Ge oss vår dagliga tidning

Har Du en daglig tidning hemma?

Nu har jag prenumererat på en dagstidning i ganska många år. Det trivs jag med. Den är fin att ha. 

Tror jag det! Vad tycker du om den? 

Den är snygg och ganska tung. Och fina bilder finns på framsidan. På ett par veckor blir högen där jag lägger tidningen mer än en decimeter tjock. Jättemycket papper blir det. Som  måste bäras bort ibland. Men det kan det vara värt. Bara för att ha en dagstidning.

Ja men… vad tycker Du om det Du läser i tidningen? Är den välskriven? 

Det är tryggt när den kommer. Min prenumeration bygger på att den kan vara bra att ha om jag skulle behöva läsa den någon gång! Det vet man ju inte i förväg, eller hur? En dag kanske jag får lust att läsa. Sanningen att säga så läser jag inte tidningen. Nästan aldrig. Det som tilltalar mig är tryggheten. I att ha den. Det dunsar så hemvant när den kommer på morgonen. Då vet jag ju att världen inte gått under. Än. Jag har ju hört att dagstidningen gör nytta. Kan vara bra för andra. Och det vill jag absolut stödja.

Prenumererar du på en tidning som du inte läser?

Ett par gånger i december bläddrar jag lite i den och läser lite här och lite där. Då tycker jag verkligen om det jag läser. Jättefina texter och härliga bilder! Det blir liksom högtidligt. För jag vet att vid helgen är det många som öppnar sin tidning. Det är en gemensam grej. I vårt samhälle liksom. Vår dagstidning.

Men något mer måste den väl ändå betyda?

Jo det kan väl hända att jag öppnar den om någon har dött. Man vill ju se dödsannonsen så man kan minnas sina gamla vänner. Men annars är jag mest glad över att jag kan säga att jag har en tidning. När andra frågar.

Berättar du om att du har en tidning som du sällan eller aldrig läser?

Jo, man vet ju aldrig om det kommer en dag då man ändå vill läsa en liten notis eller annons. Kanske en hel artikel. Om det blir kris, eller så.

Men varför i all världen håller du dig då med en tidning?

Många andra har tidning. I mitt föräldrahem fanns alltid en tidning. De läste väl inte varje dag. Men nog såg jag att de ibland, nästan i smyg, satt försjunkna i sidorna. Alltså, ingen i familjen har någonsin varit riktiga tidningsläsare. Vi tror liksom inte på papperstidningen som informationskälla. Inte på samma sätt som journalister och andra tidningsarbetare. Inte på deras sätt. Deras tidning. Jag tror på mitt sätt. Att någonstans finns en text som nog kan ha betydelse. En dag. Kanske. Det räcker för mig.

Blir det inte ett problem att välja vilken tidning du inte ska läsa?

Njä, jag tar den största, den som fanns hemma när jag var liten. Den är högtidlig och bra. Fädernas tidning i vårat land, så att säga. Och mödrarnas. Äsch, den var till för alla. Det vet man ju. Man vet ju i förväg vad det står ändå. När jag håller i den slumrar jag så gott. Förresten, egentligen var det väl tidningen som valde mig. Och på den vägen är det.

Åt Gud allena äran

Jublets kategorier hålls vid liv. Ibland även i kyrkans rum. Det är inte bara de stora konserthusen eller Operorna som ger de musikaliska storverken. Det finns platser där man fortfarande jobbar hårt för att de sakrala verken med solister, kör och orkester ska klinga under valven och framför ett altare.

Det finns inget ont i att kulturinstitutionerna regelbundet återvänder till de stora mästerverken av kompositörer som Bach, Händel,Verdi eller Mozart, för att alls nämna några. På så sätt går de inte förlorade för vår tid. Fortfarande finns då möjligheter för nya generationer att få träda in i för dem nya och klingande universa. Den som vågar språnget kan få sitt liv förändrat i mötet med sådan musik.

Men de allra flesta av dessa verk berättar och förkunnar det kyrkan lär och tror. När Matteuspassionen ljuder i Stilla veckan blir samspelet med kyrkorummet till ytterligare en dimension som de andra institutionerna saknar. Och när Juloratoriet understryker julens inkarnatoriska glädje sker det i ett rum där Gloria och Laudamus håller den jublande änglahärens, ja hela den himmelska härskarans, lovsång vid liv.

Är då detta segregerande finkultur? Är detta elitmusik för en liten exklusiv grädda? Det finns sådana åsikter. Att de som vill beskära och tysta den klassiska musiken till förmån för enklare dagsaktuell schlager- och popmusik därmed stöder en annan musikelit tycks inte bekymra. Inte heller bekommer det dem att professionell konst utövas på de flesta andra områden av en utvald och upphöjd skara. Till exempel att varje dagstidning fylls av elitidrottens höga visa bekommer dem inte. Sådant går tydligen an, men att det är en viktig uppgift för en kyrka att låta det musikaliska och sakrala arvet klinga i sin egen miljö blir av någon anledning till anstöt. Men så blir det väl när känslor snarare än tankar tillåts styra.

Denna långa harang stiger ur oron för att även den omåttligt rika Svenska kyrkan allt mera sällan ger utrymme för de stora och kostsamma verken. Dels för att man misstror själva musiken och klassar ner den och dels för att den kostar mer än man vill betala. Om kyrkan slutar att uppföra de stora sakrala verken blir det svårt att skylla på andra om de en dag tynar och tystnar.

En möjlighet att höra ett av dessa verk. Bachs Juloratoriet, blir när det uppförs i sin helhet två dagar i rad, nämligen i Olaus Petri kyrka Lördagen den 19 och Söndagen den 20 december. Båda dagarna med början klockan 16. Biljetter kan köpas via Ticnet. Det blir vardera dagen cirka två och en halv timmes musik och med en paus på 20 minuter. Det är värt att understryka att det finns en tradition i Örebro att satsa pengar, tid och kraft på att även de stora verken ska få bo kvar i kyrkans rum! En vilja och inriktning som inte på något sätt fått församlingar att inskränka eller begränsa sitt diakonala arbete. Heder åt sådant.

Blir uppförandet uppmärksammat? Nerikes Allehanda måste nog för skams skull masa sig iväg för att skriva en recension. Det brukar vara svårt för tidningen att hålla koll på och recensera kyrkans musikaliska erbjudanden. Än mindre lär väl musikradion, televisionen eller de stora rikstidningarna vara intresserade. Detta händer ju utanför tullarna i Stockholm och därtill i en kyrka. I storstaden är man ju bortskämda med storverken och förstår nog inte magnituden av en sådan satsning ute i landsorten.

Att klassen på sång och musik är väl så god i Örebro beror vid detta tillfälle delvis på att Drottningholms Barockensemble spelar, men även på att körerna i Örebro och Olaus Petri församling i synnherhet håller en sådan osedvanligt hög klass. Därtill möter internationella solister upp. Vad sägs om: Marcel Beekman som evangelist/tenor, Berit Solset, soparan, Clare Wilkinson, alt och Benjamin Appl, bas?! Dirigent är församlingens eminente körledare och organist Mats Bertilsson.

Bach slutar sina verk med en tillägnan, värd att minnas i vår tid: Soli Deo Gloria! Åt Gud allena äran!

Bröd och vin i en väldoftande gryta

Ibland tar det tid innan en bok blir läst. Gårdagens bröd heter boken, utgiven på Artos förlag, som en god vän rekommenderade. Jag la den på nattduksbordet. Där blev den liggande. Efter ett tag hamnade andra olästa böcker ovanpå den. Uppskjuten. Eller förskjuten. Bortglömd. Men så en dag kom jag ihåg den och tänkte att den var så tunn att den borde ha varit läst för länge sedan. Jag letade fram den, öppnade den, och läste Peter Halldorfs förord. Sedan gick det av bara farten

Författaren är Enzo Bianchi grundare till klostret Bose. Han har blivit en uppmärksammad och efterfrågad kristen ledare. Boken Gårdagens bröd innehåller en tillbakablick. I korta kapitel berättar Bianchi om sin uppväxt i Monferrato. Där lärde han sig enkla ordspråksliknande livsregler som t ex Gör din plikt, bryt ihop men fortsätt framåt. En annan inskärpt regel var Överdriv inte. Ytterligare en var Det gäller att inte ta åt sig!

Det liv och det samhälle han skildrar har på ett sätt upphört. Moderniseringen, tekniken och nya tänkesätt har förändrat livsstil och levnadssätt. Ingen lämnar längre kvar klasar på vinrankorna för att de fattiga eller mindre bemedlade också skulle få del av skörden. Då stod kyrkan inte bara geografiskt mitt i byn utan var ett centrum för kampen mot hagel, torka eller regn. Man kan riktigt se kyrkoherden i sin fladdrande violetta skrud marschera rakt in i det värsta ovädret understödd av sin korgosse. Åkallande Guds makt. Det var en tid då den kristna tron ännu var befäst i de flestas sinne.

Bokens titel underbyggs i ett kapitel om Brödet på bordet. Det bröd som dukades fram om morgonen tillsammans med en karaff vin och lite olja. Det var ett bröd som blev bättre dag för dag. Som bjöds husfolk, vänner och främlingar lika. Bianchi tänker inte bara konventionellt så from han är. Han kan till exempel få läsaren att dra efter andan när han skriver om att bordsbönen inte är någon magisk formel utan en tid för eftertanke så att, för att, vi människor inte ska kasta oss över maten som djur.

Några avsnitt handlar också om vinet och allt arbete med att plantera, beskära, skydda och skörda och jäsa som tillhör. Men mest av allt om vinet som ger färg och glädje tillsammans med brödet som ger kraft. Inte att förundras över så lyfter Bianchi också fram nattvardens börd och vin utifrån barndomens hågkomster och många egna insikter därtill.

Gårdagens bröd är som en väldoftande gryta som tillagats under lång tid med stor respekt för råvarorna och dem som skall njuta anrättningen. Här vimlar av mat, färgstarka människor och vardagliga relationer. Här möter födelse och död samt tankar om åldrande. Sammanfattningsvis är detta en liten pärla till bok. Passar både som födelsedagspresent och för egen njutningsfull läsning!

Kyrkans bredband är för smalt

Allt mer av en persons eller en församlings kommunikationer och relationer till omvärlden är beroende av teknik. All datatrafik är till exempel beroende av vilken bandbredd som tillhandahålls. Ofta ges uppgifter om att bandbredd har med hastigheten att göra.  Bandbredden skulle då vara allt högre ju fler bits som ledningar eller kablar kan sända eller ta emot under en viss tid.

Den som letar efter enkla och begripliga förklaringar på nätet kan t ex få följande förklaring: Bandbredden anger hur stort frekvensutrymme en signal tar upp, det vill säga bredden på dess spektrum, bandbredden mäts i hertz (Hz). För kablar anger bandbredden hur bredbandiga signaler som kan överföras utan att de förvrängs. Vid datakommunikation sätter bandbredden en absolut gräns på överföringshastigheten och begreppet har därför även kommit att användas för att ange hastighet i datornät och liknande.

En nyckelmening är den som berättar att bandbredden ger förutsättningar att ta emot bredbandiga signaler utan att de förvrängs. Om bredbandet är för ”smalt” riskeras själva kommunikationen, dess innehåll påverkas och kan bli förvrängt! Visst är det intressant!

Svenska kyrkan behöver ett breddat bredband. Ett band som kan sända och ta emot kommunikation med stor bandbredd. Sådan som har både hög och låg frekvens. Ingen vill väl att kommunikationen ska bli förvrängd?

Det går ju inte an att ha ett bredband som enbart nöjer sig med en ganska begränsad frekvens. Som inte förmår sända eller ta emot signaler med stort omfång. Svenska kyrkan som så gladeligt håller öppen dörr, t ex för en stor och brokig frikyrklighet, kan samtidigt begränsa sitt omfång, sitt spektrum, genom ovilja och oförmåga att vårda relationerna till de frekvenser där det egna gammalkyrkliga och särskilt det omistliga allmänkyrkliga och katolska arvet.

Särskilt viktigt blir det i ljuset av den utveckling som innebär att bandbredden ska anpassas till, ta in och själv förmedla, alltmer av den omgivande världens signaler. Om då en del av den egna kommunikationens frekvensomfång begränsats riskerar man att budskapet förvrängs. Om det allmänkyrkliga får allt svårare att få plats och det modernistiska och partikulära breder ut sig är bandbredden för begränsad, bredbandet för smalt. Svenska kyrkan behöver den bandbredd som kan översättas med syskonkärlek i den egna familjen!

En fullständigt otrolig sax

Det finns en särskild sax som används flitigt. Den är större än vanliga kökssaxar. Tyngre och mera ergonomisk. Den ligger i handen som vore den gjuten för just detta grepp med sina slipade öglor där fingrarna snabbt blir bekvämt hemmastadda. Saxen är inte olik min morfars gamla skräddarsax. Den som nog kunde klippa grovt och fint med precision, både taggtråd och finaste engelska yllet. Papper såväl som senor och pergament. Den stora saxen med mässingsöglor som han hanterade sittandes med korslagda ben uppflugen på ett stort bord.

Det finns en sax som används flitigt. Tack vare dess utsökta formgivning och breda funktionalitet kan den hanteras oavsett om brukaren är ovan amatör eller ett fullfjädrat proffs. Trots att den verkar tung är den inte svårmanövrerad. Den kan med lätthet användas för att nå föremål som tycks ligga utom räckhåll. Verktyget kan fungera som linjal med vilken man gör bättre bedömningar om hur djupt och långt man bör klippa.

Denna utomordentliga sax är spridd långt längre än någon egentligen vill veta eller tro. De som har en sådan använder den hellre i smyg än fullt synligt i dagsljus. Sällan blir det taggiga kanter kvar när man klippt. Nästan aldrig fastnar saxen i materialet eftersom eggen är skarpslipad.

Saxens brukare blir tillvand och beroende. Som vore bruket förgiftande toxiskt. Det är frestande att klippa till mer och mer. Det känns som om man har makt. Utan att behöva ta ansvar för resultatet. Eftersom man klipper bäst i skymundan. Då kittlar det liksom av hemlig kunskap. Om vad denna sax kan göra. Utöver vad den lyckas göra med sin brukare.

Denna sax kan med fördel användas för att korta ambitioner. Halvera glädje och lust. Strimla hopp och förväntan. Göra ark av god vilja till konfetti, minimala och ohanterliga lappar. Klippa av tro och mer därtill.

Hur kan någon veta allt detta? Och vad är det för slags instrument, denna sax? Den kallas VL, Vingklipparen Lucifer. Den som försökt flyga men fått sina vingpennor avkortade eller helt avklippta anar och vet vad som hänt. Den används med fördel flitigt bakom ryggen på andra. Ibland är det många som klipper till. Gemensamt eller var för sig. Först när skären gjort sitt, ibland långt senare, inser den drabbade vad som hänt. Det som hade förutsättningar och kunde ha blivit en elegant flygning med imponerande vingbredd blev till ett den vingklipptes patetiska flaxande.

Det finns en särskild sax som används flitigt...

Han reste sig och slog näven i tröskeln

Vad ska man kalla dem som aldrig ger svar på tal? De som tiger ihjäl invändningar och kritik, De som låtsas som om det regnar? De som går visslande genom kriser och vägrar att låta sina planer störas i någon högre grad.

Varje läsare får till uppgift att hitta några sådana personer, instanser eller grupperingar som så gott som alltid struntar i att diskutera. Hitta sedan motsvarande krafter som egentligen håller med kritikerna men är för lata, loja eller för insyltade för att våga yttra sig. De som hellre orerar om vikten av debatt men som aldrig för den offentligt. De som vet berätta om hur den eller den personen egentligen är, men som aldrig någonsin skulle försöka få en rad publicerad. Än mindre ge sig till att försöka få en ändring till stånd genom att öppet skapa opinion. Som därmed slipper undan obehaget att visa var de står och eventuellt få en och annan ovän på köpet. Någonstans bland alla skuggorna skymtar de.

Genom att ignorera kritik faller den liksom invändningarna till marken och glöms snart bort då nästa dag lagt ett avstånd till kritiken. Varje dag som man låter saken vara så trängs den alltmer undan. I sådana fall är medierna en hävstång. De kan väcka liv i en fråga och tvinga fram respons. Men gäller det kyrkliga frågor blir det för invecklat. Till och med om det skulle gälla något så principiellt glasklart som frågor om styrning av ett trossamfund.

I ett politiskt forum skulle tekniken kallas för en utstuderad härskarteknik. I det offentliga samtalet saknar samma företeelse passande namn. Mig påminner beteendet om den numera bortglömda och försvunna dansen Limbo. Där man så långt man bara kunde krökte och gjorde sig så liten och platt som möjligt för att rytmiskt krypa under en ribba. Limbosvaren är de som aldrig skrevs ner, tankarna som inte kommer kritiker eller ens allmänhet till del. De som aldrig syns eftersom de passerar under ribban.

Vad hjälper det då att enstaka skribenter gång efter annan initierar debatt? Föga! De som borde svara och förklara viftar bort invändningar. De bläddrar förbi dem, till och med i Kyrkans tidning, som vore de formulerade av en insekt. Myggan som försöker sticka kan lämna irriterande märken, men kliar man inte går det snabbt över. Så tänker en som försökt att låta orden tala. Och som många gånger fann att han bara reste sig upp och slog näven i tröskeln. Till vad nytta?

Förebildligt, rent av? Hoppingivande? För bevarande av självrespekt? För att några måste gå före...

Tystnadsplikten, Storkyrkan och rädslan för islam

Prästers tystnadsplikt ska vara total. Den går inte ens att bända upp i rättegångar. Dock kan minsta lilla insmugglade och dolda kamera öppna upp samtalen för världen. Några påföljder för detta intrång som åstadkoms i TV blev det visst aldrig. Så det är endast en part som är bunden. Konfidenten, den som samtalar med själavårdaren, är oförhindrad att yppa vad som har sagts. Å andra sidan kan den personen påstå vad som helst eftersom prästen då är förhindrad att gå i svaromål. Den traditionella förståelsen av själavårdens insegel innebar att prästen inte ens kunde medge eller förneka om ett samtal alls ägt rum.

Om någon t ex sa att den där prästen har berättat för andra vad vi talat om. Tänk att  prästen då inför andra hade svarat - det har jag inte. Redan där hade tystnadsplikten allvarligt urholkats eftersom förnekelsen i sig innebar en bekräftelse av att ett möte och ett samtal ägt rum. Det gäller alltså att hålla tand för tunga, dvs inte öppna munnen.

När Storkyrkan i Stockholm fått påskrivet för att man undervisar om islam och Koranen i en kurs om kristen tro kommer det svar från en av prästerna som tål att fundera över. Den som i tidningen Dagen intervjuats är domkyrkokomminister Ulf Lindgren.

Varför uppehåller ni er så mycket vid islam i Stockholms domkyrkoförsamling?
– Därför att så många kristna ringer varje natt till jourhavande präst och pratar om sin rädsla för islam. Då är det vår uppgift att ta denna oro på allvar och därför bjuder vi in dess företrädare. Det finns två alternativ: antingen pratar vi med varandra, eller så vänder vi ryggen till. Samtal är enda vägen till att motverka rädsla.

Samtalen som förekommer i Jourhavande präst måste rimligen betecknas som enskilda och själavårdande samtal. Nu kan man kanske hävda att sådan samtal är anonyma så att inte ens jourhavande präst vet vem hon eller han talar med. Skulle därmed tystnadsplikten bli upphävd så att man kan berätta om vilka ämnen man diskuterar? Så kan det knappast vara. Personen som ringer kan uppge sitt namn. För några år sedan diskuterades dessutom att möjligheten till avlyssning och kontroll av telefontrafik hotade tystnadsplikten som då riskerade att komprometteras.

Domkyrkokomministern kunde ha sagt att det finns en stark oro och rädsla för islam som flera av oss kommit i kontakt med. Då hade ingen vetat om källan till denna insikt var jourhavande prästs samtal. Ingen uppringande hade heller kunnat påstå att vad man talat om spritts vidare eftersom rädsla för Islam finns på olika håll.

Men att rädslan för islam som yppas i själavårdande samtal blir till en Storkyrkans kurs i kristen tro där man studerar Koranen tycks mer än måttligt krokot. Ingenting borde vara egendomligt i att en församling vill veta mer om en annan religions urkund och trostradition. Det udda blir ju att detta studium placeras i en kurs om den kristna tron. Upprörda frågor inför fenomenet har naturligtvis kopplingar till den dåligt underbyggda artikel som prästerskapet i Storkyrkan har publicerat. Diskussionen blev inte mindre av att biskop Brunne nyligen sagt något om ett kapell där man kunde städa undan de kristna symbolerna och markörerna för att erbjuda andaktsrummet åt besökande och därmed "hemlösa" muslimer. Enklare hade väl varit att ta dem vid handen och leda dem till någon av Stockholms moskéer...

Jourhavande präst måste, liksom alla präster, hädanefter ta sig en funderare över om man alls kan offentligt nämna och diskutera ämnena för samtal i telefon. Det kan väl inte vara så illa att man dessutom för bok över vilka frågor som allas tas upp? Det vore illa om man av det tystnadspliktsomgärdade gjorde tabeller över om människor diskuterat suicidaltankar, drogproblem eller rädsla för islam.

Ur Kyrkoordningen 7 avd, 31 kap, § 9
Den som är eller har varit behörig att utöva uppdraget som präst har tystnadsplikt i fråga om
uppgifter som han eller hon därvid har fått veta under bikt eller enskild själavård.

Panta rei

Herakleitos är obekant för många. För man honom på tal börjar man söka i minnet efter snarlika namn och det enda som dyker tycks vara Herkules. Även om Herakleitos är avförd från de flestas komihåg-lista, så är hans idéer fortfarande i svang.

Dunkel och gåtfull har han enrollerats i alla möjliga sentida idéströmningar som inspiratör och dialektisk föregångare. I händelsernas ström såg han mer än andra. Bakom och bortom strid, motsättning och konflikt såg han enhet. Berömd har han också blivit för tanken att man inte kan stiga ned i samma flod två gånger eftersom allt förändras, allt flyter. Panta rei. Frågan om vad som ingår i ord och begrepp, vad som grundlägger och avgör identitetsfrågorna, träder då fram. Är inte definitionen av flod just detta att vattnet som fyller flodfåran flyter? Nog kan man stiga ner i samma flod, men knappast i exakt samma vatten...

Tanken på alltings förändring har blivit till en övertygelse om att allting kan göras och kan bli bättre. Kvalitetssäkringssystem återspeglar sådana tankegångar och handlar om att ständigt utveckla och förbättra genom att lära sig undvika redan gjorda misstag. Då utvecklar man lätt arbetsformer som visserligen slipar av det man gör men som också befäster den väg man redan valt. Kanhända är detta en strömning som blir auktoritär och ser en inriktning som den sanna. De som inte omfattar förutsättningarna att det vi gör nu ska förädlas och förbättras blir då till hinder och bromsklossar. Att det kan finnas alternativa sätt att forma systemen faller liksom bort. Majoritetens  övertygelse och målsättningar styr arbetsinriktningen och driver förändringarna

Här kanske man kan finna drivkraften till utstötning av dem som inte velat gå med på de kursändringar som kyrkan gjort när den för att tillfredsställa kunderna och efterfrågan mera anpassat sitt arbete och försökt strömlinjeforma det. Men om själva saken, uppdraget, inte går ut på att tillfredsställa efterfrågan och kunders upplevda behov? Om det istället är så att uppgiften är att erbjuda ett annat perspektiv, ett synsätt, en tro. Att räcka fram den övertygelse som är kyrkan given?!
Även om det verkar som att allt flyter finns det någon som håller världen och mitt liv i sin hand.

Tjugo enkla svar

Beskriv en ambo.

Det är en pulpet för textläsningarna i gudstjänsten oftast i trä och med enkelt utförande. Kan även användas som predikstol.

Till vad används en paten (pateen)?

Paten är fatet som oblaterna läggs på och som används vid utdelandet av brödet i kommunionen.

Vad är ett kontrakt?
Ett stift är uppdelat i kontrakt. Varje kontrakt leds av en av biskopen utsedd kontraktsprost som hjälper biskopen med främjande och tillsyn.

Vad är ett pastorat? 
Flera församlingar kan sluta sig samman i ett pastorat där man samverkar under ledning av en kyrkoherde. Ett pastorat styrs av ett gemensamt kyrkofullmäktige och ett kyrkoråd.

Vad innebär den nyligen genomförda pastoratsreformen?

Att församlingar som tidigare samverkade ekonomiskt i en samfällighet (men var självständiga med egna kyrkoråd och kyrkoherdar) slogs samman till en enhet under en enda kyrkoherdes ledning. Många av församlingarnas beslutsbefogenheter flyttades uppåt i organisationen till pastoratets kyrkofullmäktige och kyrkoråd. I församlingarna finns en styrelse, församlingsrådet, med begränsat mandat.

Nämn några av Svenska kyrkans bekännelseskrifter.
Den Augsburgska bekännelsen, De Schmalkaldiska artiklarna, Luthers katekeser, Om påvens makt och överhöghet samt och Konkordieformeln…

Nämn några valbarhetskriterier för förtroendevalda i Svenska kyrkan?

Den som vill bli förtroendevald i kyrkans beslutande organ ska tillhöra Svenska kyrkan, vara döpt och ha fyllt 18 år senast på valdagen. Man ska dessutom ha nominerats och satts på valsedel av en registrerad nomineringsgrupp.

Vilka uppgifter har ett domkapitel?

Varje stift har ett domkapitel som bland annat ska hantera frågor om kyrkans lära, utöva tillsyn över kyrkans vigningstjänst, dvs präster och diakoner. Domkapitlet kan besluta om disciplinära åtgärder och bestämma att någon inte längre får utöva vigningstjänsten. DK utfärdar även församlingsinstruktioner och beslutar i vissa delar om gudstjänstlivet i stiftet mm.

Vilka är de största grupperingarna i kyrkomötet?
Kyrkomötets 251 ledamöter fördelas på 12 nomineringsgrupper. De fyra största grupperna är under innevarande period (2014 - 2017):

Arbetarepartiet – Socialdemokraterna (S), 73 ledamöter

Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan (POSK), 38 ledamöter

Borgerligt alternativ (BA), 31 ledamöter

Centerpartiet (C), 30 ledamöter

Varför har Svenska kyrkan fler biskopar än stift?

Därför att i ett av de 13 stiften, Uppsala stift, har man två biskopar, ärkebiskopen och biskopen i Uppsala stift.

Vad skiljer Påskveckan från Stilla veckan?

Stilla veckan är den vecka då påsken infaller. Påskveckan är veckan efter påsk.

Vilken lokal beslutsinstans avgör hur stor kyrkoavgiften ska vara?

Kyrkofullmäktige.

Vad kallas de två trosbekännelser man använder i Svenska kyrkans högmässa?

Den apostoliska och den nicaenska.

Den romersk katolska kyrkan har 7 sakrament - hur många och vilka har Svenskakyrkan?

Dopet och Nattvarden är de två sakramenten i Svenska kyrkan.

Säg något Olaus Petris yngre bror Laurentius Petri är känd för.
Han var ansvarig för den första översättningen och utgåvan av hela Bibeln på svenska. Han var Sveriges förste evangeliske ärkebiskop och medverkande i rättegången där Olaus Petri dömdes till döden.

Vad heter Svenska kyrkans biskop i det stift där Du bor?
I Strängnäs stift heter biskopen Johan Dahlman.

Kan man tillhöra ett annat trossamfund och samtidigt vara med i Svenskakyrkan?
Märkligt nog kan man det. Det kan till och med vara så att någon firar sin gudstjänst i någon av EFK:s eller Equmeniakyrkans församlingar men sitter i ett kyrkofullmäktige eller ett kyrkoråd i Svenska kyrkan.

Fadern, Sonen och den Helige Ande utgör en enhet som kallas vad då?

Treenig Gud eller Den heliga Treenigheten.

Vad är Svenska kyrkans läronämnd?
En nämnd inom kyrkomötet där biskoparna samt ytterligare några valda ledamöter gemensamt ska granska motioner och förslag i förhållande till Svenska kyrkans lära.

Vad är tidegärden?

Kyrkans tideböner, böner som äger rum vid särskilda tider varje dag, t ex laudes, vesper och kompletorium. Ordet används även om den bönbok som brukas vid tidebönerna.

Tjugo frågor till vilken reporter som helst

Kyrkor, folkrörelser och politiska partier är obegripligt medieberoende. Man förlitar sig i allt mindre utsträckning på verkliga och personliga möten för att föra fram sina tankar och idéer. Fokus har flyttat från tanken att varje parti- eller kyrkomedlem är en ambassadör för sitt sammanhang och sin övertygelse. Istället sätter man sin tillit till pressmeddelanden och designade nyheter släppta vid rätt tidpunkt för att få så stort genomslag som möjligt i medierna.

Visst finns det förkunnelse och undervisning i en kyrka. I folkrörelser och politiska partier finns det möten med anföranden och diskussion samt inte så sällan en hyfsad studieverksamhet. Men mötet med omvärlden i arbetet att finna och vinna nya anhängare tycks allt mer handla om att sätta informatörer i arbete för att designa och paketera vad det nu är man faktiskt vill nå ut med.

Man kunde tro att med den ideologiska kallbrand som terrorismen sprider ute i världen där humanism och medmänsklighet fullständigt satts ur spel skulle få medieutbildningarna att fokusera något mer på förståelse av de stora religionerna och olika grenar och trossamfund. Dessvärre är bristen på insikt så spridd att medierna knappast förmår analysera fenomenen eller bidra till perspektiv och att sätta in händelser och fenomen i större sammanhang.

Inte ens den något enklare kyrkliga världen i vårt eget land har journalister och reportrar koll på. En enkel lek med 20 kyrkliga frågor skulle avslöja bristerna (eller kunskaperna mot förmodan) hos vilken reporter som helst.

Beskriv en ambo.

Till vad används en paten (pateen)?

Vad är ett kontrakt?

Vad är ett pastorat?

Vad innebär den nyligen genomförda pastoratsreformen?

Nämn några av Svenska kyrkans bekännelseskrifter.

Nämn några valbarhetskriterium för förtroendevalda i Svenska kyrkan?

Vilka uppgifter har ett domkapitel?

Vilka är de största grupperingarna i kyrkomötet?

Varför har Svenska kyrkan fler biskopar än stift?

Vad skiljer Påskveckan från Stilla veckan?

Vilken lokal beslutsinstans avgör hur stor kyrkoavgiften ska vara?

Vad kallas de två trosbekännelser man använder i Svenska kyrkans högmässa?

Den romersk katolska kyrkan har 7 sakrament - hur många och vilka har Svenska kyrkan?

Säg något Olaus Petris yngre bror Laurentius Petri är känd för.

Vad heter Svenska kyrkans biskop i det stift där Du bor?

Kan man tillhöra ett annat trossamfund och samtidigt vara med i Svenska kyrkan?

Fadern, Sonen och den Helige Ande utgör en enhet som kallas vad då?

Vad är Svenska kyrkans läronämnd?

Vad är tidegärden?

De flesta av dess frågor är enkla att besvara om man har viss kyrkvana och intresse för Svenska kyrkan. Om journalistutbildningarna t ex testade detta enkla frågebatteri på sina studenter kanske övertygelsen om att här finns mycket att undersöka och ta in skulle växa. Vi är säkert många som gärna skulle bidra till att vidga deras synfält till att omfatta även Svenska kyrkan...

Vem skulle inte tvivla på en sådan bild av Svenska kyrkan?

Pingst brukar i predikningar beskrivas som församlingens födelsedag. Det var då den första kristna församlingen föddes, och därmed egentligen alla, genom ett ingripande av den helige Ande. Det var stök och buller, anklagelser om berusning och högljudda röster på mångas språk. Det var då språkförbistringen (sedan byggandet av Babels torn) upphävdes. Det obegripliga blev greppbart. Femtusen kom till tro. Det förkunnades och bads, man delade och höll samman.

Skulle någon lägga pingstens berättelse som ett raster över dagens Svenska kyrka blev det snart uppenbart att det är så gott som kemiskt fritt från tal om omvändelse och människor som kommer till tro. De som tydligast finner tro är konfirmander, barn och ungdomar. Kristen tro för vuxna är undergrävd och försvagad. Ateister och vetenskapstroende har arbetat hårt för att avfärda religion och särskilt den kristna tron som något för tänkande, förnuftiga eller intellektuella människor. Men även en viss beröringsskräck från kommuner, landsting och den svenska skolan hjälper till att urholka den lilla tillit som kan ha funnits.

Genast kommer jag att tänka på  några vänner och bekanta som med emfas skulle hävda motsatsen. Särskilt vad gäller bemötandet från kommuner och landsting. Det må så vara att det finns undantag. Men ska kyrkan sköta en förskola eller någon annan samhällelig uppgift gör den bäst i att klyva sig och lämna det som gör den till kyrka undangömt eller inlåst. Till och med affischer eller någon ikon på en vägg kan leda till oändliga palavrer och diskussioner om evangelisation och otillbörlig påverkan. Sudda, sudda, sudda, sudda ut din trosprofil....

Egentligen finns ingen anledning att vara särskilt kritisk mot ateisterna eller dem som hyllar vetenskapen som all sannings källa. Inte heller den praktiska ateism eller den påtagliga livåskådningsmässiga neutralitet som stat och kommun ålägger sig för att vara fullt ut sekulära. Det tillhör villkoren. Frågan är hur kyrkan möter utmaningarna?

Ett allt mera markerat sätt har varit att försöka ta kontroll över bilden av Svenska kyrkan. En växande kontingent av skickliga informatörer ger järnet för att måla och tillhandahålla en positiv bild av kyrkan. Den bilden är ofta evenemangspräglad och handlar mestadels om insatser, särskilt allmänt sociala och diakonala sådana, som kyrkan på olika platser gör för att gynna grupper som hemlösa, arbetslösa och fattiga, flyktingar eller barn och ungdomar. Det kan också handla om internationella frågor som klimatkrisen, katastrofer, hunger och torka eller olika bojkotter och aktioner mot förtryck och förfärliga regimer. Viktiga saker för en kristen kyrka. Men egentligen en konsekvens av ett liv i tro. Förstådda och tänkta som ett utflöde från och en konsekvens av ett levt kristet liv i en församlingsgemenskap kring ordet och sakramenten.

Ju flitigare informatörerna blir desto svårare blir det att se sambandet mellan det vi uppfattar som ett liv i en församling och en fullfjädrad aktivism. Livet i församlingarna är ganska oansenligt sett i förhållande till de utåtriktade aktiviteter som är till för att skapa en bild av kyrkan som levande, aktiv och engagerad. I den stora kostymen klappar ett ganska decimerat gudstjänstliv. Det aktiva lekfolket förmår knappast att åstadkomma allt det som den projicerade bilden av kyrkan visar upp.

För att hålla denna den synliggjorda delen igång behövs många volontärer och krafter som kommer till från annat håll. Det är i och för sig lovvärt när församlingar vill samverka med andra organisationer och folkrörelser för goda ändamål, men det måste också sättas i relation till vilken kraft man lägger ner på sin kärnverksamhet. Det blir ju upp och nervänt om det externa blir huvudpoängen när man informerar om kyrkan och det som är kyrkans verkliga hjärta, tron på Jesus Kristus och ett bönens och gudstjänstens liv i församlingsgemenskapen. När ska det bli huvudsaken och allt det andra viktiga utflödet?

Dessutom blir bilden man håller fram skönmålande då den aldrig någonsin visar konflikter och spänningar, sprickor och klyftor: Att det känns ogörligt kan jag förstå. Att ge den balanserade bilden vore ju som att undergräva sin egen uppgift. Kan tyckas. Men tänker man på hur ett stort bilkonglomerat hanterat sin kris är det inte alldeles olikt hur kyrkor, även världsvida sådana, beter sig. Man säger ingenting förrän man blir tvingad därtill. Och inte ens då medger man hur illa ställt det är.

Visst vore det otroligt om man fick höra om några församlingar i Svenska kyrkan, eller något annat trossamfund för den delen, att människor gripits av den helige Ande och människor som funnit tro strömmar till. Om det berättades om ett antal församlingar att de utvecklar arbetsformer för att frimodigt vittna om och väcka tro. Vem skulle inte tvivla på det?

Regler eller sakpolitik

Demokrati hyllas av de flesta, högt och ljudligt. Demokratiförespråkarna som dominerar tar sig dock friheten att avgöra vilka folkliga opinioner som äger rätt att avspegla sig i parlamentets beslut. Det är till och med så att majoriteten, den som är så kluven och blockfixerad, är enig om detta att ett ganska stort parti inte ska få lämna avtryck. Decemberöverenskommelsen skulle göra det möjligt att utifrån en en situation där SD riskerade bli vågmästare ändå göra det möjligt att styra landet och få en budget beslutad. Problemet var väl att det bekräftade att SD särbehandlas och att man är beredd att göra ganska mycket för att blockera SD:s inflytande.

SD ska begränsas, kringrännas och isoleras. Knappast någon tycks anse eller inse att det befäster SD:s roll som radikal opposition, som det enda oppositionspartiet eftersom de övriga givit carte blanche, till den svaga regeringskoalitionen. SD stoltserar med en tydlig martyrgloria som de skickligt förmår göra det mesta av. Hur illa man än tycker om SD:s främlingsfientliga agenda är det samtidigt ett problem när parlamentet bygger in tekniker som utvecklats för att förhindra att en del av väljarkåren ska negligeras och isoleras. Och om SD skulle växa än mer, vad gör man då? Ska alla de övriga partierna fortsätta låtsas som om de inte finns? Inget betyder? Kanske är det då mycket svårare att avslöja ihåligheterna och bristerna i deras politik och världsbild. Och om de, Gud förbjude, fick egen majoritet skulle alla andra då övrge demokratin eftersom är så vek att den kan släppa fram krafter som kan göra obotlig skada?

Min liberale far tyckte det var viktigt med regler och gränser i det politiska systemet, men han ansåg samtidigt att det var politikens sakinnehåll som skulle styra. Han var övertygad om att frihet och medmänsklighet i det långa loppet besegrar inskränkthet och maktfullkomlighet. Därför tror jag att han hade föredragit att politiker med gemensam värdebas fick göra sig omaket att komma överens om politikens innehåll hellre än att skapa regler som förhindrar gemensamma uppgörelser. Så vet jag att han som kommunalpolitiker ofta fick öva sig i att förhandla på riktigt och att skapa breda lösningar. Han och hans lilla folkpartistiska grupp på Gotland ville samregera med andra partier och därför föredrog han också konsensus och samförstånd framför idéer om att majoriteten tar hand om allt.

Att DÖ upplösts behöver inte alls gynna SD som många menar. Jag tänker att det kan öppna för breda lösningar såvitt det finns vilja och inte bara prat om samarbete. Så länge SD slipper visa färg i praktisk politik kan de orera vitt och brett och verka lockande för en hel del människor som står främmande inför mycket av det som händer i samtiden. När de måste ta konkret ansvar håller deras isolationism och xenofobi helt enkelt inte måttet. Kanske kan DÖ:s upplösning bidra till att tvinga ut dem på arenan.

En djup tallrik hågkomst

Med händerna i det varma diskvattnet blir jag stående. Jag håller ett stadigt grepp om en djup tallrik. Det gamla Lidköpingsporslinet med krusiduller och guldkant påminner om mina saligen avsomnade föräldrar. Tallriken tillhör den servis de fick som bröllopsgåva i början på 40-talet. Så länge sedan.

Nu när de inte är kvar på sin gamla adress i Visby, när de inte är möjliga att besöka annat än vid graven eller ringa till för en pratstund, får till och med en sliten tallrik formen av hågkomst och erinran. Allt som aldrig blev sagt eller gjort framstår som en förlust. Vemod och saknad blandas med glädje över det som ändå blev sagt och gjort under många år.

Inte en dag går utan att jag undrar över hur de hade tänkt om allt som händer i kyrka och samhälle. De som föddes för ungefär 100 år sedan hade djup insikt i vad umbäranden och brist betyder. De visste vad medkänsla och solidaritet kunde åstadkomma och de arbetade hårt hela livet. Mamma arbetade på socialkontoret och pappa blev så småningom politiker och kommunalråd.

Manschettyrken kan tyckas. men jag vet få som slet och strävade för andras räkning så intensivt, ständigt och jämt. Carl-Bertil och Inga-Greta skapade ett hem öppet för andra. Många ungdomar fick en fristad i vårt hem. Somliga bodde där halvårsvis. Och... så lyfter jag tallriken ur diskhon. Sköljer av den. Placerar den varligt i torkstället med den övriga disken. Går för att sätta mig framför TV:n. Om en stund ska KD avskaffa Decemberöverenskommelsen. Klokt, hör jag min pappa, den gamle liberalen, konstatera. Mamma nickar instämmande.

Luther används som plocklåda

Luther har blivit som en plocklåda. Som ett litet arkiv av idéer och påståenden. Man jagar fram ett lämpligt citat eller uttryck. Vrider och vänder det till sin egen fördel. Så far genom luften uttryck och termer: två regementsläran, rättfärdiggörelsen genom tron allena, nåden allena, både syndare och rättfärdig, sola scriptura... Listan kan göra längre.

Men när Luther åberopas som stöd för all slags uppbrott från tidigare hävdade och försvarade trospositioner och -satser är det inte så mycket Luther kvar. Namnet och termerna lever sitt eget liv som vore de argument. Tänk att nominell kristendom uppfattas som luthersk. Att detta att man inte behöver tro på något särskilt sätt utan kan göra det efter egen fason och näbb. Övertalande kallas det att ha kommit olika långt på trons väg.

Men för att ha kommit en bit på väg måste man ju färdas eller gå. Man behöver alltså förflytta sig, ta steg, vandra på trons väg. Man kan väl inte gärna mena att de som bara tror på "någonting större" har påbörjat trosvandringen? Än mindre de som frankt avvisar tro som ovetenskaplig eller vidskeplig men ändå tycker att en kyrka kan behövas, som en slags folkuppfostrare, särskilt bra för andra? När blev det en luthersk idé eller tanke att en kyrkas majoritet är likgiltig eller avvisande till kyrkans tro?

Det är då föreställningen om en folkkyrka blir så nyttig. Då kan majoriteten glida med, oavsett livsåskådning, på en restens, en liten minoritets, mer profilerade tro. Då blir dessutom mycket viktigare och ekonomiskt mera lönande att se till att hålla medlemstalen uppe i jämförelse med att öka gudstjänstfirarnas, de troendes, antal. Man måste inte ställa centrum och periferi mot varandra men det är runt ordet och sakramenten det viktiga sker och tar gestalt i kristna människors och i en kyrkas liv. Det som sker där motiverar, förvandlar och sänder människor ut i världen.

Skulle lusten att använda Luther för något annat än att dunka meningsmotståndare i huvudet med vore reformatorns syn på Skriften som Guds ord något att fördjupa sig i. Om Guds ord skulle återfå mer av den plats och auktoritet reformationens förgrundsgestalter tillmätte den i Svenska kyrkan vore det en välsignelse. Om allt inte ska utelämnas till människors egna idéer och subjektiva meningar utan ha en förankring i övertygelsen om att det finns en Guds vilja med oss och kyrkan behövs en ny reformation. En omvändelse till Bibelordet och dess gudagivna tilltal och ledning. Det vore lutherskt!

Människor på flykt

Människor flyr för sina liv. Så långt bort de orkar och kan. Åtminstone till en plats, ett land, där de kan hoppas på att överleva. Att få ett liv med någorlunda trygghet, med möjlighet att slippa bomber och granater, kulspruteeld och ständig oro.

Flyktingar, säger somliga, men ändrar sig mitt i meningarna och säger istället - människor på flykt. Som för att påminna sig själva och allra mest dem som vill begränsa flyktingströmmen eller stänga gränserna om att de som är på väg också är människor. Människor! De är inte bara grå massa av figurer som rör sig. De är människor av kött och blod, skapade som vi. Våra medmänniskor, medlemmar och syskon i den mänskliga familjen! Personer och individer med berättelser om vad som varit och drömmar om vad som ska komma.

Människor på flykt! För att vi ska förstå. För att väcka vår solidaritet och medkänsla. Människor. Likaså är det allt fler som talar om barn på flykt istället för om flyktingbarn. Vilket kan påminna om att det finns barn som flyr ensamma. Utan familj. Ibland därför att familjen inte längre finns. Den är utplånad. Ibland för att man förlorat varandra under många dagars flyktkaos, med bråk vid gränser och på järnvägsstationer och kamp om de få möjligheter som ibland visar sig.

Det gör ont att inse att påminnelsen om att flyktingar är människor på flykt behövs. Det är också en påminnelse om att om jag nöjer mig med att se flyktingarna som bara en stor grå massa så är också min egen medmänsklighet hotad. Jag riskerar min egen mänsklighet om och när likgiltigheten inför andras totala utsatthet sätter in.

Uttrycken människor på flykt och barn på flykt blir förtydliganden och tankeväckare. bara vi inte låter det gå så långt att vi demoniserar språket så att ordet flyktingar plötsligt blir obrukbart. Blir till ett nedsättande och förklenande omdöme. Då blir ju det som tidigare var en preciserad tankeväckare till nya diskussioner om ord och teori. Flykting är inte nedsättande eller kränkande. Det som kränker är krigets fullständiga brist på omsorg och värnande av människors värde, det som tvingar dem att bryta upp och lämna allt. Det som behövs är ett engagemang som inte bara flammar upp utan som är ihärdigt och uthålligt som livet självt. Då glömmer vi aldrig att även flyktingar är människor...

Tilltro och förtroende

Att undergräva tillit är en desinformationsteknik. DN:sPeter Wolodarski diskuterar hur det blir en del i krigföringen mot Sverige. Han visar hur påhittade och falska nyheter kommer till och sprider sig långt ut i världen och in även i seriösa medier. Detta är oerhört allvarligt. Systematiskt undergrävande av tilltron tar kraft och energi från viktiga uppgifter och verkar därför destabiliserande. Som orsakat av ödets ironi kom nyligen historien om de manipulerade utsläppsvärdena från VW och en rad relaterade bilmärken bidrar på sitt sätt till att undergräva tilltron inte bara till kända varumärken utan till alla slags auktoriteter.

Tillit var också ämnet för en ledare i Kyrkans Tidning. Skribenten Karin Johannesson skrev bland annat: Sarkasmer är den maktlösa bitterhetens uttryckssätt. Resultatet blir sällan den förändring hos makthavarna som man önskar se. I stället sprids en förstelnande rädsla för att göra bort sig bland våra beslutsfattare.

Vi behöver ett modigt kyrkomöte, inte ett räddhågset. Vi behöver ett kyrkomöte som törs och orkar ta itu med de hot mot den kyrkliga demokratin som andra bara vågar ironisera över i sociala medier.

Framför allt behöver vi ett kyrkomöte som omgående vidtar åtgärder i syfte att säkerställa att de egna arbetsformerna inte främjar kyrkliga motsvarigheter till politikerförakt.

Formuleringarna är slagkraftiga. Fyllda med dramatik. Anslående. Men vad som avses är höljt i dunkel. Om det finns en maktlös bitterhet i Svenska kyrkan så finns anledning att fråga sig varför den existerar. Skulle sarkastiska ord sprida ”förstelnande rädsla” hos dem som har makt och inflytande. Knappast.

Vilka är hoten mot den kyrkliga demokratin? Kan det vara så att Johannesson faktisk syftar på den centralisering och maktkoncentration som pastoratsreformen har lett till? Oklart. Hoppas kan man alltid. Tanken att hitta arbetsformer som inte leder till politikerförakt är lätt att stämma in i. Föraktet växer naturligtvis om och när tilliten skadas.

En orsak som presenteras är att kyrkomötet gång på gång behandlar frågor som man redan avgjort. Men inget hindrar att nya motioner i samma och redan avgjorda ärende återkommer på nytt och på nytt. Dessutom lämnas inte sällan förslag som ligger utanför kyrkomötets beslutskompetens. Det kan naturligtvis bidra till att tilltron luckras upp till de förtroendevalda och förvandlas till argument mot rådande ordning, eller oordning om man så vill. Men det kan också leda till en sund självprövning där man faktiskt vill göra om beslutsapparaten så att de lokala församlingsgemenskaperna får större inflytande över kyrkans inriktning och utformning. Demokrati i en kyrka måste inte vara en blåkopia av modellerna hos stat och kommun!

Hela ledaren utmynnar i en idé om positiv förstärkning genom att berömma sådant som är bra. Men om det nu är så illa ställt att misstroendet kan hota hela systemet, om man får tro Karin Johannesson, lär det inte räcka med vänliga och muntra tillrop. Då behövs nog kritiska utvärderingar och noggranna analyser av fristående bedömare som inte redan är kyrkliga makthavare. Det finns ju ett aktuellt exempel på hur en kritisk rapport omarbetats av den eller de som skulle granskas. Men det skulle kyrkomötet väl aldrig göra om man ska tänka positivt.

Desinformation och falska nyheter som stör arbetsformer i stat eller kyrka ska självfallet bekämpas. Men att göra det är en grannlaga uppgift eftersom det fria ordet ger landets medborgare en yttrande- och åsiktsfrihet som är en fundamental rättighet, en plattform för hela vårt samhälles frihet. Många gånger har det inom kyrkan funnits vilja och försök att tysta de kritiska rösterna eftersom de vållar besvär och ses som undergrävande och destruktiva. Och vad gäller Svenska kyrkans framtid: beröm för det som är bra kan aldrig någonsin ersätta de röster som ser igenom dimmor och rökridåer och försöker återge vad de ser och förstår. På det sättet kan kritik vara väl så kärleksfullt och uppbyggligt som någonsin ryggdunkningar och glada tillrop!