Sälj inte kyrkan innan väckelsen har kommit

Tanken att riva kyrkor väcker uppmärksamhet. Förre domprosten HB Hammar har i Svenska Dagbladet skrivit en artikel om övertaliga kyrkor. Han har därför också valsat runt i alla möjliga media. Men minnet är kort. Kortare än man kan tro. Frågan har många gånger varit i säck innan den kom i påse. Bengt Samuelsson, saligen hemgången till vår Herre, var en föregångare. Fyll dem, stäng dem eller spräng dem skrev han i en berömd artikel och i en bok. Och saken har utretts av kyrka och kulturvårdande myndigheter.

Frikyrkokapellen finns snart inte mer. Inte som kapell för sitt ursprungliga syfte. Nu är de fritidsbostäder på den landsbygd där de en gång utgjorde fyrbåkar för evangeliet, för folkbildning och kultur! Bevarandekrafterna har inte haft ork att försvara tillräckligt många av detta väckelsens folkrörelsearv.

Prästgårdarna inom Svenska kyrkan har på många håll fallit offer för en ny tid. Prästen ska ha en egen bostad. Bo där han eller hon själv vill. Utförsäljningsivern är inte över än. Prästboställen dyker upp i regelbundet upp i annonserna. Ovärderliga kulturmiljöer förskingras. Visst kan man sälja prästgårdar. Men kyrkan och kommunerna borde värna fler av dessa miljöer. (Om detta har stillsam skrivit förr).

Så till kyrkorna. Om inte kyrkans medlemmar vill använda kyrkorna så ligger det nära till hands att de ska avyttras. Frågan har gått vidare från att gälla om livet i den lokala kyrkan ska överleva till frågan om när det dör ut. Där livet dött blir kyrkorna "övertaliga". På detta grubblar kyrka och riksantikvarieämbetet. Och engagerade människor i församlingarna. Sekularismen tar över, i hemmen finns andra altaren: televisionen och datorn. Det som verkar locka är musik. Inte evangelium, tro eller kristet liv. Men människors längtan kan tändas. Behovet av´nåd och förtröstan kan sätta fötter i rörelse. Ända in i kyrkans rum och gudstjänst.

Därtill, man kan knappast underskatta dessa invigda rum och hus som identitetsmarkörer för sina orter och byggder. Kyrkorna är symboliskt laddade och historiskt värdefulla genom att generationerna satt sina spår i dem. Att sälja dem är att låta något väsentligt gå bort. Nästan som att begrava en bit av trakt och folk.

Det räcker inte att sätta en timer i kyrkan som tänder och släcker ljus eller spelar en klockarnas trudelutt då och då. Kyrkan är ett bönehus för sina medlemmar, för de Kristtrogna, för Guds folk. Kyrkan är en plats för gemensamma möten och för det viktigaste - för relationen till det heliga och Gud. För mötet med Kristus i mässan.

Kyrkan vilar där som Guds kupade hand över jorden, som Claes-Bertil Ytterberg en gång uttryckt det. Med sitt torn som likt ett pekfinger vill få oss att lyfta blicken så att även det himmelska kommer inom synhåll. Det sägs att man inte ska sälja skinnet innan björnen är skjuten. Här kanske följande borde gälla: sälj inte kyrkan innan väckelsen har kommit...

Mer från Riksantikvarieämbetet
Eskilstunakuriren
Dagen
Expressen

Fyll kyrkorna, stäng dem eller riv dem

Framtiden för prästgårdar och tjänstebostäder kan väl knappast intressera någon vid sidan om de direkt berörda? Det vill säga några kyrkopolitiker och ett antal präster. Så är det kanske. Men som ett tidens tecken är försäljningsivern värd att fundera över.

En epok går ur tiden. Relationen mellan kyrka och prästgård upphör. När man avyttrat den närbelägna prästgården kan man inte återställa bandet. Kulturmiljöer upphör. Det som var gemensamt ägt blir privat. Gemensamt därför att även om prästen bodde där var huset allas, det var församlingens prästgård. Nu privatiseras det gemensamma. Och utförsäljningarna är icke reversibla.

Utförsäljningarna berättar också om ett skifte där ekonomin blir överordnad. Värdet av att förvalta det generationer tidigare byggt upp räknas nu i kronor och ören. Kortsiktigheten tar över det långsiktiga perspektivet. Och glesbygden blir ännu mer glest befolkad om inte ens prästen kommer att bo där.

Men visst måste man kunna sälja en prästgård. Och nu står kyrkorna på tur. Vi lär snart behöva avlysa och sälja flera av våra kyrkor. Frågan är på många håll inte länge om livet i dem ska upphöra utan när. Se på frikyrkokapellen, de har blivit fritidshus. Nu står kyrkorna på tur. De kan inte bara stå som museala monument över förfluten tid, över tro i det förgångna. Saken har under många år nu och då lyfts fram i debatten (t ex i SvD)

Ett antal kyrkor bör man kunna ha kvar av pietetsskäl, av vördnad och respekt för kristtrogna generationer före som satsade allt för sin kyrka. Några får väl bli museer. Men där bygdens och stadens folk inte vill fylla sina kyrkor blir nästa logiska steg att man stänger, säljer eller river. Fyll dem, stäng dem eller spräng dem, som Bengt Samuelsson en gång sa.

Svenska kyrkan utreder de så kallade övertaliga kyrkorna och vad som ska ske med dem. Hur många de egentligen är en bedömningsfråga. Man vet dock att kyrkorummet ses som omistligt även av många som aldrig besöker det. Det ger ju ett delvis nytt innehåll till begreppet Guds hus. Men finns det anledning att värma upp och hålla igång de kyrkor som större delen av tiden är helt obrukade?

Andra bloggar om: Övertaliga kyrkor, Prästgårdar, Kulturmiljö, Kyrkor, Frikyrkokapell, Guds hus