Koncelebration har blivit en tvistefråga efter det nya biskopsbrevet om nattvarden. En koncelebrant läser med i, eller ber högt delar av nattvardsbönen. Att biskoparna och många andra alls tar ställning mot koncelebration har säkert att göra med rädslan för det katolska. Möjligen har det också med att göra att vi i vår tid uppfattas som så mycket mer upplysta än tidigare generationer. Rädslan tycks vara att prästens ämbete eller uppdrag genom koncelebration betonas på andras bekostnad.
När lekmän kunde börja delta i nattvardens distribution (själva utdelandet) inom Svenska kyrkan var detta en följd av prästbrist. Tanken var att om inte en präst kunde klara utdelandet och inga andra fanns tillgängliga skulle en döpt och konfirmerad lekman kunna träda in. Nu i vår tid ha det i somliga församlingar blivit en regel att lekmän ALLTID ska medverka vid utdelandet liksom för att manifestera att prästens uppgift inte är särskild utan huvudsakligen praktisk och funktionell.
Ingen kan dock kringgå att det i den lutherska reformationen stod klart att det var prästens kallelse och gåva att förkunna evangelium och att förvalta sakramenten. Att nagga det i kanten utan att teologiskt bringa teologisk reda är obetänkt och olyckligt. Det stärker nämligen ovanan att utan närmare förklaring ändra tänkesätt och därmed förändra kyrkans övertygelse och bekännelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar