Gudar och människor - lågmält omskakande

Bönerna i det lilla kapellet finns där. Enkelt närvarande och verkligt. Som en integrerad del av vardagens möda. Man firar inte sin gudstjänst eller ber tidebönen för sitt eget höga nöjes skull -nej, det är en uppgift som skall fullgöras. Och det uppdraget sköter man. Lovsången förmår till och med överrösta en helikopter som på låg höjd överkorsar klosterområdet.

Så skildras klosterlivet i Xavier Beauvois film Gudar och människor. Filmen fick det stora priset vid Filmfestivalen i Cannes 2010. Denna utomordentligt välgjorda och realistiska film går nu för fulla hus runt om i landet. Dialogen är autentisk och byggd bland annat på de två överlevande munkarnas vittnesbörd, de som inte blev kidnappade, fader Amédee och fader Jean-Pierre.

Vi får följa och delvis lära känna ett antal trappistmunkar i det lilla klostret Notre Dame de l´Atlas, Tibhirine i Algeriet. Klostrets tystnad finns där, nästan omärklig, men observeras under studier, måltider och i arbetet med att framställa klostrets honung. Men vi möter också arbetet i den lilla läkarmottagningen där broder Luc Dochier (spelad av Michael Lonsdale) med knappa resurser finns till hands för lokalbefolkningen. Bröderna lever tillsammans med befolkningen och har så goda relationer att de blir inbjudna till muslimska fester nere i byn.

I området härjar en gerillagrupp och i sammanstötningarna med armén såras och dödas människor. En falang ur islamistiska GIA, Groupe Islamique Armé, attackerar även civilbefolkningen. I Algeriet i sin helhet dödas under denna period av grasserande våld närmare 200 000 algerier. I filmen mördas kallblodigt ett antal kroater. Man skär halsen av de kristna men några muslimer fick gå och undkom attacken. Händelsen äger rum den 14 december 1993 och väcker allt mer förstämning och oro i klostret.

Julnatten samma år tränger gerillan in i klostret och begär medicinsk hjälp. Dom Christian de Chergé (spelad av Lambert Wilson) avvisar deras krav. Klostret är en vapenfri zon understryker han och de mediciner man har är reserverade för grannarna, för folket i området. Händelsen ger bröderna en anledning att diskutera priorns ledarstil. Han blev inte vald för att bestämma åt dem, säger en av bröderna.

I kraftmätningen mellan gerillan och armén blir munkarna och klostret indradgna. Man skiljer inte på vän eller fiende utan vill behandla alla lika. Den algeriska regimen såväl som de franska myndigheterna vill att munkarna ska lämna landet. och i filmen fårman följka brottningen. Ska man stanna kvar eller ge sig av? Vilka faktorer måste man ta hänsyn till. Kallelsen? Personlig fara? Lojalitet med lokalbefolkningen? Tydligt är att tron inte skyddar munkarna mot vånda och ångest i prövningens tid. Men de fattar sitt beslut efter en betänketid. Man märker deras lättnad när väl beslutet tagits.

En laddad scen är den som utspelar sig i matsalen. Det är måltiden då man lyssnar till musik från Svansjön och i munkarnas ansikten som kameran dröjer vid, där syns varenda liten skiftning. Glädje, samhörighet, kärlek, sorg...

7 av munkarna rövas bort den 27 mars 1996 för att aldrig återvända. I en rapport från GIA rapporterades de ha dödats den 21 maj. Deras avhuggna huvuden fann man den sista maj och den fjärde juni begravdes de i Tibhirine.

Dom Christian hade skrivit ett testamente. Det är numera en viltig text i arbetet för dialog mellan kristna och muslimer. Tetxen publicerades i Signum 6/1996. Här ett citat (återgivet från Astrid Söderbergh Widdings recension av filmen i Signum 1/2011): Jag kan inte önska mig en sådan död; det är viktigt för mig att få säga det. Jag förstår verkligen inte hur jag skulle kunna glädja mig åt att det folk jag älskar anklagas urskillningslöst för mordet på mig (...) Jag är också medveten om de karikatyrer som en viss form av islamism uppmuntrar till. Att köpa sig gott samvete genom att identifiera denna religionsform med dess extremister och deras integrism, det är för billigt.

Priorn, Christian de Chergé, förutser sin egen död i testamentet och markerar tydligt att hans död inte får eller kan skyllas på det muslimska folket. Man kan inte låta extremisterna färga bilden av Islam. Något för oss alla att lägga på minnet!

Här kan man läsa mer om filmen, klostret och munkarnas öde.
Wikipedias version

Armand Veilleux sammanfattning

The Monks of Tibhirine

Martyrerna från Atlas

Matryrernas sida

DN:s recension, SvD:s recension, Expressens recension, Sydsvenskans recension, Nerikes Allehanda.

Fler recensioner

Om religionsmöten och dialog

Imdb:s filmfakta om Gudar och människor