För ganska länge sedan, om än i modern tid, befann sig en länsteater i ekonomiskt bryderi. Som man gör inom verksamheter finansierade med offentliga medel, gjordes en ekonomisk kalkyl. För att slippa se underskotten växa och obeståndet bli etter värre fattades ett beslut. Det gick ut på att man skulle avhålla sig i största möjliga mån från att spela teater. Det var billigare att behålla personal och låta den vara sysselsatt med interna uppgifter än att ge en massa föreställningar. Det var nämligen genom de ofyllda salongerna och all övertid, obekväm arbetstid som förlusterna växte. Så småningom lyckades man på något sätt hämta igen en del av underskotten och kunde återgå till ett mera aktiv teaterliv. Detaljerna må ha justerats och ändrats eftersom åren gått, men någon skröna är det inte.
Intrycket är att Svenska kyrkan här och där, trots betryggande årliga inkomster, tänker som en länstetater för länge sedan gjorde. Åtminstone om man ska bedöma av det som framgår genom den mest dyrbara och udda marknadsföring som finns, nämligen predikoturerna. En församling som jag känner relativt väl har till exempel monterat ner sina gudstjänster ute i församlingens gamla distrikt. Från minst fem söndagliga gudstjänster har man dragit åt svångremmen till en, eller möjligen två. De flesta i en så kallad huvudkyrka. Utöver den finns en medeltida liten kyrka på landsbygden som mestadels ligger i malpåse. Under samma tid har verksamheten i stadsdelarna krympt till ett minimum. Man sålde till och med en gammal gård som med ett stort stycke mark låg som en oas i utkanten av ett bostadsområde. En åtgärd som aldrig någonsin kan göras ogörd eller kompenseras genom några hyresrum i en bostadskartong av betong och tegel.
I andra församlingar har man till och med lagt gudstjänster och annat i församlingshemmet, och då på oregelbundna tider. Skälet? Det anses vara alldeles på tok för dyrt att hålla en mycket ålderdomlig kyrka uppvärmd. Och det är mysigare i det betydligt yngre församlingshemmets vardagligt avskalade rum. Där doftar det åtminstone kokkaffe under gudstjänsten.
Slår man ut vad det kostar att hålla gudstjänst i en kyrka, med uppvärmning och underhåll, vaktmästare, musiker, diakon och präst och kyrkvärdar därtill hamnar man nära teaterexemplet. Ur ekonomisk synvinkel är det lätt att börja tänka på kyrkor och gudstjänster som kostnadsställen som inte genererar tillräckliga inkomster för att försvara sin plats. Varje kyrkobesök blir på det sättet en förlustaffär. Gräver nya hål i finanserna. Kostar oproportionerligt mycket.
När detta sätt att resonera travar in i Svenska kyrkan befinner man sig i en rejäl mental utförsbacke. Som om ens ett församlingshem bar sin kostnader. Kyrkorummen är helgade rum för de flesta i grannskapet. Även om man inte själv är med i kyrkan värnar man sin kyrkobyggnad som en betydande del av traktens identitet och historia. Istället för att se och erbjuda kyrkorummet som en ofattbar tillgång kan den omärkligt bli till en ekonomisk belastning. Vill man ens bjuda in och nödga människor att komma genom vänfast gemenskap och genom ett flitigt gudstjänstliv? Har man ansträngt sig för att hjälpa människor in i tradition och liturgi? Här finns det plats för tvivel. Intrycket blir att förment folklighet och evenemangsgudstjänster arrangeras för att dra folk.
På denna blogg har det suckats över medmänniskor som stuckit in huvudet genom kyrkporten någon gång och nöjt sig med det första intrycket. Vad de håller på! Det är ju obegripligt. Och en och annan kyrkoaktiv människa har stämt in och skakat på huvudet åt det rika gudstjänstlivet. Gräset har verkat grönare hos den frikyrkliga grannförsamlingen där man tyckt sig finna roligare tjo och tjim, schlagerharmonier och gospel. Som om det vi ärvt och tagit över av tidigare generationer bara varit grus och aska.
Först när man under lång tid arbetat målmedvetet och strategiskt, satsat egen och anställdas och volontärers tid och kraft under år, för att bygga församling med gudstjänstgemenskapen och Kristusmötet i centrum, kan man ens börja bedöma vad en gudstjänst och ett levande kyrkorum egentligen är värt. Förlusten är när det allt oftare låses och gås hem.
Här kolliderar två tankesätt.
SvaraRaderaMinskningen av antalet gudstjänster beror nog mest på att det är få gudstjänstbesökare. Man tycker att det är roligare om alla samlas på ett ställe. Och blir fler. Jag vet åtminstone en församling som med det ökade det sammantagande talet.
Men det finns också ställen där folk helt slutat gå i kyrkan för det är ju så sällan i "min" kyrka.
Det finns inga universella råd omkring kyrkogången.
Men själv tänker jag - efter att ha firat åtskilliga gudstjänster i landsbygdskyrkor med mindre än fem deltagare utöver de närmast sörjande - att om man riskerar att bli ensam i kyrkbänken så kommer man inte. Att då envisas med gudstjänster i alla kyrkor och med stort pådrag av personal är bara att sticka huvudet i sanden. Vad är det för fel med att försöka bygga upp något kring den kyrka där det kanske ändå funkar bäst?