Bättre att något lever än att allt dör

Två tankegångar kolliderar menas i en kommentar till gårdagens bloggpost om de dyrbara och förlustbringande gudstjänstbesökarna.Få gör att det blir färre gudstjänstbesökare. Det är det roligare att vara fler. Kommentaren avslutas på följande vis: Att då envisas med gudstjänster i alla kyrkor och med stort pådrag av personal är bara att sticka huvudet i sanden. Vad är det för fel med att försöka bygga upp något kring den kyrka där det kanske ändå funkar bäst?

Det är lätt att förstå lockelsen i att samlas på en plats. Den församling jag känner bäst, i en ganska stora stad, har under många år haft en sådan situation med endast en kyrka, stor och skön, med rejält stora lokaler i det intilliggande församlingshemmet. Att inte behöva splittra resurser har absolut varit en tillgång. Att bygga på och med det man faktiskt har är en sund tanke. Så varför inte låta sig nöja med det?

På många platser finns betydande och folkrika bostadsområden där församlingar haft en kontinuerlig kyrklig gudstjänstfirande gemenskap. En närvarande gemenskap som funnits och gjort avtryck i ett socialt sammanhang. Vad det är som gör att sådana gemenskaper vittrar sönder, är en viktig fråga. 

Många borde vara frustrerade över en sådan återtågets utveckling. Särskilt som det knappast kan vara lagbundet att i områden med flera tusen innevånare så faller kyrkans grundbultar samman. Lika lite som det behöver vara så i glesbygd där uppslutningen kring och bindningarna till en bygdens egen kyrka förmodligen är den enskilt största gemensamma nämnaren befolkningen har. Om det hände på några få platser så kunde man kanske rycka på axlarna. Men när det tycks ske så gott som överallt?  

Här behövs det både tålamod och analysförmåga. Uthållighet i att göra sådant som befrämjar samhörighet och gemenskap. Som att förtroendevalda och anställda själva är beredda att leva med i den lokal församlingens gemenskap och liv. Och att det finns  både regelbundenhet och kontinuitet. Dessutom - kan det vara så att det finns något i församlingens arbetssätt som gör att man sänder en signal till den lokal gemenskapen att den ändå ingenting betyder. Förmedlas intrycket att den gemenskapen är obetydlig och ekonomiskt olönsam eftersom den är liten? De som i den lokala församlingen blir medvetna om sådana attityder från de som styr och leder löper risken att känna att omdömet om den betydelselösa gemenskapen inte bara gäller församlingen utan även dem som personer. Efter en tids konstgjord andning, inte sällan i form av karusellåkande präster som oregelbundet dimper ner för att genomföra en gudstjänst, så blir det omorganisation och centralisering.

Det är ovedersägligen bättre att något lever än att allt dör. Men om Svenska kyrkan är en av världens rikaste och mest personaltäta kyrkorna i världen, vore det underligt om man inte kunde utveckla arbetssätt som inbegriper en förståelse för hur man bygger och stärker en vital lokal församlingsgemenskap.  Men då behövs också mer av urkyrkans tro, visshet och kraft. Det är något i Kristi kroppstanken som gör att de olika delarna har samma roll och betydelse för gemenskapen. Då blir det ganska fel om man av organisatoriska skäl opererar bort lemmar och inte förstår att det förändrar och påverkar hela kroppen. 

Nej, mer av sådant som gör fattiga syndare till ett Guds folk: uthållighet i bönen, regelbundna samlingar och brödsbrytelse. Därtill behövs ödmjukhet och nästankärlek, till exempel några extramil i medmänniskans tjänst och säkerligen ett generöst överantvardande av skjortor.