Upp i arla morgonstund för att inställa sig på dagkirurgin. Nu ska man ta itu med bukspottkörteln igen. Det måste rensas upp efter tidigare försök att få stopp på läckaget. Vid inskrivningen råkar jag stå först i kön. När det är nästa persons tur råkar jag säga: Näste man till rakning! Varför man idag skulle säga något dylikt? Som tur var det en äldre herre som stod efter mig.
Man sätter infarter så det ska gå att befukta och söva mig. En narkosläkare vill sätta en så kallad artärnål i min arm. Nej, det går inte, envisas jag. Ådrorna är så förkalkade att nålarna böjer sig. Svaret blir att han ska göra endast ett försök.
Nog handlar det väl om yrkesstolthet? Att två tidigare narkosexperter misslyckats att sätta nålarna är oväsentlig information, tycks det. Kan själv! Det ska bara stickas en gång utlovas det. När jag vaknar på post-op vet jag att det har stuckits rejält i armen. Handleden är mörkblå och jag räknar till sju stickhål. Tre verkar vara mer ambitiösa för där har det blött ordentligt. De andra var kanske för att kolla att bedövningen satt. Jag suckar. Så gick det med löftet om ett enda försök att sätta nålen. Ska kanske tatuera in en stoppskylt på handleden...?
Men operationen har gått bra. Man har rensat bort gamla metallkulor, coils, som inte gjorde avsedd verkan. DE lyckades inte stoppa rännilen av amylas som rann in, eller snarare ut, i min mage. Kirurgerna är nöjda, men de fick hålla på i gott och väl tre timmar!
Äter lunch i den lilla matsalen med plats för närmare fyrtio personer om man räknar med TV-fåtöljerna. Funderar över hur folk presenterar sig. Arne, säger en patient. Jag säger Lars eller Lasse. Så nu får jag heta LarsellerLasse. Andra uppger sitt efternamn först om någon annan sagt vad det heter med både för- och efternamn. Några vill inte tala sjukdom och sätter sig gärna för sig själva. Andra tvekar inte att berätta om kroppsvätskor och var över sejfilén med sås.
Även på sjukhus hittar man människor som är duktiga på att ta över ett samtal. Det verkar som om några alltid har varit med om det som någon berättat, fast ännu mera och värre. Spännande. Undrar varför det verkar tryggare att ta ordet och behålla det, än att ge varandra talutrymme? Fast det är ingen företeelse särskilt på sjukhus. Ofta händer det i vanlig mellanmänskliga möten att någon talar närapå på in- och utandning. Då hinner ingen annan flika in något.
Tänk om alla först måste ställa minst 2-3 frågor till någon annan och lyssna ordentligt på vad de hade att säga innan de själva la ut texten.
På kvällen ligger jag kvar på sjukhusets avdelning 39. Där får man jag utmärkt vård. Men det kan krångla. Dränaget fungerar inte. Saltlösningen som ska in i magen rinner ut direkt. Området kanske är för svullet? Det får bli röntgen dagen efter. Där dyker en röntgenläkare och två av kirurgerna, som brukar ha hand om mig, upp. De samarbetar för att lägga dränageslangen i magen på alldeles rätt plats.
Senare på eftermiddagen får jag åka hem. Så har jag då varit patient igen, för vilken gång i ordningen?Är trött och ganska medtagen. Snart nog har jag repat mig, igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar