ett Uppdrag granskning eller i Kalla fakta. Dag Sandahl anger dock diarienumret för sagda brev i ett av hans intressanta blogginlägg (brev från biskopen, dnr VD 2015-13-1 i Visby domkyrkoförsamling): Därmed kan vilken nyhetsredaktion som helst, om den vill kalla sig nyhetsredaktion vill säga, begära ut brevet från församlingen i Visby!
Men denna episkopala epistel blev inte särskilt omtalad. Möjligen därför att församlingsledningen inte var så intresserad av att skylta med den hårda kritik biskopen utsatte den för. Brevet försvann liksom in i dimman. Debatten om Visby domkapitel drog istället igång. Den uppmärksamme kan stillsamt fråga sig hur sambandet ser ut emellan biskopsbrevet och den snabbväxande stormen mot domkapitlet och biskop Sven-Bernhard Fast. De sammanfaller åtminstone ganska väl i tid.
Här tänker jag ett ögonblick på vad ett sådant brev skulle kunna innehålla. När vi nu vet att en biskop i ett litet stift i brev vände sig till domkyrkoförsamlingen och ifrågasatte hur den sköter sig när det gäller organisations- och verksamhetsförändringar, Om ett sådant brev skrevs måste biskopen ha ansett att det fanns skäl och anledning att meddela sig brevledes. Därtill kanske nödd och tvungen för att få synpunkterna beaktade? Biskopen skulle då säkerligen undra hur det kom sig att beskeden till personalen om drastiska förändringar oförutsägbart dök upp. Särskilt som beskeden kom som en total nyhet just som ett nytt verksamhetsår hade börjat? Rimligen borde de som vetat om den prekära ekonomiska situationen länge ha kunnat diskutera situationen, även med personalen. Nog borde man i alla vanliga församlingar ha tagit upp sådana omkastningar till offentlig behandling och beslut när budget och verksamhetsplaner beslutats av fullmäktige?
Tänk om en biskop dessutom skulle ifrågasätta en domkyrkoförsamling för att den med sina nya nedskärningasplaner riskerar att allvarligt skada det ekumeniska förtroendet som det tar sådan lång tid att bygga upp. Att en samarbetspartner, till exempel folket i en Equmeniaförsamling som heter Tjelvar, då känner sig lurad och förd bakom ljuset vore inget att förundras över. Nej, det är inte egendomligt alls!
Tänk om en biskop därtill kritiserar att en verksamhetsförändring skadar diakonin genom att framöver inte längre ta samma ansvar som förut. Och om en biskop dristar sig att bli den sakrala musikens förkämpe genom att ifrågasätta hur församlingen hanterar kyrkomusiken och därför tydligt tar avstånd ifrån indragning av tjänster? Tänk om en biskop påtalar hur illa det blir om domkyrkoorganisten inte längre i samma utsträckning ska tillåtas verka som ledande och kvalificerad kyrkomusikalisk kraft? Tänk om samme biskop kritiserar andra planerade personalförändringar och känner olust och oro inför att det mesta av verksamheten i utkanten av en församling, särskilt bland barn och ungdomar, till exempel utanför en ringmur, ska monteras ner och flyttas.
Tänk om det är precis ett sådant brev som biskop Sven-Bernhard Fast har skrivit. För att få eftertanken att infinna sig hos de ansvariga. För att man skulle undvika den kranka blekheten när vidden av förändringarna blir uppenbara för församlingsborna, särskilt dem utanför stadens murar. En sådan skrivelse borde inspirera andra att också fatta sina pennor och skriva. Reportrar och ledarskribenter. Till exempel. Om just detta. Ty har en biskop inom Svenska kyrkan sett sig nödsakad att skriva ungefär så - då är det en nyhet av rang!
Men denna episkopala epistel blev inte särskilt omtalad. Möjligen därför att församlingsledningen inte var så intresserad av att skylta med den hårda kritik biskopen utsatte den för. Brevet försvann liksom in i dimman. Debatten om Visby domkapitel drog istället igång. Den uppmärksamme kan stillsamt fråga sig hur sambandet ser ut emellan biskopsbrevet och den snabbväxande stormen mot domkapitlet och biskop Sven-Bernhard Fast. De sammanfaller åtminstone ganska väl i tid.
Här tänker jag ett ögonblick på vad ett sådant brev skulle kunna innehålla. När vi nu vet att en biskop i ett litet stift i brev vände sig till domkyrkoförsamlingen och ifrågasatte hur den sköter sig när det gäller organisations- och verksamhetsförändringar, Om ett sådant brev skrevs måste biskopen ha ansett att det fanns skäl och anledning att meddela sig brevledes. Därtill kanske nödd och tvungen för att få synpunkterna beaktade? Biskopen skulle då säkerligen undra hur det kom sig att beskeden till personalen om drastiska förändringar oförutsägbart dök upp. Särskilt som beskeden kom som en total nyhet just som ett nytt verksamhetsår hade börjat? Rimligen borde de som vetat om den prekära ekonomiska situationen länge ha kunnat diskutera situationen, även med personalen. Nog borde man i alla vanliga församlingar ha tagit upp sådana omkastningar till offentlig behandling och beslut när budget och verksamhetsplaner beslutats av fullmäktige?
Tänk om en biskop dessutom skulle ifrågasätta en domkyrkoförsamling för att den med sina nya nedskärningasplaner riskerar att allvarligt skada det ekumeniska förtroendet som det tar sådan lång tid att bygga upp. Att en samarbetspartner, till exempel folket i en Equmeniaförsamling som heter Tjelvar, då känner sig lurad och förd bakom ljuset vore inget att förundras över. Nej, det är inte egendomligt alls!
Tänk om en biskop därtill kritiserar att en verksamhetsförändring skadar diakonin genom att framöver inte längre ta samma ansvar som förut. Och om en biskop dristar sig att bli den sakrala musikens förkämpe genom att ifrågasätta hur församlingen hanterar kyrkomusiken och därför tydligt tar avstånd ifrån indragning av tjänster? Tänk om en biskop påtalar hur illa det blir om domkyrkoorganisten inte längre i samma utsträckning ska tillåtas verka som ledande och kvalificerad kyrkomusikalisk kraft? Tänk om samme biskop kritiserar andra planerade personalförändringar och känner olust och oro inför att det mesta av verksamheten i utkanten av en församling, särskilt bland barn och ungdomar, till exempel utanför en ringmur, ska monteras ner och flyttas.
Tänk om det är precis ett sådant brev som biskop Sven-Bernhard Fast har skrivit. För att få eftertanken att infinna sig hos de ansvariga. För att man skulle undvika den kranka blekheten när vidden av förändringarna blir uppenbara för församlingsborna, särskilt dem utanför stadens murar. En sådan skrivelse borde inspirera andra att också fatta sina pennor och skriva. Reportrar och ledarskribenter. Till exempel. Om just detta. Ty har en biskop inom Svenska kyrkan sett sig nödsakad att skriva ungefär så - då är det en nyhet av rang!
11 april 2015
När det blåser
Vinden sopade gatorna. Men åstadkom samtidigt ett dammoln som liknade en smärre sandstorm. Cyklisterna trampade febrilt, men stod ändå näst intill stilla mitt i de solkiga virvelvindarna. Även de mindre köpsugna hade tagit skydd bland överflödet i affärernas värme. Själv kämpade jag mig fram i motvinden med nedslående resultat. Andra velocipeder for förbi mig i en ständig ström. De flesta mötte jag när de svepte fram i hisnande farter som naturligtvis ökade på grund av medvinden. Fordonen var inte bara beridna av hurtfriska tonåringar. Nej, det äldre gardet var lika framåt. Då tänkte jag besinnande på konditionen, min egen, den bristfälliga. Den borde repareras eller utvecklas. Särskilt om man ska färdas mot strömmen. Men det var väl just det som pågick i den sega striden mot stormvindarna?
Det är som i debatterna. En massa damm rörs upp och vinden kan blåsa åt ett annat håll. Men lika lite som så kallade folkliga vindkast borde avgöra hur och vad man tänker så avgör inte vindriktningen målet för cykelturen. Visst finns det exempel på hur somliga låter vända både kappa, cykel och tänkesätt efter vindarna. Men det är inte att rekommendera. Det blir lätt så att man får problem när det mojnar. För hur klokt är det att av bara farten fortsätta i den nyss så påstridiga vindens riktning?
Det är som i debatterna. En massa damm rörs upp och vinden kan blåsa åt ett annat håll. Men lika lite som så kallade folkliga vindkast borde avgöra hur och vad man tänker så avgör inte vindriktningen målet för cykelturen. Visst finns det exempel på hur somliga låter vända både kappa, cykel och tänkesätt efter vindarna. Men det är inte att rekommendera. Det blir lätt så att man får problem när det mojnar. För hur klokt är det att av bara farten fortsätta i den nyss så påstridiga vindens riktning?
10 april 2015
Avkragade Koskinen en präst alldeles själv?
Sällan har så stora vågor böljat på Visbys gator som nu. Diskussionen om den präst som av domkapitlet återgivits möjligheten att utöva vigningstjänsten svallar fram och tillbaka. Men de aktivaste rösterna är inte gotländska. Helle Klein har framstått som en ledande kritiker av Visbys biskop och domkapitel. Att inte bara prästens möjlighet att återfå sitt ämbete utan hela den mediala uppmärksamheten gjort det smärtsamt och svårt för dem som en gång utsattes för sexuella övergrepp har flera gånger stått klart i anonymiserade intervjuer, till exempel hos Aftonbladet. Kyrkans valhänthet och brist på bra rutiner att hantera liknande frågor har också stått klart. Redskapen att möta dem som drabbats har visat sig vara mer än bristfälliga!
I Gotlands tidningar undrar Inger Harlevi varför Domkapitlet i Visby behövde ha så bråttom med sitt beslut om att återge en person rätten att utöva sin vigningstjänst som präst. Uppgifterna som lämnats från Domkapitelshåll är annars att ärendet utretts under ungefär 10 månader. Det som däremot verkar ha varit oerhört skyndsamt avhandlat var annars den aktuella personens begäran om att inte längre utöva vigningstjänsten. Den dåvarande prästen fråntogs vid ett möte i en trädgård dit även biskop Koskinen kom rätten att fortsätta arbeta i församlingen på grund av uppdagade sexuella övergrepp.
Genom att prästen tilläts att säga upp sin vigningstjänst och att den begäran beviljades, så slapp domkapitlet att utreda själva händelsen. Vilket nog är det mest och verkligt skyndsamma som ägt rum i den här infekterade historien. Det står visserligen i kyrkoordningen att "en präst som begär att förklaras obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst" (KO 31 Kap § 11) ska få denna begäran beviljad. Detta för att ingen mot sin vilja ska behöva kvarstå som präst. Däremot finns det ingenting som hindrar ett domkapitlet att utreda det som skett, om händelsen ägt rum under den tid då personen ännu utövade sin vigningstjänst. Dessutom framgår av KO att "beslut om uppsägning, avskedande eller omplacering av en präst och beslut om disciplinär åtgärd mot en präst får fattas endast om domkapitlet har prövat att beslutet inte skulle strida mot kyrkoordningens regler om tillsyn från biskop och domkapitel vad gäller lära, utövande av vigningstjänsten och efterlevnad av vigningslöften." (KO 31 Kap § 14)
Genom att erbjuda en präst att säga upp sig istället för att bli avskedad från sitt arbete skaffar sig församlingar (och domkapitlen) en bakdörr genom vilken de kan smita ifrån besvärliga ärenden. Fackföreningen ställs på åskådarplats och församlingen undviker att utreda. Bevilja uppsägning från tjänst och eller avsägning av vigningstjänsten och saken verkar vara ur världen! I begynnelsen av detta ärende agerade ju biskop Koskinen och domprost Hermansson gemensamt. Vilket domprosten själv livfullt och dramatiskt berättat. Lennart Koskinen hävdar faktiskt att han själv avkragade prästen! Vilket i sig vore ett tjänstefel eftersom uppgiften ankommer på domkapitlet. På det inlägget fick han svar i ett öppet brev från Uppsala skrivet av biskop Persenius (Återges längst ner på detta blogginlägg av Dag Sandahl.)
Denna smitningsväg och bakdörr behöver naturligtvis få ett mera svårforcerat lås så att den inte blir en skum utväg bort från ansvaret. I det aktuella fallet verkar ingen av de mera högljudda kritikerna av nuvarande domkapitel och biskop Sven-Bernhard Fast bekymra sig om denna brist. som ju kan sägas vara ett av skälen till att dagens domkapitel kan ha bristfälligt underlag. En gåta är varför polisutredningen inte blev av. Anmäldes verkligen saken?
Klart står att nuvarande biskop och domkapitel har gjort sin bedömning utifrån kyrkoordningens regler. Att ogilla deras beslut må stå var och en fritt. Men kritiken har inte sparat på krutet. Aftonbladets TV-redaktion har gjort journalistiska partsinlagor och nöjt sig med kritikernas tirader. Om biskop Fast inte kunnat eller önskat att uttala sig om ärendet, sekretessreglerna är oerhört strikta, så duger det inte att sitta i rutan och beklaga sig över biskopens ovilja att låta sig intervjuas. Självklart kunde redaktionen åtminstone inbjudit någon kyrkoordningskunnig person att redogöra för hur sådana ärenden ska behandlas och vad som kan sägas eller inte. Nu nöjer sig Aftonbladet med den enklaste och därför ganska ensidiga åsiktsjournalistiken. Den blir oerhört tröttsamt.
Något mera nyanserat blev det när frågorna skulle avhandlas i Svenska Dagbladet. En artikel skrevs av Helle Klein och Ewa Lindvist Hotz. De fick svar av biskop Ragnar Persenius. Lennart Koskinen skriver också en artikel i Svenska dagbladet och förklarar hur han agerat själv och inte tagit upp frågan i domkapitlet! Man kan verkligen inte beskylla Koskinen för att ha följt gällande regler och ordningar. Dem sätter han sig över.
Dessa sista meningsutbyten kan summeras i uppfattningen att regelverket borde ses över. Det är en process som biskop Fast inte förfogar över. Han och de övriga biskoparna får ju inte ens rösta i sin kyrkas kyrkomöte, I det sammanhanget är Arbetarpartiet Socialdemokraterna den största grupperingen. Men deras ansvar för regelverket har vare sig Helle Klein och någon annan diskuterat, hur det nu kan komma sig...
I Gotlands tidningar undrar Inger Harlevi varför Domkapitlet i Visby behövde ha så bråttom med sitt beslut om att återge en person rätten att utöva sin vigningstjänst som präst. Uppgifterna som lämnats från Domkapitelshåll är annars att ärendet utretts under ungefär 10 månader. Det som däremot verkar ha varit oerhört skyndsamt avhandlat var annars den aktuella personens begäran om att inte längre utöva vigningstjänsten. Den dåvarande prästen fråntogs vid ett möte i en trädgård dit även biskop Koskinen kom rätten att fortsätta arbeta i församlingen på grund av uppdagade sexuella övergrepp.
Genom att prästen tilläts att säga upp sin vigningstjänst och att den begäran beviljades, så slapp domkapitlet att utreda själva händelsen. Vilket nog är det mest och verkligt skyndsamma som ägt rum i den här infekterade historien. Det står visserligen i kyrkoordningen att "en präst som begär att förklaras obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst" (KO 31 Kap § 11) ska få denna begäran beviljad. Detta för att ingen mot sin vilja ska behöva kvarstå som präst. Däremot finns det ingenting som hindrar ett domkapitlet att utreda det som skett, om händelsen ägt rum under den tid då personen ännu utövade sin vigningstjänst. Dessutom framgår av KO att "beslut om uppsägning, avskedande eller omplacering av en präst och beslut om disciplinär åtgärd mot en präst får fattas endast om domkapitlet har prövat att beslutet inte skulle strida mot kyrkoordningens regler om tillsyn från biskop och domkapitel vad gäller lära, utövande av vigningstjänsten och efterlevnad av vigningslöften." (KO 31 Kap § 14)
Genom att erbjuda en präst att säga upp sig istället för att bli avskedad från sitt arbete skaffar sig församlingar (och domkapitlen) en bakdörr genom vilken de kan smita ifrån besvärliga ärenden. Fackföreningen ställs på åskådarplats och församlingen undviker att utreda. Bevilja uppsägning från tjänst och eller avsägning av vigningstjänsten och saken verkar vara ur världen! I begynnelsen av detta ärende agerade ju biskop Koskinen och domprost Hermansson gemensamt. Vilket domprosten själv livfullt och dramatiskt berättat. Lennart Koskinen hävdar faktiskt att han själv avkragade prästen! Vilket i sig vore ett tjänstefel eftersom uppgiften ankommer på domkapitlet. På det inlägget fick han svar i ett öppet brev från Uppsala skrivet av biskop Persenius (Återges längst ner på detta blogginlägg av Dag Sandahl.)
Denna smitningsväg och bakdörr behöver naturligtvis få ett mera svårforcerat lås så att den inte blir en skum utväg bort från ansvaret. I det aktuella fallet verkar ingen av de mera högljudda kritikerna av nuvarande domkapitel och biskop Sven-Bernhard Fast bekymra sig om denna brist. som ju kan sägas vara ett av skälen till att dagens domkapitel kan ha bristfälligt underlag. En gåta är varför polisutredningen inte blev av. Anmäldes verkligen saken?
Klart står att nuvarande biskop och domkapitel har gjort sin bedömning utifrån kyrkoordningens regler. Att ogilla deras beslut må stå var och en fritt. Men kritiken har inte sparat på krutet. Aftonbladets TV-redaktion har gjort journalistiska partsinlagor och nöjt sig med kritikernas tirader. Om biskop Fast inte kunnat eller önskat att uttala sig om ärendet, sekretessreglerna är oerhört strikta, så duger det inte att sitta i rutan och beklaga sig över biskopens ovilja att låta sig intervjuas. Självklart kunde redaktionen åtminstone inbjudit någon kyrkoordningskunnig person att redogöra för hur sådana ärenden ska behandlas och vad som kan sägas eller inte. Nu nöjer sig Aftonbladet med den enklaste och därför ganska ensidiga åsiktsjournalistiken. Den blir oerhört tröttsamt.
Något mera nyanserat blev det när frågorna skulle avhandlas i Svenska Dagbladet. En artikel skrevs av Helle Klein och Ewa Lindvist Hotz. De fick svar av biskop Ragnar Persenius. Lennart Koskinen skriver också en artikel i Svenska dagbladet och förklarar hur han agerat själv och inte tagit upp frågan i domkapitlet! Man kan verkligen inte beskylla Koskinen för att ha följt gällande regler och ordningar. Dem sätter han sig över.
Dessa sista meningsutbyten kan summeras i uppfattningen att regelverket borde ses över. Det är en process som biskop Fast inte förfogar över. Han och de övriga biskoparna får ju inte ens rösta i sin kyrkas kyrkomöte, I det sammanhanget är Arbetarpartiet Socialdemokraterna den största grupperingen. Men deras ansvar för regelverket har vare sig Helle Klein och någon annan diskuterat, hur det nu kan komma sig...
06 april 2015
Postmodernistiska skärvor eller regelbundenhet
Regelbundenhet är en oerhörd tillgång. När något återkommer så pass ofta och förutsägbart att man kan lita på att det sker, det ger trygghet. Då måste man inte studera annonser eller rådbråka internet för att veta om något alls ska ske. Påståendet kan gälla allt ifrån möten med studiecirklar eller idrottsevenemang. Men eftersom det står på denna blogg handlar det, förvånande nog, om gudstjänster.
Ska en gemenskap byggas och bestå är det en självklarhet att tiden för sammankomsterna är någorlunda förutsägbara. Förloras regelbundenheten blir det orytmiskt, det flackar och flimrar. Framför allt blir det svårare att alls veta om något blir av.
Den lokala församlingsgemenskapen bygger på återkommande och regelbundna möten. Då fungerar det inte om tiderna och stunderna förändras så att gudstjänster och sammankomster istället äger rum lite när som helst. Orken och lusten utarmas, tillhörighetens försvagas. Den som vill bygga församling behöver därför kunna och förstå hur gemenskap odlas och bibehålls. Församlingsbygge utan insikt i gruppers psykologi blir till prövningar och hinder istället för underlättande och gynnande.
Kyrkoåret är i sig ett åskådningsexempel på denna förutsatta och nödvändiga regelbundenhet. Det har sagts förut och det tål att sägas igen att det blir en knepig påsk om den består av Palmsöndag och Annandag Påsk. Det blir disparata promenader: intåg och Emmausvandring. Eller om den erbjuder Långfredag men inte uppståndelsens Påskdag. Lidande, död och sorg vänds inte i tro och seger. Sammanhanget upplöses och går förlorat. Av en hel bild blir det postmodernistiska skärvor. Vilket borde undvikas så långt det bara går...
Ska en gemenskap byggas och bestå är det en självklarhet att tiden för sammankomsterna är någorlunda förutsägbara. Förloras regelbundenheten blir det orytmiskt, det flackar och flimrar. Framför allt blir det svårare att alls veta om något blir av.
Den lokala församlingsgemenskapen bygger på återkommande och regelbundna möten. Då fungerar det inte om tiderna och stunderna förändras så att gudstjänster och sammankomster istället äger rum lite när som helst. Orken och lusten utarmas, tillhörighetens försvagas. Den som vill bygga församling behöver därför kunna och förstå hur gemenskap odlas och bibehålls. Församlingsbygge utan insikt i gruppers psykologi blir till prövningar och hinder istället för underlättande och gynnande.
Kyrkoåret är i sig ett åskådningsexempel på denna förutsatta och nödvändiga regelbundenhet. Det har sagts förut och det tål att sägas igen att det blir en knepig påsk om den består av Palmsöndag och Annandag Påsk. Det blir disparata promenader: intåg och Emmausvandring. Eller om den erbjuder Långfredag men inte uppståndelsens Påskdag. Lidande, död och sorg vänds inte i tro och seger. Sammanhanget upplöses och går förlorat. Av en hel bild blir det postmodernistiska skärvor. Vilket borde undvikas så långt det bara går...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)