Ett rop på hjälp!

 Vaknar mitt i natten av att rumsgrannen låter som en ångbåtsvissla. I sömnen. Någon timma senare väcker han mig igen genom att ropa: Jag betalar! Som vore han ansatt av kronofogden. Nattvilan fungerar inte. Flera gånger under natten kollas grannen av duktiga och vänliga sköterskor, vilket inte hindrar att jag vaknar varje gång de smyger in.

Beklagar att denna blogg just nu alltmer liknar en rapport från sjukhuset, men den vacklande hälsan tränger just nu undan det mesta. Sjukhusvistelsen avslutades i fredags då jag kl 10 på förmiddagen fick det infekterade dränaget utbytt på röntgen. Därefter dialys och hemgång klockan 19.00. Var så nöjd med personalen och bemötandet jag fick. En tidigare runskamrat hade t.o.m. googlat mitt namn och hälsade mig vid lunchen att man kanske ska resa på sig, du har ju verkligen varit med...

Vid uppvaknandet lördag morgon hade det nyinsatta dränaget glidit ut ur magen. Vi tog oss till akuten strax efter klockan 10 och efter många turer fick jag på kvällen åka till röntgen. Där satte man in ett nytt dränage utan större problem. Efter observation for jag hem vid tiotiden på kvällen. Söndagen förflöt i hemmets lugn. Vid kvällsspolningen av dränaget (sker 3 gånger om dagen för att förhindra infektion)  sprutade vattnet ut ur sidan av slangen och inte in i magen. Därefter gled dränaget som av sig själv ut för andra gången!

Har hålrummet i magen krympt så det inte tolererar dränage? Är slangens dimensioner för ynklig? Förstår att stillsams läsare knappast kan ha intresse av saken, men för mig är detta avgörande frågor. Här sitter en som verkligen behöver sjukvårdens empati och adekvata omsorger innan det blir akut hälsokris...

Orkade faktiskt inte åka till akuten mitt i natten, vilket hade blivit tredje gången på en vecka. Skrev till kirurgmottagningen med ett rop på hjälp. Så här kan det ju bara inte hålla på?! Måndagen som just dykt upp kommer alldeles säkert att handla om dränage och dialys liksom kommande dagar.

Omvärlden som annars intresserar mig så starkt har glidit in i ett töcken av ointresse. Annat har seglat upp som avgörande viktigt. Dock, nu är det dags att skjuta undan oron och mobilisera ny kraft för att härda ut och orka med att kämpa för att få rätt hjälp och vård.