Om en knapp månad har jag varit präst Svenska kyrkan i 50 år. Innehållsrika år. Många glädjeämnen och åtskilliga prövningar. Har lovat att framåt våren hålla ett litet anförande med nedslag i dessa 50 år. Prästvigdes 1975 och blev som ny präst placerad i Almby församling i Örebro för att jag skulle kunna arbeta både i församling och som, det hette då, studentpräst på högskolan i Örebro.
Därtill skulle jag ansvara för att organisera skolprästverksamheten så att varje högstadieskola skulle ha en sig tilldelad präst. Även gymnasierna skulle ha en kontaktpräst. Dels fanns det några små kristna grupper bland eleverna men man skulle också kunna vara behjälplig i undervisningen och vid eventuella olycksfall eller dödsfall på skolorna. Därtill kom skolavslutningarna som oftast hölls i kyrkorummen i samverkan mellan kyrkan och skolorna.
Att jag blev präst berodde nog dels på att farfar Oscar Stenström varit pingstpredikant innan han blev utslängd ur pingströrelsen och dels på att jag som ung metodist blev inbjuden till ett helg med biskop Odd Hagen om att bli präst i metodistkyrkan. Senare i livet fick jag som anställd diakoniassistent i Vaksala församling en kallelse att bli präst.
Idag tar man bättre hand om nyvigda präster än på min tid. Efter några år höll jag på att arbeta ihjäl mig. Ett par gånger kollapsade jag och fick åka ambulans från högskolan till akuten. Talförmågan var borta och hjärtklappningen hög. Kroppen orkade inte mer. Flera av kollegorna hade då lämpat över gudstjänster på mig, dvs begravningar och vigslar, eftersom de visste att jag verkligen uppskattade att fira även sådana gudstjänster och högtider i glädje och sorg i människors liv. Men med många krisande studenter som kunde ringa dygnet om blev det alldeles för mycket. Om detta har jag skrivit mer utförligt i ett inlägg här på stillsam.
Men efter ett mödosamt arbete för att åter komma på banan lärde jag mig att bättre, om än inte riktigt bra till en början, hantera gränssättning. Insatsen som präst fick inte riskera den egna hälsan och familjens liv. Som om det inte var nog hade jag ställt upp som ordförande i Kristna studentrörelsen (KRISS) vilket jag klarade enbart ett enda år eftersom min kraft inte räckte till och eftersom det var en rörelse i ekonomisk kris! Lättare och rejält roligt var det att sommartid ha konfirmandläger på stiftsgården Stjärnholm, belägen mellan Nyköping och Oxelösund, där Martin Eriksson var föreståndare.
Allt detta hände sig några år på sjuttiotalet. Det är mycket länge sedan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar