Kamp mot religiösa friskolor

Det pågår ett drev mot friskolor med konfessionell inriktning. Louise Jonsson ”fil kand med mångårig erfarenhet av livet i religiösa miljöer, bland annat uppvuxen i svensk frireligiös miljö” har lämnat sitt bidrag i kampen mot sådana friskolor på Svenska Dagbladets debattsidor på webben. Hennes tyckande saknar några som helst konkreta, på vetenskap byggda, fakta.

Läs följande stycke som Louise Jonsson formulerat och fundera över om detta kan tillämpas brett på alla friskolor eller angår några enstaka undantag:

”Att barn och ungdomar placeras i religiösa friskolor leder till flera allvarliga och negativa konsekvenser både för barnen som individer och för samhället. Detta gäller oavsett religiös inriktning. Att skolor i religionens namn separerar flickor och pojkar, knappt undervisar om sex- och samlevnad och jämställer evolutionen med religiösa skapelseberättelser är bara delar av problemet. Betydligt allvarligare problem är att religiösa friskolor kränker barnens rätt till religionsfrihet och bidrar till ökad segregering mellan olika religiösa grupper i samhället.”

Logiskt hänger det inte ihop. Att barn och ungdomar placerats i sådana friskolor leder till flera allvarliga och negativa konsekvenser för barnen och för samhället”. Vilka då, kan man undra. Nästkommande påståenden hävdar att man i religionens namn separerar flickor och pojkar ”i religionens namn”, att man knappt undervisar om sex och samlevnad och att man jämställer evolutionen med religiösa skapelseberättelser. Vilka skolor gör det kan undra. Om det förekom hade väl skolinspektionen slagit ner med järnhand!

 

Från enstaka, ofta muslimska, friskoleexempel kan man inte dra generella slutsatser om alla konfessionella friskolor. Barns har rätt till religionsfrihet, dvs. både till att utöva religion som att inte göra det. Om barnen själva vill gå i friskolan är det svårt att skandera: kränkning!  Påståendet att detta slags friskolor bidrar till ökad segregering mellan ”olika religiösa grupper” är hemmasnickrat. Det är lika dumt som att påstå att ett hockeygymnasium bidrar till ökad segregering gentemot andra sporter och idrotter, som till exempel fotboll eller handboll.

Vilka religiösa trossamfund brukar använda sin Gud som slagträ för att inskärpa tyckanden och som därtill påstås följas av avskräckande straff? Exempel från modern tid kan behövas. Egna erfarenheter kan inte genast förstoras till generella påståenden. Det är så elementärt att det inte borde behöva påpekas!

Egendomligt nog tycks Louise Jonsson mena att det bara är barn i religiösa hem som ”blir starkt påverkade av föräldrarnas syn på livet och världen”. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Ska barnen vara en tabula rasa hela sin uppväxttid?

Samma påverkan sker i ateistiska hem, i politiskt engagerade hem, i hem drabbade av missbruk och våld, ja i alla slags hem.

Jonssons påhittade murar där man inte kan hantera ”samlevnaden mellan människor från olika kulturer och med olika religion” ska smeta ner trons människor. De är isolationister och världsfrånvända. Inget kunde vara mer fel. Det är i få sekulära sammanhang där man, till exempel som i Svenska kyrkan och Evangeliska Frikyrkan, undervisar om den ovillkorliga kärleken till medmänniskan, om vikten av att bistå även dem som allmänt föraktas och avskys, om att dela sitt bröd med den fattige och utstötte.

Louise Jonssons beskrivning av den sociala isolering som barn i religiösa familjer lever under är återigen en generell slutsats från enstaka undantag. En slutsats lika imponerande som: en gris är glad alltså är alla grisar glada! Bostadssegregationen i vårt land kan inte förklaras som beroende på religionen. Det är inte trossamfund som ser till att människor flyttar ifrån socialt utsatta områden, som aldrig kallar någon med utländskt klingande namn till intervjuer vid anställning, som med förakt vänder sig bort från flyktingar och invandrare! Den som tror det är ovanligt faktaresistent!

Här är ytterligare ett citat ur Louise Jonssons artikel:

”När barn placeras i religiösa friskolor, separeras även dessa barns familjer från familjer som omfattar andra religioner och livsåskådningar. Kontakten och dialogen mellan olika grupper av människor i samhället minskar och risken för att det etableras isolerade parallella samhällen ökar. Religiösa friskolor bidrar till ökad segregering i samhället, minskad förståelse mellan människor och polarisering mellan olika religiösa grupper. Polarisering mellan olika religiösa grupper riskerar att leda till konflikter och på sikt i värst fall även till inbördeskrig.”

Sådana beskyllningar måste tas på stort allvar av de svenska trossamfunden. Några apologeter kunde väl ta till orda?!  Det är dessvärre många fler än Louis Jonsson som lever med sådana snedvridna vanföreställningar. Skulle spänningar mellan olika religioner i Sverige riskera att leda till konflikter och på sikt inbördeskrig? Tror hon det på riktigt? Möjligen i utarmade och krigsdrabbade samhällen med förtryck, med brist på undervisning och sociala rättigheter, där kan politiska och andra krafter ta gestalt i olika religiösa krafter – men i Sverige? Sansa dig, är vad jag vill säga till Louise Jonsson.

Med en dröm om skolan som en social skaparverkstad där barn och unga ska stöpas om till goda samhällsbyggare som avskaffar just religiös segregering och religiöst förtryck visar Louise Jonsson sin djupa avsky för de bidrag som tro och religion kan ge i ett samhälle. De normer och värdering som många trossamfund aktualiserar skulle utarma och förråa samhället om de försvann.

Tänk så enkelt det vore om Louise Jonsson hade rätt i sitt krav: Avveckla snarast samtliga religiösa friskolor och bidra därmed till en fungerande integration samt till att stärka barnens rätt i samhället! Då skulle integrationen i ett slag börja fungera? Och barnens rätt i samhället ha lösts? Tror hon verkligen det? Är hon så enkelspårig? Uj, uj, uj…

Lars B Stenström
teol kand med mångårig erfarenhet av livet i religiösa miljöer, bland annat uppvuxen i svensk frikyrklig miljö, mångårigt yrkesverksam i Svenska kyrkan

En dag av nåd

Börjar den nya dagen med ett korstecken. Att sätt att signa den nya dagen. Ger mig inriktning och öppenhet för det som ska komma. En dag där Guds rike skymtar i synfältets utkant. Det som kommer överlåter jag i Guds hand.

Långa morgonböner har aldrig blivit mitt sätt att möta dagen. Men en överlåtelsehandling är det korstecken jag tecknar på panna och bröst. Jag fick en dag till. En dag av nåd!

En stillsam reflex

Idag ska optikern få besök. Det är dags för nya glasögon. Jag har svårt att hålla reda på läsglasögonen. Och blir ganska yr i gudstjänsten. Om de är på. Och jag reser mig upp och försöker se på långt håll. Det ska åtgärdas med att kombinera fönsterglas med läsglasögon. Låter ganska progressivt, tänker jag.

Synen är än så länge intakt. Något att glädja sig åt. Men svårigheterna behöver rättas till. Köra bil utan glasögon går bra. Men det är svårare att läsa av hastighetsmätare och andra instrument. Där under bilfärden hinner man inte fumla med läsglasögon för att snabbt kolla hastigheten.

Här hemma ligger det drivor av billiga läsglasögon. Ändå trevar jag gång på gång vid tinningarna för att få fatt på glasögonen. Som inte alls sitter på. Det är sextio års träning som sitter kvar i ryggmärgen. Vid tillfällig sämre syn - justera glasögonen. Eller torka av dem. Putsa dem.

De som inte vet vad jag håller på med. Ser en tafatt människa som viftar hjälplöst alldeles intill sitt huvud. En gång i tiden var det en meningsfull rörelse. Nu har den förlorat sin betydelse. En stillsam reflex för att få ordning på världen.

Det man inte ska

Att göra det man inte kan lockar. Så säger man också om det förbjudna. Att det finns något som drar mot det man inte får, ska  eller bör. Då behövs styrkan att göra ingenting. Av det som ligger utanför gränsen. Själv får jag nu för tiden en obetvinglig lust att bada. Vilket jag vara sig kan eller får. Konsten är att stilla sig. Låta lockelsen skölja över sig för att sedan dra förbi. Ungefär som en stilla våg i Östersjön.

Många gör av okunskap eller ignorans sådant de inte borde. Varje manlig huvudbonad i kyrkan stör mig. Där är det blottade huvudet den respekt man visar. Liksom man skuddar skorna av sina fötter i en moské. Men allt fler struntar i kyrkans särart. Kepsar och hattar sitter på. Sällan inskärps platsens särprägel i besökarna. De går där på sina egna villkor.

I södra Europa kommer man inte in i en kyrka om man är för blottad och bar. Hela klädseln ska respektera det rum man är en gäst i. Där äter man inte glass. Där traskar man inte runt iförd badbyxor och träskor. Är det en struntsak? Icke! Det handlar om att något behöver finnas kvar som inte profaneras och inmutas som vore det vilket område eller vilken plats som helst.

Så många gånger har jag tagit bort böcker och kläder som någon placerats på ett altare, som vore det vilken avställningsyta som helst. Denna symbol för Guds närvaro i rummet, en Kristi viloplats, kräver omsorg. Den ska fredas från att bli ett ting för människors bekvämlighet.

Maktfördelning i kyrka och samhälle

Delad glädje är dubbel glädje, hävdar präster. Har hört det i vigseltal. Och i försök att locka tillbaka församlingsbor till sin egen kyrka. På liknande vis sägs det ibland att delad sorg är lättare att bära. Gemenskapen och samhörigheten gör att man inte är alldeles ensam i det mörka och svåra. Balansen mellan jaget och gemenskapens vi är inget konstant. Det kan svaja rejält. Särskilt i tider då man uppmanas att se till sig eget. Att unna sig själv. Att först ägna sig åt egna angelägenheter för att sedan, om möjligt, bry sig om gemenskapen.

Att verbalt hävda gemenskapen kostar sällan särskilt mycket. Men om en sådan tanke ska omsättas i praktiken kan det bli genomgripande förändringar i prioriteringsordningar. Om den delade glädjen blir dubbel varför tror så få på att den delade makten också den förmeras? Makten hanteras sällan med hjälp av fördelning eller delning. Tvärt om koncentreras den. Paradoxalt nog som mest i sammanhang där man ordar livligast om demokrati och kollektiv.

De inre cirklarna kontrollerar gemenskapen. De avgör vad andra ska tänka och tycka. Några få avgör det mesta. Hur man vet det? Det är bara att lyssna till diskussioner och debatter i fullmäktige eller i riksdagen. De många ekar vad de få redan bestämt. Refrängsångerna klingar ganska tomt. Kan inte låta bli att fundera över vad som skulle hända om var och en som sitter på sådana förtroendeplatser verkligen försökte representera sin egen valkrets, sina egna väljare och inte partilinjen.

Märkligt nog är inte ens kyrkan annorlunda. Trots att ingen i församlingen och Guds folk ska ha olika värde. Mantrat om allas lika värde borde resultera i större och mera vitala spänningar. I sekulär politik såväl som i ledning och styrning inom ett trossamfund, i en kyrka.

Äldres insatser

Går och laddar för att ta kontakt med en näraliggande församling. Där har man gudstjänst i en av kyrkorna ganska oregelbundet. Några rebelliska pensionärer har tänkt tanken att den kyrkan skulle vi kunna ta hand om. Åtminstone en gång varje söndag. Där skulle vi kunna fira mässa och låta dem som önskar vara med...

Några av oss är fortfarande under efterfrågan. Andra är placerade i kolumnen: inte för tillfället. Av hänsyn till hälsa och ålder. Men också för att vi har en nära relation till några av församlingarna. Kanske för nära? Om man låter det bero ändrar det sig. Fler av församlingsborna orkar inte längre. Då minskar också risken för att den äldre generationens präster skulle påverka för mycket.

Ibland har det nog med åsikter i betydelsefulla frågor att göra. En sådan som han ska vi nog inte ha för mycket att göra med. Kan någon ha tänkt. Utan att säga det högt. Men utan särskild överkänslighet kan man ana sig till det. Dessutom sitter personen nog fast i den gamla handboken. Och där är det inget bra att sitta i kläm. Men på bägge punkterna kan man missta sig. På ömse håll.

Den enklaste förklaring är förstås att de som redan är inne i ruljansen inte behöver introduktioner och och instruktioner. De är på plats och har sina uppgifter. De som pensionerats tillhör en annan kategori. Reservdelarnas och de tillfälliga vikariernas verktygslåda.

Det som låter som gnäll är ur mitt perspektiv mera en brottning att komma tillrätta i nya roller. Men nog vore det fint att än en gång få sjunga en prefation och låta epiklesens ord vibrera över gåvorna...

Vem våra fötters lykta är och vem som är ljuset på vår stig råder det i alla fall ingen tvekan om. Vilket fortsatt borde kunna räknas som den godaste av saker.

Dagen efter

Dagen efter är ett uttryck laddat med ruelse och ånger. Så kopplade har orden blivit till missbruk och otyglad utlevelse. Huvudvärk, baksmälla och illamående hör till föreställningarna. Dagen efter är mera användbart än så. Dagen efter är det som följer något som tidigare varit. Ont eller gott, ljust eller mörkt ska inte spela någon roll.

För mig är denna söndag dagen efter dialys. Med andra ord en bra dag. En dag av mer vilja och ork än dagen innan. Dagen efter är därför värd mycket. Då ter sig livet mera normalt. Så som det en gång var. Och med tur, hälsans medgivelse och vården så kan det möjligen bli så igen. Så det jag verkligen längtar efter nu är dagen efter en eventuell transplantation. En sådan är än så länge skriven i stjärnorna. Eller som vi fromma säger: Gud vet när det kan bli. Eller om.

Dialys

Tre dagar per vecka får jag dialys på Universitetssjukhuset i Örebro. Fyra timmars filtrering av blodet hjälper mig att leva. Samma dag är jag trött och urlakad. Varannan dag mår jag riktigt bra. Fantastiskt att det finns, att det går.

Mitt schema är tisdag, torsdag och lördag. Då får jag min livsuppehållande behandling. Personalen är härlig och otroligt professionell. Jag berömmer vården allt vad jag kan. Hurra för den!

Vi är många som behandlas på dialysavdelningen. Somliga har åtskilliga år i dialys och har inrättat sitt liv därefter. En hel del väntar på möjligheten att få en ny njure. Transplantationsköerna är långa. Men även donatorerna är många. Fler behövs!

Spelrum för Anden

Anden kan i kristna sammanhang bli optimismens uttryck. Skaparanden får stå för allt möjligt positivt växande, för förnyelse och uppbrott. Det kan behövas om man uttolkar Fadern som det beståendes och oföränderligas upprätthållare. Allt möjligt i kyrkan kan komma befästas utifrån det som varit, är och skall komma... vilket kan leda fel utan dynamiken i en välfungerande och hel gudsrelation.

I flera diskussionssträngar på olika sociala forum betonas förändring som det som gör kristen tro rimlig och bibelgrundad. Det finns många exempel. Bland andra slår mig diskussionen om Kyrkans Tidning, OAS-rörelsen och SSB som särskilt animerad. Då är det inte så enkelt att skilja på huvudsak och bisak. På lärofrågor och ordningsfrågor.

Det finns visst många uppbrott i de bibliska berättelserna. Men de innebär samtidigt att trosrelationen till Gud och befästa traditioner bärs vidare med in i det nya. Att göra all förnyelse och förändring per definition till något gott är dumt. Det är även förnekelsen av att uppbrott kan behövas. För en kristen är verkliga uppbrott sådana där Andens ledning är nödvändig för att inte gå vilse i sina egna ambitioner och drömmar om självförverkligande.

Andens förvandlande kraft kan verka mitt i det mest bestående och traditionstyngda. Det är lätt att glömma. Levande tro förutsätter inte ständiga omvärderingar och förkastade av det som varit. Bönen om att Anden ska förvandla brödet och vinet till Kristi kropp och blod, epiklesen, riskerar att bara bli ett moment bland andra som ska prickas av i vad som beskrivits som tråkiga och utdragna gudstjänster som en hel del av kyrkans folk kroppsligt och verbalt avvisar. Så hur blir det då med tanken på ett Guds folk? Samlat för att bli mött, tilltalat och sänt?

Därför frågar jag mig ofta om Anden verkligen får spelrum om vi i kyrkan förkastar varandra och avvisar dem som inte kan dela just mina åsikter och övertygelser...?

Inre sekularisering

Anders Kristoffersson skriver intressant i Kyrkans Tidning om risken för överbetoning av Fadern i skapelseteologin (risk för lagiskhet) och Sonen i frälsningsteologin (risk för subjektivitet). Han förespråkar därför en ny betoning av Anden i en helgelseteologi så att treenighetsteologin kan hjälpa oss mot risken för en inre sekularisering. I det har han rätt anser jag. Även om det finns fler sätt att finna rimlig balans mellan personerna i treenigheten. Fadern och Sonen kan ses ur flera andra aspekter än skapelse och frälsning. Men en kyrka där inte Anden har rum haltar det betänkligt.

I samtal med erfarna kristna har jag ibland upptäckt både okunskap och ointresse för treenigheten. Överbetoning av Sonen har funnits och varit kopplad till namnet Jesus som svaret på alla frågor. Föreställningar om Fadern har mest knutits till bönen Fader vår (Vår Fader). Gud som skaparen har ofta förståtts som innefattande de tre personerna i guddomen - vilket inte är så dumt.

Andens roll i helgelsen har man i lutherska sammanhang arbetat med för att undvika risken för gärningslära. Konsten har varit att finna en balans mellan Andens gåva och människans gensvar. Inte alltid så lätt.

Den inre sekulariseringen är långt gången när kyrkans eget andliga liv begränsas och försvagas (färre gudstjänster, vikande bönetradition, magert bibelstudium, mm.). Kyrkan är eklektisk när den i ökad grad lånar andliga uttryck från andra religioner och spiritualiteter som t ex New age. En levande dialog med andra traditioner är en sak. Att inte vårda sig om den egna traditionen, som är den som ska vara en part i dialogen, är att försvaga och i förlängningen till och med förkasta den. Allt var inte alls bättre, eller ens bra, förr. Men det som är beprövad andlig erfarenhet som kyrkan vårdat sig om i generationer ska inte spädas ut till en vattvälling.

Kultur behöver inte gå med vinst

Tomrummet ekar efter de nedlagda kulturtidskrifterna. Svenskkyrkliga får luta sig mot Signum hos sina ekumeniska systrar och bröder. Vår Lösen försvann. Social debatt likaså. Tro och tanke och liknande försök har också de upphört. Rapporter och studier häckar mestadels i skymundan. Intresset för teologi, samhälle och kultur inom kolossen Svenska kyrkan är ofattbart nog så svagt att inte ens några tidskrifter klarar överlevnaden.

I mitt stift har man inte länge någon stiftsbok. Så är det visst på andra håll också. Kommunikatörer får ersätta. Som om det gick. Visserligen finns det somliga inom det yrket som har förståelse för uppdraget. Andra försöker popularisera kyrkan så till den grad att den tycks smått enfaldig, enkelspårigt grund.

Nu räcker det inte att skylla på intresset. Var kyrka med ambitioner att vara relevant och aktiv behöver forum för studier, diskussion och debatt. Då måste också alla som hanterar kyrkans ekonomiska och materiella tillgångar vilja något i den vägen. De behöver ha visioner och förmåga att avsätta  tillräckliga medel för att driva tidningar och tidskrifter.

När Svenska Dagbladet en gång var till salu vågade kyrka ingenting. Historien är fylld av missade möjligheter på grund av någon form av ideologisk starr. Sådant behöver och ska en kyrka inte syssla med, brukar det mumlas. Sällan i det öppna eftersom mothugg kan komma.

Nog finns det tillräckligt med duktigt och kompetent folk i kyrkan för att klara att bygga och publicera några läsvärda och ambitiösa tidskrifter och rapportserier. De behöver knappast gå med vinst. Det gör ju inte heller kyrkor och församlingshem!

Nyttja pensionärerna!

Här låter jag min stillsamma forum ligga i träda. Det är lika obetänktsamt som när Svenska kyrkan inte brukar de aktiva pensionärerna. Jo, begravningar och dop brukar de behövas till. Men att använda de beprövade och erfarna för att fortsätta bygga församling förekommer knappt. De skulle kunna göra sådana insatser som vore betydelsefulla. Till exempel för att se till att kyrkoårets huvudgudstjänster verkligen firades utan konstiga hack och uppehåll. Eller för ett låta tidebönerna ljuda i kyrkan.

Kontinuitet och rytm är grundingredienser i kyrkoåret. När församlingsbor får svårare att veta om gudstjänst firas och om, när i så fall, då blir det svårt att förbli en trogen kyrkobesökare. Vi är många som fortfarande läser predikoturer, men med stigande förvåning över hur församlingarnas gudstjänstliv planeras. Ett sådant regelbundet studium borde varje domkapitel ägna sig åt. Inte för att sätta in sanktioner utan för att främja den omistliga delen av en kyrkas liv. Dör gudstjänsten, firas inga mässor, upphör församlingen att vara församling. Den utvecklingen går snabbare än vad någon misstänker.

Istället för att bygga ut kommunikatörernas stora flock kunde några resursinventerare anställas. De kunde bygga upp en resursbank av erfarna kyrkomedlemmar, dit även präster ska räknas. Då kunde fler slippa sucka över att kyrkan inte tar tillvara de kompetenser och förmågor som egentligen redan finns. Varje person borde ha någon uppgift. Att låta arbetslagen bli den verksammaste delen av församlingen är i grunden en ersättningsteologi där Guds folk ersätts av professionella utövare. Av vilka många mest finns med på betald arbetstid!

Dessa inventerare kunde även se till att traditionsförmedling fick ökad status så att de som överlämnar en uppgift fick en rimlig möjlighet att föra vidare sina insikter och kunskaper. Men sådana strukturerade överlämningar blir allt mer ovanligt - kyrkan till förfång.

Trosgrund

Vari ligger det lutherska? Frågan ställd till den Svenska kyrkan som tycks sväva på målet alltför ofta. Särskilt när den inför omvärlden skall göra någorlunda reda för den trosgrund man som medlem i kyrkan står på. Här en fråga ställd i reformationens tidervarv. En fråga som med ansenlig tyngd och med udd in i varje del av Svenska kyrkan hävdar en poäng:

Ty att med egna krafter kunna älska Gud över allting och fullgöra Guds bud – vad är detta annat än att besitta den ursprungliga rättfärdigheten? Och om den mänskliga naturen hade så stora krafter, att den genom sig själv kunde älska Gud över allting, såsom de skolastiska teologerna frankt påstå, vad skulle då arvsynden vara? Vartill skulle vidare Kristi nåd behövas, om vi kunde bli rättfärdiga genom vår egen rättfärdighet? Vartill skulle vi ytterligare behöva den helige Ande, om människan genom sina egna krafter kunde älska Gud över allting och fullgöra Guds bud? (Den Augsburgska bekännelsens apologi Art 2.9-10)

Kristna friskolor drabbas av politikers feghet

Liberalernas partiledare Jan Björklund har gått ut med kravet att stoppa nya religiösa friskolor. Egentligen är det muslimska friskolor där man kan misstänka islamistiskt inflytande som avses. Det är inte fel att hävda att liberalernas oro för salafisterna leder till att man vill förbjuda kristna friskolor!

Det gamla folkpartiets frisinne är nya helt förpassat till sidlinjen. Det är sekularismen som ska råda. Det frihetliga partiet blir alltmera bekväma md tankar på förbud. Istället för att benämna problemet och ta itu med det som är fel passar man på att sätta stopp för alla slags nyetableringar som kan kallas för religiösa eller konfessionella friskolor.

Santidigt hävdar gymnasieminister Anna Ekström i SvD (4/9) där hon ifrågasätter muslimska skolors sätt att bedriva undervisning med att hävda att "Socialdemokraterna inte vill ta ifrån elever och föräldrar rätten att utöva sin religion. Vi vill bara att det inte ska ske i skolan". Återigen är det problemet med salafismen som man vill åtgärda genom att porta allt annat som kan menas vara religion. Att man inte samtidigt diskuterar Waldorfskolorna religiösa pedagogik visar att man använder orden lättvindigt och diskriminerande.

Tanken att göra skolor till ett religionsfritt område är första steget på vägen till att mota undan kyrka och tro från andra sammanhang. Som om det vore möjligt för en kristne att vara det enbart på den tid man är ledig från skolan eller någon annan offentlig arbetsplats.

Extra förvånande är att även moderaterna ansluter sig till ett stopp för religiösa friskolor. De tycks även där ha blivit förförda av tanken på att en praktiks och/eller en ideologisk ateism är något neutralt. Religion och tro ska däremot hänvisas till det privata. Att ett samhälle där man allt mindre förstår kristendomens betydelse för samhällets hälsa och bestående värden och värderingar breder ut sig är ett hot både mot samhällsgemenskap och kyrka!

Det finns få sammanhang där solidaritet med förtryckta och drabbade utöver världen levt så starkt som i kyrkor och samfund. Om de kringskärs och motverkas förvagas också de medmänskliga och solidaritetens band som krävs för att deviser om människovärde och rättvisa ska klinga rent och klart! Uppenbart finns det negativa folkhälsoeffekter av att människors tro och tillit vacklar, under tillskyndan av ledande politiker.

Sluta fega när det gäller vad som är problematiskt med ett begränsat antal konfessionella friskolor och släng inte ut barnet med badvattnet!

Religionsfrihet och val

De politiska partier som vill kontrollera kyrkan ser ut at komma undan även detta val. Inga journalister tycks förstå partistyrning av ett trossamfund som demokratiskt dubiöst och anstötligt. De partier som är särskilt viktiga att diskutera frågan med är centerpartiet, arbetarpartiet socialdemokraterna och sverigedemokraterna. Det är dessa partiers ordföranden som åtminstone någon gång borde ställas mot väggen för sin kyrkopolitik!

Politikerstyrda organisationer är ofta krångliga eftersom rollerna kan bli svårgenomskådliga. Oftast får präster stå till svars för de beslut som den politikerdominerade kyrkan fattar i sina beslutsinstanser. Alltför sällan är det politikerna som diskuterar frågorna eller framträder offentligt som företrädare för den kyrka de är med och leder. Ytterst ansvariga är fortfarande partiernas ordförande - någon gång borde de få relevanta frågor om hur man kan försvara partipolitisk inblandning i ett trossamfunds ledning och styrning. Hur kan "religiöst neutrala" partier vara med och besluta om nattvardsböner, kyrkohandböcker och andra frågor som gäller kyrkans tro, lära oh bekännelse?

Sammanblandningen mellan partipolitik och civilsamhällets organisationer leder till betydande problem. Rågången mellan det offentliga som leds och styrs av de politiska partierna och civilsamhället, t ex trossamfund, behöver vara tydlig både för samhällets skull och för att kyrkorna ska kunna utöva den rättighet som religionsfriheten innebär.

Galgberget och S:t Göran

Ett av de många gamla vykort som finns från Visby. Här en vy från norr och taget från Galgberget. Där finns Visbys gamla avrättningsplats. Synlig på långt håll.  Än idag kan man ta sig dit upp. Där ligger galgen numera granne med en speedwaybana.

Den som väntar sig en vy likt den ovan lär bli besviken. Träd och bebyggelse skymmer det mesta av det som är synligt på detta vykort.

Säkerligen finns det en och annan som är intresserad av vykorthistoria? Då bör man läsa den artikel som berättar om utforskandet av den serie vykort med vyer från hela landet som bilden ovan ingår i. Även en följande artikel om serien är mycket intressant och upplysande.

Den kyrkoruin som syns mitt i bilden och utanför Visbys murar är S:t Göran. Kyrkan påminner om att spetälska funnits i Sverige. Kyrkan var kopplad till en inrättning för vård av leprasjuka, vilket också förklarar placeringen av kyrkobyggnaden utanför stadens ringmur. Kyrkogården har även använts för pest och kolerasjuka under senare århundraden. Kanske kan denna koppling till svåra sjukdomar och epidemier förklara att den ofta "glöms bort" när turister visas runt.

Sommaren 1969 grävdes ruinen ut bl. a. under Erland Lagerlöfs ledning, en av författarna till flertalet monografier om gotländska kyrkor i serien Sveriges Kyrkor. Jag fick delta eftersom jag fullgjorde vapenfri tjänst på avdelningen Sveriges Kyrkor (Narvavägen 25, i madame Kollontajs lägenhet) på Riksantikvarieämbetet.

Man anar Högklint i fjärran. I hamnens syns vagt ett antal master från dåtida segelfartyg.

På väg åt skogen

Vykortssamlare roar sig ibland med att diskutera sina finaste och värsta vykort. Eller de vackraste och de fulaste. Alternativen är subjektiva så det förslår.

Ett av de bättre sämre korten jag sett är ovanstående. Förmodligen har jag hittat det på nätet för länge sedan eftersom jag inte hittar kortet i min samling. Men bilden har jag i datorn. Vykortet har en överskrift: På väg till kyrkan. Någon kyrka syns inte till så det är till att promenera vidare.

På väg till kyrkan - ungefär så karaktäriserar man inom Svenska kyrkan dem som sällan eller aldrig dyker upp. Vilket visar en from och förhoppningsfull läggning. Det handlar om Pia Desideria. Inte i Speners mening. Utan i betydelsen fromma önskningar som saknar rimlighet. Det visar sig också att ytterst få av dem man menar är på väg till kyrkan egentligen är på gång dit. I själva verket är de i full fart på väg åt annat håll. Men förr eller senare, tycks de tänka, och om man har tur, så kanske förhoppningen besannas? Och går man och går så dyker det förr eller senare upp en kyrka. Någonstans. Då får man hoppas att den är öppne. Och att den har något att erbjuda. Något annat än det man kan finna i närmaste förening som arbetar för människors lika värde och fred på jorden.

Det händer att kyrkligt aktiva berättar om varför de är verksamma i kyrkan på ett sätt som får mig att tro att de berättar om Amnesty, Röda korset eller Rädda barnen. Vällovliga och behövliga organisationer. Men en kyrkas syfte och mening är något annat. Vilket inte hindrar ett engagemang för rättvisa och människors levnadsvillkor.

Ett vykort som det ovan kan knappast tänkas idag. Och om det funnes, skulle förmodligen ingen använda det. Paret kan ju vara på väg åt skogen. Där menar många att man idag finner sin kyrka. För där får man vara ifred. Slipper psalmer, böner och orgelbrus. Förnöjd blir man av vindens sus och solens strålar. Men någon vidare församlingsgemenskap erbjuder skogens kyrka knappast.

Att skiljas är att dö en smula

Under min uppväxt i Visby under 1950-talet och framåt var det vanligt att människor följde avresande semesterfirare och andra besökare till båten. Församlade gotlänningar vinkade av dem. Det var inte ovanligt att färjan som sakta lämnade Visby följdes av körsång eller ropade välgångsönskningar. Refrängen i En sjöman kom ofta till bruk: Farväl, farväl, förtjusande mö... eller Tänk när släkt och vänner, alla mötas där, på den gyllne stranden... Det kunde verka glatt och uppsluppet men inte sällan innehöll avskeden vemod och saknad. Något slutade och annat skulle ta vid.

Vykortet har ofta fått mig att tänka i andra banor. Kvar i hamnen står kyrkans medlemmar. Reser gör de som lämnar kyrkan. De saknas, kanske mest för sina kyrkoavgifter. Deras eventuella tro verkar sällan betyda något alls. Intäkterna behövs för då ser det som allt är som det ska. Krisen blir försumbar om sekinerna kommer in. Då kan man ignorera att det inte längre handlar om en nedåtgående spiral, utan om ett fritt fall mot djupet.

Ofta förorsakar utträdena febrila aktiviteter för att få dem att stanna kvar. Jag har med egen penna skrivit små artiklar med (t ex) åtta skäl att tillhöra kyrkan. Då räknas äpplen och päron samman. Tänk så mycket ni får för era pengar. Så mycket gott som uträttas av kyrkan och dess anställda. Tänk på all musik, barn - och ungdomsarbetet, på stödverksamheter i fängelser och på sjukhus. Eventuellt har det bifogats en kort vers om andlighet, gudstjänst och i bästa fall har det sagts något om kristen tro. Slutsatsen har alltid varit densamma: Ska ni inte stanna kvar?

Den utbredda avskyn för realistiska beskrivningar av den kyrkliga verkligheten leder till att situationens allvar döljs. De som leder blir aktörer i en cover up-operation. De ekar Per-Albins blå dunster om att Sveriges beredskap är god. Men ingen behöver besöka särskilt många sommargudstjänster för att inse att läget är oerhört kritiskt.

Vykortet kan också tänkas symbolisera hur de som tror att all förändring är av godo, bara det är nytt som med handboken, och modernt, som med dagspolitiska ställningstaganden. De seglar iväg och tror sig vara på rätt väg mot förnyelse och tillväxt. Kvar står de (vi?) som numera skälls för konservatism, som påstås verka för präststyre och elitism, för fundamentalism och bakåtsträveri. Vi vinkar så att de ska veta att de är uppmärksamma och ser vad som skett och sker.

Att skiljas är att dö en smula, sägs det. Gemenskapen blir fattigare och urholkad när man inte längre talar med varandra utan tystar och osynliggör en betydande del av kyrkan som förhåller sig kritisk till det som är på gång. De som åter vill sätta Ordet och tron i centrum av den evangeliskt katolska kyrka som Svenska kyrkan bör vara och skulle kunna vara...

Kort korthälsning

Vykortet ovan visar bebyggelse på Klinten i Visby. Särdeles bildskönt är det inte. En skäggig man framför ett ganska ruffigt hus med tillhörande plank, vint och snett. Några prunkande rosor syns inte till. Som semesteridyll inte så speciellt lockande...

Men försändelsen är intressant. Kortsamlaren trollbinds ofta av de kärnfulla beskeden som lämnas. De är egentligen inte så väsensskilda från det man rutinmässigt rapporterar i sin mobiltelefon. Man svarar på frågor som: Hej var är du? Vad gör du?

Du blir väl ej litet förvånad, när du får höra att jag nu är i Visby. Vi stanna här en vecka. Många hälsningar från Magda.

Samlarens tröst

Årets vykortssamlarträff går av stapeln i afton. Åtminstone för oss som samlar vykort från Visby och Gotland eller någon del därav. Samlarområdena är många. Ringmuren är ett sådant område där kort där minst några stenar av muren finns med räknas. Någon samlar vykort från Karlsöarna, från Fårösund eller Fridhem och Högklint.

Min samling växer numera långsammare än förut. Ju fler kort man har desto svårare är det att hitta just dem man saknar. Åtskilliga gånger har jag kommit hem från någon storloppis med det jag trodde var rariteter, bara för att finna att jag skaffat ytterligare några dubletter.

Vykortssamlarna dras till varandra eftersom där finns det sympati och förståelse. Fler av oss har försökt öppna upp denna intressanta bildskatt bara för att finna att intresset är lika stort som för intetsägande semesterbilder på fötter i vatten, suddiga figurer som badar, vyer över utsikter eller byggnader från ställen man aldrig besökt. Jag vet vad klockan är slagen när gästerna börjar gäspa redan efter fyra-fem vykort.

Däremot kan det röna viss uppskattning att visa påskkort eller julkort från förr. Igenkänning och häpnad kan då bli belöning för mödan. Särskilt om man visar korten för glada pensionärer. Viss tröst i samlarens tillvaro...