Gudar och människor - lågmält omskakande

Bönerna i det lilla kapellet finns där. Enkelt närvarande och verkligt. Som en integrerad del av vardagens möda. Man firar inte sin gudstjänst eller ber tidebönen för sitt eget höga nöjes skull -nej, det är en uppgift som skall fullgöras. Och det uppdraget sköter man. Lovsången förmår till och med överrösta en helikopter som på låg höjd överkorsar klosterområdet.

Så skildras klosterlivet i Xavier Beauvois film Gudar och människor. Filmen fick det stora priset vid Filmfestivalen i Cannes 2010. Denna utomordentligt välgjorda och realistiska film går nu för fulla hus runt om i landet. Dialogen är autentisk och byggd bland annat på de två överlevande munkarnas vittnesbörd, de som inte blev kidnappade, fader Amédee och fader Jean-Pierre.

Vi får följa och delvis lära känna ett antal trappistmunkar i det lilla klostret Notre Dame de l´Atlas, Tibhirine i Algeriet. Klostrets tystnad finns där, nästan omärklig, men observeras under studier, måltider och i arbetet med att framställa klostrets honung. Men vi möter också arbetet i den lilla läkarmottagningen där broder Luc Dochier (spelad av Michael Lonsdale) med knappa resurser finns till hands för lokalbefolkningen. Bröderna lever tillsammans med befolkningen och har så goda relationer att de blir inbjudna till muslimska fester nere i byn.

I området härjar en gerillagrupp och i sammanstötningarna med armén såras och dödas människor. En falang ur islamistiska GIA, Groupe Islamique Armé, attackerar även civilbefolkningen. I Algeriet i sin helhet dödas under denna period av grasserande våld närmare 200 000 algerier. I filmen mördas kallblodigt ett antal kroater. Man skär halsen av de kristna men några muslimer fick gå och undkom attacken. Händelsen äger rum den 14 december 1993 och väcker allt mer förstämning och oro i klostret.

Julnatten samma år tränger gerillan in i klostret och begär medicinsk hjälp. Dom Christian de Chergé (spelad av Lambert Wilson) avvisar deras krav. Klostret är en vapenfri zon understryker han och de mediciner man har är reserverade för grannarna, för folket i området. Händelsen ger bröderna en anledning att diskutera priorns ledarstil. Han blev inte vald för att bestämma åt dem, säger en av bröderna.

I kraftmätningen mellan gerillan och armén blir munkarna och klostret indradgna. Man skiljer inte på vän eller fiende utan vill behandla alla lika. Den algeriska regimen såväl som de franska myndigheterna vill att munkarna ska lämna landet. och i filmen fårman följka brottningen. Ska man stanna kvar eller ge sig av? Vilka faktorer måste man ta hänsyn till. Kallelsen? Personlig fara? Lojalitet med lokalbefolkningen? Tydligt är att tron inte skyddar munkarna mot vånda och ångest i prövningens tid. Men de fattar sitt beslut efter en betänketid. Man märker deras lättnad när väl beslutet tagits.

En laddad scen är den som utspelar sig i matsalen. Det är måltiden då man lyssnar till musik från Svansjön och i munkarnas ansikten som kameran dröjer vid, där syns varenda liten skiftning. Glädje, samhörighet, kärlek, sorg...

7 av munkarna rövas bort den 27 mars 1996 för att aldrig återvända. I en rapport från GIA rapporterades de ha dödats den 21 maj. Deras avhuggna huvuden fann man den sista maj och den fjärde juni begravdes de i Tibhirine.

Dom Christian hade skrivit ett testamente. Det är numera en viltig text i arbetet för dialog mellan kristna och muslimer. Tetxen publicerades i Signum 6/1996. Här ett citat (återgivet från Astrid Söderbergh Widdings recension av filmen i Signum 1/2011): Jag kan inte önska mig en sådan död; det är viktigt för mig att få säga det. Jag förstår verkligen inte hur jag skulle kunna glädja mig åt att det folk jag älskar anklagas urskillningslöst för mordet på mig (...) Jag är också medveten om de karikatyrer som en viss form av islamism uppmuntrar till. Att köpa sig gott samvete genom att identifiera denna religionsform med dess extremister och deras integrism, det är för billigt.

Priorn, Christian de Chergé, förutser sin egen död i testamentet och markerar tydligt att hans död inte får eller kan skyllas på det muslimska folket. Man kan inte låta extremisterna färga bilden av Islam. Något för oss alla att lägga på minnet!

Här kan man läsa mer om filmen, klostret och munkarnas öde.
Wikipedias version

Armand Veilleux sammanfattning

The Monks of Tibhirine

Martyrerna från Atlas

Matryrernas sida

DN:s recension, SvD:s recension, Expressens recension, Sydsvenskans recension, Nerikes Allehanda.

Fler recensioner

Om religionsmöten och dialog

Imdb:s filmfakta om Gudar och människor

Het politisk vår i väntan på omval

Valet i Örebro görs om. Liksom Regionvalet i Västra Götaland. Vad hände i Örebro? För mycket schabbel med rösträkning och runt Röstskolan i Vivalla verkar ha fällt utslaget. Och om man är osäker på om folkets vilja fällt utslaget är det enda rätta att valet får gå i repris. Inför förra valet kommenterade jag den redan då heta diskussionen om Röstskolan här på bloggen och kom till en hemmagjord slutsats: Min reflektion blir att det man genomförde i Vivalla var både tillåtet och möjligt. Men var det lämpligt och klokt? På den punkten tillåter jag mig att vara mycket tveksam.

Nu får jag nog revidera den uppfattningen en smula. Hur får den uppmärksamme fundera över,

Det är en skandal att besluten om omval inte processats med större skyndsamhet. Det lär väl dröja närmare ett år efter förra valet innan det nya resultatet kommer. Av misstagen måste man lära sig!

Nordöstra valkretsen i Örebro ska alltså gå till valurnorna senare i år. När vet ännu ingen. Inte heller hur lång tid som kan avsättas för en ny valkampanj. Synnerligen lokal denna gång. Men säkerligen av rikspolitiskt intresse.

Det blir en het vår! I Örebro.

Läs mer i Expressen, Karlskoga Kuriren, Aftonbladet och i Eskilstuna Kuriren.

Klass 9A på Mikaelsskolan kunde ha varit lysande

Klass 9 A på Mikaelsskolan kunda ha sett helt annorlunda ut. Förmodligen hade man kunnat ha lysande resultat i sin undervisning. Om inte politikerna stoppat den positiva utvecklingen. Så vem bär ansvaret för de dåliga resultaten?

Är det verkligen lärarna som haft modet att exponera sig och sina svagheter för hela svenska folket? Ska de verkligen få hela skulden?

Att knappast någon berättar denna del av historien kan tyckas märkligt. Men det skulle förmodligen allvarligt genera en och annan politiker och ett speciellt politiskt parti. Därför ligger locket kvar och still.

Karl-Johans skola i Örebro kom till enbart för att man stoppade den musikprofil som skolan hade fått. Men det ansågs elitistiskt och diskriminerande att ha en kommunal skola med musikprofil! På Karl-Johans skolas hemsida kan man om historien läsa följande:
Karl Johans skola startade i augusti 2000. Bakom starten låg en mycket lång process. Den musikprofil skolan har, hade sju år tidigare startats på Mikaelskolan. Bakom startandet låg tre lärare på skolan; Elsemarie Hallqvist, Kerstin Moll och Kjell Lund. Första året gick 25 elever på skolan i musikprofil. Successivt ökade antalet elever till drygt 200 och för närvarande går 535 elever på skolan.
Mikaelskolan är en kommunal skola och kommunen var under denna tid inte intresserad av att utveckla olika skolprofiler. Samma grupp lärare som ovan, tillsammans med en stor grupp föräldrar kämpade under många år för att profilen skulle stanna inom kommunen. När man i slutet av 90-talet insåg att detta inte skulle gå, undersökte man möjligheterna att starta en fristående verksamhet.

När Karl-Johans skola öppnade i augusti 2000 hade man redan 340 (!) elever.

Att historien i efterhand inte är alldeles bortglömd lokalt visar även en ledare i Nerikes Allehanda den 14/9 2010. Där skriver man bl a följande:
På 90-talet svängde det om Mikaelskolan i Örebro. Musikprofilen lockade elever från hela kommunen. I dag är situationen den omvända. Föräldrar och barn i grannskapets villakvarter väljer bort skolan. Kvar blir eleverna från de omkringliggande områdena med hyreshus. Få elever på Mikaelskolan har i dag helsvensk bakgrund...
Den framgångsrika musikprofilen på Mikaelskolan stötte på motstånd från det dåvarande socialdemokratiska styret i Örebro. Följden blev Karl Johans skola, en friskola. På så vis var Socialdemokraterna i Örebro med och skyndade på den utveckling som borgerliga partier drev av ideologiska skäl.

Av de två citerade källorna ovan förstår man att framväxten av friskolor inte bara drivs av drömmar om vinst. Ibland har man rent av blivit bortschasade av besser wissrar i kommunerna!

Om denna historiska bakgrund skrivs i landets tidningar ingenting just nu trots att TV-programmet från Mikaelsskolan i Örebro visar på oerhörda problem i skolan. Karin Thunberg är en av dem som kommenterar programmet. Hon och alla andra intresserade borde kunna utvinna ännu mera i sina reflektioner om skolan om de fick hela denna bakgrund och detta sammanhang klart för sig!

Om det vore annorlunda

Tänk om det var på något annat sätt...

Då skulle Svenska kyrkan ägna sig mer åt tro än organisation
och lyssna till Guds ord och be vid varje sammankomst
och först söka efter Guds vilja istället för att oftast välja själv.

Alla som i kyrkan representerar andra organisationer
skulle vara kristna lärjungar och vittnen i dessa organisationer
och där uppmuntra till tro, dop, konfirmation och gudstjänstfirande!

Att växa och mogna i sin tro skulle inte ställas mot att tjäna i världen.

Alltid, alltid skulle man ta hänsyn till gemenskapen runt ordet och sakramenten
och aldrig skulle man låta de passiva, likgiltiga eller avståndstagande forma kyrkans liv och arbete.

Församlingen skulle vara den grundläggande och centrala enheten i kyrkan och andra nivåer skulle verkligen bemöda sig om att lyssna till församlingarna och göra allt för att underlätta församlingarnas självstyrelse och liv.

Då skulle man i kyrkan glädjas över att tro och andlighet uttrycktes på olika sätt och särskilt skulle man värna spiritualitet som följt kyrkan genom århundraden.

Om det vore annorlunda...

Biskopen startade en diskussion

Debatten om Svenska kyrkans identitet är ett försummat diskussionsämne. När Lennart Koskinen väcker den får jag intrycket att det är ett slags testamente. Glöm inte bort den frågan. Ni, eller vi, har fem år på er (oss).

Anledningen som triggade biskop Koskinen kändes ganska krystad - att ärkebiskopen skulle ha uttalat sin tro på en kommunikationsplattform och inte på det som är kyrkans tro par excellence. Vilken anledningen än var har biskopen alldeles rätt i att det behövs ett omfattande samtal om den till synes självklara frågan. Och den har behövts under många år nu!

En kyrka som inte är tydlig med var och kring vem hon har sitt centrum blir offer för tidsandans häftiga kast och blir osjälvständigt trendkänslig. Om man inte längre har en tro och en bekännelse som traderas försvagas och upphör till sist det som gör kyrkan till kyrka. Många i ledande positioner tvivlar på att det är meningsfullt att formulera och uttrycka vad kyrkan tror på i respekt för att människor själva måste få göra sin resa.

Just där finner man troligtvis en anledning till att Svenska kyrkan inte förmått samla sig till meningsfullt arbete kringt sin bekännelse. Inga moderna katekeser formuleras hos oss. Det blev lilla och stora boken om kristen tro. En mäktig satsning, åtminstone volymmässigt och ekonomiskt, som inte lyckades sätta bekännelsen och tron i centrum på ett sådant sätt att fler människor kom till tro eller engagerades.

Diskussionen i Svensk kyrkotidning och i Svensk pastoraltidskrift kan inte fylla det tomrummet. Och vår telogiska kommitté ägnar sig inte åt sådant. Åtminstone inte så det ger eko ute i provinsen där jag befinner mig. De har väl haft nog med beställningen att grubbla över vad som konstituerar ett äktenskap.

De trosformuleringar vi håller oss med skrevs ner på 1500-talet. I övrigt, från vår samtid, upphöjs till bekännelse kyrkans böcker och därtill alla möjliga beslut av kyrkomötet, eller? Att identiteten är oklar, suddig borde inte förvåna.

Till slut en välkänd refräng, inte om Kartago, men om kyrka och politik. Kyrkans babyloniska fångenskap i partipolitiken är en sådan oerhört viktig punkt som skulle behöva föras in i det samtalet. Hindrar eller möjliggör den partipolitiska styrningen att kyrkan blir tydlig som kyrka? Ska frågan besvaras av nuvarande ledning inom kyrkan så är svaret ganska givet. Det är bara att läsa partibeteckningarna bakom varje ledamot i kyrkostyrelsen, kyrkomötet, stitsstyrelser, kyrkofullmäktige eller i kyrkoråd.

Susanne Wigorts Yngvesson är på spåret när hon i dagens Kyrkans tidning skriver:
Jag tror att Koskinen är på rätt spår när han talar om att vissa delar av kyrkan utgår från ett konsumenttänkande. Medlem verkar stavas kyrkoavgift i stället för nåd. Han efterlyser en bred teologisk reflektion kring kyrkans identitet.

Men vem ska göra den? Blir det samma folk som dikterar konsumentteologin? I så fall lär vi springa i cirklar. Om en sådan reflektion ska göras, så ska den representera de breda folklager och skilda teologiska traditioner som Svenska kyrkan utgör. Ta intryck av massorna i Egypten och revoltera. Reclaim the Church!

Ur en ny predikan på ordrik, ett utdrag om några smärre mänskliga svagheter:

Människan har en och annan svaghet, förstås
Kanske blev det så för att livet
skulle bli desto mera spännande och rikt?
Somliga av oss har svårt för bokstäver
de vill aldrig stå still på papperet
utan far runt som bångstyriga får
på grönbete
andra har ord som i ett Niagarafall

Somliga blandar samman siffror
så när vi ska ringa hamnar vi
alltid hos någon annan
En del kan alla koder galant
andra förlorar ofta sina plastkort
Någon glupsk automat
bara sväljer dem

Skandal att valet i Örebro inte avgjorts

Valprövningsnämnden har i början av februari 2011 ännu inte beslutat om det ska bli omval i Örebro. Valresultatet dröjer. Det i sig är en skandal. Med så läng väntatid hamnar ju det politiska livet i ett låst läge. Valet är så att säga oavgjort i väntan på att det ska bli ett avgörande. Handlingskraften reduceras, viljan att fatta långtgående beslut begränsas.

Beslutet lär ska komma i nästa vecka! Om man då beslutar om ett omval i en valkrets kommer man att behöva en hel del förberedelsetid. I rimlighetens namn bör det också finnas utrymme för en tids kampanjande för att på nytt berätta för väljarna vad de olika partierna vill. Läget är ju våren 2011 inte detsamma som hösten 2010. Valet ska organiseras och en valdag utses då omvalet ska genomföras. Rölsträkning, fastställande av valresultat med ny överklagandetid. Det är mycket nu, men allt detta bör man kunna ordna.

Frågan är när ett nytt valresultat kan träda i funktion? Till sommaren? I början på hösten ett år efter det ursprungliga valet? Det är ovärdigt en fungerande demokrati att inte kunna granska överklaganden och fatta beslut inom några månader.

Till det positiva hör att de vanliga antagonistiska tomngångarna under mellantiden fått vika för ett interimsstyre av samarbetskaraktär. Förhoppningsvis leder detta vidare till att det politiska klimatet blir mildare och viljan till blocköverskridande och breda lösningar ökar.

Situationen i Örebro avhandlas nu och då i pressen. Här i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och t ex i Uppsala Nya Tidning. Läs även Staffan Wermes blogg.

Den som vill informera sig och veta mer kan besöka Valmyndigheten på nätet. Och där hos Valprövningsnämnden kan man följa de beslut som faktiskt tagits efter förra årets val, ja sedan 1975 går det att följa nämndens avgöranden.

En äldre kanonkula

Man ska inte undanhålla allt som skett. Igår gick det snett. Inga lagrar skördade jag. Tvärt om förlorade jag kampen mot tiden. Tidigt skulle ett sällskap på 7 personer åka från Örebro till huvudstaden. När jag i godan ro var på väg till tåget ringde telefonen. En röst frågade, var är du?
Jag är nästan vid bokhandeln. Kanske 700 meter från stationen, ropar jag i min mobil. Ringer de är något galet. Så är det. Jag har retsamt nog tagit fel på avgångstid.
Uppmuntrande konstaterade rösten att, tåget går om två minuter. Eller tre. Idag går det i tid! Hinner du?
Jag försöker, sa jag. Och den äldre herren, dvs jag, for som en oljad blixt, eller mera sanningsenligt som en tjock kanonkula över gator och torg. Framme vid stationen pustade jag för att inte hjärtklappningen skulle däcka mig helt. Och böjd, med händerna på knäna ser jag hur tåget sakta rullar ut från stationen. Så ska det ju inte sluta. Man ska hinna med tåget!

Då ringer jag till mitt ressällskap och säger kortfattat, jag hann inte. Tänk så komprimerat man kan säga saker. Uttrycksfullt och kortfattat. Så tillade jag, som om det skulle lindra missen, men jag såg när ni åkte! Vad nu det kan vara värt...

Tar mig samman. Samlar mig och skaffar en biljett till nästa tågförbindelse med Stockholm. Sitter sedan på en bänk och flämtar, hostar, nyser.

När jag infinner mig på Centralen hittar jag mina vänner på ett café. Återseendet blir vänskapligt, inte retsamt. Hej, sitter ni här, säger jag och gör mitt bästa för att verka förvånad.

Den här dagen har knappast hunnit börja. Hur ska det bli, hur ska det gå?

En ny dag

Dagarna går. Livet, det dyrbara, rinner mellan fingarna. Hur man än försöker få grepp om det flyter det vidare. Slinker undan.

När dagen är över - en kort rannsakan. Gjorde jag mitt bästa? Gjorde jag det jag skulle, och det jag borde? Fanns jag där jag var behövd? Ord som sant, rätt och gott - fick de ta gestalt i mitt liv?

Och när de stora frågorna och orden somnar, funderar jag över det lilla. Över det korta mötet, samtalet, tonfallet. När jag var där - var jag verkligen där?

Sedan lämnar jag det som varit i händerna på den som bär allt. I morgon är det en ny dag.

Carl-Bertil fick somna in...

Så har min far, Carl-Bertil Stenström, fått sluta sin jordevandring. Han somnade in 93 år gammal på Visby lasarett.

Som offentlig person, särskilt i det politiska livet i Visby, har Carl-Bertil Stenström blivit upmärksammad genom åren. Han var som folkpartist ett udda val som kommunalråd eftersom folkpartiet på Gotland alltid varit ett litet parti. Men i kraft av Centerpartiets stora väljarunderlag fick han stöd och ett brett förtroende som kommunalråd.

Här möter vi honom i en intervju om tiden som inkallad: Jag ryckte in 1938 och tanken var att jag skulle utbildas till sjukvårdare i Eksjö efter grundutbildningen på I 18. Men så blev det inte alls.
En övning för de nyinryckta bestod i att de skulle åla från kasernerna ända ut till Toftavägen medförande ränslar och gevär. Det var ett kraftprov bara det och att det skedde i spöregn gjorde inte saken bättre. Många av rekryterna ådrog sig lugninflammation av en smittsam variant som visade sig bli förödande. Penicillin fanns inte. Den medicin som fanns fungerade dåligt. Många insjuknade i lunginflammationen och ett hundratal soldater dog på regementets militärsjukhus efter svåra lidanden...
I Burgsvik fick kompaniets alla 140 mannar ställa upp och hålla fram händerna med handflatorna uppåt. Soldaternas händer inspekterades. När inspektionen kom fram till Carl Bertil stannade den.
- Du är ren om händerna. Du får bli officerskock, fick Carl Bertil höra.
- Jamen, invände han genast. Jag kan ju inte laga mat. Det har mamma alltid gjort.
- Jag ska lära dig, sa
överstelöjtnant Lind.
Så fick det bli. Carl Bertil fick instruktioner, lånade mammas kokbok och följde det goda motto som pappa brukade dra fram. Det gick ut på att om man skall göra något så skall man göra det ordentligt och inte fuska.

Och här några minnen i en intervju inför 90-årsdagen med några korta ord om tiden som kommunalråd på Gotland:
När Carl-Bertil ser tillbaka på sin kommunalrådstid pratar han gärna om hur stora frågor plockades hem.
- Det var en väldigt rolig tid. Jag blev kommunalråd redan i Visby stad, sen var jag med i sammanläggningsdelegerade för enkommunen. När det blev regimskifte i Visby efter valet 1966 fick jag ta över många av Georg Petterssons uppdrag. Det var bland annat ordförande i sammanläggningsdelegerade, men även på många andra håll.

I Gotlands Radio har han ofta förekommit och berättat. Här finns några av hans minnen i ett samtalsprogram med Jakob Larsson.

Här nedan finns en tidig TV-intervju med anledning av Bergmans flytt.

Adressböcker åldras snabbt nuförtiden

E-posten verkar mindra beständig än facebook. De sneaste (rättstavat = senaste) dagarna kommer hälsningar på nätet via facebook. Vänner har bytt e-postadress när de bytte nätleverantör och bredband. Men facebookkontot består. Så man kan nå fram.

Dessutom, på Facebook kan man söka och hitta vänner över hela världen. Men e-postadresserna kan man knappast få tag i. Min gamla adress får jag då och då ett livstecken ifrån. E-brev dimper ner som lakoniskt meddelar: brevlådan full! Och jag som inte längre har inloggningsuppgifter. Jag kan inte ens tömma brevlådan eller svara alla dem som har kvar min gamla adress.

Ja, gamla adresser förresten. Fortfarande spökar en 5-6 ännu äldre adresser. Som lbs@home tex. Adressändringarna nådde inte alla. De kanske hade en datorkrasch att roa sig med ungefär då? Något kom i vägen och därför hittar vi inte varandra. Adressböcker åldras mycket snabbt nuförtiden.

Den dagen man kan finna en hyfsat tillförlitligt e-postadresskatalog - då kanske eposten kan fungera som privat kanal. Men vi som är privatpersoner och inte stora företag eller organisationer (som t ex Svenska kyrkan) har svårt att få informationen att fungera. Men även för sådana kan det hacka och hosta. Församlingarna här i trakten bytte nyligen alla sina telefonnummer och fick ett nytt telefonsystem. Jag får flera månader efteråt fortfarande klagande kommentarer: hur får man egentligen tag på dig? Eller pastorsexpeditionen? Mitt svar blir - fungerar det inte? Kolla på nätet! Svenska kyrkan i Örebro.

Nuvarande och för tillfället har jag som person en helt fungerande e-postadress. Den lyder som följer: lmstenstrom@tele2.se. Via den når man även andra härvarande personer. Och en katt som heter Sixten.

Under tiden jagar jag framgångsrikt en och annan bekant via Facebook och skype...

Gränser eller kontroll och förbud

Finns det verkligen skäl att idag börja dra nya gränser för religionerna i vårt samhälle? Integrationsminister Erik Ullenhag anser tydligen det. I tidningen Dagen diskuterar han behovet att ange sådana gränser.

Ullenhag hävdar där:
- Vi har fått allt större grupper av människor, som dels invandrat och dels fötts och vuxit upp i Sverige, som är mer troende. Där behöver vi ha ett större samtal och diskussion om vad som är religionens gränser. Detta gäller både muslimska och kristna grupper, säger Erik Ullenhag som understryker att detta inte handlar om någon inskränkning i religionsfriheten.
- Nästa fråga som uppstår är vad man som religiös har för rätt att ställa för krav på samhället. Det samtalet är i sin linda, men det kommer att bli vanligare...

Vad kan ha föranlett ministern att börja dra upp gränser för olika övertygelser i vårt samhälle? Är det för att människor som invandrat tar sin religion på sådant allvar att man inte bara kan fösa undan den i ett hörn? Religionen påverkar självfallet livet inom många områden. En muslim t ex har sina bönetimmar och där är observansen av fastan ett mönster man tagit med sig in i det svenska samhället. Sådant väcker inte bara frågor om religionen, som ministern anger, utan handlar än mer om vårt arbetsliv. Nu växer behovet att det ska vara så flexibelt att den som utövar sin religion på allvar får rimliga villkor. Om det behöver vi säkerligen tala mer i framtiden!

Att det kan olika motiv för ministerns uttalande antyder hans betoning av rätten att välja religion - som genast följs av en ny fråga. Ullenhag undrar nämligen om och när ens religiösa övertygelse ska gå före samhälleliga normer. Och då blir det extra intressant. Vad tänker han på? Vilka "samhälleliga normer" kolliderar för närvarande med religionsutövningen? Skulle religionen på något sätt verkligen hota samhälleliga normer?

Risken finns att det som avses är olika övertygelser om hur ett samhälle bör vara beskaffat. Och för en liberal som Ullenhag måste det vara grannlaga att ta upp detta. Vad händer med åsiktsfriheten om det är politiska och etiska övertygelser man oroar sig för? Inte kan en liberal önska en utökad kontroll just av medborgare med religiösa övertygelser eller rent förespråka fler förbud avseende vad man får tänka och tycka? Men, integrationsminister Ullenhag har naturligtvis rätt i att trosutövning och religion inte ska ge fribrev så att man kan kränka sina medmänniskor!

När vi hyllar ett mångkulturellt samhälle öppnar det också för att mångfald måste få komma till uttryck. Och då kommer det alltid att uppstå situationer när olika övertygelser hamnar i strid med varandra. Förmågan att med klokskap och öppenhet hantera dessa situationer kommer bara att öka. Då behövs nya mötesplatser för ett kontinuerligt samtal om skärningspunkterna. Och kanske är det ministern egentligen avser?

Till sist undrar jag vilka Ullenhag tänker det är som ska föra det samtal och delta i den diskussion han vill ha? Kommer mångfalden och det multikulturella verkligen få plats och utrymme? Eller är det som vanligt, mångfalden låter bra men när det bränner till vill ingen egentligen försvara den eller ha den?

Gudar och människor

Gudar och människor har sin örebropremiär den 11 februari. Biograf blir Roxy. Den bör så många som möjligt försöka se. Några gånger kommer filmen att efterföljas av ett panelsamtal.

På sin hemsida skriver man om filmen:
Ett kloster högt uppe i bergen i Maghreb, Algeriet, någon gång i mitten av 90-talet. Åtta franska kristna munkar lever i harmoni med sina muslimska bröder, men våld och terror tar långsamt över regionen. Trots den stadigt växande faran som omger dem blir de allt mer övertygade om att stanna, vad det än må kosta…

"Gudar och människor" är ett hyllat franskt drama regisserat av Xavier Beauvois, och är baserad på en verklig händelse från ett kristet munkkloster i Algeriet 1996. Filmen vann Cannes Grand Prix vid festivalen i Cannes 2010 och är även utnämt till Frankrikes Oscarbidrag i kategorin Bästa utländska film.

I samarbete med Filmtrailer.se

Programförklaringen

Utdrag ur en ny predikan på ordrik:

Kan Ni namnen på några berömda bibelställen?
Kanske skulle då Den barmhärtige samariten
(eller samariern som det heter nu) dyka upp?
Den förlorade sonen? Gyllene regeln
– allt vad ni vill att människor skall…
Lilla Bibeln, Joh 3:16 – Ty så älskade Gud världen…
Bergspredikan, Dubbla kärleksbudet
Saligprisningarna… Många fler välkända texter
bär namn vi kommer ihåg

Den text vi hörde läsas idag (Lukas 4:16-23)
har också fått ett namn, kanske mindra känt,
men minst lika viktigt: Jesu programförklaring
Där i Nasarets synagoga gör Jesus
detta hoppets mönster från
Moseböckerna och Jesaja till sitt:
människan ska räddas från kaos och fördärv
Orättvisor, förtryck, nöd och plåga
kan och ska lyftas bort!

Andlig vård

Andlig vård finns på sjukhus, den allom bekanta sjukhuskyrkan och på fångvårdens häkten och fängelser. Det kunde vara så att bland andra behandlingsformer och terapier så skulle den andliga vården skulle stå högt i kurs.

Det är ingen vanlig vård. Man vårdar inte de andliga värdena. Inte något abstrakt. Man ser till människans inre liv och till hennes aktuella existensiella situation. Erfarna präster, diakoner och assistenter, musiker och ibland även andra yrkesgrupper kan finnas med i de personliga möten det handlar om.

Läs mer om Sjukhuskyrkan och om Nämnden för andlig vård.

Ny lyster på djupet

Att putsa sina skor är ett undervärderat nöje. Slitna skor blir som nya. Skavanker och märken poleras bort. Ny färg sjunker in i skodonen och de får ny lyster. Konsten är att få det att gå på djupet och inte bara bli ytlig fernissa. Inte bara sken och yta.

Märkligt. Jag tycker detta verkar så bekant. Och eftersom det är jag som skriver handlar det väl om det här med gudstjänst och kyrka? Som vanligt...

Tänk på vilodagen

Söndag betyder ett nytt tillfälle att samlas i Guds hus. Samma hus som är församlingens mötesplats. En plats när gränsen mellan det eviga och tiden blir transparent. En stund när den himmelska härskaran firar med oss redan här och nu, eller hur?

Tänk på vilodagen ska det stå skrivet. Jag har redan börjat tänka. Och vilodagen, sabbaten, är Guds dag. En dag vigd för andra ändamål än för slit och släp. En helgad dag. Gott så! Nog så!

Synden igen

Synden diskuteras knappast trots att syndabekännelsen gång på gång debatteras. Och i brist på klar och sund syndateologi förväxlas mestadels känna med att vara. Om människor inte känner sig som syndare så är deras känsla det som gäller. Då kan de/vi inte vara syndare?

Om människor som kommer till Svenska kyrkans gudstjänst förknippar synd-bekännelse-förlåtelse med att inte duga, inte vara älskad, så är det egendomligt. Än mer märkligt är att man tycks anse att problemet med att känna sig mindre värd skapas av att det finns en syndabekännelse i högmässans början!

Denna orimliga överbetoning av syndabekännelsen som risk och fara är svårförståelig mot bakgrund av det gudstjänstens sammanhang den ingår i. Det är som om det inte fanns några beredelseord före syndabekännelsen som kunde peka ut riktningen. Som om där inte fanns en tillsägelse om förlåtelse och nåd direkt efter. Som om evangeliet inte klingar i gudstjänsten, som om predikan inte förmår övervinna eventuella missförstånd om synden och som om nattvardsbordets verkan inte vore på riktigt eller ägde rum!

Olov Hartman är då en lisa:

Än finns det en värld.
Den lever trots makter av död och fördärv.
Ty Ordet blev motsagt, Guds skapelseord,
och redan satt yxan i livsträdets rot,
men räddningen sändes oss ovanifrån:
Guds enfödde Son.

I tjänargestalt
kom Ordet till oss och försonade allt,
steg ner i vår skuld och vårt lidandes djup
och älskade världen tillbaka till Gud.
Det brustna blev helt i hans kärlek till oss
på Golgata kors.
SvPs 62:1-2

Att kvitta en gudstjänst?

För att det ska vända måste några våga vända sig om. Göra på något annat sätt. Min övertygelse är att det inte handlar om att ta fram hammare och spik för att försöka bygga om högmässan. Och inte handlar det om att poppa upp sig. Inte om att bli häftig, modern, följsam mot trender och opinionskastningar. Så många försök visar att utarmningen på de flesta håll, möjligen med något undantag, bara ökar.

I alla försök att bli något som kan tilltala alla de som ändå inte kommer går något väsentligt förlorat. Nämligen mötet med alla som faktiskt är där, som redan utgör en bärande kärna, de som ÄR kyrkan. En kyrka, en församling, är ju en gemenskap som strålar samman i gudstjänst. Församlingen kan ju inte gärna vara lika med den majoritet som INTE är där, de som sällan eller aldrig firar gudstjänst, de som enbart nominellt tillhör - men inte gör det i tanke, ord och handling.

Ibland säger även anställda och förtroendevalda att allt vad kyrkan gör har samma betydelse och värde. En modell som går ut på tanken "ska vi byta grejer med varann". Så om man deltar i en dagverksamhet med en knappt befintlig andakt så kan den bytas mot församlingens huvudgudstjänst.Som om det kvittade att det är en kristen församling man tillhör, som om högmässan kvittade! Och har man gått på ett sammanträde skulle det på samma sätt kvittas kanske mot en veckomässa och en korsvägsandakt. Och deltar man i något annat möte så kan man slippa det mesta av tro och bekännelse...

När man river bort sitt centrum förlorar helheten sitt fokus. Det handlar inte om att undervärdera viktiga verksamheter som ger människor gemenskap, viktiga nätverk och sammanhang. Utan om att de lever genom förbindelsen med församlingens centrum i huvudgudstjänstens och den gudstjänsfirande församlingens vandring med Kristus!

Förnyelse och omvändelse börjar med oss som är i församlingen, vi som är där. Vi måste själva vara där, gå dit! Och därtill våga göra något nytt - nämligen frimodigt och personligt bjuda in till högmässofesten. Och om alla vi bjuder har förhinder - så får vi enligt bibliskt mönster bjuda andra. Till himmelrikets måltid redan här och nu.

Högmässa i Örebro

Radiohögmässan har just avslutats. Mikrofoner högt och lågt. Och sång från kör och församling som heter duga! Kan avlyssnas i efterhand här!

Körmusik som får det att rysa

Nine Lessons and Carols firas som gudstjänst och uppmärksammar Jesu födelse. Vi fick lyssna till läsningar och körsånger, och alla sjöng vi några psalmer, i kyrkan igår kväll. Kören strålande, stämningen förtätad. En vandring genom frälsningshistorien, den som kyrkan handlar om. Den som samtiden i så liten utsträckning bryr sig om, som så många vänt ryggen.

Men om inte för annat borde man kunna komma en kväll som denna för att ta till sig musiken, denna ljuvliga körmusik, den som förmår sända varma rysningar genom de flesta av oss, förmodligen även genom de mest djupfrusna, trötta, vredgade eller sorgsna människorna.

Kören heter Vocalis och finns i Olaus Petri församling i Örebro. Dirigent var Mats Bertilsson.

God seglats på det nya året!

Så får detta bli min nyårshälsning inför 2011. I bräcklig farkost genom livet? Månen ler i väntan på att bli avlöst av den nya dagens sol. Sedan är det väl bara att pricka av alla goda önskningar?! Blommorna längs vägen, näst intill ett vattenfall med rosor. Skattkistan för överflöd och rikedom. En hel bukett med fyrklöver för lycka och välgång. Det nya året seglar framåt och har vind i seglen. Och inga upprörda vågor utan en fin resa väntar. Vimpeln vinkar glatt.

Kortet är poststämplat på julafton 1942.

Ett Gott Nytt ÅR!

Lyckans attribut

Här kommer det nya året farande på en gyllene släde. Ett nyårskort med lyckotillbehör: en säck med en enorm förmögenhet (10.000), fyrklöver och en hästsko!

Det är klart att med sådana attribut kan det inte bli annat än ett Godt Nytt År.

Vad brukar finnas med på Nyårskorten?

En gammal man - för det gångna året

Ett barn - för det kommande året

Pengar - rikedom som kommer

Almanacksblad - tiden går och nya året är här

Hästsko - lyckan kommer

Fyrklöver - lyckoklöver, som ger tur och lycka

Blommor - framtiden som blommar

Förgätmigej - närheten till släkt och vänner

Fordon - man åker in i en föränderlig framtid
Timglas - tidens gång, ett år har gått

Klockor med timvisare "fem i tolv" - snart är årsskiftet här
Kyrkklockor - det nya året rings in
Kyrkor - ett nytt år läggs i Guds hand
och många andra små saker och ting som ljus, kransar, flaggor, drycker, girlanger och soluppgångar etc

Godt Nytt År

Snart är det ett nytt år. En nyårsönskan innehåller gärna symboler för lycka. På detta mer än 100 år gamla kort handlar det om en hästsko, och märk väl att man inte alls bekymrar sig om att hästskons öppning är riktad neråt. Ingen lycka försvann förr på det sättet.

Fyrklöver är en annan populär lyckobringare. Här har man fått ihop en hel samling. Därtill ser vi ett verkligt nyårsfirande med festkläder, rosor och champagne! Här skålas det för ett nytt år.

Den handskrivna hälsningen lyder: När du plockar blommor, plocka äfven en åt mig, när du räknar dina vänner, glöm ej då att räkna mig. Och den tryckta har gammalstavning: Godt Nytt År!

Kortet sändes till Almby i Örebro för mycket länge sedan...

Mänsklighetens famn är Marias

Ur en ny predikan på ordrik
Håll med om att det ligger något
djupt rörande och anslående
i denna berättelse om ett barns födelse
ett under som alla kan relatera till

Mot bakgrund av annat Bibeln meddelar
i Gamla Testamentet och i Nya Testamentets evangelier
betyder det nyfödda barnet att Gud
lämnar sin tron, sin upphöjdhet,
sitt annorlundaskap för att bli vår like
och i allt likna oss… mer ändå,
för att bli och vara en av oss!

Tanken svindlar när vi inser vidden
av denna tro – att Gud - människans antites,
motpolen, den väldige som spänt ut
himmelen över oss och skapat allt
genom sitt ord, den oändlige går in
under begränsningen och lägger sig
i Marias famn, bokstavligen
i mänsklighetens opålitliga händer,
i förtröstan på att ondskan
inte är det som lever starkast
i människors hjärtan
I en ofattbar tillit till att människor,
ställda inför det försvarslösa barnets
gränslösa behov,
förmår att älska och leva kärleksfullt

Till och från julens gudstjänster

Sjungande barn på en gammal julottebild. Även denna gång är det psalmen 55 som blir ledtråd till motivet. Den handskrivna hälsningen lyder: God Jul! Kära lilla Robert. Är du med bland barnen som sjunga juldagsmorgonen: "War helsad sköna morgonstund." Jag tror att du får det i cin lilla söndagsskola. Jag önskar dig en riktigt glad jul, lille bror! Det här julkortet har jag använt på min blogg för ett år sedan, men det tål att visas igen. Betrakta bara den eleganta ramen som andas tidigt 1900-tal, de tidstypiska kläderna och ljusskölden som bryter igenom ramen, det är små detaljer som verkligen lyfter bilden.

På juldagens morgon behövde man ju ta sig till kyrkan på något sätt, och på kortet blev på sedvanligt vis bäst, och då fick det bli per släde eller till fots. I det snöiga landskapet ringlar sig kyrkvägen som en liten orm. Till och med tomten är from och dröjer på backen med sin psalmbok under armen. Bara luvan är röd, tomten är för övrigt klädd i brun jacka med en läderrem om livet. På fötterna har han skinnskor av mycket gammal modell, mindre lämpade att pulsa i snön med, kanske är det därför han tvekar en stund?

Önskan gäller en Glad Jul. Och detta kort sändes till julen1906, dvs för mer än 100 år sedan!

Efter gudstjänsten ska man ju ta sig hem igen. Och många äldre julkort skildrar färden till och från kyrkan. Stämningsfyllt och traditionsmättat! Denna hemfärd finns på ett amerikanskt julkort.
På baksidan syns att Andersson i Indiana har tryckt kortet. Den här hälsningen sändes den 13 december 1930 från Seattle i Washington till Grängeshyttan, Jernboås.

Av kortet förstår man att gudstjänsten varit tidigt på morgonen, men att den förmodligen också dragit ut på tiden eftersom gryningen med sin soluppgång redan är på väg...

Var hälsad sköna morgonstund!

Många äldre julkort avbildar gudstjänster - något alldeles ofattbart för 2010-talets människor. Man sände faktiskt julhälsningar till varandra föreställande överfyllda kyrkor, med altare, malmkronor och ljus. Idag skulle många förmodligen tänka att ett sådant kort sändes med en avsikt, en baktanke, att kritisera för bristande kyrkogång eller för att locka till religiöst ställningstagande...?

Bilden i ovalen ovan föreställer en julotta, det kan man veta därför att man kan skymta siffrorna 55 på psalmtavlorna. Var hälsad sköna morgonstund, den välkända julottepsalmen, hade nummer 55 i gamla psalmboken.

Målat har Tycho Ödberg gjort. Ett julkort från 20-talet. Sänt till Hovby, Lidköping.

Jesus har fått lockar

Maria med barnet med stjärnhimlen som fond, och palmer som sidodekorationer. Banderollen som pekar ut Betlehemsstjärnan har lånat orden från änglarna sång i julnatten. Fred och frid utgår från samma ord: shalom! Ett ord med många betydelser som oberoende, integritet, helhet och mycket mera...

Marias huvudduk är konstfullt draperad och faller vackert längs med kroppen och ner över knäet. Jesusbarnet har fått lockar i en ovanligt yvig kalufs, knappast ett spädbarns frisyr.

Julkortet är en konstbilaga för Mors Julbrev av Maj Lindman. Hon var konstnär och författare.

Med detta kort önskas alla vänner och bekanta, alla stillsams läsare en riktigt God Jul!!

Gulligt barn med änglar

Så gullig har man gjort julen att den känns som en idyllisk saga, en overklig dröm. Två änglar tillber med typiska gester vid barnets krubba. Som ljuset från en strålkastare faller ljuset från stjärnan, lyser på barnet i stallets strå...

Änglarnas pastellfärgade dräkter, den ena stjärnbeströdd, men även vingar och gloria, slår fast att hela bilden är avsedd att vara söt, överdrivet söt! Krubban är förgylld och barnets vita dräkt sveper över sidan på krubba, som för att understryka det mjuka, fina. Lammen ligger som hämtade från en pastoral målning.

Bakom änglarna kan man se att stallet på denna bild är snickrat av brädor. Det enda som andas enkelhet. Bilden är förmodligen tysk av den sort som översvämmde den ganska tidiga julkortsmarknaden...

Julberättelsen om Jesu födelse utanför samhället, bland djuren, berättar en helt annan historia än vad denna bild gör.

Detta kort sändes den 18/12 1923 till Lasarettsgatan i Åbo.

Dubbelexponerad flyktingfamilj

En annorlunda bild av Maria, Josef och Jesus har Helge Artelius målat. Eller är det en flyktingfamilj, vilken som helst som med längtan och hopp blickar mot soluppgången?

Josef kommer vandrande som från Bibelns tid i österländska kläder, skäggig och med åsnan. Men man märker att kvinnan med barnet blivit mera samtida. Hennes blåa schal leder tankarna mycket bestämt till Maria och hennes färger: rött, blått och vitt (ibland något gyllene, guldgult). Den blå färgen som Maria bär på ikoner (ibland faktiskt ersatt med grönt) vittnar om det mänskliga, det humana.

Barnet i kvinnans famn bär vantar med röda korsets symbol. Där får vi en påtaglig förbindelse till de många flyktingfamiljerna som var på vandring under och efter det andra världskriget.

Olov Hartman har beskrivit en liknande dubbelexponering i sin bok Tiden är kort (Verbum, Stockholm 1969) när han citerar sig sjäv från hösten 1956: Vid en busshållplats på Kungsgatan, omgiven av skrikande skyltfönster och stämningsfulla juldekorationer, står den heliga Jungfrun och trängs, hon väntar på en buss som har plats för henne och barnet hon har med sig i en vagn. Hon är flykting. Hennes make står i kö hos någon myndighet, han söker arbetstillstånd. Just då grubblar ett hundratal präster i staden på ett tal de skall hålla om barnet som sover där i vagnen. Det står i deras texter att det barnet är Gud. Påståendet är fantastiskt, men ännu mer fantastiskt är ett annat påstående: att det är för den skull vi firar jul, en sådan jul.

Jesusbarnet på kortet, för visst ska bilden också berätta om den heliga familjen, lånar ikonernas fasta blick mot den som står framför bilden. Den seende blir sedd!

Artelius helgkort innehåller också en blinkning mot Solstickan bland annat genom de tre stjärnorna ovanför hälsningen med tillönskan om en Fridfull Helg.

Glorian petar Jesus i ögat

Vilka märkliga hus den heliga familjen tvingas bo i när det är fullt i härbärget. Detta stall liknar mest ett pepparkakshus men med enorma och räjält spröjsade kyrkfönster. Maria och Josef verkar ha hamnat i en lekstuga om man ser till deras storlek i förhållande till stallet.

Taket måste nå skyhögt, ett tecken på att det som händer i stallet har himmelsk räckvidd, eftersom moln och änglar svävar där. Dessutom har ett litet torn med en kyrkklocka hamnat däruppe. Den vänstra av bokmärkesänglarna ringer i klockan samtidigt som den höra blåser fanfar i en ovanligt böjd och krokig trumpet.

Stallets konturer bär också silver, inte helt olikt moderna ljusslingor som kan fästas längs knutar, nockar och stuprännor.

Betlehems stjärna lyser in i stallet, men som om det inte räckte, så har man låtit en duva sväva på strålarna. Lite tidigt kan tyckas eftersom duvan, symbolen för den Helige Ande, inte ska komma förrän 30 år senare, när Jesus döps av Johannes döparen.

Guldet i gloriorna, som står för det eviga ljuset från Gud, har denna gång ersatts av silver. Stjärnan, klockan, trumpeten och staven har också försilvrats. Ser man noga efter har Jesus det inte riktigt bra. Glorian har hamnat på sned och petar honom i ögat. Inte så bekvämt, kan man tro. Kortet tillönskar däremot mottagaren en Fridfull Jul!

Detta kort är slitet och har veck tvärs över. Det kommer sig av att min mor som barn inte hade så många bokmärken utan istället använde sig av sina julkort och vykort. Kortet är poststämplat 1920 och sändes till Kryddgränd i Wisby där 6-åriga Inga-Greta Karlsson bodde.

Jesus är lysande

Vi närmar oss själva julhelgen. Därför är det hög tid att börja blicka in i stallet, eller in i grottan, där Jesus föddes.

Julkort med framställningar av Maria och Josef med barnet och uppvaktande herdar går snart inte att få tag i. Undersök gärna själv vad som säljs i butiker och affärer! Ska man tro julkorten har Jesus knappast något med julfirandet att göra. Tomtar, grisar, möjligen några bokmärkessöta änglar, och granar med kulor och glitter och snö och snögubbar dominerar julens kort.

Vill man läsa av den kristna trons betydelse genom julkorten så har det kristna julfirandet i princip försvunnit. Borta! Finns inte mer! Uthålligast är förstås Svenska Bibelsällskapet som varje år kommer med sitt speciella julkort som faktiskt också återger julevangeliet (som man hittar i Lukasevangeliets andra kapitel, om någon i yran råkat glömma bort det).

Konsthistorien är fylld av religiösa motiv och inte minst med bilder från stallet. Då ser det inte sällan ut som om en större konferens samlats runt det nyfödda barnet. Lätt överlastat har det ofta varit. Kortet ovan är mera balanserat. Några herdar är där. Och faktiskt har några barn fått följa med för att se den nyfödde. Stallet är ett rejält hus, med murade väggar och stora förnsternischer. Märkligt nog med en helt malplacerad bjälke.

Mest intressant med detta julkort är ljuset. Det faller inte in i bilden utan strålar ut ur Marias knä. I bildens centrum, mitt i, finns Jesus. Och Jesusbarnet visar sig vara själva ljuskällan. Barnet lyser så starkt att det i detta centrum blivit alldeles bländande vitt. Ljuset lyser upp ansiktena på de närvarande. Det skiner så kraftigt att de kastar skuggor.

Kan konstnären ha tänkt på Jesusorden om: Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret, utan ha livets ljus? Eller på Johannesevangeliets poetiska första kapitel: Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma i världen (Joh 1:9). Möjligen. Men på kortet anges en vers om herdarna som gått till Betlehem för att finna barnet.

Kortet sändes 24/12 1942 från Örebro till Stockholm.

Änglarnas verkstad och Jakobs stege

Tomtens verkstad har man ju hört talas om, men änglarnas?

Här är det Robert Högfeldt som givit oss en inblick i stjärnornas tillkomst. Högfeldt använde sig ofta av humor och ironi i sina bilder. Hans underfundiga kort, ibland utmanande, har blivit ett eget samlarområde för somliga vykortsentusiaster.

På detta kort klättrar änglarna på en himlastege. Jag undrar om Högfeldt hade berättelsen om patriarken Jakobs dröm i Betel i tanke när han målade denna bild? I drömmen såg Jakob en trappa som ledde från jorden ända upp i himlen, och Guds änglar gick upp och ner för den. (1 Mos 28:12) I 1917 års översättning såg Jakob en stege! På den berättelsen anspelade man tydligt när namnet Jacobs stege gavs till ett TV-program som snart blev mycket populärt. Jacobs stege leddes av Jacob Dahlin.

Stjärnfabrikens arbetaränglar hamrar till stjärnorna, filar av dem, granskar och polerar dem innan de bärs upp för stegen för att fästas uppå himlavalvet. De små vitklädda änglarna har minimala vingar, som en prydnad eller som en slags accessoar. Men på engagemanget och arbetslusten kan man inte mista sig.

Vill man finna aktuella paralleller är det bara att tänka på de politiska partiernas flitiga medarbetare som i dagens läge försöker fixa till bättre idéer och få upp dem på den politiska himlen. Dit hör till exempel socialdemokraterna och kristdemokraterna. Men först ska det filas och hamras och idéer, program och profiler ska granskas. Kan det vara Mona Sahlins partiledarstjärna som man beslutat att montera ner och en ny stjärna som kommit ungefär halvvägs till sin upphöjelse?

Kortet avsändes den 22/12 något år i början av 40-talet.

Staffan stalledräng är martyr

Många kända konstnärer har bidragit till den svenska julkortsscenen. Här ett exempel: Einar Forseth, som utsmyckade Stockholms stadshus, den Gyllene salen. Han var också verksam vid Lidköpings porslinsfabrik med spännanade och välkända mönster på serviser och kaffekoppar. Och många av landets kyrkor har kyrkfönster av hans hand.

Här ett Helgkort vilket betyder att kortet kunde fungera i advent, under jul och in på det nya året. Staffan stalledräng, vem var han? Har han funnits?

Bibeln, Apsotlagärningarna 7, skildrar Stefanos öde när han stenas till döds och blir kristendomens förste martyr. Han blir förebilden till berättelser om S:t Stefan. Det finns en kyrkmålning i Dädesjö kyrka från 1200-talet som visar att det rör sig om mycket gamla föreställningar även i vårt land. Historiska museet berättar något av det på sin hemsida.

I Forseths framställning framträder Staffan i nordisk miljö. Den blonda pagefrisyren, de blåvita tonerna, stiliserade snötäckta granar och den lysande natthimlen tycks vittna om det. Hela flocken av hästar tyr sig till Staffan som håller om en och rör vid en annan häst. Vänskap och närhet mellan människa och djur är vad bilden skildrar.

Detta kort är avsänt 21/12 1947 till Årsunda.

Ängeln väcker förundran

Helge Artelius julbilder tillhör mina favoriter. Trots, eller tack vare (?), mjuka linjer och något som vetter mot det sentimentala talar de till mig. Helge Artelius föddes 1895 i Sundsvall och han studerade bland annat vid Konstakademin. Han har illustrerat böcker, gjort bokmärken och vykort... Det finns en bok om denne mångsidige konstnär och illustratör: Artelius, författad av Kerstin Bergengren och Anne-Marie Jacobsson.

Nu till dagens julkort. Här har en relation upprättats mellan ängeln i granen och den uppåtblickande flickan. Det ser ut som om granen och julen gör det möjligt för en liten ängel att visa sig. Några trådar som håller den flygande just vid granen kan man i alla fall inte se!

Ängeln och flickan står på linje från övre vänster hörn till nedre höger, men det gula ljusstråket mellan dem strävar från neder vänster till övre höger hörn (eller tvärt om). Flickan är just på väg att bäddas in i detta gula ljus. Och mörkret bakom henne, som ger sådan fin kontrast, har ännu inte översvallats...

Flickans öppna mun och det uppspärrade ögats blick berättar om förundran. Över jul, gran, stjärna och levande ljus, men mest av allt över detta himmelska väsen, en ängel. Och anar man inte i detta gyllene ögonblick röster som sjunger: Ära vare Gud i höjden...?!

Kortet är avsänt den 16 december 1941 till en adressat i Kumla.

Att låna en röst

Ur en ny predikan på ordrik

Boklån - det vet vi vad det är
vi har Bibliotek för sådant
Men, var kan man låna en röst?
Röstvärvning har vi sett många gånger
och vi får se det på nytt om
det blir omval i kommunalvalet här i Örebro
Har Du lånat någons röst?
Eller lånat ut din röst till någon annan?
Vems talan gällde det?

Gud behövde en röst - Johannes Döparen
barn till Elisabeth och Zacharias,
kusin till Jesus och utvald att bli
den röst som skulle predika och röja väg
Lukas berättar med stor precision
om tiden för Johannes framträdande
genom att koppla hans religiösa gärning
med historiska fakta: Kejsar Tiberius,
Pontius Pilatus, Herodes
Märk väl att jag hoppar över
de svåruttalade namnen…

Johannes predikade syndernas förlåtelse
genom omvändelse och dop
Dopet blev en handling som visade
att man ångrade sig och ville tvättas ren
Omvändelse, ånger och bot är
ord som berättar om ny inriktning
om att bryta med synden och göra det rätta

Dagens röst, tillhör den en enstaka virrpanna
en religiös fanatiker, en udda kändis?
Nej, profeten Jesaja går i borgen!

En katt på tomtens axel

För jämförelsens skull, ännu ett kort, minst 103 år gammalt, som bär kostnärssignaturen Jenny Nyström. Henns kort är särskilt populära hos samlare och eftersom efterfrågan är stor blir också priserna något höga.

I denna bild finns inga slarvigt hopkomna ansikten, inga diffusa fingrar eller kläder som ter sig onaturliga. Istället - ett konstverk med den detaljernas finess som var Jenny Nyströms kännetecken. Och de tuschförstärkta konturerna ökar stringensen.

Motivet bär släktskap med kortet i min tidigare bloggpost. Det vi ser är inte alldeles olikt julkortet med flickan och hennes mamma (?) som skriver på färdiginslagna paket. Men här är det tomtar som gör paketen färdiga och präntar namn och rim på julklapparna.

Se på skägg och luvor, bläckhorn, kork och fjäderpenna eller på ljus, tändstickor och lackstång! Eller på ena tomtens blåa strumpa och den andras röda! Och betrakta katten som uppmärksamt ser på oss som tittar på kortet.

Här kan man också lägga märke till hur figurernas placering skapar en tydlig diagonal linje från nedre vänster hörn till övre höger. Två trianglar ger fokalpunkter: tomteansikte, bläckhorn och paket samt katt, ansikte (skägg och pipa) och paket.

Vad man än tycker om tomtar så nog är trivselfaktorn hög här. Julförberedelserna präglas inte av jäkt och stress utan av eftertänksamhet och lugn.

Jenny Nyström var bördig från Kalmar och museet där presenterar även på nätet hennes konst.

Dagens kort, utgivet av Axel Eliassons Konstförlag, sändes på julafton 1907 till Tevansjö i Ramsjö.

Vems är julkortet egentligen?

Julhandeln pågår för fullt. I affärerna ljuder julsånger och färdiginslagna julklappar tillhandahålls. Trots att vi inte är framme vid Lucia än.

Dagens julkort bär Jenny Nyströms signatur. Men här måste man tvivla. Kan denna benådade konstnär ha målat denna grova bild? Möjligen kan hon ha åstadkommit flickan som bär sitt paket, men bara möjligen. Kvinnan i den gula klänningen är så grovt tillyxad att det är otroligt att Jenny Nyström, detaljernas mästare, skulle ha släppt ifrån sig denna stela figur.

Klicka på bilden och studera ansiktets drag, de är oprecisa och schablonartade. Klänningen faller onaturligt och vänster hand och höger ben fungerar inte. Nej, nog har väl förlaget Sagokonst helt enkelt lånat ut Jenny Nyströms signatur till någon annan, bara för att få sälja?

Här förbereds julklapparna så att de ska nå rätt adressat. Med bläck ur bläckhorn präntas namn och kanske något rim på klapparna. Banret håller en julklapp i beredskap.

Har Jenny Nyström målat? Eller finns det en annan historia bakom detta märkliga kort som via signaturen tillskrivs Jenny Nyström?

Puss på sig

Lien flicka pussar julbocken av halm. I brist på husdjur att leka med och visa ömhet, så får julbocken duga.

Ett välkomponerat julkort.

Girlangerna i nederkant markerar kortets mittlinje och över dem, som i en elegant båge, har flickan och bocken placerats.

Den svarta bården i botten lyser egentligen av guld, men bildscannern lyckades inte fånga detta skimrande golv. Ingen kan väl undgå att märka var centrum i bilden finns?

Om julbocken kan man finna en hel del på nätet. Wikipedia skriver: På 1800-talet fick bocken en ny ärofylld uppgift - någon av männen i hemmet klädde ut sig till en bock och delade ut julklappar på ett sätt som föregrep dagens jultomte. Nuförtiden tenderar julbockens roll att inskränka sig till att vara en prydnad i närheten av granen. I överförd betydelse lever ordet dock vidare på finska språket, där joulupukki är namnet på jultomten.

Det lär finnas berättelser från 1200-talets Frankrike om att S:t Nikolaus den 6 december gick från gård till gård och delade ut små gåvor. Han medförde en fjättrad man iklädd svart fråskinnspäls och därmed utklädd till julbock. Tilsammans symboliserade de segern över ondskan.

Detta julkort sändes på julafton 1935 från Högbo till Årsunda.

Sixten har flyttat

Nu måste det sägas högt och inte hållas hemligt längre. Även om det tar emot att medge det. Sixten, the cat, har flyttat! På ett sätt tillät vi väl honom att bli för stor, han fick ta alltmera utrymme. Så när beslut äntligen fattades var det med blandade känslor...

Ja, han har inte flyttat så långt. Inte ut i vinterkylan att leta efter sopor på bakgårdar. Inte till det himmelska ängderna. Nej, mindra dramatiskt än så är det. Han har flytt från den här bloggen. Här på stillsam har han länge fått dominera alldeles för mycket. Andra ämnen har klagat. Kyrkliga frågor har undrat, hur skall vi få plats när den där katten får breda ut sig hur mycket som helst! Och vykorten har känt sig undanträngda.

Så från idag har Sixten, the cat, en egen gård att leka på: Sixten, the cat. När jag berättade det för honom fnös han bara. Egentligen fnös han inte utan nös. Sixten har nämligen fått en släng av förkylning och några dagar har han nyst. Nu verkar åkomman gå över, vilket är skönt både för honom och oss människor som bor i den här lägenheten.

Det är en förskräckande upplevelse att mitt i natten höra någon någonstans i lägenheten som nyser. Har vi besök? Hallå, vem där?
Det är bara jag, säger Sixten, med andan i halsen. När han nyser gör han det med besked och det tar nog på krafterna...

Så nu vänder vi blad, som det heter. Från och med idag får hans öden och äventyr utspela sig på andra sidor. Hej då Sixten! Då ser han på mig och fnyser, du har inte hört eller sett det sista av mig.

Julgrisen på vift

Ett av de populäraste motiven på julkort är grisen! Julskinkan verkar avlägsen - här skuttar lyckliga grisar. Och de mumsar på det bästa foder som tänkas kan: fyrklöver, lyckoklöver. Dessa klöver förkommer ymnigt på äldre nyårskort när man med symboler önskar att det nya året ska fyllas av lycka och rikedom. Så detta julkort håller även över årsskiftet.

Avsändaren har skrivit en hälsning på framsidan. Fyra små grisar gingo ut på vift, alla var glada och ingen var gift och alla hade knorr uppå svansen.

Kortet sändes den 24/12 1907 av en ungkarl o spelman till en familj i Eslöf och istället för gatunamn angavs: adress okänd.

Kom hit, han slåss!

Klockan hade nästan blivit högmässa i söndags, dvs 10, när telefonen ringde. Var det inbillning eller var det en ovanligt irriterad och ettrig telefonsignal? Rösten i luren var bestämd, kom hit och hämta honom, han slåss!

I ett ögonblick trillade flera decennier bort från medvetandet. Det var sjuttiotal igen och dagis ringde, kom hit och hämta honom, han slåss, han… Nog fanns det dagispersonal som kunde få det att låta som det ens barn gjorde alltid berodde på en brist i föräldrarnas barnuppfostran eller som medvetna avvikelser, som avsiktliga tillkortakommanden i deras tillsyn. Kom hit! Tonfallet jagade alltid fram skulden ur sina gömslen, mindrevärdeskänslan fick tid att infinna sig...

Denna gång var det Regiondjursjukhuset Strömsholm som behövde assistans. Kom hit och hämta honom, han slåss. Vi kommer inte nära Sixten. Ni får komma, Ni måste komma, så snart Ni bara kan!

Resan mellan Örebro och Strömsholm gick på rekordtid. Väl framme blev vi genast insläppta. I väntrummet satt flera hussar och mattar med sina husdjur i väntan på vård. Blodiga hundspår visade att det hade varit en livlig natt.

Vi lotsades genom labyrinter av akututrymmen, vårdrum, för att när yrseln började infinna sig äntligen vara framme. Ett stålgaller höll vår huskatt Sixten på plats. Längst inne i burens hörn satt en tilltufsad och genomvåt katt, med en genomskinlig platstratt runt halsen. När djurskötaren öppnade gallergrinden visade Sixten, the cat, tänderna, fällde ut kinder och motthår och blev gigantisk. Han väste ihärdigt, rör mig inte! Kom inte hit, jag bits!

Då satte jag mig ner på huk. Han kände inte igen mig. Så då sa jag helt enkelt hans namn, Sixten! Han stirrade på mig som om jag vore en vålnad. Sakta fälldes svansen upp i sedvanlig salut. Han haltade fram till mig och försökte gnida sina solkiga lemmar mot den där människan som efter en natts frånvaro faktiskt hade återkommit. Kunde det verkligen vara sant...

Jag trodde Ni hade övergett mig, harklade sig Sixten. Det var som när man dumpade mig på katthem. Dags för utplåning eller omplantering. Då tog jag honom i famnen och höll honom hårt. Jag är här, mer sa jag inte. Sixten lutade sin trötta lekamen mot min arm.

Ställ honom här på bordet så får vi ta ut infarten, han har ju en kanyl kvar i benet sedan droppet i går, sa veterinären. Fogligt tillät Sixten att man fick klippa upp bandage, dra ur infarter och sätta ett nytt och torrt bandage på ett blödande ben.

Nu blir det diet och medicinska droppar på torrfodret! Inga nya urinkristaller ska bildas i den här katten! Veterinären var bestämd.

I snömodden tog vi oss hemåt mot Örebro, nu i makligare takt. Lite hyacinter hann vi med att införskaffa under hemresan. I växthuset Åsby hem & trädgårdar i Hallstahammar fanns det blommor i överflöd. Katten dåsade i buren och blomdoften spred sig hemtrevligt mellan sätena. Vi var på väg hem efter en dramatisk (rent av en traumatisk?) sjukhusvistelse. Han suckade, jag är hemma.!Ibland lät det som en fråga, är jag hemma?

I tjugofyra timmar fortsatte Sixten att tveka. Var han verkligen hemma. Kunde man lita på att detta var den verkliga verkligheten och inte en overklig overklighet? Var han övergiven? Var han återfunnen? Sakta, sakta återkom orken. Inget mer skvättande här, nu är det lådan som gäller. Här är jag, hemma. Hos människorna jag älskar!

Advent är det

Adventskort kan aldrig ha varit populärt. Knappast något kort uppvisar för adventstiden typiska motiv. I Advent borde det kunna handla om förväntad ankomst med Jesu intåg i Jerusalem. Om himmelrikets närhet och om vägröjaren Johannes Döparen. En förberedelsetid, en klassisk fastetid.

Men här ändå en ljusstake med 4 ljus. Alla med klar låga. Och Julhälsningen kommer då naturligt efter Fjärde söndagen i advent.

Många har vuxit upp med adventsstaklar proppfulla med vitmossa och dekorerade med svampar av papier maché. Små lysande flugsvampar. Här dock på en bädd av järnek (holly).

Gruppbild i snö

En gruppbild med för mig helt okända människor. Fotografiets baksida har vykortets. Där finns rader för namn och adress och ett utrymme för personliga hälsningar.

I år när vintern kommit tidigt kan detta ändå få bli en bild av rekreation och friluftsliv. De unga männen i förgrunden har rasat runt i snön och blivit som snögubbar. Nu pustar de ut framför kameran.

Fina detaljer i bilden är alla de olika huvudbonader som man bär. Se bara på de små huvudbonaderna, en toppluva och en nätt hatt hos de stående damerna, resliga pälsmössor och en keps. Stickade tröjor och skidstavar finns också där. Nog finns där material till en hel roman...?

Klicka på bilden om du vill granska den lite närmare.

Norsk julhälsning

En norsk julhälsning. Granen fraktas hem. Har man tagit granen i båten så får man ro den i land!

Detta fjordliknande landskap har sin karaktäristiska egenskaper. En solbelyst fjälltopp. Båthus och boningshus om varandra.

På en brygga ligger fiskeredskap och väntar.

Men tänk om bilden luras. Främmande makt har gjort om en av sina båter till en privatägd roddbåt. Någon fraktar något grönt någonstans. Låter misstänkt. Kanske är det en hemlig fångtransport på väg till fjärran land? Då bör förklädnadesexperterna har uppfunnit en gran(n) kostym. Nej, jag har förläst mig på Ian Flemings agentböcker om 007. Eller är det dagstidningarnas verklighet som överträffar dikten. Vara som det vara vill.

Nej, det vi ser är nog friden före julen. Hämtad från en plats där tiden löper i andra banor än på moderna storflygplatser. Här bor folk fortfarande. Och de firar en mera traditionsbunden jul än man gör i urbana miljöer. Visst vore det något speciellt att få ro sin gran en stund över mörka vatten innan den ska stå fin och grann i stugan...

Sixten på djursjukhus

Att tappa ansiktet, loose face, är en ledsam upplevelse. Att förlora sina särdrag, att tappa något av det viktigaste av det som vi förknippar med personlighet och identitet. Att plötsligt bli vem som helst eller ingen.

Sixten, the cat, förlorade fullständigt sitt ansikte igår. Han kissade på sig. Helt utanför det som är Sixtens belevade sätt att föra sig. Han skvätte små droppar över hela lägenheten. Att han därtill hade ont förstod man snart. Inga hälsande svansföringar. Låg hållning. Inte ens ny mat i matskålen lockade.

Hur det gick till? Knappt hade jag på bloggen, med hjälp av ett gammalt julkort kommenterat Wikileaks flygplansavslöjanden, så hände något. Jag såg då att Sixten under plågor skvätte urin här och där i lägenheten. Med Wikileaks i tankarna ropade jag högt, vi har en kattläcka. Sixten såg sårat på mig innan han i sin förnedring vände sig bort. Han kved, jag rår inte för det här, aj det gör så ont.

När väl insikterna når in i ett trögare gotländskt huvud så sitter de där. Sixten som är en oklanderlig gentleman, som alltid fejar och putsar på sitt yttre, som är mån om att inte lukta illa utan att dofta väl, denne elegante herre stank nu av fräna odörer. Baktassarna var tufsiga av urin. I ett slag hade han förlorat sin värdighet, tappat sitt ansikte. Sixten var låg och sa gång på gång, se inte på mig, låt mig vara.

Han som alltid kommer andra till stöd och tröst förmådde inte själv ta emot när det gällde. Nu hade Sixten så ont och kände sådan skam att det var för stort för att samtidigt stå ut med sociala kontakter.

För en stund drog han sig undan och den filt där han lagt sig blev snart också den blöt. Läckan fortsatte trots att det ju verkade vara stopp i systemet. Goda råd var dyra, vilket väl betyder att kosta vad det kosta vill, vi måste skaffa oss hjälp med detta problem. Ett samtal till kattmatsleverantören ledde vidare. Djursjukhuset i Strömsholm svarade på telefon och sa att det här är inget att vänta med. Kom hit, katten behöver förmodligen spolas.
Men inte bara till det yttre, sa jag blixtsnabbt.

Sixten protesterade inte när han motades in i den lilla kattboxen. Färden startades strax mot Strömsholm som enligt uppgift skulle ligga mellan Eskilstuna och Katrineholm, ungefär en timmes bilfärd från Örebro. Men snart fick vi vända färdriktning och köra motorvägen mot Köping. Kortast och snabbast sa GPS:en som efter att ha haft kylslag ändå kom till sans och började köra med föraren. Om 250 meter, sväng höger, sa hon. Varannan kilometer kved katten plågat. Lugn Sixten, vi är på väg till experter, ropade jag.

Väl framme var halva katten indränkt i sin egen urin. En nedkissad blöt katt. Katten av den sorgliga skepnaden led. Vi väntade i vad som framstod som ett vanligt undersökningsrum på vilket sjukhus som helst och in kom djursköterskor och veterinärer. Det skrevs journal på dator och frågades om symtom och allmäntillstånd. Hans trivselhull gör det svårt att i en undersökning känna vad som är fel, sas det.

Så blev det att tjuvhålla fyra ben för att de tre röntgenplåtarna skulle kunna tas. Gör inte så här med mig, bad han. Det är för ditt eget bästa sa jag och lät som vuxna i alla tider övertalande påstått, men denna gång var det verkligen sant. Nej, nej, kved han som vilket barn som helst. Han hölls fast av människorna iförda plasthandskar och blyförkläden. Först sprattlade han och vred sig för att komma loss, men övermakten var övermäktig och så låg Sixten alldeles stilla på sträckbänken.

Han ska spolas, sa veterinären. Det är en stackars äcklig katt. Sixten såg förebrående på henne. För att rädda vad som räddas kunde av hans ansikte protesterade genast Sixtens människor. Save face är för stunden av allra största betydelse, tänkte jag. Sixten är inte äcklig! Möjligen pälsen, kanske just i detta ögonblick, men… Nej, inte Sixten, the cat!

Han skrevs in på sjukhuset och fick åka, djupare in i djursjukvårdens gömmor, i ett mellanting mellan rollator och kattbur och försedd med en gul sjukhusfilt som liggunderlag. Ett ynkligt litet lämna mig inte hördes. Ett skrämt förstulet jamande, lämna mig inte…

Men nöden har ingen lag, sägs det. Vilket lär betyda att man måste göra det som måste göras. Vi måste åka därifrån. Han, vår cat, the Sixten, måste stanna kvar! Men Sixten var i goda händer, det hade framgått med all önskvärd tydlighet, Här visste man vad man behövde veta och kunnande fanns det, inget tvivel om det. Men hur mycket hade Sixten förstått? Skulle han tro att han på nytt blev övergiven och lämnad. handlade det om en ny vända till ett katthem? Trodde han på framtiden? Hur orolig var han? Kunde han lita på sina människors lojalitet?

Framåt kvällen ringde telefonen i Örebro. Det har gått bra, sa en veterinär. Men det var besvärligt. Han hade ett par stenar som satt illa till. Men nu har han en kraftig stråle igen. Hoppas att Sixten inte kunde höra hur vi objektivt och nästan kyligt diskuterade hans funktioner. Ring, så får vi se när han kan bli utskriven. Ring.

Sann amerikansk skadeglädje

Dan före julafton 1915 avsändes det kort från Tidaholm. Någon önskar Glad Jul med hjälp av en kraschlandning! Skadeglädjen är den enda sanna glädjen, sägs det.

Två tomtar, en stor och en liten gläds över en annan tomtes olycka. Allt har gått på tok för denne julpilot. Och kvar finns en ratt - på backen ligger julklappar och vrakdelar. Den uppmärksamme finner en treklöver märkvärdigt lik en propeller.

Kortet visar sig vara profetiskt. En förtida kommentar till Sveriges uteblivna flygexport. Man ser genast att ett haveri ägt rum på gränsen mellan Norge och Sverige. En liten morsk norsk tomte skrattar och håller sig för magen. Vi vill inte ha era apparater, eller motköptajulklappar! En underkastelsen imitation av den store amerikatomtens gapskratt.

Och stortomten Sam kan knappast tala . Han hoppar av skratt! Ni behövs ju för vårt NATO-sammarbete. Vi tycker ni är så vi-hi-hi-hiktiga! Han kiknar av skratt: Hohoo, hohoo, a hahaa... Vi-hi-hi-ktiga partners! Med bra tekniskt kunnande och fin utrustning! Hihihi... Men ni har ju ingen radar! Oh hoo ho ho!

Svenska Akademiens Ordbok skriver:
– SKADE-GLÄDJE.
[jfr t. schadenfreude]
glädje över skada som tillfoga(t)s en annan människa l. andra människor; ngn gg övergående i bet.: skadelystnad; jfr -fröjd, -fäg nad, -nöje. Den enda sanna glädjen är skadeglädjen. RADEMINE Knigge 2: 87 (1804). (Olyckshändelser) voro enligt sjelfve reformatorn Luthers åsigt idel djefvulskott och slag, hvilka satan af skadeglädje tillfogade menniskorna. KRUHS UndrV 608 (1884). Cigarrbutikens innehavarinna får skadeglädje i rösten, när hon talar om för sitt biträde . ., att denna måste stå bakom disken också juldagen.

En fröjdefull Jul

Detta fotografiska julkort är komponerat med stiliserade mönster i vänsterkant och nederkant. Man kan tänka på elegans och modernitet. Här är det inte längre någon enkel rektangel eller en medaljong som avgränsar fotografiet. Man ser och förstår att någon lagt ner mycket arbete på att finslipa de något överarbetade spetsiga, mjuka och mera kvadratiska mönstren.

Bilden visar på kvinnlig närhet, mellan mor och dotter, mitt i julstöket. Här sysselsatta med att arrangera den ståtliga granen, färdigklädd och allt. Denna bild sändes till släkt och vänner för att tillönska även dem en fröjdefull jul. Anar man oron för att en man snart ska storma in och röra till allt? Eller skönjer man här en tidig festklädd mikropaus i allt husligt julstök?

Vad som en gång ansågs fröjdefullt kan nu, cirka 100 år senare, framstå mest som en illustration av svårmod och lidande. Skickad idag kunde motivet fungera som ett synliggörande av reaktioner inför dåliga nyheter. Man hör liksom sucken - oh, hur ska det gå?

Nå, vad tänker dessa bekymrade kvinnor på? Fortsatt kyla, pågående snöstorm? Eller kanske mera självklart i kyrkliga sammanhang - man varseblir förstämning och bestörtning över tillståndet i världen. över diplomatins anmärkningsvärda och hemliga knep, eller handlar det rent av om händelserna som timat i Kyrkans hus? En fröjdefull Jul!

Oj, nu tog förtroendet slut

Omvälvningarna i Kyrkans Hus i Uppsala får nu sitt tragiska efterspel. Efterhand lättar ärkebiskopen på förlåten, idag i Kyrkans Tidning, och då träder en sorglig bild fram.

Generalsekreterare Lars Friedner fattade beslut om avsked i ett personalärende gällande en avdelningschef. Det hade han inte mandat för, uppdraget fanns inte i delegationsordningarna. Men såvida han förankrat handlandet i Kyrkostyrelsens arbetsutskott kunde han avskeda. Det hade inte skett och då händer följande:
Anders Wejryd kontaktade Levi Bergström som förste vice ordförande i kyrkostyrelsen. Om Levi var informerad måste ärkebiskopen ju som ordförande vara lojal med det. Men Levi Bergström visste heller ingenting.
– Då messade jag till Lars Friedner … jag skrev att ”detta skadar naturligtvis allvarligt vårt förtroende för dig och försvårar mina möjligheter att samarbeta med dig”. Det skrev jag den andra november, det måste ha varit fram emot fem eller sex på kvällen.

Där tar naturligtvis Lars Friedners anställning slut. Om en ärkebiskop saknar förtroende för kyrkans generalsekreterare så slutar den konflikten självklart med att ärkebiskopen vinner, avgår med segern, och generalsekreteraren får gå. Det är Wejryd mycket medveten om. I Kyrkans Tidnings intervju berättar han om den frågeställningen.
Anders Wejryd säger där: Om arbetsutskottet hade sagt att de hade förtroende för Lars, då hade väl jag fått packa ihop. Det måste jag vara beredd på. Men allt det där var jag trygg med. Nej, jag känner mig faktiskt inte pressad...

Det kan man förstå eftersom ärkebiskopen är vald av representanter för alla stift med stiftsstyrelser och domkapitel. Ärkebiskopen kan inte avsättas av kyrkostyrelsen eller dess arbetsutskott, de förfogar inte över ärkebiskopen som vore det en tjänsteman, så strängt taget är uppdraget inte beroende av ledamöternas förtroende, även om det säkert underlättar. Det är biskopsmötet som har kontinuerlig och kollegial tillsyn. Frågan om behörighet för biskopar att utöva kyrkans vigningstjänt (och därmed fortsätta som biskop) prövas av Svenska kyrkans Ansvarsnämnd för biskopar. I sin verksamhetsberättelse för år 2009 citerar man bland annat ur dåvarande Centralstyrelsens (1999) skrivelse om Ansvarsnämnden följande: Ansvarsnämndens självständiga ställning innebär att Kyrkomötet och andra rikskyrkliga organ inte får lägga sig i hur de enskilda ärendena ska hanteras i nämnden. Det finns inte heller utrymme för någon annan generell reglering av Ansvarsnämndens verksamhet...

Det hade funnits ett missnöje bland förtroendevalda över den bristande förankringen av beslut, säger ärkebiskopen. Men då hade han inte tyckt att saken var så allvarlig. Betraktar man detta utifrån är det enkelt att känna igen den vanliga dragkampen mellan styrning och ledning. Om sådant brukar man tala för att upprätthålla förtroendet. Och när det inte går längre löser man det mera smidigt och elegant än här. Om sådana förtroendediskussioner ägt rum, så kan de inte ha handlat om stor kris eller om att förtroendet var på upphällning. Lars Friedner har ju varit generalsekreterare för Svenska kyrkan under många år. Och det som skett här kände ärkebiskopen inte igen som typiskt för generalsekreteraren. Men - vid detta tillfälle tar plötsligt allt slut. Nu saknas förtroende!

Av tidningsartikeln framgår inte om ärkebiskopen och arbetsutskottet hade, om de fått chansen, beslutat på något annat sätt. Frågan i grunden är ju om beslutet var riktigt? Och en fungerande tjänsteman tar naturligtvis om han finner sig nödd och tvungen till aktioner utan att alltid ha konsulterat sin styrelse, men ska då göra det för att fullfölja de intentioner man vanligtvis arbetat utifrån. Av utvecklingen att döma hade generalsekreteraren och arbetsutskottet samma inställning i grundfrågan, dvs att den aktuella avdelningschefen måste sluta.

När detta sätt att lösa konfliker mellan styrning och ledning används av Svenska kyrkans nationella ledning är det allvarligt. Man kan gott säga att man i ett slag förändrar normen. Nu är det pengar som löser åsiktskillnader och konflikter. Mycket pengar. Mångmiljonbelopp.

Dessutom: Ett mångårigt förtroende kan sägas upp med hjälp av ett SMS. Nu blir det mycket enklare att på andra nivåer i kyrkan säga: oj, nu tog förtroendet slut, goodbye!

När kommer Broster,Broster?

Julkalendern kallas den adventskalender som televisionen under många år skapat. Där finns klassiker som Teskedsgumman, Ture Sventon och Pelle Svanslös. Men ingenstans kan man finna en av de mest omdebbaterade kalendrarna: Broster, Broster. Visst vore det väl intressant att få se om denna fantasirika historia, Broster, Broster, som handlade om familjen Granodlarna Wikmansson som väntar barn. Kalendern kunde uppvisa skådespelare som Claire Wikholm och Carl-Gustaf Lindstedt.! Vänsterstämpeln kanske har flagnat sedan 1971 då den sändes?

Vad många inte vet är att författaren var Göran Tunström! Vilket borde borga för att intresset för just denna kalender skulle kunna vakna på nytt. Bara någon vågade släppa ut den på marknaden. Men kommer den, kommer den väl först när marknaden för gamla julkalendrar är mättad?!

Om man inte kan vänta finns det ett par avsnitt utlagda på YouTube. Speciellt avsnittet där en dörr öppnas till en annan årstid, en annan tid, en annorlunda värld...

Folket älskar ett hus

Utdrag ur en ny predikan på ordrik:
Svenska folket älskar sina kyrkobyggnader
Kyrkorna står där med de ståtliga kyrktornen
som positiva pekfingrar, som mäktiga utropstecken,
riktade mot himmelen!

Kyrkorna skall påminna oss om det
vi har så lätt att glömma – att våra liv
är mer än att släpa och slita,
är större än plikter och skyldigheter,
rymmer annat än kris och elände.

Vi älskar våra kyrkor och ni skulle
bara veta hur många som kommer
in här, tänder ljus och ber, en vanlig dag
Under semestrarna besöker vi väl alla kyrkor
där människor i århundraden har samlats
för att be, för att jubla och gråta
För att glädjas över det nya livet vid dopet
och följa och sörja älskade familjemedlemmar
och nära vänner som dött

Där i kyrkan känner vi oss hemma, vi hör liksom till
detta är vårt land, vår kultur, vår historia, vår tro
Sådant håller vi inte för oss själva –
många fler inbjuds att dela detta!