Broar till en större värld

Det tvåmotoriga planet Saab Scandia med 32 sittplatser. Än en gång på ett vykort. Detta är utgivet av SAS.

Elegant och stiligt. Med ett sådant plan kunde man snabbt förflytta sig från Visby till Bromma och därefter få möjligheten att besöka centrala Stockholm. I de imponerande höghusen, i Kungstornen, fanns hissar med hissskötare som trotsade all beskrivning. Och på NK, ett stenkast därifrån, fick man som barn preimäråka den märkliga uppfinningen: rulltrappa. Sedan blev det thé och kakor. Båda dessa, för en gotländsk sork, nya begivenheter blev som en logisk fortsättning på den redan övermänskliga upplevelsen av flyga! Undrar vad som ger nutidens barn motsvarande hisnade känsla...

Gotland kunde inte längre ligga isolerat och infruset i Östersjön. Det gavs andra möjligheter. Ön bands närmare samman med ett avlägset fastland, fick nya broar till en större värld.

För mig var sjöfarten långt värre än flygfarten. På sjön jagades man av sjösjukan som aldrig tycktes ta slut. Porslin ramlade ur sina skåp och matsalens stolar som stod fjättrade med kedjor försökte ständigt slita sina bojor. I jämförelse var den korta flygresan en befriande och exalterande erfarenhet. Fortfarande föredrar jag flyget!

Vykort och kommunikationer

Närmast stängslet sitter han med blicken fäst vid den stora metallfågeln. Vykortet från 50-talet visar Nial Viking LN-KLK, ett Saab 90 Scandia, ett plan som flög för SAS mellan den 5 mars 1951 och den 1 oktober 1957.

Detta blogginlägg får bli en särskild sommarhälsning till alla vänner av gotländska vykort. I sommar missar jag den årliga kortträffen för entusiasterna och samlarna vid Fridhem och Högklintsviken.

Det kunde varit jag eller någon av mina bröder som sitter där vid stängslet. För så har vi suttit många gånger, förväntansfulla och upprymda. Regelbundet åkte vi till flygplatsen för att välkomna plan och resenärer. Ofta utan att vi väntade besök. Ibland uppenbarade sig planen direkt ur solen. Eller sjönk ner genom molnen som en strimma av silver. Och mullret när planet rusade iväg för att kasta sig mot höjderna övergick allt vi hade hört. Otroligt. Vilka märkliga tekniska underverk! Hade man tur försåg vänliga föräldrar dessutom sina barn med en sockerdricka under skådespelet.

På Gotland, i Visby, var transporterna ett folknöje. Hela min barndom under femtiotalet samlades skaror vid färjan för att se den komma eller gå. Och vi vinkade åt alla, som vore vi svultna och isolerade öbor i väntan på tecken på att något fanns därute bortom hotisonten, ett bevis på att världen var större. Långt upp i tonåren stod vi på kajen, vinkade, sjöng och hurrade, vänligt välkomnande öbor och infödingar. Särskilt skolresorna från Stockholm under senvår och försommar lockade oss yngre ner till hamnen och båtarna.

Procedurerna vid angöring och avfärd följdes noga av kunniga åskådare. Ett misslyckat kast kommenterades som en sämre sportprestation. Ja, framför allt de mäktiga lastningsmomenten blev till folklig underhållning. Hamnarbetarna använde länge lyftkran och fäste tjocka rep runt däcken. Vi beundrade den skicklighet med vilken man hissade upp bilar, svängde dem över relingen och sänkte ner dem i båtens innanmäten.

Att båt och flyg har med kommunikation att göra förstår man eftersom de binder samman olika platser med varandra och erbjuder möten, utbyte och förflyttning. Så blir transportmedlet själv ett slags kommunicerande kärl.

SAOB redogör för att ordet kommunicera kan betyda: förhållande(t) l. möjlighet(en) att färdas l. att transportera varor l. post o. dyl. l. att medelst telegraf l. telefon o. d. sända medde­landen mellan olika orter, samfärdsel, förbin­delse (se d. o. 1 c); äv: trafik, färdsel; äv. kon­kret: samfärdsmedel, samfärdsled; i konkret anv. numera nästan bl. i pl;

Denna dag reser jag inte. Jag kommunicerar genom att i stället skicka mitt vykort vidare med hjälp av bloggen...

Samkönad kyrklig vigsel

Frågan om om samkönad kyrklig vigsel och om Svenska kyrkan ska söka behålla sin vigselrätt har fått den Engelska kyrkan att skriva brev. Om detta har tidningen Dagen rapporterat utförligt.

Där finns bra länkar för den som vill läsa mer. T ex den svenske ärkebiskopens brev till Borgågemenskapen av lutherska och anglikanska kyrkor. Och den Engelska kyrkans brev, allvarligt och uppfordrande. Även i Svenska dagbladet uppmärksammas brevväxlingen.

Brevväxlingen handlar egentligen om den förpliktelse att samråda med de kyrkor man i Borgåöverenskommelsen har en särskild gemenskap med. Ett ensidigt svenskt beslut utan samråd kan därför orsaka ekumeniska störningar, vilket är just vad de engelska biskoparna vill varna för. Det allvarliga menar de är att man omdefinierar kristen doktrin och bryter med den större kristna gemenskapens hitintills intagna hållning.

I Svenska dagbladet har grundfrågan diskuterats i omgångar. Där har nyligen tex Jan-Anders Ekelund och Berit Simonsson från Frimodig kyrka skrivit ett debattinlägg. Och Helen Törnqvist (c) har skrivit ett inlägg om tankarna på väjning för präster som ej kan tänka sig viga samkönade par.

Frågan ska enligt planerna avgöras i höstens kyrkomöten.

Moderat kyrkopolitik

Moderaten och kyrkopolitikern Olle Reichenberg får också utrymme i dagens nummer av Kyrkans Tidning. I en avslöjande och intressant artikel säger han sådant som är avslöjande och behöver diskuteras.

Här ett utdrag: Men att de politiska partierna är med och fattar beslut i kyrkan ser han inte som något problem. Tvärtom.– Man har ju värderingar även om man inte tillhör ett riksdagsparti. Också nomineringsgrupper som Posk och Frimodig kyrka är politiska, även om de inte är partipolitiska. Och att en del politiska partier dessutom väljer att kalla sig något annat i kyrkopolitiken är konstigt.

Skillnaden mellan att företräda ett sekulärt politiskt parti och att ha politiska uppfattningar inom en kyrka är milsvid. Partiet står inte för kyrka. De andra växer fram inom kyrkan som ett uttryck för att en kyrka inte kan styras av externa organisationer och partiprogram.

Inför tanken att partierna skiljs från kyrkan säger han: Att de politiska partierna skulle lämna kyrkopolitiken ser han som avlägset och talar om ”stor acceptans” i Moderaterna.– En reträtt skulle bli svår. Då måste vi, Socialdemokraterna och Centern göra den gemensamt.

Så blir den politiska makten i kyrkan tydlig. Ingen annan ska tillåtas ha den - om man inte själv finns med. Men något parti måste börja och flytta in sin verksamhet i den moderna tiden. Gustav Vasas tid bör vara över! Inga utomstående organisationer ska kontrollera Svenska kyrkan. Nu måste vi låta partierna odelat ägna sig åt stat och kommun, inte åt böner, gudstjänstordningar och tro, såvida partiet inte vill beteckna sig som religiöst och kristet! Men inför att förlora röster från dem som tillhör andra samfund och religioner är tanken utopisk.

Kyrkan och Mona Sahlin

Mona Sahlin exponeras inför kyrkovalet den 20 september i en artikelserie i Kyrkans Tidning. Hon säger några minnesvärda saker som jag gärna för vidare som en liten citatsamling:

- Det är viktigt att göra kyrkovalet till en angelägenhet för hela partiet. Inte bara för aktivt troende.

- Folkkyrkan har alltid varit viktig i och för arbetarrörelsen.

- Att inte rösta är oerhört provocerande. Det där att säga att jag tror inte på Gud så jag röstar inte - det är fel!

- Mojoriteten av de aktiva står nog inte bakom att församlingar läggs ned och vårt gäng i kyrkan arbetar för att hitta andra former.

I intervjun som Tom Hansson gjort radar Sahlin upp skäl för att rösta i kyrkovalet: Skälen att rösta är många, menar hon, och räknar upp en del av det som finns i valmanifestet. Det handlar om sådant som att vårda kulturarvete, erbjuda deremonier, stärka kyrkan som social kraft och bidra till utvecklingen av ett mångreligiöst samhälle. Och så, förstås, att se till att samkönade par får gifta sig i kyrkan.

Och sedan lägger hon till att kyrkan inte ska gå i fel riktning genom att Sverigedemokraternas representation ska öka.

Varför hela partiet ska engagera sig runt kyrkan behöver man ju få reda på. Men det bekräftar invändningarna att partierna utövar ett inflytande som går utöver dem som är medelmmar. Också icke-medlemen Mona Sahlin påverkar i hög grad Svenska kyrkans inre angelägenheter.

Folkkyrkan har varit viktig i arbetarrörelsen att styra och hålla koll på så att samhällsbyggarna inte fått kämpa mot en kritiks kyrka. Och arberarrörelsen har varit källan till den mest utpräglade och svidande kyrkokritiken. Det har sannerligen inte varit lätt för alla att inom partiet vara kyrkligt aktiva och troende genom åren.

Håll koll på godispåsarna

Samtiden behöver man hålla ett öga på. Även om det så här i sommartider inte tycks hända lika mycket som annars. Papperstidningarna är mycket tunna. Men så behöver ju även journalister och reportrar semestrar.

Nog kunde man önska sig att denna årstid få kompensation! Inte som ekonomisk återbäring. Men det som saknas större delen av året kunde man nu ge sig till att fylla tidingarna med: bakgrundsmaterial! Och analayser som ger mer av sammanhang och förklaring utöver den enklaste nyhetsgrafiken.

Varendaste dag står det lakoniskt kortfattade artiklar. Det är inte som en sås som reducerats och förtätats, snarare är det så att det blir mer förenklat och uttunnat, ju kortare text man ger utrymme.

I Sverige tror man inte längre på det skrivna ordet. Artiklarna kortas till det dumdristigas gräns. Följdfrågor och konsekvenser blir inte belysta. Istället ökar bildmaterialet eftersom man har en övertro på bildernas förmåga att berätta - och det i en tid när varje datorinnehavare kan förvränga och göra bildkollage!

Svenska dagbladet hyllar ännu ordet - men eftersom tabloidformatet vunnit över fullformat ryms det inte så mycket som tidigare i den tidningen heller. Annonserna måste nämligen ha plats. Och bilderna. Och underhållningen och sporten får verkligen alltmera sitt...

Sålunda försöker jag vara alert och hålla koll på vad som skrivs. Inte för att det gör mig lyckligare eller så särskilt mycket mera allmänbildad. Nej. Men alltid lär man sig något nytt, ett ord som man aldrig tillförne hört eller läst behöver man nu memorera och infoga.

Märkte i en av Sveriges televisions kanaler, också värda att ha ett öga på, att många av oss ligger ljusår efter med det sexistiska språket. Man får väl hålla koll och lära sig. Män kan nu beskrivas som små godsaker och godispåsar, och det av andra män med klingande dialekt, och därtill mitt i en kunglig födelsedagsfest. H.C. Andersen hade ingen liten parvel som kunde peka finger den här dagen, där på Öland. Och det var ju inte kungen som dummade sig. Det som sägs trevligt tycks hur som helst bara passera. Särskilt som det bara slinker med ett par gånger under 90 minuter. Småaktigt att notera. Och man vill ju inte störa stämningen. Men inte heller bara låta det passera...

Teologi och kyrka i samverkan

Högskoleverkets kritik av teologin som avnämarkurser (så hette det förr) kommenteras i dag i UNT av Mikael Stenmark, Teologiska fakultetens dekanus. För att ge den överdrivna kritiken rimliga proportioner berättar han att: Kurser för att öka anställningsbarheten hos våra studenter är också ett nytt och ganska begränsat fenomen. Teologiska fakulteten i Uppsala ger ungefär 200 kurser, fem av dessa är yrkesrelaterade kurser. Tre av dessa fem genomförs i samarbete med Svenska kyrkan och två i samarbete med skolan. Vår förhoppning är dock att denna typ av samarbete ska kunna utökas till andra grupper i framtiden: imamer, rabbiner, katolska och ortodoxa präster, journalister, socialarbetare, poliser, politiker, osv. Vi vill absolut försöka tillgodose arbetsmarknadens behov på denna punkt.

Det var inte värre. Och det är alldeles rimligt och klokt tänkt och sagt av Stenmark!

Kring sådant blåser man upp till kritkerstorm om konfessionalism och orimlig samverkan med kyrkor och trossamfund. Märkligt land vi lever i. Här kan man ha samverkan med många aktörer och utbilda till de mesta. Vi har gymnasier för hockeyspelare, skidåkare, simmare. Och man kan ha högre utbildning som gynnar sådana förmågor och egenskaper. Men handlar det om kyrka och präster får det inte längre vara så. Ändå är det osannolikt många som funnit stor likhet mellan idrott och sport å ena sidan och tro och religion å den andra.

Nej, jag vidhåller - det är dags att kyrkan skaffar sig eget universitet! Så kan det samverka med universiteten och utbildningar i Harvard, Cambridge, Oxford, Göttingen, Frankfurt etc.

Teologi ifrågasatt som konfessionell

Temperaturen i diskussionen om religionsvetenskap och teologi höjdes rejält idag med ett inlägg i Uppsala Nya Tidning (UNT). Peter Schalk, professor i religionshistoria,vid den teologiska fakulteten är tydligen inte alls på samma linje som sina kollegor. Dem beskyller han: Inte minst bör man beakta den administrativa organisationen, som vid teologiska fakulteten i Uppsala kan beskrivas som en sluten enhet. I över tio år har en kärna av samma personer valt och väljer varandra att sitta på olika administrativa poster och skydda varandra.

Han går till strid mot det han betecknar som en konfessionalisering. Han summerar: Vi känner till teologins historia bakåt som ett bestående och oavbrutet uttryck för skiftande former av konfessionalism. Jag har tillbragt 45 år som student och forskare vid de teologiska fakulteterna i Lund och Uppsala och andra teologiska fakulteter utomlands och kommit fram till att de teologiska fakulteterna i Lund och Uppsala förblivit sin historia trogen fram till idag. Högskoleverkets konstateranden har långa retrospektiva dimensioner som sträcker sig över århundraden.

Teologin breder ut sig på religionshistoriens bekostnad, menar Peter Schalk. Och man söker kontakt med trossamfund och sekter!

Bakgrunden är de rapporter som Högskoleverket frambringat. Om dessa kan man bland annat läsa här!

Vad som föranleder detta utbrott kan undra över. Ty i den akademiska världen är det inte alltid så att orsakssambanden är uppenbara för oss på avstånd. Men ilskan över sakernas tillstånd kan man inte ta miste på. Och genmälet som bara måste komma blir därför av extra stort intresse!

Skvaller och förtal

Läser att Storasyster i Vassen drabbats av en av de sämre företeelser som dessvärre även grasserar i Svenska kyrkan: skvaller. I sina värsta former blir det illasinnat och gränsande till förtal. Så håll ut Storasyster. Gör motstånd! Säg ifrån!

Jag har tidigare haft personlig anledning att påtala förekomsten av tröttsamt skvaller. Då tänkte jag mig en egen skvallersöndag på kyrkoåret. Gav några "predikotankar" och raljerade med allt snack för att själv försöka stå ut.

På min blogg finns också återgivet ett äldre kåseri från Nerikes Allehanda som jag skrev en gång för att försvara en då mycket frispråkig ung präst som baktalades å det värsta. Numera dväljs han visst i skuggan av en domkyrka.

Och ytterligare ett inlägg har publicerats här på stillsam. Man anar under raljans och halvironiska slängar en drabbad och på eländet tämligen trött person.

Så många tycker sig veta hur någon är. Eller hur det är i en bestämd församling. Detta trots att de endast undantagsvis, om alls, mött personen eller besökt kyrkans gudstjänster och verksamheter. Och alla som utsätts, eller de som arbetar i en sådan etiketterad och brännmärkt församling, drabbas av baktaleriet. Så får smygkritiker och snackare det att framstå som viktigare i kyrkan att ta avstånd från dem man uppfattar som annorlunda än att tacka Gud för trossyskon som tar sina uppgifter på allvar.

Viktigare verkar vara att markera avstånd än att förespråka egna framgångsrika modeller. Och inte sällan höjer man sig själv genom att nedsättande ifrågasätta andra i demokratins namn eller i framstegssyfte! Men en organisation eller kyrka där det blir viktigare att kasta sig över dem som inte tänker likadant i alla frågor blir så småningom smal och får nya murar - hur mycket man med ord än hyllar öppenhet och allas rätt till hemvist.

Dags att hyfsa klimatet. Och att sluta prata bakom ryggen på andra. Kan man inte stå ut med olikheter så kan man åtminstone ha den anständigheten att tala direkt med den utpekade! Möt dem direkt som man beskyller för än det ena i åsiktsväg eller för det andra i dogmatiskt eller liturgiskt hänseende. Anständigheten kräver ett stopp för krypskytte. Hellre en tydlig offentlig attack så chansen att gå i svaromål finns. Kommentarer och rykten som likt rök och dimma sveper in - förgiftar.

Det fanns vishet i orden som tidigare yttrades i den engelska världen vid bröllop. Speak now or forever hold your peace! Tala nu, invänd i denna stund, och gör det offentligt eller håll tyst, håll fred!

I Londons stift lärde jag mig nyligen att de anglo-katolska och de evangelikala inte (längre?) ger sig på varandra: uppgiften att vara kyrka är för viktig. Man har inte råd att öda krut på inre splittring. Istället vill man tala om Jesus in i samtiden. Och man vill finna vägar till trovärdig handling. Något att ta efter?

Trasigt liv

Idag på trosviss:

Nära trasigt liv
vacklar även psalmorden.
Någon är där, bär!

Sångarfest i Stockholm

Ungdomar från många länder drar sjungande genom Stockholms gator! En nyhet så god som någon! Några enstaka rader, några bilder och något höjt ögonbryn senare har de flesta glömt betydelsen av att ungdomar möts över gränser och sjunger sig samman.

Pueri Cantores är en internationell katolsk sammanslutning för att föra samman unga människor. På den svenska hemisdan står om denna fest att Stockholm kommer att: krylla av små körsångare! Det är svenskar, invandrare, barnkörer från grannländer och mer långväga gäster. Både från Europa och från andra kontinenter; ja, från Sri Lanka, Korea, Brasilien, Gabon och USA kommer det körer, det vet vi redan. Det är den svenska federationen för sjungande barn och ungdomar i katolska kyrkan, Pueri Cantores Sverige, som på den internationella federationens uppdrag arrangerar en internationell och ekumenisk kongress för unga körsångare. Körfesten har som tema "Redskap för fred" och står under H.M. Drottningens beskydd. (Vill man läsa mer om organisationen kan man besöka den internationella hemsidan för Pueri Cantores.)

Att det var katolska ungdomar gör det hela mer udda och exotiskt för dem som inte uppfattar att kyrkan är en kraft att räkna med. Eller som fastnat i och störs av att en katolsk livssyn får etiska konsekvenser på uppfattningar inom många områden. Och om några av dessa hållningar känns stötande avfärdas ALLT. Och man glömmer den mångfald som ryms i den världsvida katolska kyrkan. Med svepande gester och argument som liknar slagord avfärdas därför religion, kyrka och tro.

Avfärdandet sker naturligtvis lika slarvigt i delar av den Svenska kyrkan, som i världen utanför. Det mesta som påminner om vårt katolska arv avfärdas som reaktionärt, förlegat och oanvändbart. Det är som på Fältskärns tid...

Nej, i vår Svenska kyrka vet vi väl bättre på livets alla områden?! Uttrycket kritisk solidaritet har tidigt använts av kristna stuentrörelsen för att beskriva relationen till trossamfunden. Man understryker att trots tveksamheter och viossa invändningar man har svårt att förlika sig med, så finns en grundläggande samhörighet och solidaritet. Men i förhållande till den katolska, och för den delen den ortodoxa och den anglikanska kyrkan, finns en utbredd bristande samhörighet och knappast någon respekt.

Vi reformationens barn, protestanter och dessvärre alltför många modernister, vet märkligt nog alltid bäst. Och för att understryka det skall alla, oavsett tro, bara man har formellt medlemsskap, inte bara sätta sin prägel på kyrkan utan ha rätt att bestämma...

Och humanisterna som älskar att dra fram det värsta hos sina symbiotiska religiösa grannar kan inte heller glädja sig över de positiva effekterna av religion, kyrka och tro. De ser bara avarter och bestämmer sig för att undantagen är regel. Undrar hur man tänker kring de unga katolska sångarna som har fest i Stockholm. En sak vet man i alla fall - det lär dröja innan 4ooo sjungande unga livåskådnings-humanister samlas i Stockholm för att knyta vänskapsband och verka för freden.

Mer körsång! Mer ekumenik! Mer kyrka och tro!

Gud har svårt att skilja på höger och vänster

Tidsangivelser är komplicerade preciseringar. I Aftonbladet på kulturen skriver Inga–Lina Lindqvist om att kristna börjat agera i det som varit vänsterfrågor. Hon anger fattigdomsbekämpning, fredsarbete, miljöfrågor och jämställdhet. Den minnesgode kan tänka att fattigdomsbekämpning fanns redan i den urkristna församlingen, med det man ibland övertalande försökt beskriva som ”urkommunismen”. Man har då tänkt på skildringen i Apostlagärningarna där man får veta att alla gav av sitt och var och en fick efter sina behov. Men fattigdomsbekämpning har Lutherhjälpen ägnat sig åt sedan 2:a världskrigets efterdyningar och dit hör också det berömda biskopsbrevet från 1993 om Rika och fattiga!

Fredsarbete, ja det var ju en av anledningarna till att det Ekumeniska mötet 1925 ägde rum. Också då i tiden efter ett stort och förödande krig. Långt innan dess och senare har det funnit insatser för freden. Kampen mot apartheidregimen i Sydafrika var en insats för freden, liksom åratal av samtal och dialoger i aktuella konflikter.

Miljömedvetandet fanns tidigt och en av de stora insiktsfulla personerna var den helige Franciskus. Och med modern skapelseteologi grundad i första trosartikeln (om himmelens och jordens Skapare) fick miljökampen luft under sina gamla vingar. Jämställdhet är genom historien något annat än det man avser idag, men nog har emancipation och värde och värdighet funnits med sedan Jesu samtal vid Sykars brunn; tänk även på de starka kvinnorna runt Jesus.

De medlemmar som samfunden tappar tillhör sällan den inre cirkel där man möjligen skulle kunna tänkas vilja vara aktivister. Och kärnan är på sina håll mycket stark, men farligt svag på andra håll.

Kyrklig aktivism är inte enfråge-engagemang, handlar inte om enstaka frågor hit och dit, utan bör förstås som ett uttryck för den tro man lever i och praktiserar. Ett problem är väl att både höger och vänster försökt lägga beslag på kristen tro, eller åtminstone velat framställa sin egen uppfattning som "mera kristen". Exempel finns det gott om i Svenska kyrkan. Inte bara i maktmening, utan även i uttolkningen av vad Jesus kan ha menat, i förståelsen av vad en kyrka är.

Om enbart vänstern kan syssla med fattigdomsbekämpning och de andra uppräknade frågorna - har då alla de många värdekonservativa människorna hela tiden varit vänster? Eller har de blivit lurade? Knappast. Kampen i sådana frågor har burits upp av kristna ur alla läger! Människor som inspirerat av Jesus och utrustats och närts i gudstjänst och givit sig ut i samhälle och värld för att stå till tjänst.

Tiden är för knapp och vi är för få i kyrkans (nordliga) sammanhang för att ha råd att strida med varandra om vi ska kalla oss höger eller vänster längre. Vi behöver inte falla in i färdiggrävda diken och gilla s och avsky kd, eller tvärt om. Men vi kunde ha nytta av att köra den splittrande partipolitiken på porten och låta oss inspireras av det som är Evangeliets uppfodrande budskap: att älska Gud OCH medmänniskor! Utmaningarna i omvärlden är för stora för att vi även i kyrkan bara ska gilla dem som har samma färg på sina politiska västar. Gud har nog ganska svårt att skilja på höger och vänster. Men frågar efter vem som gör den himmelske Faderns vilja!

Det är farligt att bland religion och politik, hävdar Mona Sahlin

Tidningen Dagen har följt politikerveckan i Almedalen mycket noga. Man har också intervjuat Mona Sahlin som ställde upp för samtal i Visby Domkyrka. Här ett klipp ur intervjun:

Mona Sahlin lämnade kyrkan när hon var 18 år. Men det var inte i rädsla för religionen.

- Däremot för kyrkliga överbyggnader. Och när jag blev mer och mer involverad i politiken så såg man vad farligt det var när politik och religion blandades ihop och då blev det på något vis rimligt att fortsätta stå utanför.

Jag förstår inte. Värderingar och politik passade ju så bra ihop. Är det då möjligt att hålla religionen borta?

- Det var inte så jag menade. Det är när man börjar rättfärdiga beslut i politiken med religiösa uppfattningar som det blir farligt.

Det är farligt när politik och religion blandas ihop är Mona Sahlins tidiga övertygelse. Det märkliga är att den övertygelsen bara går åt ett håll - har man religiösa övertygelser som man vill ska färga samhället är det fel, menar hon. Varför det, kan man undra. Det måste väl vara vars och ens rätt att vilja forma ett samhälle enligt egna idéer? Religion har mycket att bidra med i värderings och värdighetsfrågor. Är bilden man har av religion alltigenom negativ, ser den som något förtryckande och inskränkande, kan man förstå den slutsatsen. Men det är en märklig uppfattning.

Å andra sidan, har man politiska övertygelser som ska styra och leda en kyrka så är det helt godtagbart, för att inte säga bra. En partipolitiskt styrd kyrka är Sahlins modell. Så uttrycker hon sig förstås inte, men hennes parti är den största partipolitiska grupperingen i Svenska kyrkans kyrkomöte, och partiet har inte velat låta Svenska kyrkan stå på egna ben!

Ska man förstå partipolitikens omhuldade makt i Svenska kyrkan, dess grepp över den "kyrkliga överbyggnaden", på det sättet att det handlar om att politiken behöver kontrollera religionen så den inte blir samhällsfarlig?!

Fredrik Reinfeldt vill skilja politik och religion!

Fredrik Reinfeldt lät sig nyligen intervjuas för Kyrkans Tidnings bilaga Gud + Politik =?.
I den bilagan gav han ett kort svar på en viktig fråga:
Tycker du att politiker ska gå in och besluta i Svenska kyrkan?
- Jag tycker att politik och religion bör vara åtskilda från varandra. Svenska kyrkan är en fristående organisation och bör så fortsatt vara. Moderaterna som parti har beslutat att fortsätta kandidera i kyrkovalet. Det är dock något som kommer att prövas inför kommande val.

Förmodligen var det socialdemokraternas ovilja att avstå från att styra Svenska kyrkan som fick moderaterna att fortsätta sitt kyrkopolitiska engagemang. Den principiella frågan om sekulära politiska partier ska styra en kyrka lämnar Fredrik Reinfeldt därhän. Utfästelsen att det blir en ny prövning är ändå något att hoppas på. I inget annat land i världen upprätthålls den politiska kontrollen av en kristen kyrka såsom i Sverige! Och det är ett otidsenligt förmynderi att religion och partipolitik så kapitalt sammanblandas att samhällets beslut nästan på minuten också blir kyrkans nya hållning.

I dagens Kyrkans Tidning intervjuas Reinfeldt igen:
Är det bra att kyrkan är politiserad på så sätt att nomineringsgrupperna i kyrkovalet är kopplade till politiska partier som vi känner från rikspolitiken?

– Vår grundläggande utgångspunkt är att religion och politik ska hållas isär. Den nuvarande ordningen är ett resultat av den överenskommelse som slöts i samband med att Svenska kyrkan skildes från staten. I den var det också viktigt, inte minst för kyrkan själv, att som ett uttryck för alla medlemmars delaktighet också bevara inslaget av demokratiskt valda lokala organ.

Reinfeldt har faktiskt inte rätt när han hänför de politiska partiernas otidsenliga fasthållande vid makten i Svenska kyrkan till kyrka-stat regleringen. Det som då beslutades var att Kyrkan skulle vara demokratiskt uppbyggd och rikstäckande. Några beslut om politikerstyre fanns inte, inte i det offentliga. Vad som bestämts underhand i enskilda rum vet man naturligtvis inte.

Partiledaren Reinfeldt, som inte själv tillhör Svenska kyrkan, kan väl inte vilja hävda att den lokala kyrkliga demokratin bara kan utövas via politiska partier? Religiöst neutrala partier därtill! Det vore att att underkänna alla de många organisationer som inte har politiska partier inblandade i sin lokala demokrati. Och nog är även idrottsrörelsens klubbar, frikyrkoförsamlingarna och hembygdsföreningarna demokratiskt uppbyggda. Och det utan att politiken håller dem i nosring.

Så om moderaterna vore lite profetiskt lagda skulle de redan nu arbeta för trossamfundet Svenska Kyrkans oberoende och självständighet. Människor med politiska sympatier ska naturligtvis även framgent engagera sig i kyrkan. Men losskopplade från partier som rycker i snören och får kyrkan att dansa.

Att samma maktapparat som styr samhället ska styra kyrkan är en stötesten! Så om Fredrik Reinfeldt ska bli trovärdig i tanken på att religon och politik ska hållas isär finns det bara en väg: Skilj partipolitiken från kyrkan!

Google underlättar för antikyrklig kampanj!

Google har ett system med sponsrade annonser (AdWords) som innebär att de dyker upp vid vissa sökord. Googlar man på Kyrkans Tidning, (pröva några gånger med ord där kyrkan förekommer) kan plötsligt en sådan annons dyka upp i spalten längst till höger med uppmaningen att gå ur Svenska kyrkan.

Och Googlar man på Svenska kyrkan kommer en sponsrad länk fram med uppmaningen att går ur Svenska kyrkanvia sms. Och man uppmanas att räkna på hur mycket man "sparar". Och den sponsrade länken ligger först i resultatlistan. Så innan man når den kyrka man söker - nås man av en pockande uppmaning att gå ur Svenska kyrkan! Och detta lånar Google sig till!

Religionsfriheten hyllas knappast av Google som sponsrar denna antireligiösa och antikyrkliga aktion! En sak är att göra en kampanj på en hemsida vilken som helst. Men att göra det i annonsform och därtill med hjälp och stöd av Google är smart men häpnadsväckande!

Nu väntar vi på motsvarande intiativ där fackföreningsmedlemmar får hjälp att gå ur facket, partimedlemmar i det socialdemokratiska partiet får hjälp att begära utträde, man kan sluta prenumerera på sin dagstidning etc etc.

Kyrkoavgiftningen är den webplats dit man kommer. På sin sida skriver dessa avprogrammerare följande:
Föreningens syfte är inte att få folk att lämna kyrkan utan endast att förenkla möjligheten att göra det.
Grundarna av kyrkoavgiftningen är två åttiotalister vid namn Emil och Anton. Idén kom fram när en av grundarna bestämde sig för att gå ur svenskakyrkan men insåg snabbt hur svårt och omständligt det skulle vara. Därför står nu denna tjänst till allmänhetens förfogande.

Kan någon verkligen tro att detta är sanningsenligt? Att man gör allt detta jobb och fixar sponsrade länkar om man inte hade intresse av att människor lämnar Svenska kyrkan? Men jag gissar att denna osanning måste till för att liksom kasta ett neutralitetens skimmer över denna ogenerade kampanj för att folk ska överge Svenska kyrkan.

Dessa krämare avslöjar sig naturligtvis när man några stycken dessförinnan skrivit: Vår grundtanke är att informera om hur mycket man betalar till kyrkan varje år för det är faktiskt mycket få som är medvetna om hur mycket de betalar, vi riktar oss ju då främst till de som inte använder sig av kyrkans tjänster - varför betala för något man inte använder?

Medlemsskapet i Svenska kyrkan ger mycket: hjälp åt människor på sjukhusen, i kriser, på fängelser, ungdomsarbete, musik- och kulturverksamhet, ett viktigt kulturarv som behöver underhållas som t ex kyrkor och kyrkliga miljöer. Så nog får man något för pengarna även om man inte själv ligger på sjukhus eller behöver hembesök eller sorgesamtal.

Och namnet kyrkoavgiftningen skriker ut viljan att få folk att överge Svenska kyrkan. Hur går det då till? Så här gör man: Om man SMS:ar eller mailar kyrkoavgiftningen så får man: en utträdelseblankett tillsammans med ett frankerat kuvert med din församlingsadress på, allt du sen behöver göra att skriva under med namn och personnummer och lägga kuvertet på brevlådan.
Kyrkoavgiftningen skickar även med ett papper där vanliga frågor kring utträdelse besvaras.
Tjänsten kostar 100kr

Man lurar alltså människor att betala pengar för att göra något som är kostnadsfritt! Det är rena trolleriet. Och av sin vinst (!) lämnar dessa företagare i religionsutträden 5% till Barncancerfonden. Vilket geschäft!

Men inte bara dessa företagare i religionsutträden ska skämmas. Även Google som lånar sig till detta borde skämmas! Och det med besked!

Sömn efter vattning

Sexton meter nyplanterad häck kräver mycket vatten. Särskilt i den värmebölja som lagt sig över Svedala. Som tur är tillhandahålls åvatten för kolonisterna somträget ansar, beskär och rensar.

Måbär blev det till slut istället för staket, stängsel eller pallisad. En måbärshäck är mjuk och god, och när den är som bäst hindrar den en viss insyn. Om en tre-fyra år. Tills dess får man diksret nicka åt förbipasserande eller helt enkelt hålla sig utom synhåll- Med fördel kan man dyka in i stugans dunkel. En meter till en och en halv, har det sagts mig, är den bästa höjden för denna tätväxande buske. Men så är det ju på höjden det beror. kanske kan vi lyckas dra upp den till en två-tre meter?

En fördel med en tät häck är också att grannarna slipper se hur ogräset framgångsrikt bekämpar allt vad odling heter. Man vill ju inte gärna se dem lida. En planta planerad och nedgrävd får genast tio vildvuxna medtävlare. Det är nöstan frestande att använda den tidgare kolonistens angreppssätt: att hänga upp hängmattan och vila sig. Ett glas svalkande dryck, eller två, är inte heller helt fel.

Och kvällstidningen får en ju snart att somna i förtvivlan över hur lite intressant, eller hur extremt mycket ointressant, där står. Och hur långt från nyhetstidningen man kommit. Skvaller och Tv eller Tv och skvaller är de två framgångsrecepten. Och slänger man med en och annan DVD bedrar snålheten folks redan bristfälliga omdöme.

Vattenslangen ville inte riktigt idag. Först vägrade den att låta sig fästas vid kranen. Och där försvann dyrbart tålamod och en och annan minut. Sedan la sig slangen i oräknelika veck som fick strålen att sina. Varje veck som rätats ut åstadkom nya. Där gick det sista av tålamodet och ett antal minutrar till. Sedan ville munstycket inte tillhandahålla rätt slags stråle. Jag spolade nästan bort flera plantor. Som om trädgårdsslangen närt en hemlig dröm om att bli befordrad till högtryckstvätt.

Fick alltså långsamt återvinna jorden och gräva nya små vallar så att vattnet inte genast skulle rinna ut i den gemensamma grusgången och där vattna ovälkomna ogräsliga plantor. Allt har konsekvenser lrä man sig snart. Både handlingar och underlåtenhet att göra någopt får fatala konsekvenser. Inte konstigt att så många ligger på knä i sina rabatter. de ber helt enkelt! Att ett under ska ske och ogräset torka bort på momangen.

Sedan träffade jag flera trevliga gramnnnar och människor som nyfiket vill diskutera häckplanteringsstaregier. Så med det för sttunden starka vattentrycket framstod det som om jag nu försökte dränka mina plantor. Vattnet stänkte på besökarnas fötter och fordon (enklare tvåhjulingar). De flyttade sig då utom räckhåll och bedyrade hur trevligt det vore om vi sågs någon gång. Med en extra betoning på någon så det nästan kunde uppfattas som ingen. Folk som skvätter och har sig står inte högt i kurs.

Nu är det nyvattnat i alla fall. Och tålamodet återvänder sakta, liksom minuterna plötsligt räcker till för annat viktigt: sömn framför TV, soduko med fel överallt, och mer sömn. I morgon börjar det om igen....

Glädjen lyfter taket

Idag har jag predikat i Viby kyrka. Evangelieboken pekar ut att det handlar om förlorad och återfunnen. Här ett kort citat från min predikoblogg ordrik:

Alla gillar inte fotboll. Men de som gör det kan inte gärna ha undgått att jubla över U-21 landslagets framgångar. Vilka duktiga ungdomar. Vika mål de har gjort! Och vilket jubel på läktarna när målen kommit!

Jaaa! Så skriker man. Människor har hoppat och studsat och jublat. Gränslöst lyckliga har de blivit. För en liten boll innanför målramen! En riktig orkan av glädje. Så där ofattbart glad som man kan bli över oväntade men strålande goda nyheter. Tänk på journalbilderna från fredsslut. Glädjefnatt!

Idag har vi lyssnat till en text med osedvanligt mycket glädje. När herden hittar fåret blir han glad. Han samlar grannar och vänner och säger till dem: gläd er med mig, jag har hittat fåret. Och som om det inte var nog lyfter glädjen taket. Jesus säger: på samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig.

Det himmelska jublet övergår säkert vilken fotbollstokig publik som helst, för det är i himlen glädjen, dess ursprung och källa finns.

Inkonsekvent religionskritik

Som mentala och politiska renhållningsarbetare verkar humanisterna. I soporna som obrukbar ska religionen. Se till exempel deras numera välkända artikel i DN. De skrev bl a: I Sverige finns omkring 70 skattefinansierade religiösa friskolor. Alla barn borde ha rätt till en undervisning utan religiös indoktrinering, för att själva kunna välja livsåskådning när de blir äldre. Även om de religiösa friskolorna på papperet inte får ägna sig åt indoktrinering och måste följa läroplanen, saknas en effektiv kontroll av att så är fallet.
Inom sjukvård och medicinsk forskning bromsar kvardröjande religiösa krafter fortfarande utvecklingen på vissa områden. Hit hör stamcellsforskning och organ­donation. Vård i livets slutskede är en särskilt känslig fråga, där en alltför snäv lagtolkning och läkares godtycke kan begränsa möjligheten till smärtlindring och rätten till en värdig död.

Humanistskribenterna i DN tror tydligen att barn och unga ska kunna klara sig helt utan livåskådningsmässiga erfarenheter och med ett språk som rudimentärt kan benämna det som går på djupet eller som berör det som sträcker sig utöver det vårt förnuft enkelt hanterar.

Och så programmatiskt beskrivs "kvardröjande religiösa krafter" som hämskon för forskning och utveckling. Det sämsta hos motståndaren beskrivs som allmängiltigt. Och vad gäller vård i livets slutskede vet alla vilken viktig roll kyrkorna t ex i England har spelat, alla förutom humanisterna tycks det. De blir orättvisa och svepande! Vilket är mycket tröttande för dem som tror och samtidigt är både humanister, bildade och insiktsfulla. Men sådana religiösa människor ser humanisterna som ett slags misstag, ett undantag från regeln. Men tro mig: Vi är många som vill leva och ha ett sekulärt samhälle. Men bundsförvanter blir vi knappast erkända som. Trots att kyrkorna i Sverige i långa tider har legat i främsta fronten i kamp mot orättvisor och förtryck. Ta t ex kampen mot apartheid i Sydafrika, men sådant glömmer man lägligt.

Det närmaste man kommer ett erkännande är dessa formuleringar: De flesta svenska medborgare tillhör en lyckligt lottad elit, som – vare sig de är troende eller ej – har förmånen att kunna förhålla sig fritt till religiösa utsagor, ungefär på samma sätt som de förhåller sig till poesi, musik eller klassiskt drama. Det står var och en fritt att uppfatta religiösa skrifter och traditioner som stämningsfulla berättelser om livet. Med en sådan vid personlig och symbolisk tolkningsram är religion inget hot mot mänskliga rättigheter utan kan rentav vara berikande och ett stöd och en tröst för många.

Är då religionen det verkliga hotet? Mot bakgrund av 1900-tales folkmord borde man ägna sin energi åt att förhindra politiska ideologier att fördärva jorden och dess resurser. Men enkelt konstaterar jag att det är nog en fullständig omöjlighet. För på det området tillämpar man inte samma resonemangsmodell. Där gäller andra argument och regler.

Även bland bloggare finns samma ateistiska vilja företrädd. Det mesta ska vara möjligt och tillåtet, allt går i princip an, förutom tro och religion.

Läs uppmärksamt vad Stefan Stenudd skriver på sin blogg. Hans slutkläm och poäng är:
Jag är övertygad om följande:Religion ska inte under några omständigheter tillåtas påverka hur vi utformar vårt samhälle. Ej heller ska de tillåtas lägga munkavle på åsikts- och yttrandefriheten.
När vi ser oss om i världen är det lätt att konstatera att religioner antingen utgör roten till de svåraste problemen och de största hemskheterna i den, eller används som argument för dem. Sak samma.
Religion har för mycket länge sedan förverkat sin rätt att ha inflytande över samhället och dess medborgare.

Att en idéhistoriker tillåter sig sådan logiska kullerbyttor och saltomortaler är oroväckande. I toleransens namn, för åsikts- och yttrandefrihetens skull, ska just religioner (dvs de troende eftersom en religion ju är människor med övertygelser) hindras från att utöva sin yttrande och åsiktsfrihet. De ska förbjudas att påverka samhällets utformning.

En sådan regel för tankarna till ism-diktaturernas styre under förra seklet. Och där var det sannerligen inga religioner som fick styra. Politiska ideologier gjorde det. Vill man vara logisk och använda samma resonemang som gäller religioner borde man ju därmed hävda att politiska ideologier som åstadkommit världshistoriens största folkmord (i pluralis: Nazismen i Europa och Kommunismen i Sovjet och Kina) aldrig ska få påverka och utforma några samhällen. De politiska rörelserna har väl också de förverkat sin rätt, eller...?

Tack till renhållningsarbetarna

Sopbilen har parkerat utanför fönstret. Dess inre matsmältningsmaskineri är aktiverat och nog spinner den lite extra förnöjt när tunnorna töms. Vi ser dessa monsterbilar utan att riktigt betrakta dem. De finns där halvt osynliga. Och personalen i sina uniformer är anonymiserade och näst intill bortretuscherade av hjärnan, trots att de halvspringande släpar och bär. Men tjänsteandar, de som knappt märks trots att de gör tjänst åt andra, ska kanske verka mer än synas? Och ljudet av verksamheten har vi vant oss vid så pass att det knappt är uppfattbart. Endera stunden snart kommer glasbil och pappersbil och kanske någon till?

Men renhållningsverksamheten tuffar på. Deras insats förutan kan vilken stad som helst bli ett sopberg, en stinkbomb. När sopstrejker drabbat världsstäder går det inte många dagar förrän andra av stadens system fallerar. Så känsliga och integrerade är stadens olika servicesystem som kontinuerligt bevarar stadsorganismens inre balans.

Så tack alla Ni som ser till att staden fungerar och förhindrar att det ligger avfallsberg i gathörnen.

Att göra det bästa

Fortfarande är detta en dag att uppskatta! Så det så. Och av den gör jag det bästa jag kan. Vilket är bättre att göra idag än igår.