Nyårsfestandet med smällare och fyrverkeri
kan ha haft en allvarlig bakgrund för många
– somliga firade förmodligen diktatorns död
Låt oss sända Saddam Hussein en tanke
Vilket ansvar var hans eget?
Hur medskyldiga var de västmakter
som beväpnade Irak till tänderna
för att krossa Iran?
Vilket ansvar bar folket som lydde,
de som inte gjorde uppror,
och vi som sällan eller aldrig sa någonting?

Saddam blev hastigt avrättad,
tänk om han istället likt Kain
fått leva med sitt Kainsmärke i pannan
varit tvingad att leva med insikten
om sina illdåd, sin skuld
Saddam blev dömd för massmord
men inte prövad för mord på över 100 000 kurder
Han fick smaka sin egen medicin
människor avrättades, attackerades
undanröjdes utan dröjsmål,
expedierades, avfärdades

Nu blev han offer för sin egen modell
där fanns det inte utrymme för uppskov
ingen nådatid, alls ingen nåd
Människors reptilhjärna kanske är förklaringen
till att så mycket rättskipning bär hämndens drag
Principen lika för lika vars syfte ursprungligen var
att stoppa en eskalering, en upptrappning
används för att utöva och försvara
dödstraff och blodig hämnd,
Den värsta ogärningen ska likt en bumerang
återvända och drabba gärningsmannen
Allt vad du någonsin gjort mot dina medmänniskor
det skall de ha rätt att göra mot dig
En regel, stålskodd, för våld och hämnd
Av de starka tillämpad på dem som besegrats

Så långt nutiden. Nyårsdagens text i
Lukas 13:6-9 handlar om ett fikonträd
som inte förmår bära frukt.

Där fick du fikon! Så kan den ropa som fylls
av tillfredsställelse när någon annan blivit lurad
eller ställts utan vad det nu var man hoppades på
eller längtade efter…

Fikon fick redan Adam och Eva
Genom att äta av den förbjudna frukten
insåg att de var nakna och fylldes av blygsel
Med sin nakenhet dold bakom fikonträdets löv
avvisades de till ett liv i möda
och med kamp mot det onda
Sedan mycket länge använder konstvärlden
fikonlöv när det nakna skall döljas
inte sällan ditsatt av en senare tid
när det nakna inte kunde tålas
av smakcensorer och moralväktare

Under kung Salomos tid rådde fred
och välstånd – vilket beskrivs på följande vis:
I Juda och Israel, från Dan till Beer Sheva,
satt var och en trygg under sin vinstock
och sitt fikonträd (1 Kon 4:25)
Och den grandiosa fredsvisionen
i profeten Mikas bok (4:3-4) lyder:
Ty från Sion skall lag förkunnas,
från Jerusalem, Herrens ord.
Han skall döma mellan alla folk,
skipa rätt bland mäktiga folkslag i fjärran.
De skall smida om sina svärd till plogbillar
och sina spjut till vingårdsknivar.
Folken skall inte lyfta svärd mot varandra
och aldrig mer övas för krig.
Var och en skall sitta under sin vinstock
och sitt fikonträd och ingen skall hota honom…

Fikonträdet var också en bild för Israel (Hos 9:10)
Tänk om dagens Israeliska och palestinska ledare
kunde inspireras och gripas av fredsvisionerna
istället för att spärras in av hämnden
uppfyllda av hatets längtan efter vedergällning
principen lika för lika överutnyttjas –
Man har förträngt att folken inte ska
lyfta svärd mot varandra
Varje folk har ett eget ansvar
Inga svärd, kanoner eller tanks
förvandlas till fredliga verktyg
om man inte går in under uppdraget
att bygga ett fredens samhälle, en försoningens värld.
Hat- och hotbilderna förgiftar varseblivningen
och ingen, nej ingen får sitta
i lugn och ro under sitt fikonträd

Fikon kultiverades tidigt
och odlades före både säd och grönsaker
När så fikonträdet blir en bild i dagens Jesusliknelse
är fikonen kända och självklara för lyssnarna

Idag har evangeliebokens konstruktörer
gått hårt fram med sina saxar
De har klippt bort bakgrunden och
frikopplat berättelsen om fikonträdet
från sitt sammanhang

Pilatus hade dräpt ett antal galileer
Var de större syndare eftersom de drabbades?
Nej, säger Jesus, men om ni inte omvänder er
skall ni mista livet som dom…
Siloatornet hade rasat och dödat arton personer
Tror ni att de var större syndare
frågar Jesus igen och besvarar åter
den retoriska frågan på samma sätt
men om ni inte omvänder er väntar död (Luk 13:1-5)

Och dessförinnan ( Luk 12:54-59) kritiserar Jesus folket
De som är så duktiga att tyda väder och vind
kan inte tyda tidens tecken och de struntar
i vad som är riktigt och rätt
Men de kan inte fly undan sina skulder
till slut måste människan ta ansvar

Lyssnarna kan ha läst in i liknelsen
att Jesus är trädgårdsmästaren
och att mannen med vingården är Gud Fader
När fikonträdet Israel inte bär frukt
vill ägaren hugga bort det
och i våra dagar läser vi mer individuellt och personligt
utan att ha särskilt bra motiv
Texten handlar om trädet Israel, om Guds folk
Men visst kan vi pröva att låta vinträdet betyda
kyrkan, församlingen, du och jag
Trädgårdsmästaren vädjar om uppskov
låt det stå kvar ett år till…
Han skall gräva och gödsla, om det då inte bär frukt…
Av sammanhanget förstår vi
att Jesus tycker att folk som har
goda förmågor använder dem fel
Väderleken kan de tolka, men inte tidens tecken
De ägnar tid åt att grubbla över om
folk som drabbas av olyckor
råkat illa ut därför att de är syndare
Men de gör inte mycket åt
sin egen tids frågor, människors utsatthet
Trots inaktivitet, oförmåga att handla
erbjuds nådatiden, uppskovet
Människor har svårt med förlåtelse och nåd
Saddam Hussein fick ingetdera
trädgårdsmästaren vädjar för Guds folk
som får nåd och nya möjligheter

Det finns en psalm som positivt och insiktsfullt
lyckas uttrycka vad dagens text handlar om:
Var dag är en sällsam gåva, en skimrande möjlighet.
Var dag är en nåd dig given, från himlen besinna det! (SvPs 180:1)

Inte ett år, en månad, vecka eller dag kan vi kräva
Vi får livet som gåva, av nåd från Gud, säger vi
och slarvar med att värna ett gott och värdigt liv
Vi delar övertygelsen om livet som något vi tar emot
med många vars gudstro vittrat eller aldrig fått gro
Tillsammans med dem ska vi vårda och värna livet
mot de krafter som tar sig rätten att dräpa

Psalmen fortsätter:
Var morgon är nåd och ansvar med löften och nya krav.
Var afton står klara stjärnor och frågar dig vad du gav.(Sv Ps 180:2)

Med livet mottaget som nåd följer stort ansvar
för det egna och andras liv, för livsbetingelserna
för miljön ekologiskt, ekonomiskt och socialt
Skapelsen är inte tillkommen för att smarta affärsmän
ska ta patent på gener och livsformer
Livet är en nådegåva, och vi vad ägnar vi tiden åt?
Vi kan tyda väder och vind,
kändisvärldens romanser och klädval
Vi kan förstå de mest intrikata sportregler
extatiskt engagera oss i offside och frisparkar
men fullständigt glömma, strunta i eller negligera
alla de människor som far illa
Vi vill inte förstå att vi som Guds folk
har ett uppdrag att göra något när människors
värde och värdighet trampas, vanhelgas
Det är tid att bekänna: Vi ser inte, vi hör inte, vi säger inget

De mänskliga rättigheterna har inte FN uppfunnit
Människovärdet, insikten om rätt och sanning
har Gud, inte FN eller Svea rikes lag, givit oss
Visst kan vi behöva kräva sådant för egen del
men än mer kämpa för medmänniskorna och deras rätt
Så låt oss använda den nådatid,
det uppskov vi som Guds folk erbjuds
för att klara ut våra egna prioriteringar,
få ordning på våra värdeskalor

Vi har fått en ny dag, ett nytt år,
en ny möjlighet att bära frukt för Guds rike
genom att värna och vårda skapelsen
och stå upp för människors värde och värdighet
Gud give att vi utnyttjar den möjligheten
så att det kan bli ett verkligt Gott Nytt År
/predikan Nyårsdagen högmässa 2007-01-01/

Det nya året är utrustat med en egen ikonografi, egen bildvärld. Här från förr. En finklädd barnsjöman där gränsen mellan manligt och kvinnligt ännu är oklar. Den röda rosetten runt livet signalerar kärlek, de fina kläderna fest och högtid. Vem är personen på bilden? Är det avsändaren? Mottagaren? Eller rent av det nya året?

Det finns bilder där det nya året är avbildat som ett spädbarn och en gammal skäggig Fader Tid har gjort sitt för detta år och ger sig iväg i bakgrunden. Ibland är det nya året sammanblandat med Jesusbarnet, sittande på strå med en Betlehemsstjärna ovanför sig. Det händer att barnet hör samman med ett timglas - tiden är ännu inte utmätt för det nya året.

Barnet bär i sin famn en segelbåt, ett skepp som kan segla ut på tidens hav mot nya dagar och därmed nya kontinenter och stränder. Kan man bättre illustrera insikten om att man inför det nya har, ja rent bokstavligt bär framtiden i sina händer?

Fortfarande är skeppet litet som en leksaksbåt men med tankens kraft kan det lilla bli ett stort skepp. Fartyget är blomsterprytt med rödaste rosor för att antyda att allt det som ska komma kan präglas av skönhet, av det som är vackert, och fyllas av väldoft. Men se, skeppet är ritat som en blomsterkorg. Där finns den lilla världen. Liten och begränsad innehåller den ändå växtkraft.

I handen håller vår unga vän ett förseglat och lackat brev. Det ännu inte öppnade brevet rymmer hemligheter. Man kan tänka sig att där finns något av det som ska hända nedtecknat. Någon är avsändare. Är det ödet, är det Gud eller är det en okänd välgörare och vän?

Än så länge är framtiden förankrad vid den 1 januari. Trossen tydlig till att börja med tycks försvinna. Förtöjningen är inte beständig. Snart ska årets första dag bli lämnad till det förflutna och bli akterseglad.

Viilken anhopning av symboler. De snubblar på varandra, de tävlar om uppmärksamhet och ändå smälter de samman till en enda önskan om en god och fin framtid. Flaggorna och hattens band fladdrar i vinden som kan ge fart och stöd under det nya året. Seglen används inte. Men de kan vecklas ut och fyllas med frisk vind.

Fågeln i bakgrunden är avbildad likt duvan i samband med det kristna dopet. Ser vi en av himlens många fåglar, en mås, en tärna eller har vi funnit en gudomlig symbol, ska Guds gode Ande vaka över vykortets mottagare? Som mycket annat i denna anhopning av symboler är budskapen mångdubbla och tvetydiga. I bakgrunden öppet hav, där finns outforskade möjligheter, där randas morgondagen. Trots det statiska i bilden, ett något stelt poserande barn, andas det också av uppbrott mot nya horisonter!

Detta tummade vykort sändes inför ett nyår för mer än hundra år sedan. Den som fick kortet kan ha tagit det som en enkel idyllisk bild. Men kortets många symboler kan ha tolkats och uttytts som en raffinerad välgångsönskan inför årsskiftet. Vilka många erbjudanden till ny start det nya året radar upp! Nu lämnas dessa vidare till Dig. De många symbolerna i denna nyårshälsning tillönskar, ja bär löftesrikt, hopp om ett GODT NYTT ÅR!

Ett nytt år – 2007. Vi markerar övergången med ett firande – inte olikt ett födelsedagskalas. Vi repeterar varje år en eller flera fester som kan påminna oss om tidens gång. Sådana tidsmarkörer är födelsedagen, namnsdagen, eventuellt dopdagen och många av de andra återkommande högtidsdagarna. Vi bryter mönstret, stannar upp, träffar vänner och pratar om ditt och datt. Jag känner mig inte ett dugg annorlunda fastän jag fyllt år, kan en jubilar säga. Ni får gärna komma men håll inga tal om eller till mig, kan en annan säga. Tidens tand tuggar ju på oss lite här och där. Vad är det att påminnas om?

Nyårslöften häcklas gärna som onödiga. Att en gång om året lyfta fram föresatser är för sällan, blir för stunden eftersom de inte erbjuder metodisk uppföljning. Löften som att sluta röka, att äta nyttigt och sunt, att motionera mera - avgivna en sen natt när det ena året övergår till ett annat – blir snart till en släng av dåligt samvete över den egna bristen på karaktär.

För en kristen människa erbjuder dessa märkesdagar tillfällen att vara tacksam för det som varit, är och kommer. Och en möjlighet att påbörja en förändring, att göra upp med eller bryta med det som inte varit eller är av godo. Den dagliga omvändelsen och överlåtelsen kan hjälpa oss att hålla det vi lovat. Och vi får hjälp att möta våra felsteg, brister och tillkortakommanden. Vi bjuds att leva i förlåtelsen.

Kritiken kommer ofta – ni kan synda och bara börja om. Som om det vore en mekanisk lösning, en teknik för att kunna leva ansvarslöst. Omvändelse och bön om förlåtelse är ingen reflex, en automatisk räcka åtgärder med garanterad utgång. Hjärtats omvändelse och bot och bättring sker inte lättvindigt. Det är bön och arbete.

Min erfarenhet är denna: trots att vi är ofullkomliga slösar Gud sin nåd på oss utan att vi förtjänat det. Mitt i det som är svårt att bära eller uthärda i mitt eget liv, i mitt sätt att agera och vara får jag hjälp.

Det stödet har många inte velat veta av när de stängde dörren till sin egen tro. Nu bär de själva alla bördor och de avvisar nåden och förlåtelsen, de vill inte eller förmår inte ta emot hjälp från Gud. När det enda de behöver göra är att med uppriktigt hjärta räcka fram sin brist. Så kan de möta nåden.

Ett nytt år, det känns inte speciellt annorlunda, men ändå en ny möjlighet, en ny början…

I december fick ungdomskören OPQ, i England kallad Olaus Petri Chamber Choir, uppdraget att åka till London för att med sin dirigent och körledare, Ulf Samuelsson, delta i det årliga Luciafirandet. En svensk kör utväljs vart år och får delta i arrangemangen som Ulrika Eleonora svenska församling ansvarar för. Deras välvilja och välkomnande gjorde besöket till en högtid. Detta år firades Lucia tillsammans med den romersk katolska kyrkan i Westminster Cathedral.

Fredagen den 15 december framträdde ungdomskören för Örebro inför 2000 betalande i den storslagna kyrkan. Man betalar inte för en konsert i vanlig ordning utan faktiskt för en Luciagudstjänst. De dyraste biljetterna gick för över 30 pund. Men även om pengarna som bekostar en del av Svenska församlingens verksamhet behövs, betonades inte den delen av arrangemanget. Nu blev det en sånggudstjänst med oanade kvaliteter – det berodde dels på de mycket duktiga svenska sångarna och dels på katedralens egen kör bestående av fantastiskt skickliga och skönsjungande gossar och vuxna män.

Själva Luciafirandet genomfördes tillsammans med kören från den svenska församlingen i London. Det blev storslaget och gripande. Mottagandet var fantastiskt. Den ekumeniska öppenheten var slående och värmen och uppskattningen gick inte att ta miste på. Att det berodde på den svenska församlingen i London och de utomordentliga relationer den byggt upp gick inte att ta miste på – men välkomnandet inneslöt alla oss andra närvarande lutheraner.

OPQ gick in i procession med präster och biskopar och fick sjunga en egen avdelning. Därefter tågade de stillsamt ut. Något senare skred de förenade körerna in i olika gångar ledda av den ljuskrönta lucian. Den mäktiga katedralen vars väggar på många ställen beklätts med glänsande mosaik glimrade i dunklet. Men taket, som man ännu inte haft råd att pryda med mosaik stod som nattens mörka himmel över tågen av ljusbärare. Om det inte hade varit i en kyrka hade stunden nog kallats för magisk. Men ord som laddad, förtätad och skimrande kan användas.

I gudstjänsten framfördes olika hälsningar och biskop Lennart Koskinen predikade fyndigt och centralt. De tålmodiga sångarna med Lucia i spetsen stod under tiden snällt där med sina brinnande ljus. Kardinalen Murphy-O`Connor klev oannonserad fram och lovordade dels den avgående kyrkoherden Lennart Sjöström som efter många betydelsefulla och ekumeniskt viktiga år i London går i pension. Kardinalen välkomnade också Lucia, helgonet och martyren, som från den höga nord och från en annan och luthersk kyrka nu fick ny aktualitet. Han tackade även sångarna för deras fina insats.

Kören från Örebro sjöng också på en mottagning arrangerad av Svenska ambassaden och på Astra-Senecas huvudkontor. Även två Luciakonserter i Ulrika Eleonora svenska församling i London blev oerhört uppskattade. Efter en av dem klev en sångare från BBC fram och undrade var den här strålande kören höll till i London. Besvikelsen blev påtaglig när det framgick att den fanns i Örebro vilket ju förhindrade att man kunde rekrytera några av sångarna därifrån!

Så långt allt det fina. Men ungdomarna fick stå ut också. Avresa 03.00 natten mot torsdag i luciaveckan och hemkomst 02.00 fyra dagar senare. De sanitära förhållandena på lågprishotellet hade inte passerat svensk kontroll. Igenkorkade och översvämmande toaletter. Efter att man duschat måste man nog få en spruta mot någonting, som någon sa… Men vad uthärdar man inte för att nära Picadilly Cirkus?

Kammarkören OPQ har just gett ut en CD-skiva: Under höga valv. Man förstår när man lyssnar på den varför de unga sångarna blev så uppskattade och välkomnade åter till London. Tänkbart nytt engelskt namn på kören är TOPQ, Top Quality. Ett besök i Olaus Petri kyrka är inte fel – särskilt inte när OPQ öppnar spjällen.

Människan kan inte leva utan berättelser!
Jag tänker inte på historier med tecknade ankor
som en gång om året får Sverige att stanna,
hur roligt det än kan vara med serier eller tecknad film
Nej, vi behöver berättelser
som erbjuder handlingsmönster
och ger oss bilder av ett sant och gott livet
hur det ser ut, vad det går ut på
berättelser om vårt ursprung
berättelser om vart vi är på väg
där tron och medkänslan
samspelar med förnuftet

Tomten var här först…
en replik ur julaftonens radioprogram
tomten var här först
men sen kom kristendomen

Och kristendomen vart tog den vägen?
Lever den inom fast skumt och fördolt,
håller den på att trängas ut
av en annan berättelse
en berättelse där jag och mitt blir viktigast
Gemenskapen, vi och vårt kommer långt bakefter
En berättelse om pengarnas välsignelse
för den som har och som har
förtur till glädjen att ge
En berättelse om lyckan i det materiella
Se på min framgång och lycka
Se den och avundas, se den och gräm dig
Se den och hylla mig!

Om tomten var här först
och kristendomen kom sen
Är tomten då på väg tillbaka?
Men det är ju inte samma tomte
Då var det ”di sma undar jordi”,
pysslingar och vättar,
väsen från den tid
då asagudarna härjade vilt och fritt

Den nya tomten rödklädd och fin
En alla goda gåvors givare
Tomten har åtminstone under en tid av året
tagit över Guds roll
Tomten har tempel över hela jorden
stora växande affärscentra -
som vi säkerligen kan ha stor nytta av
- men är det där vi finner livets mening?

Andra historier och övertygelser finns också
I den starkaste reser en Linné runt
och begriper naturen, systematiserar
och ordnar upp ett kaos av växter
Där finns Kopernikus och Galileo Galilei
som stuvar om i himlarymderna
och sätter solen på sin rätta plats
i vårt solsystem - Så håller det på
nobelpris efter nobelpris
Och Gagarin och Fuglesang far ut i rymden
för att lägga en liten del av pusslet

Den berättelsen handlar om
hur människan med sitt stora förnuft
och sin rationella förmåga
utforskar, tämjer och förstår
världen – ibland med sådan kraft
att alla andra berättelser får kämpa hårt för
att inte rämna, falla sönder
Tro, förnuft och vetenskap
ska hållas samman - inte i onödan
konfrontativt ställas mot varandra

Människan kan inte leva utan
berättelser, vi behöver berättelser
med handlingsmönster
och bilder av ett gott liv, vad det går ut på
berättelser om vårt ursprung
berättelser om vart vi är på väg
där tron och medkänslan samspelar med förnuftet

Så föds julnattens barn någonstans i en liten by
det är som om världens centrum för ett ögonblick
hade hamnat i Hidingsta eller Ervalla
Poängen är väl att det kunde vara
precis var som helst, julberättelsen landar
i närheten av oss alla

Just där föds ett barn
och djuren: får, oxe, åsna och kamel
finns där för att på hela naturens vägnar bejaka
och hylla barnet
Där kommer de enkla och hårt arbetande
herdarna rusande, de vars mörka natt blev ljus
när ängeln med sin himmelska kör
för fram budskapet om barnet
Guds ära hör sedan dess samman
med budskapet om fred på jorden
Hur mycket man än vill skylla
religion och tron för krig och elände
Det som gäller är: Ära vara Gud i höjden
och på jorden fred!

Och makten och vetenskapen vallfärdar
till stallet i Betlehem
Dit kommer kungar, vise män och stjärntydare
de som får ordning på himlakropparna
och kan räkna ut var människohjärtats kung
skall födas av en ung flicka, Maria

Maria och Josef i familjernas familj
En bild för två människor
som kämpar för att skapa ett tryggt rum
en skyddad vrå, där ett barn kan växa upp
mitt i oro och elände
Deras öde delas av miljoner människor på flykt
undan Herodes, dagens diktator

Det fanns inte plats för dem i härbärget
den erfarenheten är varje människas
Den som hamnat utanför vet
Det må vara att man i folkdansen
fått utstötningens finger pekande mot sig
så tårarna kommit
Då när kamraterna med mer än
nödvändig entusiasm skrålat: fy skam, fy skam
för ingen ville ha han!
Eller den som fått makten emot sig
och tvingats till uppbrott eller flykt
Den som av sin fattigdom ställts utanför,
som genom bristen på skolning
inte haft en chans
I julnatten förstår vi att för alla
med en egen upplevelse av utanför
finns det ändå en plats, kanske oansenlig som ett stall
En plats där man är efterfrågad
och dir man alltid är välkommen

Ett barn föds
och den Gud som många tror
eller tvivlar på
utelämnar sig åt människan
lägger sig som ett maktlöst
värnlöst barn i Marias
alltså i hela mänsklighetens
i din och min famn
för att hos oss locka fram förmågan att älska
att älska villkorslöst
barnet, ja alla barn kan öppna
dörren till vårt hjärta
Där upptäcker vi på nytt förmågan
att älska, att skydda, vårda och värna

Men glöm inte att i Betlehems stall
föds Människan med stort M, han förebilden
eller modellen som genom sitt liv
visar kärlek till de sjuka – och ägnar sig åt att bota
visar kärlek för de hungriga – ger dem att äta
visar kärlek för de utstötta – genom att umgås med dem

Vi människor kan inte leva utan berättelser
och bilder av ett gott liv, berättelser om vårt ursprung
och vart vi är på väg.
Berättelser där tron och medkänslan
samverkar med förnuftet

Berättelsen om Jesus, är den stora berättelsen
om gott och ont, liv och död,
om glädje och sorg - och krubban
där barnet föds ikväll
se den som en bild
för ditt och mitt hjärta!
/predikan i Olaus Petri midnattssmässan den 24/12 -06/

Fågelfacit

Det är ingen ände på det myckna tyckandet på alla bloggar. Utom just nu. Här kommer en fakta redovisning med svar på vilka de kluriga fåglarna var som det frågades efter i förra inlägget:

1 Blåmes

2 Storkar

3 Glada

4 Korp

5 Sidensvans

6 Svan

7 Gröngöling

8 Flugsnappare

9 Orre

10 Fasan

11 Skarv

12 Duva

13 Tupp

14 Gök

15 Gräsand

16 Påfågel

17 Kungsörn

18 Talgoxe

Kluriga fåglar

Kluriga fåglar


Kluriga fåglar

1. Alla älskade ryggsäckar. De var ofta beige eller grågröna. Men sällan hade de den här färgen (förutom Kånken). Färgen kan höra samman med att man fryser tills man blir detta. Om färgen kombineras med något som drar mot feghet får man fram namnet. Och fågeln heter därför…?

2. Förr drömde många småkillar om att få bli en fågelfamilj i pluralis. Om man är liten vill man bli...? Och om man är pojke vill man bli en riktig ...? Betoningen och stavningen kan förstås luras lite, men man ska söka efter en benämning på en vuxen man. Men tänk att som liten kille äntligen få bli...?

3. En känslostämning som en grupp kan dela. Munter och upprymd är man nog då. Är man flera som känner så, då blir man namnet på denna fågel.

4. Hacka och spett hjälper oss att söka i rätt riktning och sammanhang efter denna fågel. Ett annat bra redskap, likt en rätt rejäl ishacka, kan ge Dig svaret. Sätter man ett a efter fågeln kan det betyda att man snor någonting.

5. Katten rör sig gracilt särskilt ut mot tippen. Kinesiskt tyg och det en efterhängsen typ (eller en blivande läkare) ibland sysslar med kan också leda tankarna rätt. Med dessa ledtrådar kan man snart sluta sig till vad denna fågel heter.

6. En racerförare tar kurvor i flygande fläng särskilt om föraren som erfaren och beprövad har kört många lopp. Det finns kurvor som heter något speciellt. Det man gjort länge kan delas upp i goda och dåliga.... Lägg så man samman kurvan med det man blir när gjort något många gånger. Tillsammans kan det bli en vacker fågel, känd från sjön.

7. Nu börjar man med en färg, den finns bland de politiska färgerna. Detta är en verklig nybörjare.

8. Jag har aldrig hört om en fågel som stjäl slipsar - men det här är något i den stilen. Hastigt rycker den bort halsprydnaden. Visserligen används halsprydnaden inte så ofta i vardagen som vid högtidliga tillfällen liknande Nobelfester och bröllop...

9. Får du en riktig smäll av någon så kan du ha fått denna fågels namn. Sätt en ek framför och så kan du börja sjunga bl a om barrträd. Nämligen en …?

10. Hemskhet och skräck förknippar man inte med denna fågel men dess namn hör dit. Men du måste leka med betoningen. Fågeln är vacker och inte sällan har hanen fått lämna sina fjädrar för att pryda hattar.

11. Den här fågeln kan få namn från ett sätt att laga något. Åker man tåg har man känt rytmen från fogarna i järnvägsrälsen. Hjälp får man också om man tänker på en extra användbar förlängningssladd. Alltså tänker man på en…?

12. Första ledet i denna fågels namn består av ett tilltal som ersatte ett högtidligare, och du minns väl att man inte längre tilltalar en person som om den var flera? Det händer dessutom att människor avslutar sina meningar med en fråga. Och sätter man samman dessa två ledtrådar så heter fågeln…?

13. Om man inte har svenska som modersmål blir den här benämningen på en hanfågel näst intill obegriplig. Vi säger nämligen att man förvarar den i halsen!

14. Detta kan vara ett slanguttryck syftande på en udda person. Och bland tror man att fågeln dykt ner i en svart sällskapsdryck. Fågeln skulle nog trivas i Örebro, åtminstone om man tänker på hur man där delar upp sin stad. Där bor man nämligen på norr, öster eller väster.

15. Kyrkan använder duvan som symbol. Det man då associerar till leder tankarna till en helt annan fågel. Lägg därtill en särskilt uppskattad matta som man faktiskt ibland häller vatten på - så får du exakt den fågel som avses, nämligen en…?

16. Håll ögat på denna skräniga fågel som oftast förekommer inhängnad och chansen är stor att Du rätt vad det är känner Dig uttittad. Med fler ledtrådar på fågeln ifråga blir det för enkelt så detta får räcka.

17. Här är en rojalistisk rovfågel som länge haft rent mjöl i påsen.

18. Till sist kombinerar vi något riktigt fett med en dragare (som nämns i en Taube-visa där gitarren dirrar och darrar):

(lbs 061201)

Att kandidera i Svenska kyrkan

Ge mig namn på personer som kan ha goda ledaregenskaper och som har lätt att umgås med alla, så någon häromdagen. Diskussionen gällde vad som krävs för att bli duktig och framgångsrik som förtroendevald, eller kyrkogårdsföreståndare, prost, biskop, chef eller ordförande. Typ.

Det var inte enkelt. Nämner man namn i kyrkan kan det tas som att man nominerar dem till något. Och då blir de säkert inte valda. Det är inte roligt om de av någon anledning skulle vilja bli det man egentligen inte alls hade tänkt nominera dem till. Ska namn nämnas får det bli sent en natt i ett slutet sällskap. Och då har flera av oss redan gått och lagt oss.

Dagen efter är det ändå ingen som vill nämna några namn. Men snart vet även vi som gått och lagt oss att alla berättar att man talar om den och den. Alla som talar kan vara ganska få, två eller så. De talar och pläderar, övertygar och ringer flitigt. Lågintensivt. Det betyder att de som satt igång sin aktion ligger lågt men agerar synnerligen intensivt. Men kampanjer driver ingen i kyrkan. Inte officiellt.

Det har hänt att människor blivit frustrerade över att det är så svårt att komma fram öppet med namn så de har brutit med traditionen och sagt att de nog kan tänka sig ställa upp när nu ingen annan verkar vilja. Denna vågade djärvhet belönas. Alla blir extra mycket glada att ha fått ett namn. Det var ju så svårt att få fatt på ett bra sådant, och när valet äger rum väljer man genast någon annan. Det fanns ju så många bra namn att välja mellan och då ville man naturligtvis ha någon som inte så hett åstundade att bli ett namn.

Ett namn gör man sig genom att uppmanas att söka något eller att stå till förfogande, det vill säga att bli kallad. Många kallelser handlar om att någons moster i förbigående undrat om man inte ska söka – och från att inte ha tänkt finnas med i det sammanhanget är man plötsligt både uppmanad och kallad.

Ålder är en plastisk egenskap. Den kan man dribbla hur som helst med. Det finns namn som har haft en aktningsvärd ålder. De har varit mer än medelålders enligt sekulär tideräkning. Men tänker man på kyrkans värld där man inte så ofta bekymrar sig om sådant tjafs kan personen betraktas som alldeles för ung. Ur evighetens perspektiv kan man påbörja sina publika åtaganden sent i livet. Vid den ålder då våra gamla biskopar går i pension har de unga biskoparna i katolska kyrkan just börjat få fart på sin karriär.

Unga personer kan säkert stå på tillväxt några år. När tillväxten väl är genomförd är ålderspensionären inte längre bedömd som så intressant. Andra har redan vid späd ålder visat sig vara för gamla att gå vidare till nya utmaningar. Gamla och unga erbjuds ibland att möjligen bli ett namn som någon kan nämna om tillfället infinner sig. Du borde bli, säger man då.

Det finns ett smalt åldersegment i kyrkan då personer på ungefär ett års tid övergår från att vara för unga till att bli för gamla. Just då och där ligger vägen till nya uppgifter vidöppen. Men först måste man bli ett namn som nämns. Så det är bäst att ringa någons moster.

Just nu söker en stor politisk rörelse efter ledare. Inventering pågår för att finna ledarämnen. Bara det blir en kvinna! Längtan är stor hos somliga. Vilken kvinna talar man om just nu. Men röster har höjts för att det måste vara en kompetent person och då förstår man att någon tänkt att i så fall behöver det ju inte alls vara en kvinna. Så kan det låta i en så kallad feministisk rörelse.

Bakom krav på kompetens kan allt möjligt dölja sig. Kanske en och annan gammal könsfanatiker som tycker att ett bestämt kön är bättre än ett annat. Urvalsprinciper behöver man ha, men för att kunna göra ett bra val är flera parametrar nödvändiga.

De som fört fram kvinnorna har inte lyckats bryta igenom enfrågevallen. De som nämnts är alla duktiga och politiskt erfarna kandidater och har framställts som sådana – men kvalifikationerna tillåts inte komma fram på ett rättvisande sätt därför att de skyms av könsfrågan. Eller är det så att könstillhörighet är viktigare än allt annat just nu?

Bakom kompetenskraven hittar man också uppriktig längtan efter kunskap och rent av vishet. Klokt ledarskap är nödvändigt i de snabba kastens tid. Men tänkt om kraven på kompetens fått komma först och att man därefter hade satt igång att lansera sina kandidater. Här min misstanke: förmodligen kom krav på kunskap och kompetens först – men vem ville då i början höra att det stora partiet söker efter en kompetent ledare? Det kunde framställas som intressant just därför att de lanserade kandidaterna var kvinnor.

Varför blir det som det blir?

Målar in sig i ett hörn gör den som inte tänkt i förväg. Uttrycket är fantasieggande: att sitta fast utan utväg. För att slippa loss borde man kunna flyga.

På domssöndagen är det lätt att tänka på inmålningen i hörnet. Människan tillstånd: inmålad i ett hörn utan egen utväg. Och i förkunnelsen över den yttersta tiden är riskerna stora att måla in sig i hörnet. I detta hörn står vi nu.

Se så fint vårt nymålade golv blänker. Vi har målat golvet med en färg blandad med ingredienserna: bortförklaring, oförmåga att utlägga, ovilja till exklusivitet och en hel mängd det går an. Sedan finns det åtskilliga ingredienser som vi själva inte riktigt kontrollerar och som vi är offer för utan att riktigt inse det: som tidsanda, inre sekularisering och övertro ( t ex på vetenskap, modernism eller andra ”ismer”).

Hur ska vi göra med det vi inte förstår, tycker om eller har svårt att hantera i Bibeln, läran och tron? Vi, både enskilda kristna och kyrkor, har utvecklat en opassande skicklighet i att ta oss runt eller förbi. Det målas friskt på golvet med ord som: det texten hävdar kan man inte förstå, inte hålla med om och faktiskt bara inte tro på. Och eftersom man inte kan tro det finns det väl en förklaring till att det ändå står där: då säger vi till exempel att man på bibelns tid med sin begränsade världsbild inte förstod bättre, könsrollerna och familjebilden var sådan, samhället var outvecklat, vetenskapen rudimentär. Ibland är det verkligen helt sant - men argumentet är lätt att ta till för allt som känns (!) opassande eller obekvämt. Vi tar oss förbi, lättvindigt och elegant - då blir det inte mycket till tolkningsarbete där inte.

När vi kommit upp i varv påstår vi att egentligen handlar texten om något annat. I vår tolkningslåda finns många redskap - några av dem gör vi till unversalverktyg. Om inget annat hjälper - byt nivå. Vi förälskar oss i att förvandla det konkreta till något allmängiltigt, att i det historiska finna symbolik. Vi tänjer vår tolkning för att tämja ett otyglat Ord.

Det är bara att tillstå - vi har målat med växande skicklighet att undvika textens budskap och dess problem. Och vips har vi skapat ett bortförklaringens hörn. Men varje ansträngning att tolka och pröva Bibel, lära och tro för ändå något gott med sig. När det uppstår en kollision mellan det bibliska materialet och vårt tänkande måste vi ju ändå bena något i frågeställningarna. Och då kan vi öppna oss för ordets mångbottnade och radikala utmaningar.

Flera av penseldragen har nedvärderat tron. Vi har fruktat att säga att tron ger något mer, att tron erbjuder tillgång till sådant andra är utestängda från. Vem vill bli beskylld för att utesluta, för exklusivitet. Vad ska andra tänka? Att vi nedvärderar deras övertygelse?

Tron, närheten till Jesus ger möjligheten att se och höra det andra inte kan. Varför skulle vi inte ropa ut det med glädje?! Är det rädsla för att någon skall kalla oss elit? Elitkyrkan har blivit ett skällsord riktat till dem som vill leva ett liv med bön och gudstjänst. Om eliten är de som gillar det kyrkan handlar om - vad ska vi då inte kalla fotbollspubliken som älskar fotboll, eller ishockeyfans som följer sitt lag - en elit? Att de förstår mer av fotbollens finesser behöver väl knappast påpekas - de kan se när det blir offside. Andra känner igen termen men förstår inte hur det fungerar.

Tron öppnar verkligen för andra erfarenheter! Vi kan se Guds handlande i det som för andra bara är elektroimpulser, biologi eller kemi. Vi förmår uppfatta den gudomliga poesin där andra bara ser bokstäver eller troslära. Vi hör uppmuntrande ord där andra lyssnar in hot. Hopp gjuts in i våra hjärtan och vi bärs av en kärlek större än vi förmår beskriva och fatta. Där vi möter Gud och det Heliga, får förlåtelse och fylls av tacksamhet och ny kraft - där ser andra tråkig gudstjänst och gamla riter.

Om de som firar sin gudstjänst bara vore intresserade av sitt eget och inte öppnade för andra. Då kanske man började närma sig en exklusivitet som vore uteslutande och i någon mån elitistisk. Men självinstruerande agendor och gudstjänstordningar till alla, ibland undervisning, förklaringar och kommentarer. Nej det är tid att utmana dem som talar om elit och låta dem plocka fram sina argument. Men ändå, risken att utesluta och vända ryggen åt den som söker är stor. Därför måste vi öppna för självprövning.

Vi har målat vårt golv med obehaget att bli tydlig, vi färgar med vårt svävande tal. Men Guds kärlek i Kristus Jesus kan inte växlas in, bytas, mot kristaller, shamantrummor eller naturengagemang. Hur mycket respekt vi än har för andras övertygelse kan vi ju inte sätta vår tro i en garderob och stänga dörren om den. Det går inte lika bra med någon annan tro eller övertygelse!

Jesus säger i Matteus 13, i de sju liknelsernas kapitel att: Ni har fått gåvan att lära känna himmelrikets hemligheter men det har inte de andra, ty den som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har. Därför talar jag till dem i liknelser, ty fast de ser, ser de inte, och fast de hör, hör de inte och förstår inte…”

När Bibeln tar fram att det ska bli en åtskillnad mellan de onda och de rättfärdiga, mellan fåren och getterna, god eller dålig fisk gör vi allt för att det ska gå ihop med, harmoniera med, tron på Guds barmhärtighet och godhet. Att några ska hamna utanför eller rent av förpassas till den brinnande ugnen, där, som det står skrivet ska bli gråt och tandagnisslan – det är för oss obarmhärtigt, ter sig kärlekslöst.

Ändå är domsorden en spegling av vårt eget handlande och ställningstagande. Vi behöver bara tänka på den besudlade jorden, den av glödande hat förödda samlevnaden mellan folk och stammar, oförmågan att förlåta och vägran att försonas. Frågan till oss är: får kärleken från Gud strömma genom oss?

Vi har målat tjockt för att täcka över risken för en dubbel utgång. Vid studentexamen hände det förr att någon fick gå ut bakvägen. Där på framsidan kunde familj och vänner stå och vänta på någon som erövrat den vita mössan. Men som underkänd fick den barhuvade gå en annan väg.

Yttersta domens bilder tycks handla om någon som får sitt liv underkänt, sitt värde förtrampat. Vi står inte ut med tanken på evig förtappelse, att vi ska skiljas åt, att somliga är rättfärdiga och andra onda. Så tydligt får det bara inte sägas och vara. Om å andra sidan risken att gå förlorad inte betyder något varför skulle vi då alls bry oss?

Följden är att vi blivit duktiga på att byta tonvikt. Domstexterna har vi ägnat åt utläggningar av att Gud den kärleksfulle ändå inte vill se sina barn utestängda. Domens dag har betonats som den stora återställelsens dag, inte åtskillnadens. Det som blev fel görs rätt, det trasiga blir helt, det brustna fogas samman. Vi blir vad vi var avsedda att bli…befriade, älskade, sanna.

Ibland har jag i dessa texter tyckt mig se en varning, en påminnelse: allvarsord som får oss att inse att livet är på allvar och inte på låtsas. Lev så att Du inte hamnar utanför. Utanför Guds kärlek. Avskuren från Gud. Den stundande domen blir ett memento och en inbjudan till avgörelse.

Ingen kyrka, ingen församling, ingen kristen kan svära sig fri från felsteg, kärlekslöshet och synd. Det är jag/vi som drabbas av domsorden. Det är oss, mig, det handlar om och inga andra, ingen annan! Vi kan inte dela ut domsord som hot, hålla dem mot omvärlden och påbörja domen över de andra, de där som...

Det finns tider när de kristna pekat ut andra som getterna och sig själva som fåren. Vi är god fisk, den dåliga fisken är andra. Vi är goda, de är onda. Orden är inte till för att vi ska peka finger, döma andra och så ta över Guds rådslut: de är riktade direkt till oss för att vi ska pröva oss själva inför möjligheten att inte bestå provet: Öppnar vi oss för Jesus och det han vill med oss, lever hans kärlek i oss?

Vi sitter alla inträngda i ett hörn av dödens obeveklighet och egen brist. Ingen enda av oss förtjänar Guds gränslösa kärlek. Egen hygglighet, välvilja eller prestationer räcker inte. Vi kan inte flyga bort från synd och skuld. Gud som ”skapar nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor” griper in. Bara Guds gränslösa kärlek i Kristus Jesus kan rädda. Den kan lyfta oss, bära oss.


Kvar står frågan: får Kristi kärlek strömma genom oss?

Händerna rörde sig ivrigt. Hon talade med många gester. En tumme hyttande bakåt över axeln betydde förfluten tid. Nyss, igår eller i förrgår var inte alltid så lätt att minnas. Då hjälpte händerna till. Ivrigt fladdrande.

Hennes svenska hade inte förbättras under det senaste året. Anledningarna att tala svenska var få och de svenska vännerna lätt räknade. Vi satt vid köksbordet efter en magnifik måltid och samtalet halkade in på ord och uttryckssätt.

Hon berättade om sekundsnabba chanser att öva. Som när ungdomarna på hennes arbetsplats någon gång ville ha en upplysning. Hon skickade dem då oftast vidare. Fråga henne, sa hon och pekade på en arbetskamrat. Finurligt slapp hon undan. De gånger hon bett ungdomarna upprepa blev tålamodsprövande. Hon talade inte så begripligt och ungdomarnas flöde var svårt att förstå.

Det var enklare att kommunicera på hemlandets tungomål. TV-nyheternas tydliga och korthuggna satser var den svenska hon lyssnade mest till. Hon förstod när det inte gick för fort - och det gjorde det ofta.

Ni svenskar har ett ord som jag tycker illa om, sa hon allvarligt. Mina vänner och jag tycker inte om detta ord! Vet ni vilket, frågade hon. Vi kunde inte lista ut svaret. Jag tycker inte om va,
sa hon bestämt. Va, sa vi unisont.

Skrattande fortsatte hon och hävdade att ordet var hårt. Ni säger va mitt i ett samtal, sa hon menande. Att va låter korthugget, vasst och gällt, som en ilsken skällning, kunde hon inte säga. Hon hade inte orden. Men hennes händer påstod det tydligt.

Någon säger va. Den som säger va ser arg ut, sa hon energiskt. Då kan jag inte tänka. Jag måste gå till mitt eget språk och börja om. Vad heter det, frågade hon. Det heter kortslutning, påstod jag. Va, svarade hon klockrent.

Tänk på vilodagen så att Du helgar den. Så insiktsfullt och klokt. Så är den uppmaningen också ett av de 10 budorden på Mose stentavlor. Dessa viktiga regler skulle underlätta livet. Tänk på vilodagen! Vilken idé. Tankeverksamhet kan helga vilodagen? Är det verkligen tanken som räknas? Nåväl - söndagen blev en tänkedag.

Men när jag funderat insåg även jag att helgandet var poängen. Helgdagen erbjuder människan en behövlig andhämtningspaus. Arbetet fick anstå och istället tog man sabbat. En dag avskiljdes från de andra, avsattes för krafthämtning och helgades för Gud. En strålande rekreationsidé: man återskapas när man vilar. Men få tar saken på nödvändigt allvar. Men så hände det också innan fritiden var uppfunnen…och Gud nästan bortglömd.

Med fritiden fick vi alla ett fasligt sjå att hålla oss igång och sysselsatta. En tid, fri att göra vad man ville med, den måste ju bara användas så effektivt och roligt som möjligt. Inte konstig att vi plågas av stress! På jobbet mer prestation. Dessutom ska hälsan motioneras, vikten bantas, utlandet påhälsas och båten blötas. Gräsmattan trimmas, rhododendronbuskarna gödslas eller balkonglobelian tuktas att prunka.

Vanorna har ändrats och det blir svårare att se rytmen i veckan. Vad hände med växling mellan arbete och vila? Arbete och fritid, helg och vardag flöt samman och blev allt svårare att hålla isär. Även helgdagen blev vardagen lik. Var dag är en sällsam gåva? Vardag är en sällsam gåva? Möjligt, men bland alla dagar är vilodagen, Guds dag söndagen den sällsynta gåvan.

I kallelselärans alfabete kan var människa helga sitt arbete och utföra det Gud till ära! Jaha, joho det kan man kanske. Men om kan-själv-människan inte tillåter Gud att ha något med söndagen att göra, då är det svårare för Vår Herre som respekterar fira viljor att framgångsrikt göra anspråk på arbetsdagen.

Söndagen är en uppståndelsedag, då firas påskdag, en Guds dag för människans skull. Och en människans dag för Gud. Jag behöver avsätta tid för det som är verkligt viktigt i livet. Nog tänker jag att alla har samma behov. Och i det fortgående samhället behöver vi öva oss att bli stilla. Att komma till ro. Att bara vara.

Seden att gå till hembygdens kyrka är försvagad – men långt ifrån bortglömd. Genom livet blir det många besök i kyrkan och ännu fler kontakter med Svenska kyrkan. Söndagsskolan är på väg tillbaka. Ungdomsarbetet är på väg upp ur vågdalen. Dopet där Gud säger till de barn man bär fram - också Du är min, ett Guds barn - lever starkt. Begravningar sker huvudsakligen i kyrkan om än vi privatiserar deltagandet. Där kan det vara bra att tänka på att vänner också sörjer och på att ingen av oss i livet har monopol på någon annan. Många och fina kontakter finns redan som kan bidra till att vi återfår en insikt om vad gudstjänst och söndag kan erbjuda…

Eftersom vi bibringats uppfattningen att religion är privat och något man väljer så blir kyrkan och gudstjänsten ständigt jämförd…med sängvärmen, med sommarstugan, med fotbollsmatchen, med en spännande bok eller en långt utdragen frukost… och bekvämligheten triumferar ofta. Vi väljer, alltså finns vi till.

Och valet blir att nu går man till kyrkan när man har lust. Tänk att kyrkan skulle komma att handla om lust, vem hade trott det? Men det finns en glädje att upptäcka i kyrkans rum där valven öppnar sig mot himmel och paradis, vilket öppet rum. Tänk där firas himmelrikets måltid och vi har sällskap av den himmelska härskaran.

För inte så länge sedan ärvde många människor sin tillhörighet, och valde de gjorde de det en gång för alla, en avgörelse som fick vägleda hur man levde. Den som tillhörde kyrkan gick dit för att det hörde till. Inte för att det skulle bli så underhållande och trevligt. Man gick dit för att i samhörighet med bygdens och stadens folk få höra Guds ord – det kunde ju ha något viktigt att säga mig om egen brist och Guds stora nåd. Om förlåtelse, om nya möjligheter, om vad det innebär att vara människa.

Söndagens gudstjänst erbjuder en ny start. Där får vi lämna tillkortakommanden och brister och där får vi del av Guds gåvor, vi fylls med ny kraft och nytt mod. Tänk vilken möjlighet! Hur Du än tänker - tänk på vilodagen. Så att Du helgar den!

Varje text kan slipas till perfektion, med nyanserade och icke upprepade ord och formuleringar. Interpunktionen kan för sin del, om den är genomtänkt, lyfta texten till högre höjder. Rytmen, som ett skiljetecken åstadkommer, hjälper komplicerade tankar till enkelhet och klarhet, åtminstone om de formulerats med stringens och logisk konsekvens, och skulle så inte vara fallet kan säkerligen, om man seriöst reflekterar över frågeställningen, orden alldeles av sig själva skapa ett slags mening...

När datorn blev skrivmaskin fick rättstavningsprogram bli korrekturläsningens hjälpmedel. Förargligt var att snarlika ord blev korrekt stavade genom att den avsedda glosan felstavats. Att upptäcka sådana finna förtretligheter är enstaka människors högsta nöje. Felfinnarivern närs av dagstidningsprosans allt värre fadäser.

Nu till mitt credo. En felfri och välformulerad text speglar inte livets mångfald. Därtill blir den alltför färdig. Någon enstaka svårförståelig eller felplacerad preposition kan hjälpa tanken att minnas på ett större perspektiv. Ur den synvinkeln blir något som avviker en tankeställare – minns att livet är sådant, fyllt av variation och ofullkomlighet, av tillkortakommanden och brits.

Men imperfektionen har syskon och kusiner. En vän till mig har systematiskt i sina texter meningar som öppnar mot det obegripliga och ofattbara. Som en koan ur zens djupa hav, oåtkomligt för det rationella tänkandets gripklor: när man klappar med sina två händer hörs ett ljud - hur låter det när man klappar med en hand?

När intellektet och förnuftet gjort sitt för att reda ut en sådan gåta måste andra förmågor och egenskaper nyttjas. Även när man vandrar i ring går man framåt. Bland våra andliga resurser finns fantasi och intuition. Ur den gåta som undflyende slingrar sig när vårt förnuft vill mäta, väga och värdera den stiger en insikt fram:

En lördag åker kyrkoråd och medarbetare till Norrköping. Vi läser i den stora bussen högt ur Isaac Bashevis Singers bok med sagor: Hästen Suss och gubben Naftali. Sagor om människor i små judiska byar. De hjälper oss att komma i stämning inför föreställningen av Spelman på taket som spelas i Norrköping på Östgötateatern.

Efter fyrtio år är musikalen fortfarande aktuell och angelägen. I den ukrainska staden Anatevka finns ett litet judiskt samhälle. Där lever man i enlighet med sin tradition. Själva livet är en konstart människorna i detta lilla samhälle behärskar. Det är fattigt och eländigt men med närhet mellan människor.

Musikalen lever därför att den behandlar viktiga existentiella frågor. Omvärlden med sitt tumult, med hat och fördomar tränger på. Samtidigt bryter nya tankar och idéer fram hos de unga. Vad sker när tradition och samhällsförändring kolliderar? Kan nya tankar och nya sätt att bete sig integreras i gamla och traditionsbundna mönster? Hur möter man hot och våld?

I centrum står en familj Mjölkhandlaren Tevje och hans hustru Golde och deras fem döttrar. Historien vävs runt mjölkhandlaren Tevje som drar runt i bygden med sin kärra. Han citerar ständigt skriften men det mesta har han själv hittat på. Likt en Don Camillo för han ständiga samtal med vår Herre om stort och smått. Döttrarna uppvaktas och förälskar sig.

Äktenskapsmäklerskan i byn får allt mindre att bestyra. Ungdomarna frågar inte längre om lov för att gifta sig. Husfaderns patriarkala auktoritet ifrågasätts och utmanas när de unga går sina egna vägar. En dotter ska giftas bort enligt traditionen och Tevje gör upp med den äldre och rike slaktaren Lazar Wolf. Men dottern har hemligt förlovat sig med den unge fattige skräddaren. Tevje låter sig övertygas av de ungas kärlek. Traditionens mönster fortsätter i en rasande fart att rämna. Nu uppvaktas en annan dotter av en radikal student och en kristen soldat intresserar sig för en tredje av döttrarna.

Mitt under skräddarbröllopet blir det högljudd diskussion. De egna meningsmotsättningarna bleknar när festen avbryts av att soldater väller in. Pogromerna, judeförföljelserna får ett nedslag mitt i byn. Av dessa ingredienser har musikalen Spelman på taket byggts. Litterärt ursprung har den i författaren Sholem Aleichems (Rabinowitch) böcker. I slutet av 1800-talet började han sina berättelser om Tevje.

Östgötateaterns uppsättning är medryckande. Det spritter om musiken. Dansarna får scenen att vibrera av rytm och färg. Scenografin är enkel och möbler och annan sparsmakad rekvisita dansas in och ut så själva scenbytena lever och tempot hålls uppe. Allt detta framför en fond som växlar mellan dag och natt, mellan djupaste blå och skymningsrosa.

Christian Zell som Tevje är helgjuten som varmhjärtat butter vardagsfilosof. Och Gunnel Samuelsson som Golde bär många hårt arbetande kvinnors bördor till synes med lätthet. När hon sjunger finns det stråk av vemod i hennes röst. De äldre döttrarna formas till distinkta personligheter med temperament och stark vilja av Martyna Lisowska, Karin Oscarsson och Sara Widén. Men snart tänker man inte på skådespelare och roller eftersom det den drivna ensemblen gestaltar är medryckande, varmt, engagerande, förfärande och viktigt. Det är som om samtiden tar plats på scenen.

Som avtrubbad TV-konsument av våld står man frågande inför hur soldaternas angrepp gestaltats. Här blir det för vekt och oengagerat. Knappt har några bord välts så beordras soldaterna bort. Förföljelsen av ett folk eller en folkgrupp, det vet vi från folkmordet i Rwanda, apartheidtiden i Sydafrika eller verklighetens pogromer är gränslöst och diaboliskt.

När slutscenens många flyktingar vandrar runt som i en evig ring smälter teatern tydligt samman med omvärldens hemlöshet och nöd. Visst kan man tänka att en musikal lätt kan bli för glättig och inte går tillräckligt på djupet. Spelmannen med sin violin och den upprepade melodin öppnar för symboliska tolkningar. Hoppet, tron eller möjligen Gud vävs som en melodislinga in i människors liv. I Norrköping kan man känna igen sina egna och tillvarons viktiga frågor. Och programbladets artiklar om flyktingar antyder vilken räckvidd man önskar sin uppsättning.

Spelman på taket erbjuder humor och många välkända melodier. Ändå ger den ingen enkel musikalflykt från det verkliga livet. Det Östgötateatern erbjuder handlar om livet inte bara då och där utan även här och nu. Sevärt och angeläget!

(Kortare version publicerad I Kyrkans tidning 2006/44)

Söndag eftermiddag. Tåget från Stockholm mot Göteborg är en dramatisk upplevelse. Vagn 15 känner alla till. Den där det finns obokade platser. Den är alltså fullsatt långt före avgång – men eftersom man överbokar biljetterna belamras gångar och hörn på hela tåget.

Ett gäng köar för att ta platserna i restaurangvagnen. Jag får frågan: tror du man kan sitta där hela tiden?
- Knappast, har man ätit klart körs man nog bort.
- Det fixar vi lätt – vi handlar lite i taget…

Mitt hörn är trångt. Snett emot sätter sig en ung tjej, drar upp knäna och försjunker i en bok. Där sitter hon i två timmar. Bredvid mig hamnar också en ung flicka med en stirrig liten terrier. Den är nervös och orolig. Den gnyr och virrar runt. Hon talar lugnande men hunden hör knappt.
- Han är nervös. Vi tränade i somras, men när det är så mycket folk går det inte så bra. Har man husdjur med sig kanske man kan få förtur till de obokade platserna, förslår någon i vår lokala trängselgrupp. Jag orkar inte, säger hon och slår sig också ner på golvet. Mellan dem finns gången nu 20 centimeter bred där ölhämtarna och lämmeltåget av kaffesugna drar fram och tillbaka.

De som har sittplatser i båsen bakom oss utkämpar en egen kamp. En flicka som inte hör har en sittplats och en familj, två vuxna och två små barn gör försiktigtvis anspråk på samma. De har fyra platser varav en plats är den där flickan sitter. De tar alltså någon annans plats men snart kommer någon och gör anspråk på den. De retirerar till tre platser trots att de betalat för fyra. En mamma med äldre dotter dyker upp och flyttar runt passagerarna eftersom dottern måste sitta vid fönstret – trots att de inte har fönsterplats.

Säkerhetsbälten är bra på bussar. På tåget lassar man på så många passagerare att där vi står och sitter om vartannat, tätt sammanpackade vi blir varandras stötskydd.

Båsen längre bort är knökfulla. På ett ställe turas fyra personer om att sitta. Ibland är de tre på platserna och en på armstödet. Terriern går av med sin matte i Västerås. Genast kommer en labradorvalp med ung matte ombord. Hennes föräldrar avskyr hundar, men så fort hon flyttade hemifrån skaffade hon valpen. Den är nu 11 veckor och orkar inte ens vara nervös. Konduktören öppnar ett förråd där valpen, matte och några andra kan slå sig ner. Hon berättar att när hon hälsar på hemma får valpen bo hos hennes pojkvän. De tål inte hundar hemma, säger hon.

Några yngre tjejer dyker upp och de har faktiskt fönsterplatserna. Ny omgruppering. Åter makar familjen på sig och hamnar nu på platserna vid gångarna. Flickan som behöver ett fönster får deras förnsterplats. Konduktören träder in som vandrande uppslagsbok. När? Och varför? Hur blir det? Han klipper lugnt biljetter. När han uppmärksammas på dilemmat med dubbelbokad plats studerar han biljetterna i fyra sekunder och ser det många andra nyfikna inte sett. För biljetterna har varit studieobjekt – vem vill inte undersöka en dubbelbokad biljett?

Han säger till flickan som inte hör att om hon åkt dagen innan hade det gått bättre för henne. Din biljett gällde igår. Hon hör inte, upplyser sällskapet och alla låter henne sitta. Själv låtsas hon som om det är lördag.

Framme i Örebro lämnar jag mitt personliga hörn. Jag hinner knappt gå min väg så är platsen tagen av en ny passagerare. Nästa gång ska jag be SJ om att få boka det där hörnet redan från början - om jag nu ändå måste stå mellan Stocholm och Örebro...

Varför heter det landgång?
Smörgåsen tänker jag inte på
den har säkerligen sitt namn efter
den lösa brygga eller lejdare
som skapar en förbindelse
mellan ett fartyg och kajen
mellan båt och fasta land
Vi kallar detta landgång

Längtan till mål och destination
till att åter få komma i land
är troligen så stark att en benämning
som fartygsgång eller ombordstigare
inte kan komma ifråga

Himmelens och jordens Gud erbjuder
en landgång, en väg till räddning
tänker jag den 19 söndagen efter Trefaldighet
Med hjälp av denna utväg ska Noa
rädda skapelsen undan våldets totala fördärv
Det etiska dilemmat i Guds påskyndande
av människors och samhällens undergång
får vi diskutera en annan gång - men visst
behöver vi tänka kring denna
omnipotenta maktutövning
detta villkorslösa rådande över liv och död

Guds vilja och Noas tro erbjuder mitt i undergången en
utväg, en räddning är trots allt möjlig
- en landgång och ett fartyg erbjuds
Räddade undan syndafloden går de efter
sin märkliga seglats - inte olik Israels ökenvandring
iland i en ny värld, träder in i ett förlovat land
till ett nytt liv under regnbågens löfte
Sådan kan tron vara
– en stark och hållfast brygga
som leder oss dit Gud vill
Allt är inte hopplöst!
I en stormig värld
en himmelsk landgång
för kyrkans skepp

Tråkmånsar? Surpuppor? Hycklare?
Föredömen, godhjärtade, kärleksfulla?
Hur är vi som tror?
Förväntas vi vara tråkiga asketer
eller festliga och livsbejakande människor?
Vilka krav och förväntningar möter vi?

Vi kan börja med humoristerna
Inte här hos oss – utan de professionella
Humorister har det inte för roligt
Om de är uppskattade och välkända
och erkänt roliga så tjatar folk
på dem och kräver: säg något kul
- Hörru, var lite rolig! Kom loss!
Säger humoristen då med allvarlig stämma:
Du är skyldig mig två tusen…
Så är det roligt för alla andra
men mindre glädjande för den som
krävde en festlig replik

Pressen berättar om detta att säga något roligt:– Det finns inget värre än när folk säger så.
Det är en förolämpning. Då blir man ju
en apa på cirkus, säger Johan Glans
Svenska Dagbladet intervjuade komikern
Henrik Schyffert: Händer det att folk kommer
fram till dig och utbrister "Säg något roligt"?
- Sällan. Det är som att gå fram till en trollkarl
och säga "Trolla!"
Hur klarar de förväntningarna att alltid vara roliga?
Stackars Gösta Ekman med Papphammar
Förväntningarna på honom måste ha ökat:
trilla omkull, dratta på ändan och riv en bokhylla!
Eller Charles Ingvar "Sickan" ”jag har en plan” Jönsson
Magnus o Brasse, Hasse och Tage och många andra

Fast förväntningar, inte så sällan marinerade med fördomar
kan gå åt alla möjliga andra håll
Den som jobbar i industrin kan väl inte gilla opera
Bönder studerar inte klassisk kinesisk litteratur
Rockstjärnan gillar inte Bach eller Buxtehude
Grovarbetaren läser inte finstämd kärlekspoesi
och en lärd professor tillhör inte Fantomenklubben,
har sällan en dödskallering, kan inte det hemliga alfabetet,
läser inte serier eller kör motorcykel, eller hur?

En som dignade under de många förväntningarna
var han vars mässa vi lyssnar till i dagens gudstjänst
Den unge Mozart, underbarnet visades upp
av sin pappa Leopold vid åtskilliga resor runt hela Europa
Krav och förväntningar…
Vi möter alla krav och förväntningar
Somliga goda och bra andra svåra att uthärda,
att kämpa med och mot
Våra föräldrars, lärares, omgivningens krav
Och inte minst våra egna…
De kan vara de mest obarmhärtiga

Tänk så bra att ibland bryta mönstret
Gäcka förväntningarna
Vara annorlunda än bilden
Det kunde till exempel ge chansen åt några av oss
lite alldagligt tråkiga att våga vara något roligare
Att bryta en förväntan kan öppna en ny dörr
Ge en ny start, bli till ett viktigt vägskäl

Jesus gör ofta så - bryter föreställningarna
förvånar sin omgivning men så blev meningarna
om honom också delade
Somliga sa att han vilseledde folket
Andra att han var en bra människa
Det var svårt att resonera öppet
om Jesus – ämnet var laddat

Hur kan han som inte har studerat
vara så lärd, frågas i texten
Jesus har nämligen undervisat vid templet
och det han sagt är klokt, lärt, imponerande
Redan vid tolv års ålder överraskade han
Ni minns hur han försvann från sina föräldrar
När de gått en dagsvandring och inte hittat honom
måste de återvända till Jerusalem
Efter tre dagar fann de Jesus i templet
där han satt mitt ibland lärarna,
han lyssnade och ställde frågor
Alla som hörde honom häpnade
över hans förstånd och de svar han gav

Och många som hörde honom tala
Sa att han talade med makt och myndighet
med auktoritet och kraft
Folk häpnade när han gjorde under
Till slut har Jesus hela folket med sig
Och alla lyssnar när han talar

Genom att överträffa förväntningarna
genom att vara alltigenom sann och helgjuten
får han lärjungar, efterföljare, tillit
…och fiender
Det drabbar andra som vill stå emot
Som bryter tystnadens mönster
Och står upp för det fria, det rätta, det goda
Förtryckare, mörkermakter tål inte motsägelse
Vill den inte, förväntar den inte

Hur ser då Din bild av Jesus ut?
Stämmer den med skönmålningarna?
Med idealiserade jesusporträtt av en fager person,
med böljande långt hår och stora fuktiga ögon?
Snäll, genomvänlig och trevlig?
Kan någon ha lockats av alla motbilder, nidbilder
i aktuella konstutställningar
Där Jesus än en gång utelämnas att gå en Via Dolorosa
- en lidandesvandring arrangerad av konstnissarna,
om man får uttrycka sig så vanvördigt

Hur ser Din djupare bild ut?
Den som går bortom yta
och som gäller egenskaper och väsen
Hur uppfattar Du Jesus?
Vilka förväntningar har Du på Din
Herre och Gud?

I en nattvardspsalm formuleras det så här:
Du själv är gåvan Gud oss gav
Den räcks åt alla utan krav
Och här ett saligt byte sker
Du tar vår skuld, din frid du ger (Ps 73:2)

Nåden, förlåtelsen får vi fritt och för intet,
utan motprestation. Gratis kommer ju av ordet nåd gratia
Augustinus har sagt: Gratia nisi, gratis est,
non est Gratia. "Om nåden inte är gratis, är det ingen nåd"
Visst vill vi i församlingen ta emot nåd och ovillkorlig kärlek!
Vi förväntar Guds omsorg och räknar med Guds kärlek
Vad vill vi då ge? Vad vill vi göra?

Andras förväntningar blir då inte avgörande
Och en del av våra egna kan också läggas åt sidan
därför att nu handlar frågan om Guds vilja med oss
som har den största betydelse för oss som tror
- långt viktigare än omvärldens bilder och krav

Kan vi tänka att det finns ett Guds krav?
En tydlig Guds förväntan på oss?
Otidsenligt förstås, stämmer inte med velourbilden
av en mysig och alltid förstående storpappa
eller mamma som många vill säga nu för tiden
Utan krav, utan gräns får vi snart irra runt
som Israels folk, vilse i öknen

Vi har sjungit i psalmen: Ditt krav är så stort
och min kraft så svag. Så lär mig O Herre att tro (Ps 183:2)

Jesus svarar i dagens text att han är sänd av Gud,
det han säger kommer från Gud
Om någon vill göra Guds vilja
skall man förstå om Jesu lära är från Gud
eller om han bara talar i allmänhet och av sig själv

Jesus visar idag att hans förväntan – och krav - är
att vi ska ställa oss till förfogande
för att i likhet med Jesus bli redskap
verktyg för Guds vilja och ord
Den viljan med oss finns i många formuleringar
- Ära vare Gud i höjden och på jorden fred
Vi ska ära Gud och skapa fred och försoning
Ni skall älska varandra…
Älska Herren din Gud med allt du är och har
och din nästa som dig själv

Att söka Guds ära är att säga sitt ja
till ett sådant Guds krav
Och Mika som vi läst idag gav långt tidigare
samma vägvisning om svaret på Guds förväntan:
Människa Du har fått veta vad det goda är
Det enda Herren begär av Dig:
att du gör det rätta,
lever i kärlek
och troget håller Dig till Gud
/Predikan i Olaus Petri 2006-10-15/

Servitrisen löser problemet

Servitrisen löser problemet. Hon har fler bord än de andra. Därför kör flera gäster om oss och får beställa sina kroppkakor långt före oss som redan väntat längre. Ålderspresidenten vid vårt bord pekar ilsket på matgästerna vid närmaste bord och påpekar med osedvanlig kyla i rösten att de där kom minsann efter oss. De oskrivna turordningsreglerna sitter i ryggraden…

Men en servitris löser problemet. Hon som har grannbordet. Vi lyckas nämligen få kontakt med grannbordets servitris. Vid något besök i köket överförs vår begäran till vår betjäning att vi väntar för att åtminstone få diskutera matsedeln. Hon som ansvarar för att vi får mat på bordet dukar på och av andra bord och passar upp på gäster i en annan del av restaurangen. Efter ytterligare en stund joggar hon fram till vårt bord och tar beställningen. Vitsås eller skirat smör, frågar hon uppfordrande och antecknar något i sitt block redan innan någon hunnit svara. Sedan försvinner hon och vi misstänker att det är för alltid.

Vi roar oss med att se de andra gästerna i lugn och ro redan leta efter skattgömman med stekt fläsk i kroppkaka nummer två. Så kommer hon den efterlängtade med salladsfat, bestick och en brödkorg med nybakat bröd och vinddraget får oss att se efter om något fönster står öppet. Vi letar på golvet runt omkring oss för att se om några brödbitar eller salladsblad eventuellt fladdrat sin väg. Här var det fart och fläkt, undslipper sig en av personerna i vårt sällskap. Servitrisen hör inte för hon har redan rusat vidare i livet.

Därefter väntan. De diminutiva bröden och den sorgsna salladen trycker vi i oss – nästan på trots, som om vår utsvultna brådska kunde påskynda nästa led i denna utdragna upplevelse. När de övriga lunchätarna börjar famla efter portmonnäer och plånböcker rusar servitrisen fram till vårt bord med maten. Någon gissar att hon haft en tidigare karriär som kortdistanslöpare.

Skinnet har börjat växa på kroppkakorna. Som tur var är knivarna vassa och har man väl lyckats lägga ett snitt i potatisbullen doftar och smakar det angenämt. Vårt sällskap skall samma afton bese en teaterföreställning: Vi betalar inte, vi betalar inte. När det vatten vi beställt inte kommer upprepar vi titeln gång på gång och gäster som anlänt senare stirrar misstänksamt på oss. Vet vi något de snart ska få reda på? Vid vårt bord funderar vi på om service verkligen ingår i lunchens pris.

Ny väntan. Nu på att få betala. När vi inte tyar längre reser vi på oss och stöter som av en händelse samman med servitrisen som är ute och springer. Vi känner medlidande. Hur står hon ut? Vi är ganska mätta men ännu mer trötta och stressade – hur ska inte hon känna det i en ständig jakt för att komma ikapp?

Här uppenbaras förnyelsen: konkurrensen i restaurangbranschen har förvandlat serverandet av mat till en tävling. Kan vi få betala, säger vi och berömmer oförmodat den goda maten. Man vill ju inte genera någon som springer så bra och så mycket.

Högtidlig och öppen! Ord som beskriver ett slags allvar och nyfikenhet och intresse. Väljer man ord som vårdande och samhällengagerad pekar de mot något utåtriktat och medmänskligt. Sådan är Svenska kyrkan påstår majoriteten av 300 Örebroare som SKOP nyligen har intervjuat.

Svenska kyrkan i Örebro ville inte nöja sig med standardbilden som möter oss i media där det negativa och avvikande får mest uppmärksamhet. Tänk att det ska vara så extra spännande när det som händer i andra organisationer och sker i kyrkan. Det visar väl bara att Svenska kyrkan också befolkas av människor, vanliga människor med samma förtjänster, fel och brister som de flesta andra har.

Svenska kyrkan ville veta mera - och därför gjordes en undersökning år 2003. I år följdes den undersökningen upp med en ny. I kyrkan bedömer vi det nya resultatet som riktigt intressant. Men media gör en annan värdering eftersom knappast någon velat förmedla resultatet - att Örebroarna gillar Svenska kyrkan! Den nyheten blev alltså ingen kioskvältare. Den blev inte ens en nyhet.

Närapå 7 av 10 personer tycker att det stämmer bra och mycket bra att Svenska kyrkan har hög trovärdighet. I andra mätningar är förtroendet lägre. I Örebro är mer än hälften ganska och mycket nöjda med det Svenska kyrkan erbjuder. Över 90 procent har ingen önskan om något annat än det kyrkan redan erbjuder.

Kvinnor är mer nöjda än män och att äldre är mer nöjda än yngre. Medlemmar är mer nöjda än de som inte är medlemmar och de som har haft kontakt med Svenska kyrkan är mer nöjda än de som inte haft kontakt. Även med det resultatet måste kyrkan arbeta vidare för att unga ska bli mer nöjda och för att män också skall upptäcka det kyrkan erbjuder. Vi behöver bli bättre på att knyta kontakter. Inte minst eftersom mellanmänskliga relationer i det moderna samhället sägs bli kortvarigare och ytligare.

Om människor får berätta med egna ord vad de tänker på när man säger Svenska kyrkan i Örebro så nämner 39 procent kyrkan och kyrkorummet. Dop, konfirmation, bröllop och begravning tänker 20 procent av de tillfrågade på. 6 procent tänker på kristen tro. Den siffran kan framstå som svag. För en kyrka är det viktigt med kristen tro. Det motsägs inte av undersökningen. Svaren speglar att det verkligen finns olika skäl att tillhöra kyrkan vid sidan om tron. I en folkkyrka kan man uppskatta tradition, arbete bland barn och ungdomar eller till exempel musik och körverksamhet. Och att kyrkobyggnaden betyder mycket liksom gudstjänsterna vid livets skiften bekräftar vikten av att vårda kyrkan som ett särskilt rum för mötet med Gud och det heliga.

Ungefär hälften har haft kontakt med kyrkan det senaste året. Av dem som haft kontakt anser fler än 8 av 10 att bemötandet var bra eller mycket bra! 20 procent kan tänka sig att hjälpa till i Svenska kyrkan och går man till medlemmarna är det 25 procent som kan tänka sig att på något sätt bli medhjälpare! Vilka siffror!

Slutsatsen blir att kyrkan har ett stort förtroende vilket måste sporra alla som arbetar inom Svenska kyrkan som förtroendevalda, anställda eller medhjälpare. Vi kan fortsätta arbeta med våra gudstjänster, med vår diakoni och med barn och ungdomar och när vi tar omvärlden och medlemmarna på allvar gillas det. Vi behöver inte huka under kyrkokritik och ifrågasättanden utan kan räta på ryggarna. Med glädje konstaterar jag att Svenska kyrkan värdesätts av Örebroarna!

Skogens stora skafferi står vidöppet. Läckerheterna väntar på att bli plockade, rensade och hemforslade. Men något har hänt. Den svarta trumpetsvampen infann sig inte i år. Ihålig och skrynklig som multnande löv brukar den i grupper spela sin tysta fanfar. Men nu, inte ett spår av svampen. Skuggorna tätnar och skymmer den gamla växtplatsen. Kanske är det just det som är orsaken.

Av de gula kantarellerna syns enbart små knappar. Men spåren av stövlar avslöjar att andra trampat denna undanskymda mark. Insikten kommer direkt: vi är inte längre ensamma om våra svampställen. Hur osannolikt det än verkar så har andra hittat just denna glänta vid den lilla rännilen vatten mellan kullblåsta nedfallna granar. Också detta är en övning i att dela med sig. Vår besvikelse har redan blivit andras glädje.

Vildsvinen härjar i trakten. Som jordfräsar har de plöjt upp flera av våra andra säkra fyndplatser. Alla timmar i skogen av nästan planlöst irrande med ögonen spejande som radar över nejden är bortkastade. Inte har vi använt hundar som sniffar upp svamp. Inte heller har vi programmerat GPS:en för att enkelt kunna återvända till exakt samma svampställe. Vi har inte ens ritat en karta, utan mödosamt sökt oss tillbaka med hjälp av kännetecken som mossöverlupna stenar, moras, sällsynta buskar, ormbunkar och viltstigar. Till slut blev mödan till svampfynd. Men där är ödeläggelse och kaos.

Smakade svampsoppan? Så trevligt! Den har vi plockat själva. Vi har mödosamt sökt oss fram i det föränderliga landskapet och till sist efter många strapatser fann vi det vi sökte. I hyllan i tredje gången till vänster mellan fyndplatserna för stekpannor och kaffe. Men på hemvägen höll vi helt på att gå vilse mellan lösgodis och tvål.