Fasta med Jesaja

I dagarna har Jesaja blivit populär igen. Vi tänker sällan på hur profeten tas i bruk kring de stora helgerna under kyrkoåret. Den 66 kapitel långa profetboken innehåller verkligen användbara tankar och tål att citeras i alla möjliga sammanhang. Vid jul ser det folk "som vandrar i mörkret" ett stor ljus (Jes 9:2-7)! På Trettondedag jul citeras Jesaja åter, denna gång heter det: Res dig, stråla i ljus! Ditt ljus är här, Herrens härlighet går upp över dig... (Jes 60:1-6). Vem läses på reformationsdagen? Jesaja så klart (Jes 55:8-12). Och vid påsken läser kyrkan bland andra texter ur Jesaja om hur Herren lät lidandet drabba den föraktade och övergivna människan som var plågad och som bar våra sjukdomar (Jes 53:1-12). Vid Pingst, i den tredje årgångens texter, dyker Jesaja upp igen. Då ska jubelrop och lovsång för hans väldiga gärningar höras över jorden (Jes 12).

Som om det inte vore nog så kan Jesaja skymta fram på Den helige Johannes döparens dag (Jes 49:1-2). Även på Jungfru Marie bebådelsedag (Jes 7:10-14) liksom på Alla Helgons dag får församlingarna lyssna till Jesajas ord (Jes 49:8-10). En populär profet må jag lova.

Fastlagssöndagen vill inte vara sämre. Då används ett par verser ur Jesaja kapitel 52, nämligen 13-15. Vad tror ni skall läsas på Askonsdagen om inte Jesaja, denna gång kap 58:4-9. Men - den text som borde ha funnits med bland kyrkans texter är Jesaja 58:6-12! Någon borde efterforska hur det kommer sig att just denna så starkt lödiga och uppfordrande text valts bort. Eftersom den inte används blir det extra vanligt att kyrkliga nätanvändare lyfter fram den texten om den "verkligt rätta" fastan: 

"Nej, detta är den fasta jag vill se:

att du lossar orättfärdiga bojor,

sliter sönder okets rep,

befriar de förtryckta,

krossar alla ok.

Dela ditt bröd med den hungrige,

ge hemlösa stackare husrum,

ser du en naken så klä honom,

vänd inte dina egna ryggen!

Då bryter gryningsljuset fram för dig,

och dina sår skall genast läkas.

Din rättfärdighet skall gå framför dig

och Herrens härlighet gå sist i ditt tåg.

Då skall Herren svara när du kallar,

när du ropar säger han: »Här är jag.«

Om du gör slut på allt förtryck hos dig,

hot och hån och förtal,

om du räcker ditt bröd åt den hungrige

och mättar den som lider nöd,

då skall ljus bryta fram för dig i mörkret,

din natt bli strålande dag."

Kan den texten användas för att trycka undan behovet att under fastan avstå från överflöd och excesser? Knappast. Dessa storord leder tillbaka till oss själva och våra attityder. Fastan är inte en isolerad andlig övning utan även ett ställningstagande som återverkar i liv, politik och ekonomi.

Hur ska någon i välfärdens Sverige kunna befria de förtryckta och krossa alla ok utan att avstå från något av sitt eget? Att upprepa orden, som låter så progressiva, räcker inte. Här är devisen - från ord till handling - ännu aktuell. Visst finns det ok och förtryck i Sverige, t.ex. våld mot kvinnor, hedersförtryck, människohandel, kriminalitet och droghandel osv. som privatpersoner kan vi möjligen göra avtryck i periferin. Och det som sker i stora världen handlar dels om information och dels om att ge ekonomiskt stöd till de goda krafterna. På den punkten kan de flesta av oss kliva fram och upp. Mycket har gjorts, men oändligt mycket mer finns att göra... Inte av tvång. Utan för att det är rätt!

Fastan, ja nu är den här...

 Fastan, ja nu är den här. För den stora svenskkyrkliga allmänheten överskuggas dess inledning av semlor eller fettisdagsbullar. Här och där görs försök att popularisera fastan med kalendrar som ger olika tips på vad man kan tänka på eller göra. Det har blivit ganska uppskattat i små kretsar. Fastan har kommit att handla om avståendets glädje, ty den som avstår kan spara pengar som kan omfördelas till ändamål som gynnar behövande i omvärlden.

Lite elakt skulle kunna sägas att fastan utnyttjas som ett instrument för att åstadkomma olika nyttiga saker. Men det må vara hänt, om ett försiktigt fastande kan öka vår solidaritet, om än tillfälligt, får vi nog stå ut. Vad jag kan sakna är tankar om avståendets inneboende kraft. Vad händer med mig som avstår? Upplevelsen av att ha kraft och makt att förändra beteende och livsstil är ett hoppfyllt tecken. Vi kan ta befälet över mindre lyckade faktorer i vårt eget liv. Så fastans avstående har även där följdverkningar, fast mer personligt uppbyggliga. Reflektionerna kan också utvidgas till att fästa uppmärksamhet på våra olika beroenden. Ett allmänmänskligt problem som kan exemplifieras med rökning, alkoholberoende, spelbegivenhet och annat.

Vårt fastande skulle tänkbart kunna innehålla tankar om lidande. Genom att på personlig nivå avstå något kännbart delar vi, på ett synnerligen ringa sätt, något av de livsvillkor som drabbar och plågar ofattbart många medmänniskor. Kanske får vi då för ett ögonblick leva oss in i andras öden. De förskräckligt många dödade barnen  Gaza, som alla har namn, syskon, föräldrar kanske och släkt. Där rivs de sociala banden itu av sprängkraft och bomber. Hur vore det att så omedelbart och i hunger och hemlöshet bli av med de sociala band som ger livet mening och innehåll?

Nu sätter jag punkt för idag. Nu blir det åderutvidgning och ballongsprängning å närmsta sjukhus. Svår att avstå från...

Finns det något viktigare än den kristna tron för en kyrka?

I flera år ledde jag en bokcirkel med flera frikyrkliga vänner. Vi läste bl.a. Anders Piltz: Se Ansiktet. En annan bok som vi studerade noga var Kristen tro med Alister McGrath som huvudredaktör. Att läsa några kapitel i taget för att sedan resonera och samtala är ett nästan oöverträffat sätt att både umgås och förkovras. Vi tillämpade ofta metoden att någon fick göra en kort redogörelse för de avsnitt vi läst. Därefter fick var och en ge korta reaktioner med tyngdpunkt på vad de särskilt fastnat för eller reagerat på. Sedan en stunds samtal som fortsatt under det efterföljande kaffet.

Tänk vad folk är duktiga på att baka! Det är ett av intrycken efter den fleråriga cirkeln. Inte heller spelar det någon större roll om det är hembakt eller ej. Dessutom går det lika bra med smörgås. Att det blev en sådan variation berodde på att vi oftast möttes i deltagarnas hem.

Det som sades mer förtroligt i cirkeln ska naturligtvis stanna där. Men några intryck och frågor bär jag med mig. Det visade sig att åtskilliga av troslärans teologiska punkter var helt eller delvis okända. Att det kunde finnas olika nattvardsläror blev en spännande och delvis omskakande upptäckt. Ord som realpresens och transsubstantiation var både nya och främmande för somliga. Frågorna om nattvarden var påverkad av vinets beskaffenhet och brödets sort och kvalitéer var också nya. Och hur skulle man tänka kring överblivet vin och bröd. Skulle det bevaras, konsumeras eller hällas ut? Kunde vinet hällas var som helst?

Vi talade ingående om församlings- och kyrkosyn. Vad konstituerar en församling? Kan den ledas och styras hur som helst? Hur ser man på kyrkans ämbeten? Och vad betyder "det allmänna prästadömet" i förhållande till vigda ämbetsbärare?

Vi gjorde korta litterära exkursioner till Luthers lilla katekes och till Limadokumentet: Dop, nattvard, ämbete. För oss alla blev det ett slags uppvaknande att inse hur mycket av dogmatiken, av bekännelse och lära, som slunkit förbi i predikningar, bibelstudier och föredrag. Mycket hade sagts om tron på Jesus  men ganska lite om treenigheten eller om de kristna trosbekännelserna (symbola) och deras betydelse i bejakande form men också som avgränsning och avståndstagande från somliga av kyrkan kritiserade trosföreställningar.

Illustrationen är försättsbladet till En nyttig undervisning som tillskrivits Olaus Petri (i texten nedan förkortat till O) I den skriften får vi ett tidigt exempel på strävan att sprida och befästa kristen tro. Om En nyttig undervisning skriver riksarkivet: ´En nyttig undervisning' har ingen uppgift om författare eller utgivare. Den har dock tidigt på allmänna grunder förknippats med O (Scüick), vilket har bekräftats av nyare forskning. Enligt denna måste 'En nyttig undervisning' betraktas som en i mycket självständig bearbetning av O på grundval av Luthers Betbüchlein och skrifter av sydtyska reformatorer, främst Martin Bucers Das ym selbs, Urbanus Rhegius' symbolutläggning av trosartiklarna samt Johannes Bugenhagens psaltarkommentar. Tankegångar och uttryck som ordagrant återkommer i senare skrifter av O bestyrker hans författarskap. Med 'En nyttig undervisning' har O velat ge en fullständig framställning av frälsningens väg sådan den skildras i skriften, från skapelsen till den slutliga fulländningen. Det är detta framställningssätt, att foga in budskapet i en frälsningshistorisk ram, som är så typiskt för honom och som präglar hela hans författarskap".

Med dessa erfarenheter i ryggsäcken blir det så monumentalt förvånande att uthålligheten för att befästa tro, kunskap och insikter idag är så disparata och osystematiska (!) i Svenska kyrkan. Har vi en tro, har vi bekännelser och har vi en lära - är det väl något vi både borde sprida och fördjupa oss i?! Finns det en enda organisationsfråga som är viktigare än kyrkans uppgift och grund: den kristna tron? 

Vad står Svenska kyrkan för?

Vad står Svenska kyrkan för? En aktuell fråga, fortfarande! Frågan är också en boktitel i den serie böcker som Svenska kyrkans bekännelsekommitté gav ut. Boken skrevs av Lars Eckerdal, Birger Gerhardsson och Per Erik Persson och gavs ut 1989. Notera att den fortfarande är läsvärd. Projektet påbörjades 1983 men fick sedan nya faser inför det stora Jubelfirandet med anledning av Uppsala möte 400 år. Särskilt noterbart är Stora och Lilla boken om kristen tro. Nya generationer aktiva i Svenska kyrkan vet nog inte vilken enorm satsning som gjordes. Tänk att Lilla boken distribuerades till stora delar av befolkningen med möjlighet till lokala utgåvor! Värt att påminna om!

En annan bok som hörde till den ursprungliga satsningen var Kyrkans bekännelsefråga (utgiven på Liber 1985), också den kan fortfarande läsas med stor behållning. Författarna var Birger Gerhardsson och Per Erik Persson.

Ett litet stycke ur sistnämnda boken tål verkligen att citeras: "Lägg märke till att det inte handlar om att vad som helst är möjligt i kyrkan! Det handlar inte heller om att allt i kyrkan är föränderligt och det rör sig alls inte om att varje förändring skulle innebära något gott och riktigt. Det handlar inte heller om att det inte skulle finnas någonting i kyrkan som måste sägas vara nödvändigt! Ett är nödvändigt, "att fasthålla vid det förnämsta stycket i evangelium". Och vid bedömningen av vad som sägs och görs i kyrkan gäller det nu som då att "hålla i sikte evangeliets oföränderliga syfte" (SKB s 88)". Alla ska med är inte centralt då, inte heller att alla medlemmar måste behållas oavsett vad. Det nödvändiga centrala är glädjebudskapet om Jesus Kristus och om frälsning, nåd och försoning!

Ställ denna mångåriga satsning i relation till arbetet med undervisning och teologi som kyrkan på nationell nivå arbetat med. Anders Kristoffersson har ihärdigt ställt frågor, bla. i Kyrkans tidning och utmanat till större stringens, uthållighet och koncentration! Satsningen på lärande och undervisning ger man upp alldeles för tidigt och utvärderingen visar att resultat är svårt att mäta och att få fatt i! 

Vad beror det på att kyrkan har så svårt att ihärdigt och mångårigt fortsätta sitt arbete med innehållsfrågorna om tro, bekännelse och lära, liksom om undervisning och teologi? Snart nog vet bara ett försvinnande fåtal vilka våra bekännelseskrifter är och än mindre vad de innehåller och vilka teologiska grundfrågor som där avhandlas. Det lutherska arvet förtvinar och ett reformert tänkande breder ut sig. Är det så att Svenska kyrkan är på väg att bli som några av de tidigare svenska frikyrkorna som inte hade eller har skriftliga bekännelsedokument och som för sin trosförståelse förlitar sig allra mest på predikan och det som sägs?

Hur är man som sjuk?

Hur det är att vara sjuk rapporteras ibland i pressen. Eller också får man läsa ingående skildringar av kampen mot ALS, Parkinsons eller olika cancerangrepp. Understundom är det intressant men ofta väljer jag bort sådan läsning. Ty var dag har nog av sin egen plåga. Bloggen stillsam har beklagligtvis nog kommit att bli min berättelse om egna hälsoproblem. Dessemellan försöker jag diskutera lite kyrka, politik och existentiella problem. 

Just idag, om en halvtimme, bär det av till röntgen. En god vän står för bilresan till Universitetssjukhuset (långt namn förkortas oftast till USÖ).  Vad ska jag dit att göra? Dit beger jag mig för att de där ska ge mig kontrast så det går att få en bild av hur hålrummen i min mage ter sig. Därefter ska de byta det dränage jag behöver ha för att med spolning flera gånger om dagen hålla hotande infektioner stången och för att skölja bort det som läcker ur min tilltygade bukspottkörtel. Direkt efter det ingreppet ska jag bege mig till dialysen. Så går en dag ifrån vår tid, som psalmförfattaren suckade.

Ganska snart ska det bli ny ballongsprängning av ådrorna i min arm. Jo, också där sprängs kalkade ådror med uppblåsbara ballonger. Flödet i den konstgjorda ådern (graftet) har minskat ordentligt på grund av s.k. stenoser i en åder. Inte är det tråkigt att vara sjuk. Alltid händer det något. I början av mars blir det sedan en helskelettsröntgen eftersom PSA-värden sakta klättrar uppåt.

Medan allt detta pågår försöker vi leva normala liv. Vi hittar på allt möjligt, som att åka till Krogen som inte finns i Folketorp, Närkesberg. En restaurang som bara har öppet när ägarna har lust och fått in fina råvaror. När den som inte finns plötsligt dyker upp är det bäst att passa på. Ty där bjuds enkel men synnerligen god mat. Nyaste testet är en måltid där måltidsdrycken blir Rom. Spännande.

Tur är att det numera går att ha alla TV-kanaler och streamingprogram i en vanlig ipad. Jag som en gång tyckte mig vara cineast är numera konsument av det mest som rör sig på skärmen. Särskilt Sydkoreanska serier. Nu senast: Capitivating the King, ett hovdrama fyllt av svek, spänning, intriger och kärlek. Ett nytt Netflix-avsnitt kommer per vecka...

Rätt före nåd?

Kyrkans tidning kommer, ganska tunn som vanligt. Insändarna längs bak i publikationen intresserar förstås. Där finns en märklig insändare med rubriken: "Kyrkan lät rätten gå före nåden och skapade sår". Skribent är Jan Bolin som sitter i Kalmar kyrkoråd. Vid läsning av boken Avkragad ställde han sig frågan: var fanns nåden? 

Särskild tyngd lägger skribenten vid biskopsmötets brev till ansvarsnämnden med ett antal frågeställningar. Det handlar om agerandets tyngd och varaktighet, om den felande anmält sig själv, om det finns självinsikt och ånger, om man försökt minimera skadeverkningarna osv. Jan Bolin tror att dessa punkter haft stor betydelse för ansvarsnämndens beslut. Så kan det ha varit, eller inte ha varit. 

Kyrkoordningen stipulerar att prövningen av en biskop bl.a. ska gälla om biskopen "genom brottslig gärning, på grund av sitt levnadssätt eller på annat sätt i avsevärd mån har skadat det anseende en biskop bör ha".  I begreppet anseende ligger inte bara allmänna uppfattningar om biskopen utan där finns frågor gällande tilltro, tillit, förtroende och förmåga att fungerande leda stiftets arbete med främjande och tillsyn samt  att kunna fungera i stiftsstyrelsen och domkapitlet.

Skribenten bortser tydligen helt från det unisona misstroende som de gotländska kyrkoherdarna delgav dåvarande biskopen. Att visa nåd när tillit och förtroende helt har brustit på grund av biskopens levnadssätt skulle sända egendomliga signaler. Lev som du vill det spelar ingen större roll, vi förstår, visar nåd och struntar i regler och bestämmelser? Är det så det ska vara? För en eller för alla?

§ §   § § § §  Nåd och förlåtelse är i grunden något gudomligt och även en mellanmänsklig möjlighet. Det är på dessa plan vi kan möta både nåd, förlåtelse och förståelse. Regelverken kan inte slumpmässigt upphävas när någon tänker och tycker att det är för strängt - utan de ska efterlevas. Den nåd och förlåtelse som där finns handlar om att så småningom få sitt ärende prövat på nytt och då eventuellt återfå möjlighet att utöva vigningstjänsten åtminstone som präst (ett domkapitelsbeslut).

Svenska kyrkans biskopar är stiftsbiskopar, med något undantag. Vi har t.ex. haft några biskopar som vigts på missionsfälten men då också som stiftsbiskopar i utlandet. När en biskop avkragats och förlorat stift, kräkla och biskopsämbete blir det märkligt att åter insättas för att bli en fristående biskop (ett ansvarsnämndens beslut).

I allt detta finns naturligtvis människor som drabbas och som behöver få tid, lugn och ro att bearbeta det som hänt. Boken Avkragad förde upp allt till ytan igen och lär bli rejält omskriven och intensivt debatterad. När det lagt sig kanske nya vägar framåt för alla inblandade öppnar sig...

Avkragad - en haltande berättelse

Visby stift har varit drabbat av allt möjligt. Domprosten, som lokalt påstods vara den mest lovande unga teologen i Sverige, blev efter mycket sturm und drang avpolletterad. Kyrkans tidning som hade återkommande konferenser med domkyrkoförsamlingen skrev knappast alls om konflikterna i Visby. Nu senast har boken Avkragad av Thomas Peterson och Claes de Faire ånyo fäst uppmärksamheten på stiftet. Någon läkning i stillhet blev det knappast.

Boken har recenserats i olika avisor. Senast fick den avkragade exbiskopen en flera sidor stort uppslagen intervju i Kyrkans tidning. Där dyker märkligt nog begreppet inkvisitorisk upp om kyrkans regelstyrda process upp. Nu har jag läst den omskrivna boken noggrant och åtskilliga frågetecken stiger fram. Av hänsyn till den person dåvarande biskopen hade en intim relation med, så lyser den fleråriga förbindelsen med sin frånvaro, så hävdas det i boken. 

Genom att inte alls beröra smusslandet, smygandet och hemlighetsmakeriet så framstår "förbindelsen" som nästan ingenting. Komplikationerna i att ha en relation till en anställd i beroendeställning berörs knappast, det är som om det inte vore försvårande. Det verkar då som om otroheten knappast funnits. Återverkningarna beskrivs dock och tar desto större plats. Och där beskrivs det ibland som att kyrkan vände en av sina biskopar ryggen. Två stödbiskopar och samtalshjälp räknas nästan inte alls.

En ledande gotländsk kyrkopolitiker, Inger Harlevi, uppfattade bokens berättelse i ett Facebookinlägg som naket, självutlämnande och ödmjukt. Dessutom påstod Harlevi att Thomas Petersson inte pekar finger. Nåväl, bokens finger pekar både ilsket och besviket på Gotlands kyrkoherdar, på Ansvarsnämnden och på dåvarande ärkebiskopen Antje Jackelén.

Ett allmänt kriskapitel går elementärt igenom olika faser och reaktioner när krisen är ett faktum. Det kändes helt överflödigt. En återkommande och utdragen skildring av en fjällvandring med hustrun ska förmodligen representera nyorientering och försoning. Berättelsen blir både utdragen och sönderhackad.

Ibland visar Thomas Petersson insikt och tar på sig ansvar för sina felsteg. Men samtidigt är han oförstående och tycks helt ha förlitat sig på "alla" som sa att han inte skulle oroa sig, han skulle få behålla sin präst- och biskopskrage. Att stiftets kyrkoherdar sett oerhört allvarligt på situationen visar han ingen större förståelse för. 

Som bekännelselitteratur haltar Avkragad avsevärt. Hur kyrkan, medarbetare och församlingar, skadats av hans agerande reflekterar han knappast över. Inte heller förs resonemang om vad som skulle krävas för att reparera och läka det han förorsakat.

Nu är det ett domkapitel, Visby eller där han är skriven (?), som kan ge honom prästkragen åter. Biskopsämbetet förfogar dock inget domkapitel över utan där är det återigen Ansvarsnämnden för biskopar som har avgörandet i sin hand.

En sorglig historia, med många drabbade, som det kommer att ta tid att bearbeta och få ordning på...

Varje dag kan ensamheten brytas

Ensamheten tar sig många uttryck. Ofta kan den översättas med relationslöshet, en människa står utan närmare regelbunden kontakt med andra. Visserligen kan den ensamme vistas bland andra men känslan av utanförskap förhindrar att varaktiga vänskapsrelationer uppstår.

Känslan är att fler och fler både bor för sig själva och undviker att vara med i föreningar och folkrörelser där man lättare kan få varaktiga vänskapsrelationer. Ersättningen har ibland blivit ett flitigt uppträdande på nätet, som om det kunde ersätta möten i verkliga livet.

Gudsrelationen kan bli en varaktig relation så att vad som än händer finns det någon att vända sig till som också hyser kärlek till sin vän. Föräldrar som har givit sina barn bönens gåva vet att de alltid har en kanal till en som lyssnar och förstår. När allt går en emot och livet ter sig tomt eller rent av meningslöst - då är det en viktig livlina som ofta inte ens lämnats vidare till nästa generation.

Inte så att bön och tron på Gud ordnar upp allt. Somligt behöver man vara aktiv själv för att vara med och reda upp. Men i närheten av andra bedjare kan det finnas en chans att också vänskap ska kunna spira. En församling är en sådan plats. Andra kan knyta an till likasinnade i politiska rörelser eller i idrotts- och sportsammanhang. Eller i studiecirklar osv. Möjligheterna är många.

När ensamheten blir till mer än skygghet kan professionell hjälp behövas. Olika samtalsterapier erbjuds, fast köerna är skrämmande långa. För den som behöver hjälp nu är väntetiden outhärdlig, har jag förstått.

Vi får alla hjälpas åt att läsa av varandra så pass att vi förmår upptäcka när någon behöver en vän eller två för att våga komma ut ur sitt skal. VARJE DAG ÄR EN DAG FÖR VÄNSKAP.

Det är mycket nu

Igår fick Olle Stenström till sist somna in i lugn och ro på sjukhuset i Norrköping. Efter de senaste dagarnas prövningar var det en befrielse för honom. Hos oss finns det blandade känslor av sorg och lättnad. Inget mer lidande för honom vilket vi är tacksamma för. Nu har saknaden efter Olle redan infunnit sig...

Maggan fyller snart år. Alldeles oavsett Olles frånfälle har vi bestämt att inte ha något officiellt firande, ingen mottagning och ingen fest med gäster. Vi gör något bara för oss själva. Så går livet vidare med en aning haltande steg.

Nyheterna fortsätter att skölja över oss. Särskilt Visby stifts ex-biskop får utrymme i radio och tidningar. Vemodet infinner sig över att hans förståelse över den egna rollen i dramat är så splittrad och svag. Förtvivlan över läget i Ukraina och dödandet i Gaza fortsätter att gnaga. Det är mycket nu...

Vänner och bekanta dör bort...

Vi läser ofta dödsannonser när morgontidningen långsamt och eftertänksamt gås igenom. Inte för att döden intresserar oss mest av allt utan därför att så många vänner och bekanta i vår egen generation har fått sluta, har avlidit, dött. Ibland händer det plötsligt som när en vän segnar ner i motionsspåret för att inte mera vakna upp. Ibland efter långvarig sjukdom, kampen kan ha pågått i flera decennier. Vi får ofta gå på begravning. Ibland kan vi inte hur gärna vi än hade velat eftersom hälsa och annat svårforcerat ställt sig i vägen. Varje död har återverkningar i stora nätverk av släkt- och vänskap. 

Även de gånger där jag fått begrava människor där inga anhöriga gick att hitta så försökte jag ta reda på något om den människans liv. När man har levt färdigt sitt liv är det inte mer än rätt att något ska sägas som inte bara ligger på allmänningen. Ensam med den döde, musiker och begravningsbyråns representant får det i alla fall ta sin tid att lämna människan i Guds hand.  Inga korta loja ord räcker för att försöka kasta ljus över ett människoliv i med- och motgång. Lite mer får det bli. Ett människoliv, oavsett hur undanskymt eller upphöjt det varit, är oändligt värt inför Gud. Är det verkligen så, tänker jag inför det som äger rum i Ukraina och i Gaza? De som förlorar barn, syskon, mödrar och fäder, vänner och släktingar där vet förstås att inte ens urskillningslöst dödande utplånar dessa människors ofattbara värde. Den avlägsna döden kanske inte känns särskilt mycket här, den kan ändå väcka oss till vrede, vilja till protest och väcka känslan av stor förlust...

Anledningen till denna allvarsamma början är att Olle Stenström, min och Pelles äldre bror är svårt sjuk. Läkarna har sagt att de inte mer kan göra. Nu blir det mest smärtstillande och sådant som ges för att lindra slutet. På bilden är Olle ungefär 5 år. Han sitter med nydöpte lillebror Pelle i famnen. Själv står jag liksom andaktsfull och ser på. Idag är Olle 78 år gammal. Telefonen ringer och SMS:andet pågår för att vi som inte kan vara där ska veta hur det ligger till.

Minnen dyker upp. Hur Olle och en kamrat i mycket unga år höll på att driva till havs på en hemmabyggd flotte en sommar. Eller hur han vågade krypa i ledningskanalen under hyreshusen på Mellangatan i Visby. Livsfarligt och befolkat av råttor. Han var knappt tonåring när han fick åka med Gotlandsbåten till fastlandet för att vara med och fixa deras havererade radar, för sådant kunde han. Han byggde en egen telefon, med allt ihopsatt med luren, nummerskiva och allt, och kopplade in sig på nätet. Han talade med hela världen på sin amatörradiostation.

Sällan har jag blivit så uppbragt och kränkt som när några pojkar på ett läger, som haft Olle i samma fotbollslag, skopade ut honom totalt. Han var kass och värdelös, sa dom. Min bror! Olle! Ha! Ljug, fel, osant! En gång lånade han pappas Mercedes för att åka till en söndagsskolkonferens på Varfsholm i Klintehamn. Några söta flickor skjutsades sent på natten tills han några hundra  meter från parkeringsplatsen kraschade bilen i låg fart mot ett träd. Ingen skadad bortsett från det ramponerade fordonet. Illa nog! Arga pastorer! Märkligt mild far.

Under uppväxten satt han oftast i ett källarbås på Mellangatan 7 A där han hade inrett en liten verkstad i vilken han byggde olika tekniska prylar. En gång lockade han mig att ta i byglarna där hänglåset brukade sitta. Tjong och aaajjj, han hade elektrifierat eländet. Det tog en bra stund att hämta sig. Äventyrlig var han som liten och ung, märkligt stillsam och arbetsam på äldre dagar. Omtänksamt och engagerad i sina småbröder kunde han faktiskt vara, mer än man skulle trott. Minnena står på kö och vill fram. På bilden skjutsar Olle mig runt på gården där vi växte upp. Min utsikt är inte den bästa just där. Eller också är den det…

För oss på geografiskt avstånd är det bara att knäppa händerna och lyfta honom i bön inför det som skall komma! 

Dålig sömn, ond hals, värkande luftrör och ömmande muskler

Ringde till dialysavdelningen. Hostigt förkyld fru och en växande sjukdomskänsla hos mig själv. Kom i god tid till behandlingen och blev anvisad en säng i en för övrigt tom fyrabäddssal. Vägde in mig som brukligt före matchen. Så sker där liksom i många andra kroppssporter. Situationen krävde nästan att jag inte traskade runt på avdelningen. Det kunde vara något smittsamt och då ska vi helst inte vara givmilda och dela med oss. 

En egen våg var generöst nog inställd på plats. Invägningen är en hjälp för att fastställa hur mycket vätska som skvalpar runt i kroppen utan att kunna ta sig ut - den ska ju dialysen se till att avlägsna. På så vis slapp jag gå förbi alla rum bort till den längst inne på avdelningen fast installerade vågen.

Sköterskorna stack hål på armen med sylvassa nålar för att komma åt blodet i min konstgjorda åder (graft).Som tur var har jag bedövningskräm som måsta vara påsmetad (applicerad) en timme i förväg. Roligt blir det inte när man glömmer. Då kan det bli tandagnisslan. Massor av prover togs. En lång tops-pinne fördes otrevligt långt in i ena näsborren. Fick  du ut hela, frågade jag eftersom det kändes som om pinnen lämnats kvar, Usch! Halvvägs in i behandling kom en läkare på besök: du har influensa typ A! När bröt det ut? För mindre än 48 timmar sedan? 

Jovisst, så var det ju. Så efter kontrollsamtal till infektionsläkare ordinerade läkaren Tamiflu för att hjälpa till att begränsa influensans grepp om mig. Det passar nämligen osedvanligt dåligt att ha immunnedsättande mediciner i lägen som det här. Trots att alla vi två i hushållet är vaccinerade bröt influensan ut och visade sig ha besvärliga verkningar. En förfärlig skrällhosta som lät som hest skällande hundar omöjliggjorde längre samtal eftersom bara några yttrade stavelser triggade oväsendet. 

- Hur var det host host skräll med host host det där host?

- Jo, men det var host skräll väl host så där...

Plötsligt slår det mig, vilken tur att lärjungarna på väg till Emmaus inte hade influensa. Då hade det inte blivit mycket sagt. Och kanske hade de aldrig insett vem det var som hade gjort dem sällskap. De hade hostat ikapp. De kanske rent av hade följt läkarnas råd och stannat hemma från jobbet några dar? Förresten står det mig veterligt ingenting i Skriften om influensa, förkylningar eller pandemier. Så vi tvingas verkligen tänka själva. Svårt för fundamentalister så klart, men stimulerande för oss andra. 

Tamilflu ska tas hela veckan. Bäst att vara lydig så att skadeverkningarna kan begränsas till dålig sömn, ond hals, värkande luftrör och ömmande muskler. Pust! Det tar på krafterna att vara sjuk. Man måste vara frisk för att orka vara sjuk, sägs det också ibland. Efter de här dagarna är jag benägen att hålla med...

Öppna dörren!

Besökte apoteket för att hämta beställd medicin. Passade på att köpa halstabletter och hostmedicin åt den för tillfället genomförkylda hustrun. Gick vidare till den lokala ostaffären. Där var det kö. Efter att ha väntat länge gick jag och passade på att göra ett annat ärende. Kom tillbaka just som en person skulle lämna affären, fullastad med kassar och paket. Självfallet gick jag och öppnade dörren. Han stannade upp mitt i dörröppningen och sa att det där var verkligen omtänksamt. "Du och jag måste komma från samma planet, för hade det varit omvända roller hade jag gjort precis som du. Tack!"

Det har hänt att dörröppning kan verka provocerande, som om den man öppnar dörren inte själv klarar uppgiften. Jag gör det här så att du måste ta emot min väntjänst, jag blir givare, du mottagare. Tänk så det kan bli. I ryggen sitter det att man öppnar dörrar av artighet eller om någon ser ut att behöva det. Alldeles utan vidare, utan baktankar.

Körd på porten har jag blivit några gånger, i överförd mening. Som när jag blivit utröstad ur ett domkapitel av det samlade prästerskapet i stiftet. Om man som kandidat inte blivit invald kan det  kännas som en utvisning, man är ratad. I mitt fall förstod jag varför. Andra kvaliteter och uppfattningar än mina var det som önskades. Fast att vara avvisad är inte så roligt. Möjligen kände väl exbiskopen i Visby det så, han upplevde sig försmådd och tycktes inte begripa varför. 

Förmodligen är det en skröna, men det påstods förr att den mest populära psalmen på fängelser var: "Jag vet en port som öppen står..." Nog låter det för bra att vara sant?! Det händer att jag gnolar på den psalmen efter att jag fått öppna dörren för någon annan. Så gör vi som kommer från samma planet...

Avkragad - dvs förhindrad att utöva kyrkans vigningstjänst

En nyutkommen bok blir orsak till recensioner, krönikor och annan uppmärksamhet. Anledningen är att Visbys förre, och avsatte, biskop, har skrivit en bok ihop med Claes de Faire: Avkragad. På Bokus presenteras boken bl.a. på följande vis: "Som präst och biskop har Thomas Petersson ställts inför förtvivlade människors problem och lidanden hundra tals gånger. Då har han alltid kunnat finna tröst och förlåtelse i Guds ord, i Bibeln. Men nu gällde det honom själv. Och då vände den kyrka han vigt sitt liv åt honom ryggen."

Formuleringarna låter antyda att kyrkan gjort fel och att den vände sin biskop ryggen. Osant så det sjunger. Kyrkan har tillämpat sina regler och förordningar gällande tillsyn av biskopar. Att ett sådant scenario ligger i tangentens förlängning, dvs. kan hända den som skadar sitt ämbete kan väl svårligen uppröra den som vet något om Svenska kyrkan?

Prövningen en biskop kan möta utgår från följande frågeställningar. Om biskopen "1. har brutit de löften som han eller hon har givit vid vigningen, 2. har brutit sin tystnadsplikt i fråga om sådant som han eller hon fått veta under bikt eller enskild själavård, 3. på grund av sjukdom eller annan liknande anledning har förlorat förmågan att rätt utöva vigningstjänsten, eller 4. genom brottslig gärning, på grund av sitt levnadssätt eller på annat sätt i avsevärd mån har skadat det anseende en biskop bör ha"

Inför Ansvarsnämnden för biskopar har Thomas Petersson själv medgivit och bekräftat att "Han förstår att hans handlande har varit felaktigt och har skapat en brist på förtroende hos präster och församlingsbor samt skadat kyrkan". Av de recensioner som hunnit publiceras (i förtid) verkar bilden vid läsning av boken bli en annan, nämligen att Petersson inte riktigt insett vad han gjort. Läs Joel Halldorf i Expressen (Nu talar den avkragade biskopen ut om skandalen) eller Josefine de Gregorio (Biskopen missförstår synden). Deras omdömen är samstämmiga om att den fd. biskopen verkar sakna insikt i sin egen del i händelseförloppet. Boken karaktäriseras på Facebook av en gotländsk kyrkopolitiker vars synpunkter går ut på att Thomas Petersson ger sin berörande berättelse "naket, självutlämnande och ödmjukt" och att han är "kritisk till en del personers agerande - men han delar inte ut några knivhugg". Hmm. Debatten har bara börjat...

Utifrån sett verkar det som om den f.d. biskopen velat dra en skarp skiljelinje mellan arbete och fritid, mellan uppdraget en person utövar och det privatliv som levs. Denna gränsdragning är inte okänd för de flesta som styr och leder Svenska kyrkan, vilket är förskräckligt att påpeka. Det händer att somliga personer går till jobbet där de arbetar som präster och när de kommer hem träder de in i en privat sfär där kyrkan helst inte skall nå dem eller ska kunna ställa några krav eller ha förväntningar på dem. Samtalen besvaras inte trots att akuta utryckningar måste ske. Kallelsen som tillåter sådana begränsningar fungerar då mycket begränsat och huvudsakligen under betald arbetstid. 

Kan Thomas Petersson möta förlåtelse och viss förståelse från kyrkan? Det kan han säkert. Möjligen till den grad att han åter kan träda in i vigningstjänsten som präst. Biskopsvigningen kan kyrkan inte göra ogjord, men kan kan besluta att han framgent ska vara förhindrad att utöva biskopsämbetet. 

Åderförkalkad var rena skräcken

Han är åderförkalkad! Så löd omdömet om personer som hade blivit extra glömska, smått förvirrade och ganska osammanhängande under 1960- och 70-talet. Särskilt gamla och ännu äldre blev inte så sällan benämnda som åderförkalkade. Det var skräcken. För sådana blev man rädd. Sådan ville man inte bli. Min morfar Gustaf Karlsson bodde på Gotlands sjukhem som gammal. En gång försökte han stoppa ner mammas handväska i sin västficka. Jag frös till, kalla kårar längs ryggen. Han var förstås åderförkalkad! Själv skrattade han gott över sitt skämt. När han såg min förskräckelse försökte han förklara att han bara skojat. Fortfarande minns jag ögonblicket som något förfärande hemskt.

Visst fanns ordet demens men aldrig hördes Alzheimer som en benämning, inte där jag växte upp på Gotland. Sjukdomen hade upptäckts i början av 1900-talet, men först under 60- och 70-talet kom nya rön som fick diagnosen Alzheimers att bli mer allmänt känd. Om det kan man läsa på sidan: Demensens historia. Åderförkalkad och dement dög länge som benämning.

Idag är jag där. Inte särskilt glömsk, men rejält åderförkalkad. Eller åderförfettad som somliga säger. Särskilt onyttigt har mitt leverne inte varit. Ett måttligt alkoholintag och ett inte alltför rörligt liv kan knappast ha orsakat tillståndet. idag bryr sig ingen särskilt mycket om orsakerna. Det är som det är. Med ett försvinnande lågt undertryck (diastoliskt tryck), sisådär 30-40, borde någon ändå börja undra. Jag gör det i alla fall.

Lågt blodtryck tycks färre lida av än högt blodtryck. Under stor del av mitt liv har det höga blodtrycket tvingat mig att medicinera. Nu när det vilar ett ständigt lågtryck över mig blir tillvaron smått förvirrande. Reser jag mig alltför snabbt blir det känslor av yrsel och svaghet, det liksom svartnar för ögonen och jag tvingas stå still. Ibland blir det nödvändigt att förankra sig i en dörrkarm eller ett skåp för att inte välta. Tur att jag inte är lång och reslig. För den reslige kan fallet bli högt och långt. Medicinen tycks vara att leva en aning långsamt - omgivningen till förvåning och frågor. Har vi fått en sengångare i släkten? 

Själv funderar jag över all tung medicinering som blivit min lott sedan mer än 4-5 decennier. Är det så konstigt att kroppen blir påverkad ända in i kärlväggarna? Nej, knappast. Nu är även jag en åderförkalkad typ. Tur att jag inte bär väst så ofta och kan skrämma slag på barn.

Vad säger man vid ett oväntat möte?

Hej du, sa jag synnerligen förvånad. Där i gathörnet stod inte bara någon som var svindlande lik mig, det var faktiskt jag. Ett möte jag länge hoppats på för att få svar på en del frågor. Sådana man ibland har om sig själv. Varför gråter jag inte längre? Är jag rädd för döden, egentligen, fast jag som kristen borde ha stor tillförsikt? Varför har jag svårt att göra sådant som måste göras i tid utan alltid istället tvingas fixa till det i sista stund? Ja, sådana där frågor måste ställas nu när jag äntligen träffar mig själv så som jag möter andra människor.

2. Hej du, svarade jag nummer två, dig har jag länge velat möta ansikte mot ansikte! Det var länge sedan vi sågs så här..

1. Ja, det kan man säga. Vi har ju aldrig mötts så här. Det här är inte klokt. Du är inte klok. Med dig för jag mest en inre dialog. Hela tiden...

2: Aha, det är därför du verkar så bekant. Klokt? Lite galenskap får vi väl stå ut med. Förresten, jag längtar efter de där dialogerna. Uppfriskande och spänstigt. Men du är lite för trög för mig!

1: Jo visst ältar vi en del, får jag säga vi om oss (?), för allt jag tänker bollas och blir motsagt. Du (jag) har massor av invändningar som motsäger flera bibelställen, t. ex. som att tanke och handling hos mannen är ett. Pytt! Tanke och handling i den här mannen är ett fortgående sammelsurium av motstridiga viljor.

2. Vad klagar du för? Om det inte vore för mig blev ingenting gjort. Du skulle falla undan och låta saker och ting bero i alla oändlighet. Pinsamt enligt min mening. jag minns när du fick ringa en professor och erkänna att du ingenting hade gjort bara dagar innan du skulle redovisa ett arbete. Hade det inte varit för modet hos mig hade du aldrig ringt.

1. Okej, du har bra sidor som kompletterar min tvehågsenhet. Så hur är det där med döden och rädsla för oss?

2. Jo, någonstans finns den där, men verkligen undanskymd och -trängd. Egentligen slås jag av att du mest verkar nyfiken på vad som ska bli på andra sidan den dörren. Jag förnimmer ord som befrielse, ljus, sammanhang och... kunskap. Du litar på att det blir bra och längtar efter att få veta. Du vill inte längre se såsom i en 2000 år gammal spegel.

1. Du har förmodligen rätt. Hos dig ser jag gamla upplevelser och erfarenheter att gudsförtröstande människor överfallits av tårbestänkta frågor och tvivel om att duga och räcka till. Sådant är svårt att bara glömma. Ensamhet och övergivenhet nära döden har jag sett vilket fick hjärtat att värka.

2. Där står vi, dvs. jag, närmare varandra. När det gäller att skjuta upp saker är du obegripligt alert. Allt får vänta och bero. Det är som om du inte kan börja tänka förrän strax innan en deadline. Somliga ser det som eftertänksamhet, jag ser det som en defekt. Det är väl bättre att röja undan och få saker gjorda?!

1. Då tänker jag på den där personen som inte direkt verkställde en order på Fermenta-aktier dagen innan hela bolaget imploderade och gick i konkurs. Nya insikter kan dyka upp. Ta det lugnt. Eller som det heter på nutidssvenska: be cool!

2. Vi väger ganska jämnt. Du väntar, jag skyndar på. Känns förstås en aning kluvet, om du förstår. Jag blir nästan gråtfärdig när du drar ut på allting.

1. Gråta ja, det gör vi inte så ofta. Min förklaring är att våra föräldrars tårkanaler blev sjuka och torkade ut. De fick ha glasögon med extra plastramar för att spara minsta lilla ögonfuktighet. Såg udda ut. Nu har läkarna sagt att mina ögon torkat ut så ögondroppar ska hjälpa mig se klart. Hmm.

2. Jag blir ofta rörd, är i botten sentimental. Vill gråta över böcker och filmer. Men tårvätskan vill inte vara med. nej hörru, det börjar bli långtråkigt. Vi får ses senare, eller höras, på insidan?

1. OK. Tack som kom, som på bokradion, bara vägrar jag att säga. Så det så. Istället blir det mer korrekt: tack för nu. Syns!

Är församlingsråden förnöjsamma?

Förnöjsamhet är en dygd. sägs det ofta. Men den som ser efter finner att just den dygden inte finns med bland de klassiska. Wikipedia räknar upp dygderna på följande vis:

Ödmjukhet – humilitas (motsats till högmod)
Generositet – liberalitas (motsats till girighet)
Kyskhet – castitas (motsats till lusta)
Medmänsklighet – humanitas (motsats till avund)
Måttfullhet – temperantia (motsats till frosseri)
Tålamod – patientia (motsats till vrede)
Flit – industria (motsats till lättja)    

Förnöjsamheten kan vara en hybrid, en blandning av ödmjukhet, måttfullhet och tålamod. I Svenska kyrkan finns det en särskild grupp förnöjsamma personer. De har en unik uppgift att tjäna församlingarna där deras organ finns till. Det handlar om ganska många människor, alla de som sitter i församlingsråd.

Trots att de har goda skäl och många anledningar att vara missnöjda, och någon enstaka gång försiktigt hörts muttra, så är de mestadels förnöjda och tystlåtna. Att bli vald till ett uppdrag i Svenska kyrkan bara för att finna att man vare sig besitter makt eller myndighet borde vara svårt att uthärda. Denna samtalsgrupp finns naturligtvis till för församlingens bästa men är i princip ett rådgivande organ vars råd församlingsherde, kyrkoherde och kyrkoråd högaktningsfullt kan strunta i. Aj, det gjorde ont! 

Tänk att vara utvald som alibi för att församlingarnas inflytande i ett pastorat skall verka finnas! Men budgetarna de skall vara med om kan hur som helst ändras och får de alls vara med om att forma församlingens förslag till församlingsinstruktion så blir det som bäst ett arbetsmaterial som helt kan ignoreras. 

Förnöjsamhet sägs vara en dygd. I detta fall är det en egendomlig dygd eftersom det som sker i församlingsrådet är mestadels något som bara synes ske. Visst, där äger mänskliga möten rum och trevliga samtal utspelar sig. Ett glädjeämne är förstås att man kan bidra till vilka församlingskollekter som ska tas upp och även påverka val av kyrkvärdar och dylikt. Men rådet kan knappast vara med i samspelet mellan styrning och ledning i pastoratet. De uppgifterna har församlingsherdar och kyrkoherden samt kyrkorådet...

Nu är hög tid att lägga den lågmälda förnöjsamheten åt sidan och kräva ett reellt inflytande över den församling man till synes skall stödja och hjälpa. Mer finns att säga om församlingsråden: kyrkofullmäktige borde vara tvunget att utse ledamöter enbart bland dem som nominerats på församlingsnivå. Församlingsrådet borde därtill få en aktiv och avgörande roll i formulerandet av församlingsinstruktionen som omedelbart borde återföras till församlingarna!

Församlingarnas inflytande och egna profil skulle bevaras i det nya storpastoratssystemet. Som bäst går det väl sisådär!

Förtränga och glömma som skön konst

 Konsten att använda och söka på Google bemästrar inte jag. Direkt efter frukost denna morgon ville jag försöka hitta texter om djur som avvärjer attacker från luften, av falk, hök eller örn, genom att låtsas helt ovetande om hotet. Alldeles bestämt vet jag att jag läst om fåglar som bara fortsätter strutta runt inför det troliga luftanfallet. Får helt enkelt återkomma när jag lyckats hitta sådana exempel.

Själv är jag upptagen av att förtränga ett ständigt vinande ljud i öronen, s.k. tinnitus. Omgivningen antyder ibland att det har med stigande ålder att göra. Ha, ropar jag. 75 är väl ingen ålder! Diagnosen, som jag doktor Stenström utfärdat, är att buller och oljud orsakat missljudet. Genom att inte låtsas om det kan otyget försvinna! Jag glömmer helt enkelt att höra det och då är det som om det för stunden upplöses och bara låter höra av sig vid ett senare tillfälle.

Förträngning kan uppövas till hög konstnärlig nivå. Den egentliga innebörden är att göra något så smalt att det som ska passera får allt svårare att göra det. För min del har minnet gjorts synnerligen trångt, eller välfyllt om man vill se det i försonande ljus. I många år har jag liksom "inte vetat", förgätit, att mina DVD-filmer är för många, i anstötligt antal för många. Vem kan titta på tusentals sådana filmer i framtiden när tekniken försvunnit och streaming, eller vilken teknisk lösning det en gång kan bli, helt har tagit över? Filmerna stod fint uppradade i bokhyllan där de trängt bort och undan fina böcker av alla de slag. För att inte berätta om hur det i källaren stuvats undan lådvis med ihärdigt insamlade och inköpta filmer. Fynd, på sin tid, idag alltmer uppfattade som oanvändbara plastbitar. Deras existens förträngde jag.

Utveckling och förklaring av ordet glömma i Svenska akademiens ordbok kan understundom bli som skönklingande poesi, lämpad för högläsning och eftertanke: "för ögonblicket l. stunden o. d. icke komma i håg l. tänka på (ngn l. ngt l. att göra ngt); glömma av (ngn l. ngt); (oavsiktligt, av glömska l. därför att ngt annat fyller tankarna l. upptager intresset) förbise l. förbigå (ngn l. ngt) l. försumma l. uraktlåta (ngt l. att göra ngt); stundom: bortse från l. vara blind för (ngt); särsk.: av förbiseende uraktlåta att nämna l. omtala (ngn l. ngt), utelämna, uteglömma".

En dag gick det inte längre. Påminnelserna, särskilt de muntliga, blev för många. Det fungerade inte att förtränga, glömma, inte låtsas om, längre. Många hundratals filmer rensades ut och kunde förmedlas till personer som fortfarande visste att uppskatta dessa cineastiska fynd: västerns, draman, thrillers, romantiska historier, komedier, klassiker, you name it!

Prokrastinering, säger de som kan fina ord. Icke, sa Nicke, säger jag. Det handlar inte om att medvetet skjuta upp - nej, det handlar om att borttränga tills man glömmer! En konst jag utvecklat till förfining och elegans. Vad jag förträngt? Det kan jag inte påminna mig.

Att det är så visar sig genom att jag efter något år kommer att skriva en text som denna igen. Då har jag helt förträngt att detta alls formulerats för att sändas vidare till andra som alldeles förträngt att de någonsin läst en text som denna. Så där håller vi på...

Falla till marken eller föga

Den som faller på knä vid en altarrund använder kroppen som bön. Den som inte kan falla på knä kan förstås göra det mentalt. Allt är inte vad det tycks vara nämligen! Men vare sig det sker kroppsligt eller i anden så är erfarenheten ganska lik den som de vise männen fick vara med om: de föll ner och tillbad.

Stiga upp som en sol och falla ner som en pannkaka handlar om något helt annat. Men även det tillhör livet. Då är ämnet mera överambition och rejält misslyckande, inte vördnad och tillbedjan. Men även inför världsliga makthavare fölls det ned. Så erkändes och hyllades överhet. Att falla ner kan innebära att överge  kritik och invändningar såsom kan ske runt oförsvarbart uppburna ledare och politiker. Underkastelse syns särskilt i diktaturer där priset för att inte svassa och böja sig kan bli ofattbart högt. Falla till föga är väl vad det kan innebära? Kolla SAOB om ordet föga.

Hovnigningar och -bugningar är enligt mitt sätt att se ett stiliserat nedfallande. I liturgin finns också bugningar t.ex. när Helig sjungs i mässan. Där finns bibliska uppmaningar som inspiration. Ta t.ex. Psaltaren 95:6-7: 

Kom, låt oss falla ner och tillbe, knäböja inför Herren, vår skapare, ty han är vår Gud och vi hans folk, fåren i hans hjord...

Krita din dörr - Chalking the door

 Internet är en konstig anordning. Plötsligt ramlar man in på en sida och genast styr all annonsering om på facebook. Har jag googlat på en bil dyker bilannonser upp. Har jag sökt efter ett vin kommer vin- och spritreklam fram, i massor. Nu senast besökte jag anglikanska sidor från England och beställde ett bönematerial! Kunde vara intressant att se vad man bad för och hur, tänkte jag.

Döm om min förvåning när epost trillade in om Trettondedagen, epifania, om att man ritar med krita på sina dörrposter. Gör man, undrade jag och läste ganska noga vad som skrevs. En dr. Peter Johnston citerades förklarande hur seden kunde ta sig ut. I kyrkan under epifania kunde prästerskapet välsigna och dela ut kritor! Skulle det ske här såge vi alla ut som frågetecken. Vadan detta? Jo, i England och på andra platser i Europa kan man aktivera sig hemma genom "Chalking the door"!

Så här kan det se ut: 20*C+M+B*24. Siffrorna som innesluter bokstäver och tecken står för det aktuella årtalet.

När man ritat kan man t.ex. be följande bön:

Visit, O blessed Lord, this home with the gladness of your presence; bless all who live here with the gift of your love, and grant that we may manifest your love to each other and to all whose lives we touch. May we grow in grace and in the knowledge and love of you; guide, comfort, and strengthen us; and preserve us in peace, O Jesus Christ, now and for ever. Amen.

Kunde inte låta bli att tänka att människor som ber på det sättet och vill göra och vara det som bedes, hur kan de med sådana önskningar vara bigotta, moralistiska och hycklande typer? Så där som viss kristendomskritik ibland uttrycker sig och utmålar troende människor. Tillbaka till kritritandet. Man kan placera tecknen på dörrkarmen överst. Men bra är förstås om det som skrivits blir någorlunda begripligt.

Årtalet har vi klarat av, men resten då? Att rita eller färga dörrposter har bibliska förtecken. Under fångenskapen i Egypten målade israelerna dörrposterna med blod (2 Mos. 12:7). Traditionen med kritandet har anor ner till medeltiden.  Hur ska vi förstå bokstäverna C+M+B? Den som känner legenderna om de vise männen kan eventuellt klura ut att de står för Caspar, Melchior och Balthazar. Det finurliga är att bokstäverna även kan uttolkas på latin: Christus Mansionem Benedicat, en välsignelse! Må Kristus välsigna detta hus! En utomordentlig start på det nya året, eller hur?! Så varför inte ta fram egna kritor i väntan på att kyrkan ska dela ut välsignade dito…

Kan man prata under frukosten?

En ny morgon. Dags att vältra sig ur sängen. Ett korstecken med två rörelser: huvud-bröst, axel-axel, i Luthers efterföljd. Så börjar dagen! Därefter några steg ut i köket. På med vatten, kaffe i bryggaren. Koppar och fat har ställts fram kvällen innan som för att minska antalet moment som måste utföras i morgondimman. Pålägg, smör och bröd ska också fram. Sedan sitter Maggan, min fru, och jag tysta vid kaffet. Konversationen inskränker sig till: hur har du sovit i natt? Några korta ord och sedan går uppmärksamheten tillbaka till morgontidningen eller korsordet. Fortfarande kan någon gäspning avbryta den andaktsfulla stillheten...

Det har sagts mig att det finns människor som älskar att prata vid frukostbordet. En alldeles egen kategori människor. Vad har de som är så viktigt att säga tidigt på morgonen? Är det inte då den talande guld-värda tystnaden ska säga sitt? Allt som behöver sägas sades väl redan dagen innan? Varför sätta igång innan sömnen liksom gryningen fått ge sig av? 

Hur de morgonpiggas höga grad av vakenhet uppstår förstår jag inte, trots att ett av våra barn mötte var ny dag genom att långt innan frukost sitta färdigklädd på sin sängkant visslande och gnolande Hade han spelat fiol hade han nog gjort det de där arla timmarna. Här idag vaknas det istället extremt långsamt. Att ens kunna säga något särskilt meningsfullt före klockan tio på förmiddagen är helt uteslutet. 

Egentligen borde en ny kategori införas i bakgrundsfakta t.ex, vid undersökningar: är du man-kvinna, ung-gammal, en som talar-tiger under morgonmatens inmundigande.

Efter frukosten får diskmaskinen några intensiva minuter då glas, porslin och bestick ska få återvända till tryggheten i sina givna platser. Sedan ska fönsterbrädornas växter och blomster uppsökas med vattenkannan i högsta hugg så att det som lever där i krukorna inte vissnar och dör. 

Under arbetslivets intensivaste tid var det bara att inrätta sig och kliva upp. Särskilt åren med pendling, per tåg eller bil, till Stockholm eller Uppsala. Fast då gick det förstås att slumra och sova några timmar på tåget. I bilen fick radion sättas på hög volym för att trafiksäkerheten skulle upprätthållas.

Nu är klockan 08.35 och jag får nog masa mig tillbaka till sängen. Får se om jag har något på hjärtat framåt klockan 10...

Kvinnokamp i det fördolda

Min mamma och pappa gifte sig på 40-talet i Visby. Carl-Bertil Stenström och Inga-Greta Karlsson förlovade sig på julafton 1943, Lyckönskningar innehöll massor av råd och synpunkter. Må Igges och Bertils julglädje i år vara livet ut, kunde de heta. Och min morfar fick ett brev med denna inledning: "Broder Gustaf Karlsson. Stor Frid! Erinrar om vårt samtal i somras om min ljusa kostym. Broder Karlsson lovad vända den vid något tillfälle i vinter och ansåg den värd detta, då avigsidan inte fällt. Sänder icke väst då jag icke använder den. Så passar jag på att sända hjärtliga gratulationer till Brodern och Frun med anledning av dotterns förlovning..."

Kvinnokampen då? Jo, i samband med deras giftermål 10 juni 1944 fick mamma en skämtsam och ironisk kallelse till den gotländska avdelningen av Sällskapet för befrämjande av äktenskaplig lydnad undertecknad av Nora Celinder, ordföranderinna och Ragata Rivjärn, sekreterska! Där kan man som i en allvarlig skrattspegel se bristen på jämlikhet. Det perspektivet har använts i många sammanhang genom att hålla fram vad som händer om kvinnor plötsligt övertar en traditionell patriarkal mansroll?

Alla som läser dokumentet inser den starka kritiken av uppdelningen manligt-kvinnligt som inneburit att kvinnor dubbel- eller trippelarbetat genom eget yrkesliv, ansvar för hemmets skötsel och för barnens omvårdnad.

Läs själv och fundera: