Man får ta sig om magen och rusa

Sedan i onsdag ligger jag på nytt på sjukhus. Som om det inte fanns roligare saker att hålla på med. Snart tar mina åkommor över mig, min identitet. Som när min fru nyligen fick kommentaren i ett stort sällskap där hon inte kände riktigt alla: ja, men det är ju du som har en sjuk gubbe. Just så. Jag är en sjuk äldre man som hamnar på sjukhus för sådant som immunförsvaren normalt klarar av, men så blir jag rejält utslagen…

Boven denna gång fanns med vid förra inläggningen i slutet av februari, en riktigt elak bakterie: Clostridium difficile. Den klarar sig bl.a. med hjälp av sporer när antibiotika lyckats göra kål även på de goda små medhjälparna i den normala bakteriefloran i en mage! Det kan bädda för återfall. Man får ta sig åt magen och rusa. Efter en lång så gott som sömnlös natt mestadels på toaletten blev det akuten och inläggning. Natt två, nu på avdelning, blev värre. Natt tre fördes statistik: 15 toalettbesök, med lika många förbrukade blöjor, under 10 timmar och en del magsmärtor därtill urlakade och punkterade all kraft och energi. 

Ledsen att skriva så konkret eftersom bajs och diarréer inte tillhör de mest uppskatta och lyckade konversationsämnena. Särskilt för alla mer eller mindre äckelmagade. Men min spärr försvann nog redan förra diarrévändan på hospitalet. Hela personalen på min AVA-avdelning har både sett och pratar ledigt om sådant. Men oj, vad de fick springa för att fylla på blöjförrådet…

Nog tänker jag på hur det kunde ha varit om jag bott i USA med dålig eller obefintlig sjukförsäkring. Hua! Eller befunnit mig i närheten av krig, fattigdom och konflikter. Då kan mitt tillstånd ha blivit dödligt, som om det inte räckte med krig, förtryck och fattigdom…

Nu satsar jag på att bli frisk, så frisk jag någonsin kan. Och vet att även då är jag en multisjuk gubbe. Hur hamnade jag här?