Delaktighet och dragningskraft

Micael Grenholm skriver engagerat i tidningen Dagens debatt (21/4) om frikyrkans gudstjänst och tanken på mera liturgiska sammankomster. Han hävdar med anledning av en nyutkommen bok. Söndag: Gudstjänst i en ny tid (Libris) och författarnas debattartikel i dagen (14/4) följande:
Den lösning de föreslår är att frikyrkan ska våga omfamna mer av de historiska kyrkornas liturgi.
Det är en rätt dålig idé dock, eftersom liturgiska gudstjänster också är rätt enformiga, gudstjänstbesökarna är inte så delaktiga och i stället för att tänka på sökare ägnar sig de flesta historiska kyrkor knappt sig åt evangelisation alls, vilket gör att Svenska kyrkan exempelvis sjunker som en sten. Liturgiska gudstjänster är definitivt inget framgångsrecept.
Bättre vore om vi formar våra sammankomster efter Nya testamentets modell, eftersom det gick rätt så bra för urkyrkan: den växte explosionsartat, upplevde många under och tecken och utjämnade klyftor mellan rika och fattiga.

Även andra har i Dagen reagerat mot tanken på liturgiska gudstjänster, som om frikyrkans möten och gudstjänster vore alltigenom oliturgiska. Även den mest uppsluppna eller obundna gudstjänst har en ordning, även om den för det otränade ögat kan vara svår att upptäcka. Men där finns ofta läsning av Guds Ord, bön och tacksägelse, tillbedjan och lovsång, undervisning och förkunnelse, dop och nattvard (sakramentsförvaltning) och annat.

Micael Grenholm är snabb med slutsatserna. Liturgiska gudstjänster anser han är rätt enformiga och gudstjänstbesökarna inte så delaktiga. Vilket han kopplar till att sådana kyrkor knappast ägnar sig åt tänka på sökare eller åt evangelisation. Upplevelsen av enformighet delar han med alltför många även inom Svenska kyrkan. Tydlig och strikt form innebär inte med nödvändighet att det blir enformigt. Frågan är ju vad slags omväxling och variation som efterfrågas. Kyrkoårets växling och därmed Evangeliebokens ständigt förflyttade fokus förstås tydligen inte som förändring och variation. Inte heller den rika skatt av sakral musik och psalmer som oupphörligt kommer i nya kombinationer lyckas tydligen tvätta bort tråkstämpeln. En genomtänkt och väl utformad liturgi avvisas, mest för att den är oengagerande, enformig och utan delaktighet.

Tänker man så avslöjas att man knappast ägnat form och gudstjänstordning någon djupare tanke. Om allt ska vara omedelbart tillfredsställande och tilltalande har man stannat på ytplanet och grundligt missförstått eller aldrig lagt märke till gudstjänstens och eukaristins inneboende dramatiska möte och dialog med Gud. Vad måttet på delaktighet består av framgår inte. men jag tänker att det handlar om att man ska röra sig, stämma in i och själv upplåta sin röst. Att en rik liturgi innehåller och förutsätter aktivt deltagande är en självklarhet. Om det består av att bära kors och ljus, hjälpa folk till rätta, ta upp kollekt, be förbön, sjunga ett kyrie eller delta i körens insatser, lyfta psalmsången, ge församlingen röst och stämma eller allt detta och mer därtill behöver inte utvecklas här.

Vad vill man då ha? Oförutsägbarhet? Överraskning? Något nytt, nytt, nytt? Trevligt en stund, måhända. Men knappast grund för att bygga församling. Formbestämda och liturgiska gudstjänster frias ständigt över hela världen i de verkligt stora kristna kyrkorna. Då kanske man inte ska vara för snabb att dra ett streck över sådana gudstjänster, De kan visa sig vara mera livskraftiga och lockande än vad som framgår i vårt avlägsna och udda geografiska hörn. Man kan då tänka att utrymmet för delaktighet och dragningskraft kan gälla något helt annat...