Det finns inga ord...

Hur känner du inför det här? Journalisten som leder TV-utsändningen frågar en reporter på plats utanför Risbergska i Örebro. Och vad ska den stackaren svara? Svårigheten är att kanaler sänder i timmar utan att någon ny information kan rapporteras. Även gäster i studion får kommentera det lilla som alla redan fått reda på. Tomgången blir också den smärtsam.

Prominenta personer säger att det inte finns några ord som kan uttrycka det som hänt, det människor upplever och känner. Sanningen är väl att det visst finns ord, men de känns otillräckliga och begränsade, de lyckas inte fånga vidden av det massmord som ägt rum. Som gammal begravningspräst förstår jag reaktionen. Ett liv är över och där finns mest förlust, saknad, gränslös sorg och förtvivlan. 

Ändå behövs orden, de otillräckliga och begränsade. Inte så mycket orden från omgivningen som från de sörjandes munnar, stapplande och trevande formuleringar så att allt det som gör ont får börja sippra ut. Men att så gott som omedelbart se den sörjande och höra orden i televisionen är övermäktigt och att lämna ut personen och allt det som helst och mest bör höras nära och lokalt.

Just nu är bönen för de döda, alla anhöriga, alla på olika sätt drabbade, det som ordlöst och med trevande formuleringar blir vårt sätt att överlämna det som skett. Vi som står vid sidan om och inte är involverade kan i alla fall tända ljus och delta genom att tala med vår Herre om och för de utsatta... Kyrie eleison, Christe eleison, Kyrie eleison!