Gudstjänst som haltar

Smått triumfatoriskt konstaterar en och annan att gudstjänsterna 1 advent minsann var synnerligen välfyllda och oerhört fina. Det är fint att fira gudstjänst. Särskilt upplyftande tycks det vara när många kommer samman. Nu talas det om att julnattsmässan samlar ännu flera än gudstjänsterna 1 advent. Som om allt vore frid och fröjd med gudstjänstfirandet.

Av erfarenhet vet jag att även de "små" mässorna och de mindre sammanhangen kan vara väl så uppbyggliga som det som sker i de stora samlingarna och kyrkorna. Ibland känns det ödsligt att enbart få tänka på gemenskapen med andra kristna som samlas på plats efter plats utöver världen.

Gudstjänsten krisar på flerfaldiga sätt. Ett är det som åstadkoms av bristande respekt för planering och ordning, för igenkänning och möjlighet att bli en aktiv deltagare och inte en passiv åskådare. Det kräver en bra och stabil gudstjänstordning som ger deltagarna möjlighet att veta  var och när i gudstjänsten de kan be och läsa med, kan stämma in i den liturgiska sången och när man bär stå och sitta (om man kan).

Alltför ofta har man sett att de som leder kommer på saker i sista stund och måste rusa runt och ordna det man glömt. Hämta stolar, ordna nya mikrofoner. Flytta papper. Leta efter ljus eller jaga textläsare. Till exempel. Eller tänk på sådana gudstjänster där man inte tycks ta det som bes och sjungs på allvar utan det avverkas likt ett beting som ska klaras av snabbast möjligt. De som läser bloggen stillsam har säkert tusen egna sådana erfarenheter av sådant som skaver och upplevs som störande onödigt.

Tanken att gudstjänsten är medlet för att vinna ny kristna, och att den därför bör vara så kort och enkel och tillrättalagd som möjligt är en dröm som sällan har med verkligheten att göra. Främst är gudstjänsten de kristtrognas möte med sin  Herre och Guds möte med sin församling. Inte heller tycks det över tid vara så att församlingar växer och frodas enbart på grund av att man firar storslagna gudstjänster. Det behövs mer av personliga möten, av öppenhet och mottagande och av övertygelse och medveten tro för att något ska hända. En förlitan på den Helige Ande. Därtill en församling som lever sin kristna tro...

Brevet till biskopen

Den  24/10 2012, inför beslutet i Stiftsstyrelsen om att behandla begäran från tre församlingar i Örebro att bli självständiga innan beslutet om storpastorat skulle genomföras, skrev jag brev till stiftets biskop. Det lär finnas många liknande brev i diarierna hos landets biskopar om farhågorna inför storpastoratsreformen. Jag skrev:

Ett brev som jag helst inte ville skriva är detta. Men det blir tvunget. Efter den extra sittning vi hade på Solliden med stiftets utredare av indelningen i Örebro blir det nödvändigt att formulera dessa rader. Mest för min egen sinnesfrid, jag kommer åtminstone att kunna säga att jag verkligen prövade alla utvägar för att Olaus Petri församling inte skulle bli satt under förmyndare. Jag skriver ner mina tankar och tar risken att du inte kommer att ta någon hänsyn till dem.

Eftersom socialdemokraterna, kanske av politiska skäl, inte kommer att kunna ändra sig och eftersom de verkar vara svalt intresserade av att i stiftsstyrelsen mera generöst tillämpa kyrkoordningens regler om möjligheterna att lämna en samfällighet – så återstår till sist en enda utväg: att försöka påverka dig. Men jag misstänker att även det kan visa sig fruktlöst. Det är i alla fall vad som sägs. Att du inte kommer att kunna ändra dig. I så fall är det redan kört med självständigheten och den senaste överläggningen på Solliden hade ingen betydelse?!

Först om din personliga inställning. Jag uppfattar att Du radikalt ändrat Din syn på samfällighetens makt, vilket är så svårt att förstå. Jag har hört dig uttrycka starka dubier beträffande det inflytande samfälligheten haft. Och nu är du beredd att bidra till att församlingarna blir maktlösa och samfälligheten får all makt? Det går inte att få ihop, tänker jag. Stiftet riskerar att sidsteppas, som ju biskop Per Eckerdal också understrukit i Kyrkans Tidning.

Jag har ju tidigare berört vikten av att ta församlingarnas, och nu kyrkofullmäktiges, nej på stort allvar. Tvångslösningar andas en maktutövning som rimmar illa med det kyrkan brukar hävda sig stå för, t ex tron på församlingens uppgift, beslut på lägsta möjliga nivå, en människosyn där vi alla är myndiga med förmåga att ta eget ansvar. Storskalighet motsäger dessa övertygelser och för sällan något gott med sig. Dessutom ger storskalighet nästan aldrig de fördelar man eftersträvar, särskilt inte i pastorala sammanhang.

Vid den senaste överläggningen på Solliden blev det glasklart att XX inte kan tänka sig kompromissa... Han företrädde inte det beslut som kyrkofullmäktige fattat om att självständiga församlingar är vad man vill ha i Örebro. Utan anmärkningsvärt nog agerade han fortsatt för sin och partiets uppfattning!

Göran Pettersson från Almby sa uppgivet att ingen ville ta den utsträckta handen från Almby, Längbro och OP. Pastoratsföreträdarna önskade inte att samtala eller att samverka. Timmy L. menade att ingen annan modell finns än ett pastorat. Det var den enda form man kunde tänka sig samverka inom.  Skulle det bli tal om självständiga församlingar kunde endast ekonomihantering och vissa administrativa uppgifter skötas gemensamt. Allt övrigt skulle läggas ner eller avyttras!

På så sätt förstärker han och hans meningsfränder mycket medvetet det stiftsstyrelsen sagt om nackdelarna med självständiga församlingar. Genom att vägra samverka i någon annan form än pastoratet ska alltså stiftsstyrelsens farhågor besannas. Den samverkan som byggts upp överlever inte! Det oerhörda är bara: de som sagt sig vilja samverka i pastoratet ska nu till varje pris sälja av gemensamma institutioner och renodla församlingarnas självständighet! Men man nöjde sig inte ens med det.

För att verkligen visa hur illa det blir med självständiga församlingar ville man inte att antalet församlingstillhöriga skulle bli fördelningsnyckel utan skattekraft – vilket ytterligare försvagar de redan svaga! Solidariskt? Förtroendefullt? Kan man bygga tillit på sådana manövrar? I sådana händer kommer makten att läggas. Jag kan bara konstatera att viljan till samverkan kring diakoni och annat ingenting betydde!

I kyrkoherdegruppen var tongången en annan. Där ville alla försöka att utgå från förutsättningarna som givits för samtalet och vi nådde ganska stor samstämmighet. Vi kunde tänka oss samverka om det mesta, men med små förbehåll t ex gällande diakonicentrum vars insatser behövde utvärderas. Vad gällde konfirmandsamverkan trodde de flesta att den kunde klaras bra utan några extra anställda. 

Jag fruktar att splittringen i Örebro blir total om beslutet också går emot kyrkofullmäktige såväl som de tre församlingarna som begärt att få blir självständiga. Även den betydande opinionsyttringen från Almby kan man knappast negligera.

Det kan inte bli lätt för dig som biskop att hantera denna djupa klyfta som öppnat sig alltmer efterhand. Om enbart ett av de diametralt motsatta alternativen ska genomföras blir besvikelsen monumental. En kompromisslösning är enligt min mening möjlig om Du visar vägen. I annat fall tror jag att motsättningarna kommer att leva oerhört länge.

De kompromisser som vore möjliga är att antingen erbjuda de församlingar som önskar att bilda ett pastorat möjlighet att göra det och att ge de övriga självständighet eller, alternativt, att skapa tre någorlunda jämbördiga pastorat. Två församlingar kan nog klara att samverka i ett pastorat utan att förfördelas. Då skulle också kontraktet kunna bibehållas.  

Indelningsbeslutet ska ju inte grundas på hänsyn till verksamheter utan utifrån de uppgifter som en samfällighet har att ombesörja. Att vi, som velat ha en annan lösning än pastoratet, inte fått resurser och möjligheter att utveckla en modell beror mindre på oss och mera på att inga resurser ställts till förfogande. Samfälligheten som har ett egenintresse att överleva och uppstå som pastorat har tillåtits leverera siffror och underlag!

Man kan inte helt negligera de teologiska perspektiven och frågan om vad som händer pastoralt om teologisk ledning, ekonomi och makt lyfts bort från församlingen och uppåt för att landa på en högre nivå. De konsekvenserna kan oroa om man t ex tänker utifrån situationen i Eskilstuna.

Till sist kan jag bara vädja till dig att ompröva ditt ställningstagande. Det handlar om att ge Olaus Petri församling en chans att med sin musikprofil och vitalitet i gudstjänstlivet få leva vidare med rätten att självständigt besluta över sin pastorala utveckling.

Även Almby och Längbro församlingar, liksom kyrkofullmäktige, har goda skäl för sin hållning. Att köra över denna lokala majoritet kommer att uppfattas som oerhört okänsligt och mycket utmanande. På grund av dessa och många andra skäl bör ett storpastorat i Örebro avvisas som en lösning för alla!

Vänliga hälsningar

Lars B Stenström

Brevet till stiftet

I början av år 2012 skrev jag ett brev till Stiftet efter en överläggning där man presenterat två lösningar på dilemmat när tre församlingar ville bli självständiga. Den ena var att alla i samfälligheten ingående församlingarna skulle bli självständiga. Alternativet var att alla skulle ingå i ett storpastorat. Det lär finnas många brev runt om i vårt land som på motsvarande sätt försökt argumentera kring storpastoratsreformen. Så här skrev jag:

Till Strängnäs stifts utredning

om ny indelning i Örebro

Kära vänner,                                          Örebro2012-01-24

Tack för dagen på Solliden! Efteråt funderade jag en del på det som vi fick vara med om. Jag sänder därför nu några tankar till Er på stiftet. Så uppfattade jag också uppmaningen Ni gav oss under dagen.

Min första fundering handlar om de två modeller stiftet funnit särskilt intressant. Eftersom det från olika församlingar finns ett starkt motstånd mot antingen den ena eller andra lösningen blir det nödvändigt att hålla dörren öppnare än så. Risken är att man annars förleds tro att det bara är dessa förslag som i slutändan kan bli möjliga. Den lösning som verkar rimligast om man bara ser på läget just nu är ju att några församlingar får bilda pastorat och övriga får bli självständiga. Därför menar jag att det är helt nödvändigt att stiftet är villigt att se vidare än till två varandra uteslutande modeller! Låser stiftet sig för de nämnda två modellerna, varandra uteslutande, kommer det, när beslutet fattas, med all säkerhet att leda till stort och utbrett missnöje.

Förväntan att varje församling ska presentera att det blir en mera ändamålsenlig organisation om församlingarna blir självständiga är orimlig. Eftersom flera församlingar faktiskt inte vill bli självständiga. De lär knappast vara särskilt intresserade av att ge skäl för en lösning de redan avvisat. Jag uppfattar att deras ställningstagande skett framför allt av en omsorg om nuvarande arbete och av ekonomiska skäl, eftersom det i samfälligheten finns församlingar som får svårt att bibehålla sin verksamhet på nuvarande nivå. De församlingar som önskar självständighet lär enklare kunna motivera och redovisa en ökad ändamålsenlighet för sin egen del. Det kan ju faktiskt vara så att den fördelning som Örebro kyrkliga samfällighet arbetat med inneburit en alltför stor resursöverföring till de församlingar som inte själva har bärkraft. Att upprätthålla den ordningen lär inte vara ändamålsenligt.

Stiftet bör inte bortse från att förvandlingen till ett pastorat också det innebär en ny organisation. Rimligt vore väl att alternativen behandlas på samma sätt och att samma krav gäller detta alternativ – att varje församling, alternativt de som önskar ingå i ett pastorat, på motsvarande sätt ska kunna redovisa att pastoratslösningen blir mera ändamålsenlig.

Nu kan man ifrågasätta om församlingarna verkligen ska behöva redovisa en mera ändamålsenlig organisation. Ändamålsenlighet – är vad stiftsstyrelsen (enl KO Kap 37 § 19) ska verka för beträffande pastoratsindelningen. Men enligt KO finns inget krav på att församlingarna ska kunna visa på sådan större ändamålsenlighet. KO fastslår (Kap 37 §32) att rekvisitet för att stiftsstyrelsen ska kunna ändra indelningen är som följer: En flerpastoratssamfällighet får ändras eller upplösas genom beslut av stiftsstyrelsen om förhållandena har ändrats så att de angelägenheter som samfälligheten har hand om sköts lämpligare på något annat sätt.

Därmed är de pastorala frågorna bortsorterade eftersom samfälligheten inte förfogar över innehållsfrågorna. Även om det var viktigt att få diskutera dem med Er från stiftet pekar KO, vid en förändring av en samfällighet, rakt på de ekonomiska frågorna. Enligt KO handlar det alltså om samfällighetens angelägenheter, dvs service till församlingarna, ekonomisk förvaltning, fastigheter etc. kan skötas lämpligare ”på något annat sätt”.

Utredningsförslaget i Närhet och Samverkan, om att samfälligheterna upphör och istället bildar de nya pastoraten, innebär enligt min mening en sådan ändring så att ”de angelägenheter samfälligheten har hand om” kan skötas på lämpligare vis. Jag noterar att det inte framgår att det måste bli billigare, mera rationellt, mera funktionellt – utan lämpligare. Vad lämplighet skulle kunna vara behöver man analysera något. Jag uppfattar det framför allt som en fråga om vad man värderar och bedömer. Åtgärden att upplösa samfälligheten ska enligt kommentarerna till KO vara ”till övervägande och varaktig fördel för församlingarna”.

Redan nu finns skäl för att man kan sköta angelägenheterna på ett mera lämpligt sätt. Här står storskalighet mot närhet och pastoratets nya makt mot församlingarnas rätt och vilja till självbestämmande. En allt större bemanning på uppgifter som sköts direkt eller indirekt av samfälligheten har förändrat den rimliga balansen mellan församlingens uppgifter och samfällighetens. Administrativa utredningar pågår inom Örebro kyrkliga samfällighet för att undersöka om det är möjligt att göra administrativa samordningsvinster t ex beträffande pastorsexpeditionens uppgifter. Huvudförslaget är att centralisera, dvs flytta, ett stort antal tjänster från församlingarna till samfälligheten med ansvar bland annat för bokning och telefoni. Skulle en sådan modell genomföras förlorar församlingen ännu mer av den direktkontakt som är omistlig, den mellan församlingsmedlemmar och församlingens personal.

De församlingar som begär att få bli självständiga lär på olika sätt kunna få till stånd en gemensam lösning beträffande ekonomi, fastighetsförvaltning, personalfunktion, kyrkogårdar. Jag är övertygad om att församlingarna vill söka sin framtid tillsammans genom nya modeller så att det även i framtiden ska skötas professionellt, rationellt och ändamålsenligt – för att kunna vara kyrka nära sina medlemmar. Dessa församlingar lär inte önska att administrationen ständigt växer och tar över. För att finna juridiskt godtagbara lösningar behöver församlingarna få stiftets stöd att skärskåda några olika modeller och organisationsformer.

Så länge en församling tillhör en samfällighet finns det en möjlighet att återfå den egendom och de tillgångar man bidraget till det gemensamma med. Här finns ett ytterligare skäl för det vi nu är i färd med att försöka få till stånd. I den kommande pastoratssamfälligheten (utredningen beskriver pastoratet som en samfällighet) finns inga möjligheter inplanerade för en församling att återfå sina tillgångar. Församlingens egendom överförs permanent till pastoratet, så är inte förhållandet med en samfällighet. Nu övergår kyrka, kyrkogård, församlingshem etc. till pastoratet. På denna punkt är jag helt övertygad om att det är juridiskt ohållbart med en dylik egendomsöverföring från församlingen till pastoratet. Några sådana juridiska överväganden eller undersökningar har NoS inte gjort.

Så till frågan om styrning och ledning. Det är mycket lämpligare att styrning och ledning sköts på lägsta möjliga nivå. I den självständiga församlingen håller man samman dessa uppgifter lokalt. Kyrkofullmäktige väljs av församlingen. Församlingsborna får inflytande i sin församling. Lösningen är demokratiskt att föredra då avståndet mellan väljare och valda blir kortare än i pastoratet. Att stora och bärkraftiga församlingar ska tvingas in i pastoratet och då behöva lämna ifrån sig det självbestämmande om den pastorala uppgiften till en annan nivå, där man inte är garanterad representation (kyrkofullmäktige väljs med pastoratet som valkrets), ändrar i grunden församlingsbegreppet.

En församling som blir av med sin kyrkoherde tappar också något både reellt och symboliskt värdefullt. En pastoratskyrkoherde i framtiden blir en superherde som är något annat än den kyrkoherderoll vi hitintills har haft i Svenska kyrkan, snarast blir det en förvaltningsdirektör. Detta om något är en betydande pastoral förändring. Därtill finns det inga garantier för att det är personer ur vigningstjänsten som blir nya ledare i ”församlingarna”. Tillsynen, som stiftet har sitt särskilda ansvar för, kan därför minska i betydelse, eller helt nedmonteras. Och detta utan att stiftet kan påverka den utvecklingen. Jag behöver väl inte här upprepa argument kring vad församlingen går miste om genom det förlorade kyrkorådet, församlingsinstruktionen etc.

Ett ord som ofta tas i anspråk i diskussionen om kyrkans framtid i Örebro är ordet solidaritet. Att bevara kursgården, diakonicentrum och rådgivningsbyrån har då lyfts fram. Dessa verksamheter har byggts upp med hjälp av kyrkoavgiften. Där har naturligtvis de ekonomiskt mycket bärkraftiga församlingarna genom åren bekostat denna utveckling genom att avstå från att ta i anspråk en större del av sina resurser för egen del. Sådana verksamheter ska normalt inte en samfällighet kunna driva. På olika sätt har man försökt lösa att en kyrkoherde ska leda arbetet. Vid en förändrad organisation får man väga verksamheterna angelägenhetsgrad och finna nya sätt för deras organisation. Att en superkyrkoherde själv skulle leda även dessa verksamheter faller på sin egen orimlighet. Tiden och kraften finns inte för en person att göra det vi haft svårt att klara med sju!

Solidariteten med de resurssvaga församlingarna framhålls också. De församlingar som nu begär att få bli självständiga har under alla år varit med och bidragit till deras verksamhet. Men man kan undra hur solidariskt det varit. Ska denna resursöverföring verkligen fortgå? Den pastorala obalans det resulterat i behöver utvärderas. Det kan rent av vara så att de som verkligen behövt stöd, t ex församlingarnas lokala arbete med utsatta grupper i staden, därmed fått mindre resurser.

Samfälligheten måste under alla omständigheter organisatoriskt förändras i och med att stiftsstyrelsens riktlinjer förordar att Edsbergs församling inte ska finnas i en kyrklig organisation inom Örebro kommun. I så fall avförs en av de församlingar som varit beroende av andras stöd för den verksamhet de byggt upp. Någon slags bodelning behöver då ske så att Edsbergs församling får sin rättmätiga andel av alla Örebro kyrkliga samfällighets tillgångar. Här har ju stiftsstyrelsen ytterligare en uppgift i den kommande omorganisationen.

Till sist vill jag bara understryka att de tre församlingar vars kyrkoråd beslutat att begära sin självständighet representerar ganska exakt häften av de kyrkotillhöriga som finns i de till samfälligheten anslutna församlingarna. Enbart det måste betraktas som unikt och något mycket tungt vägande.

Med vänliga hälsningar,

Lars B Stenström

kyrkoherde

Innan storpastoratsreformen blev beslutad

Storpastoratsreformen får sin törnar både nu och då. Så sker till exempel genom domprostens avgång i Lund och genom protester i Stockholm mot bildandet av ett nytt storpastorat. Än så länge är reformen inte utredd och utvärderad. Men jag råkade kasta ögon på kontraktsprostens remissvar om storpastoratet i Örebro som jag skrev inför stiftsstyrelsens beslut år 2012. Några saker blev sedda så här i backspegeln annorlunda, andra stämde mer än väl. Skrivelser som denna finns det nog ganska många i diverse arkiv utöver landet. Så här löd remissvaret:

Det är välkänt att Örebro kontrakts församlingar är delade i frågan om hur organisationen ska se ut. De talar för sig själva i sina ansökningar om självständighet och i remissvaren. Därför blir detta svar inte en sammanställning av de olika hållningar och perspektiv som återfinns i kontraktets församlingar, utan en reaktion utifrån kontraktsprostens horisont.

Oroande ur kontraktets synvinkel är vilka följder de vid det här laget ganska djupa motsättningarna mellan olika grupper och församlingar kommer att få. Känslan av att bli överkörd och berövad sitt inflytande är oerhört stark i församlingarna som begärt självständighet, de som enligt stiftsstyrelsens förslag ska tvingas in i en lösning de absolut inte önskar, inte ens i andra hand! Enligt deras mening saknas öppningar och en vilja att finna en lösning där även deras vilja hörsammas.  

När frågan avgörs i olika beslutande organ som kyrkoråd, kyrkonämnd, kyrkofullmäktige och stiftsstyrelse finns det tydliga exempel på att partilinjer hävdats starkt, men exempel finns också att förtroendevalda har stått emot och orkat hävda egna uppfattningar. Andra har upplevt sig inte ha haft något val utan har av lojalitet röstat mot sin övertygelse.  

Om det i denna process och i dessa organ funnits tendenser att hindra människor att följa sin personliga övertygelse – kan man då hysa tilltro till att det finns plats för dem som haft en avvikande mening i de tänkta församlingsråden?

Örebro kontrakt mister viktiga funktioner om stiftsstyrelsens förslag antas. Ett pastorat med ett kyrkoråd och en kyrkoherde kan rimligen inte utgöra ett kontrakt, än mindre ha en prost för tillsyn och konvent. Tanken är att Edsbergs församling ska inlemmas i pastoratet och blir då en del som alla andra i den nya organisationen. Konventen blir förvandlade till träffar för pastoratet. Eftersom man dessutom i utredningen Närhet och samverkan skjuter upp frågan om förändrad kontraktsindelning till ett senare tillfälle blir det tydligt att uppgifterna för kontrakt och kontraktsprost ses som helt underordnade. Jag anar att detta är första steget i en process där våra kontrakt, med anor från medeltiden, minskar än mer i betydelse för att till slut suddas ut.

Den nya obalansen mellan enormt stora och mäktiga pastorat och små omgivande församlingar eller pastorat behöver man notera. Man behöver även förhålla sig till att stiftsstyrelsens förslag rubbar förhållandet till stiftet. Idag har stiftet en markerad och betydelsefull roll att spela. I framtiden kommer de största pastoraten att ha tillgångar och resurser att sköta det mesta själva, alltmera oberoende av stiftet.

Som prost och delaktig i Strängnäs stifts arbete med Strängnäsmodellen ser jag risken att modellen sätts ur spel i ett framtida Örebro pastorat. Här har stift och prost tidigare träffat kyrkorådsordförande och kyrkoherde vid de årliga samtalen. De kommande lokala arbetsledarna får en annan roll och betydligt mindre befogenhet än de forna kyrkoherdarna. Det lär knappast kännas angeläget, vare sig för stift eller de distriktsliknande gamla församlingarna, att diskutera frågor som i realiteten avgörs på den högre pastoratsnivån. Min bedömning är att det i längden inte kommer att finnas tillräcklig ork och energi hos någondera parten att bedriva ett sådant arbete. 

Stiftsstyrelsen föreslår att sju arbetstyngda och starkt engagerade kyrkoherdar ska ersättas av en enda. Det är inte alldeles trovärdigt. Förändringen föreslås utan utredning av hur det närmare är tänkt att fungera i framtiden. I kyrkoherdegruppen i Örebro har vi länge talat om behovet av ytterligare chefsstöd eventuellt i form av sekreterare. Det arbete kyrkoherdarna tidigare utfört behöver andra nu axla. Behovet av stöd i ledningsuppgifterna, oavsett vem som ska utföra arbetet, lär knappast försvinna bara för att man avskaffar alla kyrkoherdar utom en.

Den roll som dessa sju kyrkoherdar fyllt, även som andliga ledare, kan rimligen inte en kyrkoherde fylla. Att delegera vissa uppgifter till komministrar fyller delar av tomrummet, men knappast allt. Dessutom lär man inte med säkerhet kunna veta att det är komministrar som utses till arbetsledare/enhetschefer. Därmed vacklar den idag lokalt fungerande dubbla ansvarslinjen. Ur tillsynens och främjandets aspekt är det en klar försämring. Att uppdraget förs till en nivå ovanför församlingarna väcker många frågor om vilket uppdrag och utrymme kyrkoherden i framtiden kommer att få. En följd blir en stark koncentration av makt. 

Jag uppfattar att några kyrkoherdar i församlingar som vill ingå i ett storpastorat är villiga att acceptera dessa förändringar utifrån fördelar för helheten, den egna eller andras församlingar. Till exempel menar man att på så sätt ges bidrag till att säkra ekonomi och verksamhet i församlingar där underlaget inte räcker till. Man accepterar inte resonemanget att församlingarna inte längre är församlingar utan anser det vara felaktigt och missvisande.

De församlingarna som önskar självständighet värnar å andra sidan sin kyrkoherde och sitt kyrkoråd. De nuvarande kriterierna för en församling är ju enligt kyrkoordningen att man ska fira söndagliga (veckovisa) gudstjänster, att det finns ett invigt kyrkorum, att det i församlingen ska finnas människor som tar ansvar för att församlingens uppgifter blir utförda och är beredda att ta på sig förtroendeuppdragen i församlingen (KO 37 kap §2). Men till kriterierna hör även att det ska finnas ett kyrkoråd och en kyrkoherde i varje församling (KO 2 kap §5) samt att det ska finnas en av församlingens kyrkoråd och kyrkoherde utarbetad församlingsinstruktion (KO 57 kap §5). Flyttar man bort flera av dessa funktioner till en annan nivå blir det till slut så att församlingen upphör att vara en församling - enligt dagens definitioner. Endast genom att omdefiniera vad en församling är blir det möjligt att hävda deras fortbestånd i det nya pastoratet.  

I diskussionen finns det exempel på att förespråkare för pastoratet ställt solidariteten i pastoratsmodellen mot församlingsegoism och omtanke enbart om sitt eget. Men församlingarna som begärt självständighet har uttalat att de för sin del önskar och är villiga att finna goda samarbetslösningar. Något utredningsstöd för att utveckla sådana modeller har de däremot inte lyckats få. 

Det har sagts att finns det goda argument kan man få anledning att eventuellt ompröva förslaget från stiftsstyrelsen. Men ju längre processen har pågått desto tydligare har det blivit att argument för självständighet inte bitit. De teologiska frågorna har varit styvmoderligt behandlade eftersom tillkomsten av en helt ny pastoral nivå inte diskuterats utifrån kyrkosyn eller andra pastorala perspektiv.

Det demokratiska underskottet och bristen på de församlingstillhörigas inflytande över sin egen församling har inte heller beaktats tillräckligt. Farhågorna, att avvikelser från storpastoratslinjen inte skulle tillåtas, har växt. Länge trodde och hoppades dock kyrkoherdarna, i församlingarna som ansökt om självständighet, att man i stiftsstyrelsens utredning och i stiftsstyrelsen skulle förhålla sig pragmatiskt och så långt möjligt var försöka tillmötesgå våra olika linjer. Så skedde inte.  

Jag har varit van vid att vi i kyrkans sammanhang oftast har sökt oss fram till olika lösningar med lyssnandet, kompromissen och koncensus som metod. I arbetet med den framtida organisationen och indelningen i Örebro har på senare tid en annan tingens ordning demonstrerats. Det känns som ett nederlag när den relativt goda sammanhållningen i kontraktet, och församlingarna emellan riskerar att gå förlorad.

Det borde faktiskt ha varit möjligt att tillmötesgå församlingarna som begärt att få bli självständiga. Likaså skulle man ha kunnat ge församlingarna som önskade ett storpastorat möjlighet att bilda ett sådant. Det framstår som om skälet emot en sådan modell enbart är att stiftets utredning från början valde bort detta alternativ.

I första hand vädjar jag om att stiftsstyrelsen måtte beakta möjligheten att tillfredsställa de flesta församlingarnas önskemål, ge självständighet till församlingarna som önskat det och erbjuda storpastorat till övriga. Då uppnås en lösning utan att stiftet behöver tvinga in några församlingar i konstellationer de sagt nej till.

I andra hand vädjar jag om att stiftsstyrelsen begär uppskov från att redan till den 1 januari 2014 behöva genomföra kyrkomötets beslut, utifrån förslagen i Närhet och samverkan, så att samfälligheten får bestå ytterligare en tid. Då skulle möjlighet och utrymme finnas för att i detalj utreda lösningar som tillfredsställer församlingarnas önskemål.

Örebro 2012-09-13

 

 

 

Med lögnen som vapen

Vad är det 59 miljoner amerikaner ser som många européer inte ser? Vad är det de hör som vi på denna sida Atlanten inte hör? Vad är det de uppfattar som går oss förbi? Något måste det vara eftersom de också har hört lögnerna, smädelserna, hämdgirigheten, hoten, kvinnoföraktet, sexismen och främlingsfientligheten. Allt detta till trots har de hos Trump och i det han sagt och gjort funnit något som vägt starkare. Att lögnen användes som vapen betydde inte så mycket... 

En insikt är att det finns en stor grupp väljare för vilka det Trump sagt inte varit stötande eller egendomligt eftersom de i grunden hållit med honom. Han har gett uttryck åt deras uppfattningar. Hans lögn har varit deras livslögn. Men det förklarar inte på långa vägar hans seger i presidentvalet.

En annan insikt är att oavsett vad Trump har sagt så sågs en röst på honom av många väljare som ett sätt att gå emot makthavare i Washington och i de olika staterna. Detta etablissemang av rika och mäktiga som även Trump egentligen som företagare och mångmiljardär tillhör. Men Trump sågade ledande politiker, mest demokrater men även ett antal republikaner, och bekämpade därmed dem man ute i landet hade tappat tron på. Det påpekas inte så ofta att detta så kallade etablissemang i staterna och på nationell nivå också är demokratiskt utsedda och folkvalda. Folket har på det sättet fått det etablissemang de valt och därmed förtjänat.

En tredje insikt är att de stora förändringar som ny teknik och globalisering leder till upplevts som ett hot understött och påskyndat av presidenten och i viss mån av kongressen och senaten. De gamla tillverkningsindustrierna har vacklat eller fallit. Och i spåren av ökade klimatinsikter har styrning mot alternativa energikällor slagit sönder företag och samhällen. Det har liksom inte varit tillräckligt att energiskiftet leder till mänger av nya arbetstillfällen.

En häpen värld har hört Trump nästan oemotsagd få kalla Hillary Clinton för brottsling och hota henne med fängelse. Han har med förakt kunnat tala om muslimer och mexikaner och beskyllt hela valsystemet för att vara riggat och byggt på fusk! Vanlig anständighet och respekt for all världens väg.  

Evangelikala kristna har inför Trumps kampanj stängt av sin moraliska kompass. Den har bara använts för att pejla hur det skulle kunna bli sedan och så beräknande kalkylerat med att slutresultatet ändå skulle gynna deras inställning till aborter och en rad andra frågor. Ändamålet har för evangelikala kristna helgat medlet. Utan att veta kan man misstänka att sättet att resonera har varit likartat i många andra kristna samfund.

I botten ligger värderingsfrågorna. Utgången av presidentvalet borde bli ett memento och en varningssignal för alla som i vårt land envisas med att hävda ”demokratiska värderingar” som något bärande och som det verkliga skyddet mot främlingsfientlighet och brist på solidaritet, sådant som demokratin i USA just nu låtit segra och lyft fram.

Så vad är det 59 miljoner amerikaner ser som många européer inte ser? Vad är det de hör som vi på denna sida Atlanten inte hör? Vad är det de uppfattar som går oss förbi? Vill vi undvika att hamna i samma situation behövs något mer än allmänt prat om demokrati. Vi ska inte sätta all vår tillit till staten, men inte heller hamna i misstrons gyttjiga dike. Konsten är att bygga ett samhälle som klarar påfrestningen av den omvälvande förändringar som kan drabba enskilda och stora grupper mycket hårt med arbetslöshet, brist på inflytande och med en växande upplevelse av alienation. Stabila och starka folkrörelser kan hjälpa till förutsatt att de lyckas samla människor över sociala klyftor och klassgränser. Ett svar i svaret är att vi behöver en kyrka fri från politisk styrning med en tro befäst i Skrift och lära som bekänns frimodigt och inte låter sig lockas av taktiska överväganden om politisk och världslig makt för att få sin vilja fram.

Läs gärna Susanna Popova som i dagens SvD bl a skriver.  "...den starke ledaren. När många förundras över den bristande kompetensen, det dåliga omdömet och det avhumaniserade språket hos sådana ledare, låter andra tron fylla luckorna. Rationalitet och respekt för demokratiska processer väger lätt mot behovet av att ha en tro på en politisk ledare. När den tron väl fyllt tomrummet är det inte särskilt lätt för andra partier att ta tillbaka det. För att lyckas måste dessa skapa en känsla av samhörighet och framåtrörelse i samhället, något annat att tro på."

Hur är det med begravningarna SvT?

SvT Örebro rapporterade under Allhelgonahelgen att fler väljer borgerliga begravningar. Slutsatsen var också att färre väljer kyrklig begravning. Med allmänna påståenden kan man hävda nästan vad som helst. Man redovisade i TV-inslaget ingenting om hur pass de borgerliga begravningarna ökade och i vilken takt de svenskkyrkliga avtog. Inga siffror eller tabeller hade plockats fram. Lite slappt kan jag tycka. Inte heller klargjordes om utvecklingen avsåg landet eller Örebro län eller något annat område.

I Östergötland ser det tydligen annorlunda ut. Där hävdar man istället att de kyrkliga begravningarna ökar. Och P4 Göteborg har noterat samma utveckling!

I texten på hemsidan för SvT Örebro kunde man läsa att det handlade om länet. SvT skrev:

Det är Alla helgons helg och många tänder ljus för att minnas sina anhöriga. Döden kan vara svår att hantera och allt fler väljer bort kyrkliga begravningar.

Agneta Blom förrättar borgerliga begravningar och det är något som ökat de senaste åren.

– Jag tycker att avsked är väldigt viktiga och det känns väldigt angeläget att kunna bidra till att göra vackra avslut för människor som är i sorg och som vill ta avsked av någon de älskat, säger Agneta Blom

Förra året var bara tre av fyra begravningar i länet inom Svenska kyrkan.

Att ca 75 procent av begravningarna är svenskkyrkliga, vilket motsvarar kyrkotillhörigheten ganska väl, det skulle ju kunna antyda att 25 % begravdes borgerligt. Men så är det förstås inte. Andra kyrkor och samfund står för en betydande del liksom begravningar inom andra religioner.  Så man har anledning att undra hur det egentligen ser ut? Senaste året 2015 kunde man notera en lite ökning av antalet kyrkliga begravningar i Sverige!

I landet har de kyrkliga begravningarna i procent av antalet döda sett ut som följer:

2010              80,9

2011              81,0

2012              78,8

2013              78,0

2014              76,4

2015              76,5

Det är självfallet bra att man låter begrava sig så det stämmer med ens tro och övertygelse. Men när SvT Örebro låter det framstå som om borgerliga begravningar har blivit det man väljer till skillnad från kyrkliga begravningar har man antingen slarvat eller låtit egna preferenser slå igenom. Vilket som, så nog kunde tittarna begära att få se tillförlitliga siffror som visar hur trenderna faktiskt (!) ser ut.

 

 

Ekumeniska uppmaningar som utmanar den egna kyrkan

Lutherska världsförbundet och Romersk Katolska kyrkan skrev historia i Lund den 31 oktober 2016. Då firades en ekumenisk gudstjänst i vilken man undertecknade ett dokument med fem imperativ, vilket vi normalt skulle kalla för uppmaningar!

Uppmaningarna är slutsatsen i dokumentet Från konflikt till gemenskap.

1.    Katoliker och lutheraner bör alltid börja i enhetens perspektiv och inte i splittringens, för att stärka det gemensamma även om det är lättare att se och erfara skillnaderna.

På Svenska kyrkans hemsida har det blivit: Katoliker och lutheraner ska utgå från enhetens perspektiv, inte splittringens. Söka det som förenar, inte det som skiljer

2.    Lutheraner och katoliker bör ständigt låta sig själva förändras genom mötet med den andre och genom det ömsesidiga trosvittnesbördet

 

På Svenska kyrkans hemsida: Lutheraner och katoliker ska vara öppna för att förändras i mötet med den andre

 

3.    Katoliker och lutheraner bör på nytt förpliktiga sig till att söka synlig enhet, till att tillsammans utveckla närmare vad detta betyder i form av konkreta steg, och till att oupphörligt sträva mot detta mål

Svenska kyrkans hemsida: Katoliker och lutheraner ska söka synlig enhet och tillsammans utveckla vad det innebär i konkreta steg

4.    Lutheraner och katoliker bör gemensamt återupptäcka kraften i evangeliet om Jesus Kristus för vår tid.

Svenska kyrkans hemsida: Lutheraner och katoliker ska gemensamt återupptäcka kraften i evangeliet om Jesus Kristus för vår tid

5.    Katoliker och lutheraner bör vittna tillsammans om Guds barmhärtighet genom att förkunna och att tjäna världen.

Svenska kyrkans hemsida: Katoliker och lutheraner ska vittna tillsammans om Guds barmhärtighet genom tjänst i världen och för medmänniskan

Min förhoppning är att alla som sitter i beslutande positioner i Svenska kyrkan ska läsa och begrunda detta dokument. Förhoppningsvis också gömma något av det i sitt hjärta. För om inte sådana slutsatser ingår i en receptionsprocess där man gör slutsatserna till sina egna så riskerar de att stanna på ytan.

De stora gemenskapsorden är välbehövliga och efterlängtade. De ska rimligen gälla även Svenska kyrkans hållning till den romersk katolska kyrkan. Jag hoppas övertygelsen som resulterat i detta ekumeniska framsteg ska bryta ner allt förakt och avståndstagande som gång efter annan i Svenska kyrkans sammanhang dyker upp och riktas mot katolska kyrkan och sådant som i vår egen kyrka bär katolska drag. Låt även det bli historia genom att lägga det bakom oss!

Nog borde den inomkyrkliga opinion som ofta utifrån allmänkyrkliga synpunkter och erfarenheter visat missnöje med förslaget till ny handbok i och med detta få ett erkännande. Och nog borde ett antal rörelser och grupperingar inom vår egen kyrka också mötas med samma vilja som dokumentet vittnar om för att betona och se vad som förenar.

Regeringen borde skämmas som tvingar Örebroarna betala!

Storstadregeringen fortsätter diskriminera en, och endast en, av landets läkarutbildningar! En överenskommelse som handlade om de tre första årens verksamhet påstår regeringen nu ska gälla framöver! Skandal! Svenska medicinstudenter ska med andra ord tvingas fortsätta snylta på andra länders läkarutbildningar därför att staten inte vill behandla landets läkarutbildningar lika.

Så här rapporterar Svt Örebro: Trots att Örebro universitet bidrar till att lösa läkarbristen i Sverige betalar bara staten för halva utbildningen. Universitetets rektor kallar det hela extremt märkligt och diskriminerande. – Jag förstår inte hur utbildningsdepartementet kan godkänna det här, säger han.

Örebro Universitets rektor riktar skarp kritik mot utbildningsdepartementet eftersom att läkarutbildningen bara erhåller halv finansiering från staten. Resterande delar finansieras inom ramen för universitets ordinarie budget.

– Det innebär att vi måste flytta pengar från andra utbildningar för att kunna väga upp läkarutbildningen, förklarar universitetets rektor Johan Schnürer.

 

Det är bara att hoppas att någon presenterar en avhandling eller en vitbok över statens, utbildningsdepartementets och andra myndigheters hantering av läkarutbildningen i Örebro från dess första början. I flera år fick man känna av de andra stora läkarutbildingarnas aggressiva försvar för sina revir. Någon uppkomling i inlandet ville man inte veta av. Bättre då att svenska medicinare blockerade utbildningar i Danmark och Polen...?

 

Och nu vägrar man att finansiera denna behövda utbildning! Fråga de vårdcentraler och lasarett där det är svårt att fylla de inrättade tjänsterna om läkarna från Örebro behövs och är efterlängtade. Men i regeringskansliet tycker man det är rimligt att skattebetalarna just i Närke ska betala halva läkarutbildningen. Varför inte testa den modellen även i Göteborg, Uppsala, Stockholm och Linköping? Gissa vilka litanior som då skulle kvädas.

 

Skäms regeringen! Protesterna som nu lär komma är välförtjänta. Ingen kommer att tro på Era stora ord om utbildningssatsningar när ni på detta sätt tvår era händer och vältrar kostnaden på lokalbefolkningen i Örebro! Skäms!

Och se - vad texten om Sackaios berättar

Utdrag ur en ny predikan på ordrik

När dessa ord - och se - dyker upp i en bibeltext

vet man att här får man veta något viktigt

om hur Jesus är, man ser igenom, bortom och förbi

det som finns på ytan

Vi ges en nyckel till djupare förståelse

och undrar vad mer kan man då se?

Människan börjar längta efter att se Jesus –

det gjorde Sackaios så till den grad att han

sin utsatta ställning och dåliga rykte till trots

(publikan och korrupt tullindrivare)

klättrade upp i ett träd

Jesus ser oss - som han såg Sackaios.

Det är inte bara med en flyktig och ointresserad blick

han ser med engagemang och intresse,

ja, långt mer än vad som kan kännas behagligt.

Men ibland kan det vara skönt

att äntligen bli genomskådad och avslöjad…

Jesus känner oss vid namn och vet våra liv –

så som han kände Sackaios och visste allt

om honom. Roller, masker eller förställning hjälper inte.

Han skäms inte för oss hur livet än har blivit –

trots att anklagarna förargat mumlar

(skäller och står) i om syndare

Han bjuder in sig till oss – såsom han erbjöd:

idag skall jag gästa ditt hem.

När Jesus möter en människa förvandlas

hon och hennes tillvaro –

såsom Sackaios ångrade och bättrade sig,

gjorde bot och fick förlåtelse:

idag har räddningen nått detta hus

Man kan göra upp med det förflutna,

rätta till det som blivit galet

Det är nog ingen tillfällighet att

tolvstegsprogrammet för missbrukare

innehåller steg då man ställer tillrätta,

allt som man förmår

Man söker upp, kontaktar, reder ut

så som Sackaios nu gjorde upp med sitt förflutna

Snabbtåg utan stöd i Skriften

Ett hundra miljarder och mer därtill ska de supersnabba tågen kosta, sägs det. Med tanke på all slags byggnations glädjekalkyler lär det inte räcka till. Allt för att man ska kunna förflytta sig från Stockholm till Göteborg och Malmö via Jönköping i en rasande fart. Och i motsatt riktning.

En plan för infrastrukturen i det utdragna landet som än mer kommer att gynna storstadsområdenas expansion och glesbygdens förtvining och död! Landet norr om huvudstaden finns inte! En stor del av inlandet inte heller.

Ta Gotland till exempel. Några snabbtåg dit lär det knappast bli. Ingen bro heller. Utan båtresor som kostar de resande mer än det smakar. Sommartid blir det inte sällan mer än 2.500:- för en bil och två personer att komma till Visby och tillbaka till Nynäshamn igen. Behöver man ta sig ner till ön några gånger till per år har man snart lagt ut så pass att det är skäl att överväga att istället skaffa hus i Provence eller Toscana. Eller i Norrlands inland. Med några extra subventionsmiljarder kunde resorna till och från Gotland i princip bli kostnadsfria för resenärerna. Landsvägspriser till Gotland!

Istället för supersnabba tåg behövs fungerande järnväg som binder samma landets alla delar. Då kanske landsbygden åter fick puls och andning. De landsändar som nu har besvärande cirkulationsproblem och med återkommande proppar kunde framgångsrikt rehabiliteras och återvinna hälsan.

Till sist är den springande frågan denna: varför har Ni så himla bråttom att fara mellan de mest tättbefolkade storstadsområdena? Res med måtta och förstånd så Ni hinner hämta andan. Bergspredikans uppmaning att se på blommorna på marken och fåglarna på himlen hinns inte med. Och vore jag mera fundamentalt bokstavstroende skulle jag nog ha påstått att det gör snabbtågen nästan obibliska. Ungefär så!

Idag somnade jag på ett sammanträde

Idag somnade jag på ett sammanträde. Klockan kvart i fyra. Å blanka eftermiddagen. Åtminstone tror jag det. För jag kan inte redogöra för en kvart att mötet. Vilket är generande för en ålderstigen herre. Tiden kan förstås ha hickat till och en kvart försvunnit av bara farten. Sömn är den troliga orsaken. Så vill jag inte ha det. Även om det inte var mitt fel.

Jag tänker hämningslöst skylla ifrån mig. Jag har inte sovit så mycket i natt som jag borde ha gjort. Det vill jag skylla på Åsa Jinder. Någon gång under nattens timmar repriserades hennes sommarprogram (?). Hon berättar där om sitt liv på ett fängslande och gripande sätt. Det fångade mig så pass att jag bara måste fortsätta lyssna.

Kunde du inte ha stängt av radion? Jo, det hade varit möjligt. Men eftersom den stod på den sovande medmänniskans nattduksbord hade jag behövt gå upp. Och då vet an hur det går. Man vaknar ännu mer. För min del brukar jag omedelbart börja frysa. Så då hoppades jag att sömnen skulle övermanna mig och programmet tystna. Men där låg jag och lyssnade. Hur hon smygövade på pappans hemmabygd nyckelharpa som mycket liten. Och hur hon fick börja gå i lära hos en egensinnig spelman. Och hur hon hälsades som ung riksspelman - inget träd växer upp i himlen. Vilket nog betydde att hon ingenting var och inte heller skulle kunna bli det...  Så blev det barn och lycka. Och en otäck bilolycka där hon var en hårsmån från att stryka med.

Inte förrän kvart i fyra på eftermiddagen domnade jag bort en stund. Efter en hyfsat väl genomförd arbetsdag. Undrar så om jag höll stilen och såg ut som om jag bara tänkte med slutna ögon? Eller om jag tappade huvudet och snarkade? Finkänsligheten sitter ibland mycket djupare än vad som vore önskvärt. En liten armbåge i mellangärdet kunde ha gjort nytta.

När jag på nytt var helt närvarande begärde jag ordet och sa något. För att visa att jag tänkt, även om jag slumrat till. Fast säker är jag inte. Jag kan ju ha drömt alltihop?!

Presidentvalskampanj i media

"Trump har rest sig upp till stående, basunerar SvD:s förstasida upp denna morgon. I min lokaltidning NA finns en stor artikel med rubriken: Hätsk duell räddade Trump. Vad är det som händer? Är det den långsamma tillvänjningen vad gäller grovt språk, osanningar och hot som nu mot slutet av presidentsvalkampanjen framstår som godtagbara? En kandidats om hotar att utreda och fängsla sin motkandidat, skulle han vinna, kan alltså resa sig upp till stående och rädda sig och sin kampanj vidare?

Om bedömningen är riktig i dessa rubriker håller Trumps egna påstående på att besannas: ett land som faller sönder. Att det är han som är en av de påtagliga orsakerna till nya motsättningar och klyftor verkar han helt oförstående till. För ett par år sedan hade knappast någon trott att det vi nu ser utspela sig ens varit möjligt.

Tron sitter trångt

Den rätta kristendomen är inget populärt ämne för konversation. Inte ens för seriösa samtal eller behandling i seminarier verkar någon vilja ta uttrycket den rätta kristendomen i sin mun. Men varför skulle någon vilja göra det? Själva saken står fram som allt viktigare - de som inte delar den rätta kristendomen ska marginaliseras och skuffas undan.

Den rättta kristendomen handlar inte i första hand om att bli frälst och försonad, att få sina synder förlåtna. Inte heller handlar den om tro och rättfärdiggörelse. Den lyfter inte frågor om kyrko- och församlingssyn. Den gäller inte uppenbarelsen eller bibelordet. Den handlar förts och främst om etiska ställningstaganden och politiska hållningar! De döpta och troendes allmänna prästadöme har förvandlats till en grupp vilken som helst där tron inte längre spelar någon speciell roll. Det har blivit en sällskapsresa där biljetterna lättvindigt delas ut som om människan förfogade över Guds löften och försoningsverk oavsett tro och bekännelse.

Så tänker jag en dag när flera det i flera samtal påpekats att dman upplever hur det i kyrkan inte längre handlar om människans eviga väl hos Gud utan om att människan ska må bra och få sin person, sina val och sitt värde bekräftat. Men tron sitter trångt. Paradigmskiftet har redan ägt rum. Frågan är om man kan byta tillbaka till en tidigare hållning? Men nu med insikter om att så gott som alla häftiga och moderna framgångsrecept gett uttrycket att kämpa ända in i kaklet en ny innebörd. Full fart in i väggen verkar mindre smart. Man borde försöka vända och simma tillbaka. Vad tänker Du?

Lägg ner partipolitiken i Svenska kyrkan

Två ledande socialdemokrater uttalar sig i nätannonsen där partiet raggar nya s-märkta kyrkopolitiker. Den egna organisationen räcker tydligen inte till. Och kyrkans aktiva folk tycks man inte vilja se som rekryteringsbas. Därför fiskar man på nätet. Så här säger den ena politikern:  Kyrkopolitik handlar om värderingar. Vill du vara med och stärka kyrkans arbete för medmänsklighet och solidaritet? Vill du att Svenska kyrkan ska bidra till ett samhälle som håller ihop? Då behövs du som socialdemokratisk kyrkopolitiker!

Orden är Wanja Lundby-Wedins, hon som stått i spetsen för hela den fackliga LO-rörelsen. Vad betyder det att kyrkan ska bidra till ett samhälle som håller ihop? Inte kan det vara kyrkan som det ideologiska kittet hon efterlyser, ungefär som när kyrka och tro under århundraden höll samman Sverige? Nu handlar det förmodligen om att kyrkan ska stärka sådant som det sekulära Sverige, stat och kommun, gör. Om kyrkans insats behövs är förmågan att klara ekvationen på egen hand inte så utvecklad. Varför ska kyrkan göra just detta samtidigt som man tydligt märker att man inte behövs som leverantör av välfärd, till exempel inom vård och omsorg. Kyrkan kan tydligen användas som ett redskap i samhällsbygget. Men inte utifrån sina egna förutsättningar utan styrda av politisk vilja. Så att samhället håller ihop. Den insatsen vill man ha av den kyrka där partiet påtagligt underblåser splittring och ställer grupp mot grupp, något som bidrar till att trycka isär och söndra! Läser man annonsen i sin helhet är det som om alla utom socialdemokrater vore sådana att de gör kyrkan inåtvänd och exkluderande. Det är inför en nätkampanj som denna man kan undra var alla röster som ondgör sig över den dåliga stämningen i inomkyrkliga diskussioner håller hus? Eller är just denna typ av hotbild, den som annonsen ger uttryck åt, uppfattad som god och glad?

Wanja Lundby-Wedin vill få nya partikamrater som genom att bli kyrkopolitiker kan stärka kyrkans arbete för "medmänsklighet och solidaritet". Ska man relatera det som sägs till kyrkans och församlingarnas grundläggande uppgift är det nog diakonin som här kan komma ifråga. Kyrkans diakoni är kopplad till altaret och uppfattad som trons gensvar på Guds nåd och kärlek. Utan den kopplingen blir insatser på området som vilka andra sociala insatser eller goda gärningar som helst och kan utföras av vem det vara vill. Kyrkan blir som vilken förening eller sammanslutning som helst.

Jesper Eneroth, ny gruppledare för det socialdemokratiska arbetarpartiet i kyrkomötet, uttalar sig också: Ser du värdet i en öppen demokratisk folkyrka som tar ställning för alla människors lika värde och rätt? Vill du kämpa för en kyrka som går i takt med tiden och står upp för de mest utsatta oavsett? I såfall ska du ställa upp som kyrkopolitiker för Socialdemokraterna! 

Det kanske vore tid att på nytt problematisera vad uttrycker "öppen demokratisk folkkyrka" kan betyda. Särskilt som man kan uppfatta att värdeorden öppen och demokratisk kopplas till folk och knappast alls till kyrka. Det demokratiska i Svenska kyrkan tillförs inte av politiska partier eller allmänna val som kopierar de vanliga politiska valen. Kyrklig demokrati pekar mot medlemmarnas delaktighet och aktiva liv i kyrkan. Det inflytandet kan formas på många olika sätt och det fanns ett sådant inflytande långt innan partipolitiken ens var uppfunnen. Visserligen med sin tids inskränkningar men ibland omvittnat som inspirationen till och grunden för svensk demokrati över huvud taget! Och det finns många kyrkor och trosssamfund i Sverige som lyckas väl med sin kyrkliga demokrati de politiska partierna förutan!

Det är som om förledet folk i ordet folkkyrka tar ut kyrka. Ty man vill representera folket när man sitter i kyrkans beslutsförsamlingar. Frågan är om man samtidigt vill vara kyrka i sina förment folkliga partier? För där uppmuntrar man naturligtvis till tro, till kyrkogång och gudstjänstdeltagande, till dop och konfirmation, till hörsamhet vad gäller Guds lag och evangelium?

I denna kampanj säger man egentligen ingenting om kyrkans och församlingens viktigaste och centrala uppgift: att se till att Ordet förkunnas och sakramenten förvaltas, att undervisa och missionera utifrån det kyrkan tror, lär och bekänner som en apostolisk kyrka tillsammans och i gemenskap med den världsvida kristna kyrkan. Kvar finns diakonin vars uppgift att tjäna Gud och medmänniskan i världen strömmar ut från altaret och gudstjänstens möte med Gud.

Att arbeta för människors värde och rätt kan göras utifrån alla möjliga utgångspunkter. I en kyrka främst utifrån att människans värde är givet av Gud och ligger bortom trender och politiska kantringar. Det är då det där med att gå i takt med tiden kan oroa. Det kan tyckas uttjatat men uppenbarligen behöver det påpekas igen: kyrkan och nutidens lärjungar ska leva i världen men inte av världen och den ska lyda Gud mer än människor.

Lägg ner partipolitiken i Svenska kyrkan! Tillbaka till källorna! Det vore en reformation värd namnet!

Den stackars Luther, vad ska han tänka om Svenska kyrkan?

Den stackars Luther, vad ska han tänka om Svenska kyrkan?  Luther som menade att kyrkan är de heligas samfund, emedan endast de människor är hennes rätta medlemmar, som är helgade i en rätt tro. Han hävdade också att man kallas kristen för att man genom dopet är upptagen i Jesu Kristi församling och med församlingen tror och bekänner honom som Frälsare och Saliggörare. Skulle Luther verkligen gå på tankegångarna som Socialdemokraterna basunerar ut i en redan omdebatterad nätkampanj, att kyrkan är hotad av människor som vill göra henne inåtvänd och exkluderande?

Och nu annonserar man efter nya kyrkopolitiker som kan företräda det socialdemokratiska arbetarpartiet i Svenska kyrkan. Man säger sig nämligen behöva bli fler som bekämpar homofobi och kvinnoprästmotstånd och som värnar människovärdet. Jaha. Är det verkligen det den kristna kyrkan huvudsakligen är kallad till och finns till för? Är det en rimlig sammanfattning av vad kyrkan handlar om, av dess tro bekännelse och lära, att uppdraget idag kokar ner till att gå i strid mot homofober och kvinnoprästmotståndare?

Det märkliga är att man nu jagar nya personer via nätet för att fylla på sina listor. Strax efter att en genomgripande pastoratsreform genomförts som kraftigt begränsat det antal förtroendevalda som har makt och inflytande. Det talades en del om att reformen skulle lösa kandidatbristen eftersom man före reformen hade haft uppenbara problem på sina håll att fylla platserna i församlingskyrkoråden. Nu kunde man vara friare att tillsätta de relativt maktlösa församlingsråden och nöja sig med att besätta de viktiga platserna i kyrkoråd och fullmäktige med (ur partiets synvinkel) pålitligt folk.

Så nu annonserar man efter människor att fylla listorna med. Trots pastoratreformens frontförkortning. Som om det inte fanns tillräckligt med duktigt folk i församlingens gudstjänster och övriga verksamheter, sådana som faktiskt visat att de verkligen vill vara med i kyrkan och inte bara representera ett parti. Sådana i det egna sammanhanget aktiva personer som partiet skulle välja om det handlade om platser i en arbetarkommun eller om kommunala förtroendeuppdrag!

Hur var det nu Luther formulerade sig? Kristenheten på jorden uppkommer och tillväxer därigenom, att den heliga Ande kallar och församlar, upplyser och helgar henne samt behåller och bevarar henne hos Jesus Kristus i en rätt tro... Kan det vara så att redan Luther drog upp vissa gränser och visade vägen mot kyrkans hjärta och Skriftens centrum, dvs vände sig inåt? Ja, det tror jag!

Ideologisk rensning genom nytt vigningsvillkor

Ett trossamfund, en kyrka, är inte en förening vilken som helst. Dessvärre har kyrkosynen glidit iväg och liknar nu mera ett politiskt parti än en apostolisk gemenskap som till lära och tradition är fast knuten till en världsvid gemenskap: Kristi kyrka på jorden.

Befängd tanke, detta att kyrkan skulle ha blivit som en förening eller ett parti. Men åtminstone om man betraktar viljan att förändra kyrkans sätt att vara och verka är det inte så avlägset att se det så. Någon kommer på en idé och vill vips få den infogad i Svenska kyrkan. Förslag dyker upp i föreningar och partier och vinner så småningom kanske anklang. En kyrka är däremot bunden av en lång rad beslut i vår kyrkas historia. Kyrkan har bejakat de urgamla trosbekännelserna och därmed deras teologi. Vi har därtill lagt den heliga Skrift som en särskild instans i avgörandet av vad som ska tros och bekännas.

Nu dyker förslag upp om att införa nya prästvigningsvillkor som dels kommer att begränsa biskoparnas prövning och därtill binda kyrkans vigning till en bestämd hållning för den relativt nya företeelsen enkönade äktenskap. En ordningsfråga kommer det att heta. Men infogas det i vigningsvillkoren blir det något som kyrkan ska tro och bekänna. 

En ny äktenskapssyn måste omfattas och ska enligt somligas förslag bli ett villkor för att kunna få Guds kallelse bekräftad av Svenska kyrkan. Ett utstuderat och klurigt sätt att göra sig av med de präster som inte fullt ut och med munnens bekännelse omfattar övertygelsen om att kyrkan genom sekler missförstått skapelseordning och äktenskapets instiftelse och att sortera bort alla som kan tänkas ha minsta lilla tveksamhet eller avvikelse just i fråga om äktenskap! Inte om synd och frälsning, om Guds löften och den apostoliska traditionen. De som tänker ”fel” ska rensas bort, så uppfattar jag förslaget. Ideologisk rensning är med andra ord tanken och idén. Och de som driver denna förändring tillhör sammanhang där mångfald och tanke- och yttrandefrihet tidigare hållits som vore de heliga. Så icke mer?

Slår Svenska kyrkan in på denna tvångets väg med nya vigningsvillkor viker den än mer av från sin samhörighet med den världsvida kristenheten. Det vore mer än olyckligt.

Tron flyttar från förgrund till bakgrunden

Kristen tro kan inte tvingas fram. Konversion under svärdsegg är också en sedan århundraden bortlagd missionsmetod. Även om man ibland får läsa hårresande exempel på hur människor ställts inför att byta religion eller att dö. Terrorism kallas och är sådant.

För en tid användes kolportörernas pamflett- och bokspridning som ett sätt att väcka och nära tro. Predikan har under vissa tider använts för att väcka tro. Så till den grad att kyrkotroget folk något tröttnat över de ständiga maningarna till omvändelse, som om de helt saknade tro. Att predika för de frånvarande verkar mindre välbetänkt. Men vad ska man göra när de öppna verksamheterna nästan per definition nödgats och tillåtits tiga om evangeliet och dess glada nyheter.

Möjligen kan det vara en följd av att man tänkt att tro åstadkommer människan inte av sig själv utan får som gåva av den helige Ande. Då gör ju de mänskliga ansträngningarna vare sig till eller ifrån har många av oss tänkt. Åtminstone ibland. Följaktligen har vi avstått från att ta tag i frågan om hur det går till att bli en kristen och hur tron kan födas.

Mig förvånar det att en reformatorisk luthersk kyrka där tron stått i förgrunden så lyckats skjuta den åt sidan, till bakgrunden. Från tron allena till en kyrkans tro som man kan ha eller mista. Ty kyrkan har en bekännelse så att enskilda inte behöver? Eller har jag alldeles missförstått saken?

Tiden går och kalendern verkar fulltecknad.

Tiden går åt. Så mycket fritid det skulle bli när pensionen kom. Lediga dagar att flanera i skogen, rsor att planera och genomföra, böcker att läsa och ämnen att studera. Vart tar tiden vägen? Istället har det blivit alla möjliga små uppdrag här och där. Men så är det hål i Svenska kyrkans organisation och gamlingarna behövs som ett slags kyrkligt plastic padding för att täta läckor och fylla vakanser.

Någon kallade mig härom dagen för den evige vikarien. Så evigt lär det inte bli men någorlunda ständigt, en kort period. Tillförordnad församlingsherde har jag blivit och universitetspräst fick jag vara och dessutom har jag prövat uppgiften som mentor för en nybliven chef och ledare. Dessutom har jag blivit anlitad för att hålla en del föredrag. De flesta om en katt, Min katt: Sixten, the cat, som har blivit känd lite här och där. Han är annorlunda. Brister ut i sång rätt var det är. Med versmått hämtade från psalmboken. Katten fick jag av församlingens arbetslag, mina arbetskamrater, när jag fyllde sextio. Sedan dess åldras katten för varje år, ja varje dag. Men på ett behagligt livsnjutande sätt. Men även Olaus Petri har blivit allt mera intressant. Honom vill man höra om. Så kantarellerna jag tänkt plocka finner jag på det bästa stället: Stora torget. Och lingon därtill. Lättplockade.

Min uppgift har ibland varit att i kyrkliga öron viska: kom ihåg att du är dödlig, att vårt sammanhang också är det. Men sällan uppskattas slaven på triumfvagnen. Och skulle något brista i kyrkans organisation och struktur så är det ofta någon annans fel. Särskilt slavar och budbärare blir då belönade. Med munkavle. Ombedda att hålla tyst och inte oroa och ställa till besvär med sin negativism och brist på tillit.... När det istället faktiskt kan handla om hopp och tro om ett annat sakernas tillstånd!

 Det är då det lokala arbetet i församlingen med gudstjänster, möten och samtal blir så uppfriskande. Ty det är lokalt som kyrkas hälsa prövas och det är där det ännu lever. På många håll. Om än deltagarna ibland blivit färre. Men vi bekänner vår synd och skuld och tar emot förlåtelsens ord oavsett vilka vi är. Där lämnas rollerna, som Sverigedemokrater eller rödaste röda eller var vi nu menar oss höra hemma i världens sammanhang, för en stund åt sidan i mötet med kyrkans Herre!

Så går varje dag sin gilla gång. Kalendern har fulltecknats. Bloggen fått vänta. Tills en dag andan åter faller på. Vilket nog är en okänd sida av den helige Andes sätt att puffa igång oss igen? När orken trutit. Kanske?