Inklusivitet och inkluderande har i kyrkligt sammanhang kommit att betyda att man inte bara öppnar för något som möter utan att man sväljer det. Gör det till sitt eget och använder det för att visa upp (eller vittna om) sin egen progressivitet. Men också för att försöka undvika att det blir ett vi och dom. Ingen borde dock bli förvånad när det blir regnbågsmattor i ett mittskepps via sacra eller att en regnbågsjesus dyker upp på någon kyrkvägg.
Vill man tolka fenomenet positivt kan man tänka att det bygger på en inkarnatorisk uppenbarelseteologi. Jesus Kristus kommer till oss i mötet med fysiska och utsatta personer. Exempel kan vara Moder Teresas döende tiggare som blir till Jesu kropp för en novis. Eller den fängslade, nakne, hungrige och törstige som, när de bemöts med kärleksfull medmänsklighet, blir som vore de där istället för Jesus. Om detta går att skriva volymer, men mer behövs kanske inte för att illustrera tankegången. Dessvärre tror jag att det motivet är ganska svagt när regnbågar och värnandet om hbt-frågorna tillåts ta så stor plats. Särskilt i viss retorik.
Partikularismen kan visserligen erbjuda möjlighet till unversalistiska tolkningar. Genom det särskilda och enskilda fallet, eller i valet av en speciellt drabbad grupp, kan man, en kyrka eller en församling, markera sin solidaritet med andra utsatta och marginaliserade personer eller rörelser. Men en sådan tolkning håller knappast då hbt-frågorna kan komma att överglänsa och skugga andras utsatthet. Pridetågen och engagemanget i dessa tar liksom över.
Ännu har jag inte hört talas om någon församling som på samma sätt markerat sin samhörighet med romer. Något kyrkligt firande av romernas nationaldag syntes inte. De romer som man möjligen reagerat på är de som kommit till Sverige för att tigga under erbarmliga förhållanden. Då har man försökt ställa upp på några ställen med härbärgen och annat. Ändå borde de många romernas fortsatta utsatthet, även dem som vi alltid har mitt ibland oss, också ha gjort avtryck i den kyrkliga vardagen. någon romsk Jesus pryder vad jag vet ingen kyrkvägg. Inte heller sitter Jesus som ung på Arbetsförmedlingen i enerverande väntan på obefintliga jobb, inte heller sitter han i rullstol framför en medeltida stentrappa som inte går att forcera, Inte framställs han som döv eller uppfattas komma till oss som en svart flykting från Somalia, en krigsskadad Syrier eller...
De som är någorlunda insatta i mänskliga rättigheter vet att det egentligen inte är gruppers rättigheter vi behöver värna, även om vi också behöver använda sociologins redskap för att på gruppnivå se skillnader i villkor, utan varje individs. Som måttstock kan man använda diskrimineringsgrunderna och då upptäcka att ett alltför starks utväljande av en grupp till sist kan bli till hinder.
Jag inser att många homosexuella har fått utstå hot, hat och förföljelse. En verklighet de delar med många många andra. Om vi nu ska vara riktigt kontextuella borde fler församlingar se i sitt eget närområde och undra vem som just precis där i någon mening är fängslad, hungrig, naken och törstig.
Matteus 25 tål verkligen att läsa igen och att tänka över. Kan texten om domen där leda till nya ansatser i kyrkligt och kristet liv? Jag undrar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar