Fide kyrka

Fide kyrka ligger nära Burgsvik på södra Gotland.

Wikipedia om Fide kyrka.

Guteinfo om Fide kyrka.

Fardhem kyrka

Fardhem kyrka på sydöstra Gotland.

Wikipedia om Fardhem kyrka.

Guteinfo om Fardhem kyrka.

RAÄ:s Bebyggelseregister.

Etelhem kyrka

Etelhem kyrka saknar här ett genitiv s. Detta trots att det finns en plats och en socken som benämns Etelhem. Undrar hur det kommer sig att detta s ofta finns när man talar och skriver om en kyrkobyggnad. Lika ofta tycks det saknas.

Etelhems kyrka besökte jag ofta i min ungdom, när Metodisterna hade sina vinterläger på platsen.

Wikipedia om Etelhems (!) kyrka.

Guteinfo om Etelhem (!) kyrka.

RAÄ:s Bebyggelseregister.

Eskelhems kyrka

Eskelhems kyrka är pampig. Men här syns mest ännu en kyrka skymd av träd och grenverk.

Wikipedia om Eskelhems kyrka.

Guteinfo om Eskelhems kyrka.

RAÄ:s Bebyggelseregister.

Endre kyrka

Endre kyrka ligger längs med vägen mellan Visby och Dalhem.


Wikipedia om Endre kyrka.

Guteinfo om Endre kyrka.

RAÄ:s Bebyggelseregister.

Eksta kyrka

Eksta kyrka på södra Gotland. Dessvärre är kyrkan dold av träd. Märkligt val av motiv!

Ekstakusten är en av de finaste sträckorna på ön. Utsikten mot Karlsöarna är betagande.

Wikipedia om Eksta kyrka.

Guteinfo om Eksta kyrka.

RAÄ:s Bebyggelseregister.

Ekeby kyrka

Ekeby kyrka är högrest och välproportionerlig.

Wikipedia om Ekeby kyrka.

Guteinfo om Ekeby kyrka.

RAÄ:s Bebyggelseregister om Ekeby kyrka.

Eke kyrka

Eke kyrka på södra Gotland.

Wikipedia om Eke kyrka

Guteinfo om Eke kyrka.

RAÄ;s Bebyggelseregister.

Dalhems kyrka

Den som är intresserad av Axel Herman Hägg bör besöka Dalhems kyrka. Där finns bl a gott om muralmålningar av hans hand. Dalhems kyrka är en imponerande och mäktig kyrkobyggnad.

Wikipedia om Dalhems kyrka.

Guteinfo om Dalhems kyrka.

RAÄ:s Bebyggelseregister.

Bäls kyrka

Bäls kyrka ligger nära vägen mellan Visby och Slite. Där har jag firat mässa.

Wikipedia om Bäls kyrka.

Guteinfo om Bäls kyrka.

RAÄ:s Bebyggelseregister.

Buttle kyrka

Buttle kyrka ligger på det gotländska inlandet. När jag växte upp nämndes Buttle ofta i väderleksrapporten som den kallaste platsen på Gotland.

Wikipedia om Buttle kyrka.

Guteinfo om Buttle kyrka.

RAÄ:s Bebyggelseregister.

Burs kyrka

Burs kyrka på sydöstra Gotland.

Wikipedia om Burs kyrka.

Guteinfo om Burs kyrka.

RAÄ:s bebyggelseregister.

Bunge kyrka

Bunge kyrka på norra Gotland. Bunge är välkänt för sitt friluftsmuseum - Bumgemuseet. I kyrkan har jag celebrerat mässan.

Wikipedia om Bunge kyrka.

Guteinfo om Bunge kyrka.

RAÄ:s Bebyggelseregister.

Bro kyrka

Bro kyrka ligger längs vägen från Visby till Fårösund, någon mil utanför Visby.

Wikipedia om Bro kyrka.

RAÄ:s bebyggelseregister om Bro kyrka.

Boge kyrka

Stillsam har börjat publicera ett antal vykort över Gotländska kyrkor som inhandlades på en auktion. Idag är det Boge kyrka som står på tur. Där har jag fått fira mässa några gånger.

Wikipedia om Boge kyrka.

Guteinfo om Boge kyrka.

Bebyggelseregistret (RAÄ) om Boge kyrka.

Björke kyrka

Björke kyrka med sitt minimala torn.

Wikipedia om Björke kyrka.

Guteinfo om Björke kyrka.

Riksantikvarieämbetets byggnadsregister om Björke kyrka.

Barlingbo kyrka

Barlingbo kyrka tar man sig enkelt till genom att köra vägen mellan Visby och Roma och svänga av mot vänster strax före Roma. För ett antal år sedan såg jag en man som hängande i en gunga var i full fart med att tjära tornets tak.

Wikipedia om Barlingbo kyrka.

Guteinfo om Barlingbo kyrka.

Bebyggelseregistret om Barlingbo kyrka.

Atlingbo kyrka

Atlingbo kyrka är knappast en av de mest välbesökta kyrkorna på Gotland. Den ligger en aning undanskymt. Ändå är den intressant blad annat för att den fungerade som asylkyrka. Där fanns möjlighet att vistas som fredlös brottsling.

Wikipedia om Atlingbo kyrka.

Guteinfo om Atlingbo kyrka.

Ardre kyrka

Ardre kyrka tillhör de minsta kyrkorna på Gotland.

Wikipedia om Ardre kyrka.

Guteinfo om Ardre kyrka.

Riksantikvarieämbetet.

Anga kyrka

Anga kyrka ligger på östra Gotland. I förhållande till sin storlek har den ett imponerande torn.

Wikipedia om Anga kyrka.

Guteinfo om Anga kyrka.

Region Gotland.

Alskog kyrka

Alskog kyrka har ett udda utseende. Långhuset är lågt (dolt bakom träd) så att koret reser sig majestätiskt högt.

Wikipedia om Alskogs kyrka.

Guteinfo.

Mer om Alskog kyrka.

Akebäck kyrka

Akebäcks kyrka ligger nära Roma och Romakloster på Gotland. Man tar sig dit på slingriga småvägar. Kyrkan har en imponerande ålder.

Wikipedia om Akebäcks kyrka

Guteinfo

Kyrkorna på Gotland 

Alva Kyrka

Idag är det Alva (Alfva med gammalstavning) kyrka som ges plats. De som känner bygden väl kan se att närmiljön förändrats betydligt. Alva är beläget söder om tätorten Hemse.

Om Alva kyrka på Wikipedia

Guteinfo.com

Orgelanders

Ala kyrka

Köpte för länge sedan ett vykortsalbum med Gotländska kyrkor. De flesta korten är från tiden runt sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talet. Kyrkorna är sig ganska lika, men miljön runt byggnaderna kan ha ändrats avsevärt.
Här några länkar till sidor där man kan hitta information om Ala kyrka.

Guteinfo.com

Wikipedia om Ala kyrka

Orgelanders

Textläsning ett hedersuppdrag

Textläsar i kyrkan kan bli nervösa. Det händer enstaka gånger. De är rädda för att uttala krångliga namn galet. Eller för att missa ord. Det kan vara osäkra på om deras röst verkligen hörs, trots mikrofoner och andra hjälpmedel.

Det händer att några unga människor har bråttom. De läser så fort att det ibland blir svårt att uppfatta vad som står skrivet. Det är som om de snabbt vill klara av uppgiften för att kunna känna att nu är det gjort. Äntligen.

Den som lyssnar på ljudböcker kan lära sig ett och annat om frasering och betoning. Även det är ett viktigt uppdrag som bär berättelser till lyssnande människor. Mera sällan läser människor i hemmet för varandra. Förr kunde även Bibeln högläsas hemma. Till exempel när helgen tog sin början på lördagar klockan 18.

Att kyrkans textläsare behöver stöttning borde vara en självklarhet. Goda råd av erfarna människor. Och råd från de som ofta och länge utfört uppgiften att med sin röst bära Guds ord till folket i församlingen. Tänk vilket hedersuppdrag! Att få låna sin röst till Guds levande ord! Då borde alla osäkerhet och rädsla få fara. Ty Guds kärlek överser med sådant vi själva är kritiska mot. Där handlar det om villigt hjärta och beredskap att fullfölja uppgiften. Textläsning är ett fantastiskt hedersuppdrag

Kamp mot religiösa friskolor

Det pågår ett drev mot friskolor med konfessionell inriktning. Louise Jonsson ”fil kand med mångårig erfarenhet av livet i religiösa miljöer, bland annat uppvuxen i svensk frireligiös miljö” har lämnat sitt bidrag i kampen mot sådana friskolor på Svenska Dagbladets debattsidor på webben. Hennes tyckande saknar några som helst konkreta, på vetenskap byggda, fakta.

Läs följande stycke som Louise Jonsson formulerat och fundera över om detta kan tillämpas brett på alla friskolor eller angår några enstaka undantag:

”Att barn och ungdomar placeras i religiösa friskolor leder till flera allvarliga och negativa konsekvenser både för barnen som individer och för samhället. Detta gäller oavsett religiös inriktning. Att skolor i religionens namn separerar flickor och pojkar, knappt undervisar om sex- och samlevnad och jämställer evolutionen med religiösa skapelseberättelser är bara delar av problemet. Betydligt allvarligare problem är att religiösa friskolor kränker barnens rätt till religionsfrihet och bidrar till ökad segregering mellan olika religiösa grupper i samhället.”

Logiskt hänger det inte ihop. Att barn och ungdomar placerats i sådana friskolor leder till flera allvarliga och negativa konsekvenser för barnen och för samhället”. Vilka då, kan man undra. Nästkommande påståenden hävdar att man i religionens namn separerar flickor och pojkar ”i religionens namn”, att man knappt undervisar om sex och samlevnad och att man jämställer evolutionen med religiösa skapelseberättelser. Vilka skolor gör det kan undra. Om det förekom hade väl skolinspektionen slagit ner med järnhand!

 

Från enstaka, ofta muslimska, friskoleexempel kan man inte dra generella slutsatser om alla konfessionella friskolor. Barns har rätt till religionsfrihet, dvs. både till att utöva religion som att inte göra det. Om barnen själva vill gå i friskolan är det svårt att skandera: kränkning!  Påståendet att detta slags friskolor bidrar till ökad segregering mellan ”olika religiösa grupper” är hemmasnickrat. Det är lika dumt som att påstå att ett hockeygymnasium bidrar till ökad segregering gentemot andra sporter och idrotter, som till exempel fotboll eller handboll.

Vilka religiösa trossamfund brukar använda sin Gud som slagträ för att inskärpa tyckanden och som därtill påstås följas av avskräckande straff? Exempel från modern tid kan behövas. Egna erfarenheter kan inte genast förstoras till generella påståenden. Det är så elementärt att det inte borde behöva påpekas!

Egendomligt nog tycks Louise Jonsson mena att det bara är barn i religiösa hem som ”blir starkt påverkade av föräldrarnas syn på livet och världen”. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Ska barnen vara en tabula rasa hela sin uppväxttid?

Samma påverkan sker i ateistiska hem, i politiskt engagerade hem, i hem drabbade av missbruk och våld, ja i alla slags hem.

Jonssons påhittade murar där man inte kan hantera ”samlevnaden mellan människor från olika kulturer och med olika religion” ska smeta ner trons människor. De är isolationister och världsfrånvända. Inget kunde vara mer fel. Det är i få sekulära sammanhang där man, till exempel som i Svenska kyrkan och Evangeliska Frikyrkan, undervisar om den ovillkorliga kärleken till medmänniskan, om vikten av att bistå även dem som allmänt föraktas och avskys, om att dela sitt bröd med den fattige och utstötte.

Louise Jonssons beskrivning av den sociala isolering som barn i religiösa familjer lever under är återigen en generell slutsats från enstaka undantag. En slutsats lika imponerande som: en gris är glad alltså är alla grisar glada! Bostadssegregationen i vårt land kan inte förklaras som beroende på religionen. Det är inte trossamfund som ser till att människor flyttar ifrån socialt utsatta områden, som aldrig kallar någon med utländskt klingande namn till intervjuer vid anställning, som med förakt vänder sig bort från flyktingar och invandrare! Den som tror det är ovanligt faktaresistent!

Här är ytterligare ett citat ur Louise Jonssons artikel:

”När barn placeras i religiösa friskolor, separeras även dessa barns familjer från familjer som omfattar andra religioner och livsåskådningar. Kontakten och dialogen mellan olika grupper av människor i samhället minskar och risken för att det etableras isolerade parallella samhällen ökar. Religiösa friskolor bidrar till ökad segregering i samhället, minskad förståelse mellan människor och polarisering mellan olika religiösa grupper. Polarisering mellan olika religiösa grupper riskerar att leda till konflikter och på sikt i värst fall även till inbördeskrig.”

Sådana beskyllningar måste tas på stort allvar av de svenska trossamfunden. Några apologeter kunde väl ta till orda?!  Det är dessvärre många fler än Louis Jonsson som lever med sådana snedvridna vanföreställningar. Skulle spänningar mellan olika religioner i Sverige riskera att leda till konflikter och på sikt inbördeskrig? Tror hon det på riktigt? Möjligen i utarmade och krigsdrabbade samhällen med förtryck, med brist på undervisning och sociala rättigheter, där kan politiska och andra krafter ta gestalt i olika religiösa krafter – men i Sverige? Sansa dig, är vad jag vill säga till Louise Jonsson.

Med en dröm om skolan som en social skaparverkstad där barn och unga ska stöpas om till goda samhällsbyggare som avskaffar just religiös segregering och religiöst förtryck visar Louise Jonsson sin djupa avsky för de bidrag som tro och religion kan ge i ett samhälle. De normer och värdering som många trossamfund aktualiserar skulle utarma och förråa samhället om de försvann.

Tänk så enkelt det vore om Louise Jonsson hade rätt i sitt krav: Avveckla snarast samtliga religiösa friskolor och bidra därmed till en fungerande integration samt till att stärka barnens rätt i samhället! Då skulle integrationen i ett slag börja fungera? Och barnens rätt i samhället ha lösts? Tror hon verkligen det? Är hon så enkelspårig? Uj, uj, uj…

Lars B Stenström
teol kand med mångårig erfarenhet av livet i religiösa miljöer, bland annat uppvuxen i svensk frikyrklig miljö, mångårigt yrkesverksam i Svenska kyrkan

En dag av nåd

Börjar den nya dagen med ett korstecken. Att sätt att signa den nya dagen. Ger mig inriktning och öppenhet för det som ska komma. En dag där Guds rike skymtar i synfältets utkant. Det som kommer överlåter jag i Guds hand.

Långa morgonböner har aldrig blivit mitt sätt att möta dagen. Men en överlåtelsehandling är det korstecken jag tecknar på panna och bröst. Jag fick en dag till. En dag av nåd!

En stillsam reflex

Idag ska optikern få besök. Det är dags för nya glasögon. Jag har svårt att hålla reda på läsglasögonen. Och blir ganska yr i gudstjänsten. Om de är på. Och jag reser mig upp och försöker se på långt håll. Det ska åtgärdas med att kombinera fönsterglas med läsglasögon. Låter ganska progressivt, tänker jag.

Synen är än så länge intakt. Något att glädja sig åt. Men svårigheterna behöver rättas till. Köra bil utan glasögon går bra. Men det är svårare att läsa av hastighetsmätare och andra instrument. Där under bilfärden hinner man inte fumla med läsglasögon för att snabbt kolla hastigheten.

Här hemma ligger det drivor av billiga läsglasögon. Ändå trevar jag gång på gång vid tinningarna för att få fatt på glasögonen. Som inte alls sitter på. Det är sextio års träning som sitter kvar i ryggmärgen. Vid tillfällig sämre syn - justera glasögonen. Eller torka av dem. Putsa dem.

De som inte vet vad jag håller på med. Ser en tafatt människa som viftar hjälplöst alldeles intill sitt huvud. En gång i tiden var det en meningsfull rörelse. Nu har den förlorat sin betydelse. En stillsam reflex för att få ordning på världen.

Det man inte ska

Att göra det man inte kan lockar. Så säger man också om det förbjudna. Att det finns något som drar mot det man inte får, ska  eller bör. Då behövs styrkan att göra ingenting. Av det som ligger utanför gränsen. Själv får jag nu för tiden en obetvinglig lust att bada. Vilket jag vara sig kan eller får. Konsten är att stilla sig. Låta lockelsen skölja över sig för att sedan dra förbi. Ungefär som en stilla våg i Östersjön.

Många gör av okunskap eller ignorans sådant de inte borde. Varje manlig huvudbonad i kyrkan stör mig. Där är det blottade huvudet den respekt man visar. Liksom man skuddar skorna av sina fötter i en moské. Men allt fler struntar i kyrkans särart. Kepsar och hattar sitter på. Sällan inskärps platsens särprägel i besökarna. De går där på sina egna villkor.

I södra Europa kommer man inte in i en kyrka om man är för blottad och bar. Hela klädseln ska respektera det rum man är en gäst i. Där äter man inte glass. Där traskar man inte runt iförd badbyxor och träskor. Är det en struntsak? Icke! Det handlar om att något behöver finnas kvar som inte profaneras och inmutas som vore det vilket område eller vilken plats som helst.

Så många gånger har jag tagit bort böcker och kläder som någon placerats på ett altare, som vore det vilken avställningsyta som helst. Denna symbol för Guds närvaro i rummet, en Kristi viloplats, kräver omsorg. Den ska fredas från att bli ett ting för människors bekvämlighet.

Maktfördelning i kyrka och samhälle

Delad glädje är dubbel glädje, hävdar präster. Har hört det i vigseltal. Och i försök att locka tillbaka församlingsbor till sin egen kyrka. På liknande vis sägs det ibland att delad sorg är lättare att bära. Gemenskapen och samhörigheten gör att man inte är alldeles ensam i det mörka och svåra. Balansen mellan jaget och gemenskapens vi är inget konstant. Det kan svaja rejält. Särskilt i tider då man uppmanas att se till sig eget. Att unna sig själv. Att först ägna sig åt egna angelägenheter för att sedan, om möjligt, bry sig om gemenskapen.

Att verbalt hävda gemenskapen kostar sällan särskilt mycket. Men om en sådan tanke ska omsättas i praktiken kan det bli genomgripande förändringar i prioriteringsordningar. Om den delade glädjen blir dubbel varför tror så få på att den delade makten också den förmeras? Makten hanteras sällan med hjälp av fördelning eller delning. Tvärt om koncentreras den. Paradoxalt nog som mest i sammanhang där man ordar livligast om demokrati och kollektiv.

De inre cirklarna kontrollerar gemenskapen. De avgör vad andra ska tänka och tycka. Några få avgör det mesta. Hur man vet det? Det är bara att lyssna till diskussioner och debatter i fullmäktige eller i riksdagen. De många ekar vad de få redan bestämt. Refrängsångerna klingar ganska tomt. Kan inte låta bli att fundera över vad som skulle hända om var och en som sitter på sådana förtroendeplatser verkligen försökte representera sin egen valkrets, sina egna väljare och inte partilinjen.

Märkligt nog är inte ens kyrkan annorlunda. Trots att ingen i församlingen och Guds folk ska ha olika värde. Mantrat om allas lika värde borde resultera i större och mera vitala spänningar. I sekulär politik såväl som i ledning och styrning inom ett trossamfund, i en kyrka.

Äldres insatser

Går och laddar för att ta kontakt med en näraliggande församling. Där har man gudstjänst i en av kyrkorna ganska oregelbundet. Några rebelliska pensionärer har tänkt tanken att den kyrkan skulle vi kunna ta hand om. Åtminstone en gång varje söndag. Där skulle vi kunna fira mässa och låta dem som önskar vara med...

Några av oss är fortfarande under efterfrågan. Andra är placerade i kolumnen: inte för tillfället. Av hänsyn till hälsa och ålder. Men också för att vi har en nära relation till några av församlingarna. Kanske för nära? Om man låter det bero ändrar det sig. Fler av församlingsborna orkar inte längre. Då minskar också risken för att den äldre generationens präster skulle påverka för mycket.

Ibland har det nog med åsikter i betydelsefulla frågor att göra. En sådan som han ska vi nog inte ha för mycket att göra med. Kan någon ha tänkt. Utan att säga det högt. Men utan särskild överkänslighet kan man ana sig till det. Dessutom sitter personen nog fast i den gamla handboken. Och där är det inget bra att sitta i kläm. Men på bägge punkterna kan man missta sig. På ömse håll.

Den enklaste förklaring är förstås att de som redan är inne i ruljansen inte behöver introduktioner och och instruktioner. De är på plats och har sina uppgifter. De som pensionerats tillhör en annan kategori. Reservdelarnas och de tillfälliga vikariernas verktygslåda.

Det som låter som gnäll är ur mitt perspektiv mera en brottning att komma tillrätta i nya roller. Men nog vore det fint att än en gång få sjunga en prefation och låta epiklesens ord vibrera över gåvorna...

Vem våra fötters lykta är och vem som är ljuset på vår stig råder det i alla fall ingen tvekan om. Vilket fortsatt borde kunna räknas som den godaste av saker.

Dagen efter

Dagen efter är ett uttryck laddat med ruelse och ånger. Så kopplade har orden blivit till missbruk och otyglad utlevelse. Huvudvärk, baksmälla och illamående hör till föreställningarna. Dagen efter är mera användbart än så. Dagen efter är det som följer något som tidigare varit. Ont eller gott, ljust eller mörkt ska inte spela någon roll.

För mig är denna söndag dagen efter dialys. Med andra ord en bra dag. En dag av mer vilja och ork än dagen innan. Dagen efter är därför värd mycket. Då ter sig livet mera normalt. Så som det en gång var. Och med tur, hälsans medgivelse och vården så kan det möjligen bli så igen. Så det jag verkligen längtar efter nu är dagen efter en eventuell transplantation. En sådan är än så länge skriven i stjärnorna. Eller som vi fromma säger: Gud vet när det kan bli. Eller om.

Dialys

Tre dagar per vecka får jag dialys på Universitetssjukhuset i Örebro. Fyra timmars filtrering av blodet hjälper mig att leva. Samma dag är jag trött och urlakad. Varannan dag mår jag riktigt bra. Fantastiskt att det finns, att det går.

Mitt schema är tisdag, torsdag och lördag. Då får jag min livsuppehållande behandling. Personalen är härlig och otroligt professionell. Jag berömmer vården allt vad jag kan. Hurra för den!

Vi är många som behandlas på dialysavdelningen. Somliga har åtskilliga år i dialys och har inrättat sitt liv därefter. En hel del väntar på möjligheten att få en ny njure. Transplantationsköerna är långa. Men även donatorerna är många. Fler behövs!

Spelrum för Anden

Anden kan i kristna sammanhang bli optimismens uttryck. Skaparanden får stå för allt möjligt positivt växande, för förnyelse och uppbrott. Det kan behövas om man uttolkar Fadern som det beståendes och oföränderligas upprätthållare. Allt möjligt i kyrkan kan komma befästas utifrån det som varit, är och skall komma... vilket kan leda fel utan dynamiken i en välfungerande och hel gudsrelation.

I flera diskussionssträngar på olika sociala forum betonas förändring som det som gör kristen tro rimlig och bibelgrundad. Det finns många exempel. Bland andra slår mig diskussionen om Kyrkans Tidning, OAS-rörelsen och SSB som särskilt animerad. Då är det inte så enkelt att skilja på huvudsak och bisak. På lärofrågor och ordningsfrågor.

Det finns visst många uppbrott i de bibliska berättelserna. Men de innebär samtidigt att trosrelationen till Gud och befästa traditioner bärs vidare med in i det nya. Att göra all förnyelse och förändring per definition till något gott är dumt. Det är även förnekelsen av att uppbrott kan behövas. För en kristen är verkliga uppbrott sådana där Andens ledning är nödvändig för att inte gå vilse i sina egna ambitioner och drömmar om självförverkligande.

Andens förvandlande kraft kan verka mitt i det mest bestående och traditionstyngda. Det är lätt att glömma. Levande tro förutsätter inte ständiga omvärderingar och förkastade av det som varit. Bönen om att Anden ska förvandla brödet och vinet till Kristi kropp och blod, epiklesen, riskerar att bara bli ett moment bland andra som ska prickas av i vad som beskrivits som tråkiga och utdragna gudstjänster som en hel del av kyrkans folk kroppsligt och verbalt avvisar. Så hur blir det då med tanken på ett Guds folk? Samlat för att bli mött, tilltalat och sänt?

Därför frågar jag mig ofta om Anden verkligen får spelrum om vi i kyrkan förkastar varandra och avvisar dem som inte kan dela just mina åsikter och övertygelser...?

Inre sekularisering

Anders Kristoffersson skriver intressant i Kyrkans Tidning om risken för överbetoning av Fadern i skapelseteologin (risk för lagiskhet) och Sonen i frälsningsteologin (risk för subjektivitet). Han förespråkar därför en ny betoning av Anden i en helgelseteologi så att treenighetsteologin kan hjälpa oss mot risken för en inre sekularisering. I det har han rätt anser jag. Även om det finns fler sätt att finna rimlig balans mellan personerna i treenigheten. Fadern och Sonen kan ses ur flera andra aspekter än skapelse och frälsning. Men en kyrka där inte Anden har rum haltar det betänkligt.

I samtal med erfarna kristna har jag ibland upptäckt både okunskap och ointresse för treenigheten. Överbetoning av Sonen har funnits och varit kopplad till namnet Jesus som svaret på alla frågor. Föreställningar om Fadern har mest knutits till bönen Fader vår (Vår Fader). Gud som skaparen har ofta förståtts som innefattande de tre personerna i guddomen - vilket inte är så dumt.

Andens roll i helgelsen har man i lutherska sammanhang arbetat med för att undvika risken för gärningslära. Konsten har varit att finna en balans mellan Andens gåva och människans gensvar. Inte alltid så lätt.

Den inre sekulariseringen är långt gången när kyrkans eget andliga liv begränsas och försvagas (färre gudstjänster, vikande bönetradition, magert bibelstudium, mm.). Kyrkan är eklektisk när den i ökad grad lånar andliga uttryck från andra religioner och spiritualiteter som t ex New age. En levande dialog med andra traditioner är en sak. Att inte vårda sig om den egna traditionen, som är den som ska vara en part i dialogen, är att försvaga och i förlängningen till och med förkasta den. Allt var inte alls bättre, eller ens bra, förr. Men det som är beprövad andlig erfarenhet som kyrkan vårdat sig om i generationer ska inte spädas ut till en vattvälling.

Kultur behöver inte gå med vinst

Tomrummet ekar efter de nedlagda kulturtidskrifterna. Svenskkyrkliga får luta sig mot Signum hos sina ekumeniska systrar och bröder. Vår Lösen försvann. Social debatt likaså. Tro och tanke och liknande försök har också de upphört. Rapporter och studier häckar mestadels i skymundan. Intresset för teologi, samhälle och kultur inom kolossen Svenska kyrkan är ofattbart nog så svagt att inte ens några tidskrifter klarar överlevnaden.

I mitt stift har man inte länge någon stiftsbok. Så är det visst på andra håll också. Kommunikatörer får ersätta. Som om det gick. Visserligen finns det somliga inom det yrket som har förståelse för uppdraget. Andra försöker popularisera kyrkan så till den grad att den tycks smått enfaldig, enkelspårigt grund.

Nu räcker det inte att skylla på intresset. Var kyrka med ambitioner att vara relevant och aktiv behöver forum för studier, diskussion och debatt. Då måste också alla som hanterar kyrkans ekonomiska och materiella tillgångar vilja något i den vägen. De behöver ha visioner och förmåga att avsätta  tillräckliga medel för att driva tidningar och tidskrifter.

När Svenska Dagbladet en gång var till salu vågade kyrka ingenting. Historien är fylld av missade möjligheter på grund av någon form av ideologisk starr. Sådant behöver och ska en kyrka inte syssla med, brukar det mumlas. Sällan i det öppna eftersom mothugg kan komma.

Nog finns det tillräckligt med duktigt och kompetent folk i kyrkan för att klara att bygga och publicera några läsvärda och ambitiösa tidskrifter och rapportserier. De behöver knappast gå med vinst. Det gör ju inte heller kyrkor och församlingshem!

Nyttja pensionärerna!

Här låter jag min stillsamma forum ligga i träda. Det är lika obetänktsamt som när Svenska kyrkan inte brukar de aktiva pensionärerna. Jo, begravningar och dop brukar de behövas till. Men att använda de beprövade och erfarna för att fortsätta bygga församling förekommer knappt. De skulle kunna göra sådana insatser som vore betydelsefulla. Till exempel för att se till att kyrkoårets huvudgudstjänster verkligen firades utan konstiga hack och uppehåll. Eller för ett låta tidebönerna ljuda i kyrkan.

Kontinuitet och rytm är grundingredienser i kyrkoåret. När församlingsbor får svårare att veta om gudstjänst firas och om, när i så fall, då blir det svårt att förbli en trogen kyrkobesökare. Vi är många som fortfarande läser predikoturer, men med stigande förvåning över hur församlingarnas gudstjänstliv planeras. Ett sådant regelbundet studium borde varje domkapitel ägna sig åt. Inte för att sätta in sanktioner utan för att främja den omistliga delen av en kyrkas liv. Dör gudstjänsten, firas inga mässor, upphör församlingen att vara församling. Den utvecklingen går snabbare än vad någon misstänker.

Istället för att bygga ut kommunikatörernas stora flock kunde några resursinventerare anställas. De kunde bygga upp en resursbank av erfarna kyrkomedlemmar, dit även präster ska räknas. Då kunde fler slippa sucka över att kyrkan inte tar tillvara de kompetenser och förmågor som egentligen redan finns. Varje person borde ha någon uppgift. Att låta arbetslagen bli den verksammaste delen av församlingen är i grunden en ersättningsteologi där Guds folk ersätts av professionella utövare. Av vilka många mest finns med på betald arbetstid!

Dessa inventerare kunde även se till att traditionsförmedling fick ökad status så att de som överlämnar en uppgift fick en rimlig möjlighet att föra vidare sina insikter och kunskaper. Men sådana strukturerade överlämningar blir allt mer ovanligt - kyrkan till förfång.

Trosgrund

Vari ligger det lutherska? Frågan ställd till den Svenska kyrkan som tycks sväva på målet alltför ofta. Särskilt när den inför omvärlden skall göra någorlunda reda för den trosgrund man som medlem i kyrkan står på. Här en fråga ställd i reformationens tidervarv. En fråga som med ansenlig tyngd och med udd in i varje del av Svenska kyrkan hävdar en poäng:

Ty att med egna krafter kunna älska Gud över allting och fullgöra Guds bud – vad är detta annat än att besitta den ursprungliga rättfärdigheten? Och om den mänskliga naturen hade så stora krafter, att den genom sig själv kunde älska Gud över allting, såsom de skolastiska teologerna frankt påstå, vad skulle då arvsynden vara? Vartill skulle vidare Kristi nåd behövas, om vi kunde bli rättfärdiga genom vår egen rättfärdighet? Vartill skulle vi ytterligare behöva den helige Ande, om människan genom sina egna krafter kunde älska Gud över allting och fullgöra Guds bud? (Den Augsburgska bekännelsens apologi Art 2.9-10)

Kristna friskolor drabbas av politikers feghet

Liberalernas partiledare Jan Björklund har gått ut med kravet att stoppa nya religiösa friskolor. Egentligen är det muslimska friskolor där man kan misstänka islamistiskt inflytande som avses. Det är inte fel att hävda att liberalernas oro för salafisterna leder till att man vill förbjuda kristna friskolor!

Det gamla folkpartiets frisinne är nya helt förpassat till sidlinjen. Det är sekularismen som ska råda. Det frihetliga partiet blir alltmera bekväma md tankar på förbud. Istället för att benämna problemet och ta itu med det som är fel passar man på att sätta stopp för alla slags nyetableringar som kan kallas för religiösa eller konfessionella friskolor.

Santidigt hävdar gymnasieminister Anna Ekström i SvD (4/9) där hon ifrågasätter muslimska skolors sätt att bedriva undervisning med att hävda att "Socialdemokraterna inte vill ta ifrån elever och föräldrar rätten att utöva sin religion. Vi vill bara att det inte ska ske i skolan". Återigen är det problemet med salafismen som man vill åtgärda genom att porta allt annat som kan menas vara religion. Att man inte samtidigt diskuterar Waldorfskolorna religiösa pedagogik visar att man använder orden lättvindigt och diskriminerande.

Tanken att göra skolor till ett religionsfritt område är första steget på vägen till att mota undan kyrka och tro från andra sammanhang. Som om det vore möjligt för en kristne att vara det enbart på den tid man är ledig från skolan eller någon annan offentlig arbetsplats.

Extra förvånande är att även moderaterna ansluter sig till ett stopp för religiösa friskolor. De tycks även där ha blivit förförda av tanken på att en praktiks och/eller en ideologisk ateism är något neutralt. Religion och tro ska däremot hänvisas till det privata. Att ett samhälle där man allt mindre förstår kristendomens betydelse för samhällets hälsa och bestående värden och värderingar breder ut sig är ett hot både mot samhällsgemenskap och kyrka!

Det finns få sammanhang där solidaritet med förtryckta och drabbade utöver världen levt så starkt som i kyrkor och samfund. Om de kringskärs och motverkas förvagas också de medmänskliga och solidaritetens band som krävs för att deviser om människovärde och rättvisa ska klinga rent och klart! Uppenbart finns det negativa folkhälsoeffekter av att människors tro och tillit vacklar, under tillskyndan av ledande politiker.

Sluta fega när det gäller vad som är problematiskt med ett begränsat antal konfessionella friskolor och släng inte ut barnet med badvattnet!

Religionsfrihet och val

De politiska partier som vill kontrollera kyrkan ser ut at komma undan även detta val. Inga journalister tycks förstå partistyrning av ett trossamfund som demokratiskt dubiöst och anstötligt. De partier som är särskilt viktiga att diskutera frågan med är centerpartiet, arbetarpartiet socialdemokraterna och sverigedemokraterna. Det är dessa partiers ordföranden som åtminstone någon gång borde ställas mot väggen för sin kyrkopolitik!

Politikerstyrda organisationer är ofta krångliga eftersom rollerna kan bli svårgenomskådliga. Oftast får präster stå till svars för de beslut som den politikerdominerade kyrkan fattar i sina beslutsinstanser. Alltför sällan är det politikerna som diskuterar frågorna eller framträder offentligt som företrädare för den kyrka de är med och leder. Ytterst ansvariga är fortfarande partiernas ordförande - någon gång borde de få relevanta frågor om hur man kan försvara partipolitisk inblandning i ett trossamfunds ledning och styrning. Hur kan "religiöst neutrala" partier vara med och besluta om nattvardsböner, kyrkohandböcker och andra frågor som gäller kyrkans tro, lära oh bekännelse?

Sammanblandningen mellan partipolitik och civilsamhällets organisationer leder till betydande problem. Rågången mellan det offentliga som leds och styrs av de politiska partierna och civilsamhället, t ex trossamfund, behöver vara tydlig både för samhällets skull och för att kyrkorna ska kunna utöva den rättighet som religionsfriheten innebär.

Galgberget och S:t Göran

Ett av de många gamla vykort som finns från Visby. Här en vy från norr och taget från Galgberget. Där finns Visbys gamla avrättningsplats. Synlig på långt håll.  Än idag kan man ta sig dit upp. Där ligger galgen numera granne med en speedwaybana.

Den som väntar sig en vy likt den ovan lär bli besviken. Träd och bebyggelse skymmer det mesta av det som är synligt på detta vykort.

Säkerligen finns det en och annan som är intresserad av vykorthistoria? Då bör man läsa den artikel som berättar om utforskandet av den serie vykort med vyer från hela landet som bilden ovan ingår i. Även en följande artikel om serien är mycket intressant och upplysande.

Den kyrkoruin som syns mitt i bilden och utanför Visbys murar är S:t Göran. Kyrkan påminner om att spetälska funnits i Sverige. Kyrkan var kopplad till en inrättning för vård av leprasjuka, vilket också förklarar placeringen av kyrkobyggnaden utanför stadens ringmur. Kyrkogården har även använts för pest och kolerasjuka under senare århundraden. Kanske kan denna koppling till svåra sjukdomar och epidemier förklara att den ofta "glöms bort" när turister visas runt.

Sommaren 1969 grävdes ruinen ut bl. a. under Erland Lagerlöfs ledning, en av författarna till flertalet monografier om gotländska kyrkor i serien Sveriges Kyrkor. Jag fick delta eftersom jag fullgjorde vapenfri tjänst på avdelningen Sveriges Kyrkor (Narvavägen 25, i madame Kollontajs lägenhet) på Riksantikvarieämbetet.

Man anar Högklint i fjärran. I hamnens syns vagt ett antal master från dåtida segelfartyg.

På väg åt skogen

Vykortssamlare roar sig ibland med att diskutera sina finaste och värsta vykort. Eller de vackraste och de fulaste. Alternativen är subjektiva så det förslår.

Ett av de bättre sämre korten jag sett är ovanstående. Förmodligen har jag hittat det på nätet för länge sedan eftersom jag inte hittar kortet i min samling. Men bilden har jag i datorn. Vykortet har en överskrift: På väg till kyrkan. Någon kyrka syns inte till så det är till att promenera vidare.

På väg till kyrkan - ungefär så karaktäriserar man inom Svenska kyrkan dem som sällan eller aldrig dyker upp. Vilket visar en from och förhoppningsfull läggning. Det handlar om Pia Desideria. Inte i Speners mening. Utan i betydelsen fromma önskningar som saknar rimlighet. Det visar sig också att ytterst få av dem man menar är på väg till kyrkan egentligen är på gång dit. I själva verket är de i full fart på väg åt annat håll. Men förr eller senare, tycks de tänka, och om man har tur, så kanske förhoppningen besannas? Och går man och går så dyker det förr eller senare upp en kyrka. Någonstans. Då får man hoppas att den är öppne. Och att den har något att erbjuda. Något annat än det man kan finna i närmaste förening som arbetar för människors lika värde och fred på jorden.

Det händer att kyrkligt aktiva berättar om varför de är verksamma i kyrkan på ett sätt som får mig att tro att de berättar om Amnesty, Röda korset eller Rädda barnen. Vällovliga och behövliga organisationer. Men en kyrkas syfte och mening är något annat. Vilket inte hindrar ett engagemang för rättvisa och människors levnadsvillkor.

Ett vykort som det ovan kan knappast tänkas idag. Och om det funnes, skulle förmodligen ingen använda det. Paret kan ju vara på väg åt skogen. Där menar många att man idag finner sin kyrka. För där får man vara ifred. Slipper psalmer, böner och orgelbrus. Förnöjd blir man av vindens sus och solens strålar. Men någon vidare församlingsgemenskap erbjuder skogens kyrka knappast.

Att skiljas är att dö en smula

Under min uppväxt i Visby under 1950-talet och framåt var det vanligt att människor följde avresande semesterfirare och andra besökare till båten. Församlade gotlänningar vinkade av dem. Det var inte ovanligt att färjan som sakta lämnade Visby följdes av körsång eller ropade välgångsönskningar. Refrängen i En sjöman kom ofta till bruk: Farväl, farväl, förtjusande mö... eller Tänk när släkt och vänner, alla mötas där, på den gyllne stranden... Det kunde verka glatt och uppsluppet men inte sällan innehöll avskeden vemod och saknad. Något slutade och annat skulle ta vid.

Vykortet har ofta fått mig att tänka i andra banor. Kvar i hamnen står kyrkans medlemmar. Reser gör de som lämnar kyrkan. De saknas, kanske mest för sina kyrkoavgifter. Deras eventuella tro verkar sällan betyda något alls. Intäkterna behövs för då ser det som allt är som det ska. Krisen blir försumbar om sekinerna kommer in. Då kan man ignorera att det inte längre handlar om en nedåtgående spiral, utan om ett fritt fall mot djupet.

Ofta förorsakar utträdena febrila aktiviteter för att få dem att stanna kvar. Jag har med egen penna skrivit små artiklar med (t ex) åtta skäl att tillhöra kyrkan. Då räknas äpplen och päron samman. Tänk så mycket ni får för era pengar. Så mycket gott som uträttas av kyrkan och dess anställda. Tänk på all musik, barn - och ungdomsarbetet, på stödverksamheter i fängelser och på sjukhus. Eventuellt har det bifogats en kort vers om andlighet, gudstjänst och i bästa fall har det sagts något om kristen tro. Slutsatsen har alltid varit densamma: Ska ni inte stanna kvar?

Den utbredda avskyn för realistiska beskrivningar av den kyrkliga verkligheten leder till att situationens allvar döljs. De som leder blir aktörer i en cover up-operation. De ekar Per-Albins blå dunster om att Sveriges beredskap är god. Men ingen behöver besöka särskilt många sommargudstjänster för att inse att läget är oerhört kritiskt.

Vykortet kan också tänkas symbolisera hur de som tror att all förändring är av godo, bara det är nytt som med handboken, och modernt, som med dagspolitiska ställningstaganden. De seglar iväg och tror sig vara på rätt väg mot förnyelse och tillväxt. Kvar står de (vi?) som numera skälls för konservatism, som påstås verka för präststyre och elitism, för fundamentalism och bakåtsträveri. Vi vinkar så att de ska veta att de är uppmärksamma och ser vad som skett och sker.

Att skiljas är att dö en smula, sägs det. Gemenskapen blir fattigare och urholkad när man inte längre talar med varandra utan tystar och osynliggör en betydande del av kyrkan som förhåller sig kritisk till det som är på gång. De som åter vill sätta Ordet och tron i centrum av den evangeliskt katolska kyrka som Svenska kyrkan bör vara och skulle kunna vara...

Kort korthälsning

Vykortet ovan visar bebyggelse på Klinten i Visby. Särdeles bildskönt är det inte. En skäggig man framför ett ganska ruffigt hus med tillhörande plank, vint och snett. Några prunkande rosor syns inte till. Som semesteridyll inte så speciellt lockande...

Men försändelsen är intressant. Kortsamlaren trollbinds ofta av de kärnfulla beskeden som lämnas. De är egentligen inte så väsensskilda från det man rutinmässigt rapporterar i sin mobiltelefon. Man svarar på frågor som: Hej var är du? Vad gör du?

Du blir väl ej litet förvånad, när du får höra att jag nu är i Visby. Vi stanna här en vecka. Många hälsningar från Magda.

Samlarens tröst

Årets vykortssamlarträff går av stapeln i afton. Åtminstone för oss som samlar vykort från Visby och Gotland eller någon del därav. Samlarområdena är många. Ringmuren är ett sådant område där kort där minst några stenar av muren finns med räknas. Någon samlar vykort från Karlsöarna, från Fårösund eller Fridhem och Högklint.

Min samling växer numera långsammare än förut. Ju fler kort man har desto svårare är det att hitta just dem man saknar. Åtskilliga gånger har jag kommit hem från någon storloppis med det jag trodde var rariteter, bara för att finna att jag skaffat ytterligare några dubletter.

Vykortssamlarna dras till varandra eftersom där finns det sympati och förståelse. Fler av oss har försökt öppna upp denna intressanta bildskatt bara för att finna att intresset är lika stort som för intetsägande semesterbilder på fötter i vatten, suddiga figurer som badar, vyer över utsikter eller byggnader från ställen man aldrig besökt. Jag vet vad klockan är slagen när gästerna börjar gäspa redan efter fyra-fem vykort.

Däremot kan det röna viss uppskattning att visa påskkort eller julkort från förr. Igenkänning och häpnad kan då bli belöning för mödan. Särskilt om man visar korten för glada pensionärer. Viss tröst i samlarens tillvaro...

Att höra till genom att hålla sig borta

Efter högmässan i Ardre kyrka härförleden kommenterar en gudstjänstdeltagare det märkliga i att man måste åka långa vägar för att hitta en kyrka där en vanlig högmässa firas. Den miljömedvetenhet som kyrkan berömt sig av är som bortblåst eftersom det bildas små karavaner av människor som hungrar och törstar efter gedigna högmässor. Men så blir det om man inte finner det tillfyllest att sitta på uttorkade ängar och gulnande hagar under lovsång till sommarens grönska. Klen tröst är den medhavda matsäcken eller kaffekorgen som dukas upp efter det att striden med flugor och getingar avklingat.

Firas mässa är det vanligt med någon kortform som inte ber Herren förbarma sig eller sjunger lovsång med den himmelska härskaran. Kort ska det vara. Dessutom bjuds man till altarbordet för att få del av så kallat kommunionsvin, en saft som kan tillhandahållas av någon specerihandlare. Vin är det inte. Ja, drycken är inte ens avlägsen syssling till vin. Visst var det så att Laurentius Petri förhindrade mässfirandet i Sverige när importen av vin inte fungerade. Några vattniga substitut dög inte!

Detta har till exempel diskuterats i en artikel av Markus Hagberg (SPT, No 7, 2014). Han skriver:
Understödda av Erik XIV var kalvinisterna på frammarsch, och flera av riktningens företrädare blev biskopar, bl.a. Johannes Ofeegh i Västerås. Denne menade att nattvardens materia saknade betydelse. Under det Nordiska sjuårskriget (1563–1570), då man fick problem med vinimporten, menade han – konsekvent utifrån sin kalvinistiska grundsyn – att man lika väl kunde använda öl eller vatten. Så kallade vattenmässor firades också, bl.a. i Västerås domkyrka. Mot detta opponerade sig ärkebiskop Laurentius Petri våldsamt. Han menade, att saknades bröd eller vin, då var det bättre att låta bli – någon nattvard blev det i alla fall inte om man bytte ut bröd och vin mot något annat. Laurentius Petri, som jämte Gustaf Vasa, är den som mer än någon annan påverkat den efterreformatoriska kyrkan i Sverige, menar, att det alkoholhaltiga vinet är en pars substantialis, dvs. en substantiell del i nattvardens instiftelse, och därmed en substantiell och tvingande del i nattvardens firande. Så långt Laurentius Petri.

Även om frågan är överkurs för de flesta kyrkotillhöriga, där den avgörande. För den som nöjer sig att höra till genom att hålla sig borta blir det en ickefråga. Varför de ska ha representanter som kan avgöra sådana frågor i kyrkomötet övergår allt förstånd, är bortom rim och reson!

Under sommaren är det smärtsamt påtagligt att obotfärdiga förhinder drabbar vitt och brett. Jag ska bara... Vi ska bara... Nej, inte kyrkan en dag som denna (solig, regnig, blåsig, avslagen, håglös, upptagen). En  ökenvandring kunde tillståndet liknas vid när alltfler viker av, håller sig borta, förkastar via sacra och blir sin egen måttstock och stigfinnare.



 

Missbruk av kyrkklockor

När domprosten i Visby ringde i klockorna för att han uppfattade att det var fara å färde hördes klangen för en gångs skull till och med på landets ledarsidor. Ringningen som avsåg att tysta ett möte och en talare, Thomas Gür, som nyttjade kyrkbacken så som den genom tiderna använts - för att ventilera aktuella spörsmål. Kyrkklockor har visserligen använts för olika ändamål utöver att kalla till gudstjänst. Tidens gång markeras när ett nytt år rings in. Man har ibland ringt för att minnas Hiroshima och för freden. Men det är ett nytt bruk att använda klockorna för att överrösta och tysta.

Domprost Hermansson lät undslippa sig en kommentar som få har lagt märke till eller brytt sig om. 4 Juli berättade Dagen om ett samtal med Mats Hermansson:
Han förklarar att det budskap som framfördes utanför kyrkan inte alls rimmade med det som kyrkan står för, utan att det han hörde handlade om "hur svenska kvinnor våldtogs av utländska män."
– Det var ett otrevligt och konfrontativt budskap, säger han.

Skälet till den starka reaktionen sägs vara att det som hördes på kyrkbacken stod i strid med det som förkunnas inne i kyrkan. Men att det som Hermansson hörde inte alls yttrades påpekades av föredragshållare och seminariedeltagare. På vad sätt ett påstående om att svenska kvinnor våldtas av utländska män strider mot kyrkans förkunnelse förklarade Hermansson inte. Våldtäkter begås av svenska män, av män med utländsk bakgrund, av alla möjliga sorters män. Våldtäkter är förkastligt och upprörande, vilket var föredragshållarens ståndpunkt som hävdade att straffen bör skärpas för detta vedervärdiga.

Hur domprost Hermansson snabbt kunde avgöra, dessutom felaktigt, att det som  sades stred mot kyrkans förkunnelse är en gåta. Intuitiva och känslomässiga reaktioner leder lätt fel, vilket hela incidenten är en bekräftelse på. Domprost Hermansson dömer snabbt ut innehållet i ett seminarium lett av en borgerlig debattör utifrån "det kyrkan står för" och gör därigenom sig själv till måttstock för kyrkans lära. Innebär det att präster med borgerliga sympatier med samma argument framgent skulle kunna ringa ner vänsterpolitiska åsikter? Vilket liv det skulle bli om det hände!

Aftonbladets skruvade ledare med rubriken Visby domprost är ett föredöme klumpar ihop seminariet utanför domkyrkan med nazisternas beteende under Almedalsveckan. Ledaren påstår: Händelseutvecklingen under Almedalsveckan visar tvärtom att fler borde ha antirasistiska reflexer som domprosten. Aftonbladet klassar alltså domprostens agerande som antirasistiska reflexer och utropar honom dessutom som föredöme. Därmed visar Aftonbladet att ledarsidan själv inte alls är något föredöme. Man insinuerar nämligen att seminariet var rasistiskt och ska kopplas till nazismens härjningar under veckan. Dumt så det förslår. Det är så enkelt och lätt att klistra etiketter på dem som tänker annorlunda och att utdefiniera dem genom att fösa in dem i rasismens fålla. Att argumentera i sak faller inte ledarskribenten in.

Hermansson har halvhjärtat gjort avbön med att klassa ringningen som överilad. Klockringningen var ett rejält misstag, en maktdemonstration med avsikt att stämpla och tysta. Kort sagt, ett missbruk!

Är scoutbön uttryck för religiös extremism?

Besökte under måndagen i Almedalsveckan Equmeniakyrkans seminarium om: är scoutbön ett uttryck för religiösa extremism? Bönen har i Göteborg föranlett avslag på sedvanligt aktivitetsbidrag som kommunen stöder meningsfull barn- och ungdomsverksamhet med. Någonstans måste man sätta ner foten har ett kommunalråd angett. Och så satte man ner foten i scouternas bön som lyder med de gamla orden:

Käre fader i din himmel

du som alltid hjälper mig.
Vart jag går i världens vimmel
hör min bön som söker dig.
Hjälp mig leva dig till ära
hedra Sverige, mor och far.
Min och andras bördor bära
hjäp mig lyda scouters lag.

En ny version har formulerats av Caroline Krook:

Livets Gud, som söker alla
du som ser till var och en,
till vad än du vill mig kalla
är jag redo bli din vän.
Tack för staden och naturen
och för glädje varje dag.
Tack för människor och djuren.
Hjälp mig följa scouters lag.

Politikerna i diskussionen (David Lega, KD, och Daniel Bernmar, V) var tydliga med att man ur kommunal synvinkel behöver skilja på aktiviteterna och på den regelrätta religiösa verksamheten. Diakonalt arbete sett som utåtriktat socialt arbete nyttigt för samhälle och kommun kunde tänkas få uppbära bidrag. Däremot kunde man inte tänka sig ge till den religiösa verksamheten.

Synpunkterna mötte motstånd eftersom man knappast kan ta bort själen ur kyrkors verksamhet. Kyrkor kan inte förvandlas till kommunala stödtrupper med aktiviteter som frigjorts från kyrkans och församlingens drivkrafter! Lektor Joel Halldorf och generalsekreterare Carin Dernulf var mycket tydliga med att i framtiden behöver stat och kommun övervinna sin beröringsskräck och istället se till helheten av de insatser som sker. Gynnar de ett gott samhälle, är de gemenskapsbefrämjande, så kan de inte uteslutas från samtal och samverkan enbart för att de klassats som ”religiösa”.

Steget från statskyrkan och dess roll som officiell religion till dagens mångreligösa palett med allt starkare offentliga gränsdragningar kan tyckas långt. Men de som går i bräschen för den hållningen där all utövad religion utesluts från det offentliga gör det alltför lätt för sig. Då drar de jihadistiska salafister och fredliga frikyrkogrupper över en kam. Alla riskerar att just för sina religiösa övertygelser buntas ihop och diskvalificeras som diskriminerande sammanslutningar som inte ska främjas utan stävjas.

 

I framtiden lär man behöva klara att göra betydligt mera nyanserade och insiktsfulla bedömningar. Risken är annars att den sekulära staten och kommunen blir verktyg för att osynliggöra och kväva samhällsnyttiga och goda krafter. Ett religionslöst samhälle är inte vad en sekulär stat ska försöka åstadkomma. Tvärt om behöver stat och kommun ideologiskt levande trossamfund. Då kan det också behövas nya möjligheter för samverkan mellan trossamfund, kyrka och stat, kommun.

Idag kan exemplen mångfaldigas för hur man alltmer begränsar sin samverkan med trossamfunden. Familjecentraler där kyrkan medverkat drar sig kommun och landsting ur. Församlingars och kyrkors kulturaktiviteter får knappast något statligt eller kommunalt stöd. Trossamfundens kontaktytor gentemot skola och universitet begränsas på sina håll radikalt. För att inte nämna kampanjen mot de konfessionella friskolorna. Sammantaget är tendensen otvetydig!

Man kan märka att inom kyrkor och församlingar sker en anpassning till det staten och kommunerna vill att de ska göra och vara. Styrmedlet är pengar och olika åtgärder att isolera trossamfunden. Särskilt upprörande är då den partipolitiska inblandningen i svenskt kyrkoliv genom Svenska kyrkan. Det blir till en kniptång i den utveckling som inskränker trons frihet att vara och verka!

Ur Strix år 1900

Några skämt hämtade från Strix år 1900. Skämten är ibland grova och därtill inte främmande för att driva med det mesta. Så här bör en så kallad disclaimer infogas, en sådan som snart nog varje långfilm från US of America är utrustad med för att undvika att bolaget ska ställas till svars för åsikter och synpunkter som man inte står bakom. Min ser ut ungefär så har: The comments and opinions expressed in this article do not reflect the views of the blog stillsam...etc.

Den nye pastorn till prosten: Hur länge bör man ligga kvar på knä, sen man läst välsignelsen?

Prosten: Hm, ja, - jag brukar räkna till femton. Somliga räkna nog till tjugofem, men det tycker jag är fjäsk.

Joan Agust i Basebo (efter provpredikan): - Kal Efraim, hva töckte I om prästen?

Kal Efraim i Mosaröjera: - Jo dä va allt fasen te präst te predike. Han predikte om hälseke änna som han hade vore barnfödd där.

Den nye pastorn: -Hvem var det som skrek så ohyggligt i psalmsången idag?

Klockaren: -Dä va Efraim i Hästhagen. Han är så vindögd så han måste ha två likadana psalmböcker å titta i, men i da hade han fått två olika å därför sjongde han falskt.

Kapten (som vinglat om): - Kors, sju tunnor tusan. – Detta bär ju ända ini själfsvedda helvette..

Pastorn: -Det går väl an för bror som kan språket.         

 -        Tycker du inte själf, Olagus, att dä ä syndit å sitta å bälja i dej toddi midt på blanka söndasförmiddan?

-        En ska ha rolit mens en lefver, för en a dö möcke längre än en lefver.

 Den blifvande makan: - Det är så ledsamt med Adolf – han är skeptiker… drifver med allting… tror ingenting1

Den blifvande svärmodern: - Var du lugn, barn lilla, vi båda ska nog få honom att tro på ett helvete åtminstone

Kistsnickar´n Jöklund (som länge varit ogudaktig och nyttjat svordomar, i synnerhet då någon kommit åt hans onda fötter, men som nu omvänt sig och blivit en bättre människa, utbrister, efter att ha blifvit trampad på foten): Gud välsigne dej mitt barn - - - du förstår väl hva ja menar.

Konfirmationsundervisning.

Pastorn: Hvad var Josef i Egypten?
Efraim: ???
Pastorn- Han kom i stor härlighet och - - - nå?
Efraim: ???
Pastorn: - och blef näst kungen. Då kan du väl gissa hvad han var för en karl.
Efraim: Då va han la e´ dam.

 

 

 

Öppna bank

Riksbanken verkar förtvivlad över kronans dåliga värde eftersom den förstärker kassan med
311 500 kronor i gamla sedlar som sonen till en för länge sedan avliden hittade i faderns garderob. Ska nog också öppna bank och behålla folks pengar! Lukrativt!

Organisationens immunförsvar

Varje organisation med självaktning ser till att ha ett starkt immunförsvar. Det förhindrar att beslutsapparaten angrips eller urholkas. Försvaret inriktas på att bevara strukturen för att på så vis även garantera det lilla liv som kan råka finnas inne i formen.

Om organisationen hamnar i kris genom att man agerar utanför organisationsplanens små boxar ordnar immunförsvaret genast ett möte. Där samtalar man inte bara om den aktion som verkar rubba ordningen utan man går verkligen på djupet. Genom att man tar sig an frågor om varför organisationen finns till vidgas diskussionen så långt att det som uppfattats som ett hot krymper. Diskussionen suger upp överskottsenergi och ger utrymme för alla slags visioner. Snart nog blir det alldeles obegripligt varför man ska ägna sig åt det som nyss verkade så omstörtande och farligt.

Dessutom uppdagas att det där initiativet tillkommit mer av slump, så att säga nästan av sig själv. Ett antal blanketter saknas som behövs för att säkra ekonomin. Dessutom var ju saken inte påtänkt en eller ett par år i förväg och finns alltså inte med i budgeten. Ännu mindre finns rimliga formuleringar i en välstrukturerad verksamhetsplan. Så saken får skrinläggas. Ska den alls tas upp får det gå den demokratiska vägen och kommas på av dem som sägs ha förtroende. Flera volontärer och anställda vill inte heller befatta sig med saken och är mycket undrande inför mening och syfte eftersom de inte själva kommit på idén.

I gamla folkrörelser och organisationer blir immunförsvaret inte sällan överaktivt och bidrar till förstelning genom en förstorad administration som kloggar igen olika flöden. De interna mötena tar allt mer av verksamhetstiden och det blir allt mindre tid över för utåtriktade möten. Man nöjer sig med att projicerar bilder av hur man tycker att organisationen borde uppfattas. De olika verksamhetsgrenarnas särdrag undertrycks till förmån för vård av det gemensamma varumärket. Särdrag och olika ingångar gråmålas efterhand alltmer så att allt ter sig lika trist för alla. Så uppnås något som liknar jämlikhet.

Organisationen står stark och kan rulla och gå alldeles oavsett om det finns så mycket innehåll eller liv att ägna sig åt. Apparaten finns kvar och behöver än mer framförhållning, planläggning och tillsyn. Ty någon ”välsignad” ordning måste det ju finnas även i en kyrka.

 

 

 

Är förhindren viktigare?

Det påstås, ibland maliciöst, att allt färre präster enbart går i kyrkan om de får betalt. Med det syftar man på att de huvudsakligen är där om de är i tjänst och får lön. Andra tillfällen blir mera sällsynta. Beteendet sägs även vara spritt bland övriga anställda i Svenska kyrkan. Stillsamt har denna blogg många gånger påpekat sådana tendenser och citerat präster, ja, även andra kyrkligt anställda, som beklagar sig över gudstjänsten som tråkig, oengagerande, överdrivet fokuserande på synd och skuld. Att beskriva församlingens möte med kyrkans Herre i högmässan i sådana termer avslöjar mycket av den egna distansen till församlingens centrum.

Tankarna drabbade mig på nytt i gårdagens högmässa i en församling i staden. Där avtackades en person som tjänat sin församling i 19 år bland annat som kyrkoherde och sedemera, efter pastoratsreformen, som församlingsherde. Denne herde har under många år tagit stort ansvar för det gemensamma bästa för kyrkan och församlingarna. Han har varit chef och ledare för åtskilliga.

 

Ändå var det påfallande hur mycket avtackningen var en affär för pastoratet i sin helhet (kyrkofullmäktige och kyrkoherde). De skötte det bra. Och för den egna församlingen. Som uppriktigt och rörande visade sin stora tillgivenhet för sin herde. Men - få andra församlingar var på plats med representanter för att säga sitt tack och farväl. Då ska man betänka att personen som avtackades är älskad av åtskilliga och därtill allmänt omtyckt, uppskattad och respekterad. Ändå uteblev kollegor från de flesta andra församlingarna.

 

Jag har själv ibland lämnat återbud till liknande avtackningar och vet att det finns förhinder som inte lätt kan flyttas undan. Ibland har det varit viktigt att finnas i den egna församlingen. Men under senare tid tycker jag mig skönja ett mönster. Man säger sitt tack vid någon privat tillställning, eller samfällt i ett sammanträde, och känner att man därmed gjort sitt. Hur det ser ut för dem som eventuellt kunde ha varit där, men inte var det, vet jag inte. Det skulle samtidigt firas gudstjänster i de egna församlingarna. Det fanns säkert andra legitima hinder. Men ändå... 

I gårdagens gudstjänst poängterades den världsvida kyrkan och att personen som nu går vidare till en annan församling inte flyttar sin väg. Det finns egentligen inte hemma och borta i den världsvida kristna kyrkan. Sas det. Men om samhörigheten och kollegialiteten inte poängteras och synliggörs vid de speciella tillfällen som dyker upp, så försvagas hela kyrkan.

 

Från de tidiga präståren minns jag hur kyrkoherdarna, och även andra av församlingarnas anställda, slöt upp vid installationer och avtackningar. Det var en självklarhet att de andra herdarna skulle delta i gudstjänsten och liturgiskt klädda gå i processionen som ett synligt uttryck för gemenskapen och enheten i kyrkan, Kristi kropp. Är det den som vittrar? Eller är förhindren nuförtiden så mycket viktigare?