Tjoho så bra!

Här har Sixten, the cat, än en gång smugit sig in. Beklagar alla 13, eller fler, läsare som trodde att det var jag som fått fnatt. Men Sixten får väl hållas denna gång.

Omgiven av samlare. Är jag. Boksamlare finns i vänkretsen. Tågfantaster. Glassamlare. Vykortssamlare. Nämnas bör också mynt- och frimärkssamlarna. Det är svårt. Att låta bli. Att själv bli samlare.

Människan har hjälpt mig. Nu samlar jag på leksaker. Kattleksaker. Jag leker en stund med dem. Innan jag går vidare. Då samlar människan in. Alla leksaker. Och lägger dem i en påse. Min samlarpåse. Där finns det pingisbollar, tennisbollar, mjukisdjur, snören, fjädrar på små spön, plastdjur, gummifigurer som piper. För att bara nämna några. Av leksakerna. Jag samlar på.

Bäst av allt är snörena. Med knutar i ena änden. Lägg dem under en matta. Och jag får fnatt. Av lycka. Jag hoppar påknölarna. På mattan. Sprätter med bakbenen. Kloar och river. Klöser. Med framtassarna. Försöker likna en ubåt. Och dyka in under mattan. Roligare än så. Blir det inte. Tjoho så bra. Vi samlare har det!

Bön i gemenskap

Bönens sociala betydelse är sällan betonad. Uppmärksamheten riktas hellre mot bönens riktning, att den är avsedd för Gud. Eller mot de böneämnen man lyfter fram. Men betydelsen av att ingå i en bönegemenskap är nästan bortglömt. Samhörigheten genom bön är en viktig sida av bönen.

Bön i gudstjänst är en integrerad del av helheten, men fungerar också som kitt och band mellan deltagarna. Vi ber vårt Vår Fader (Fader vår) unisont och gränserna mellan oss genombryts och vi fogas samman så som våra röster vävs samman.

Min bön är att de grupper som känner sig (och är) marginaliserade i kyrkan ska finna vägar fram emot en djupare gemenskap med andra i samma belägenhet. Jag ber att meningsskiljaktigheterna ska förlora i betydelse och att man i tro ska hitta en djupare samhörighet där man är beredd att be för varandra, stå upp för varandra och försvara varandra. Allianser är av nöden när den kyrkliga ingenjörskonsten infekterat så många i kyrkoledningen. Även för den ber jag om insikt och förståelse och kärlek till den inomkyrkliga "ekumeniken"

Förmynderi draperat i välmening

Även i frikyrkliga sammanhang har man stängt 70-åringar ute. De är inte välkomna för tillfället. Men nog kan man misstänka att det blir svårt att reparera senare. Ålderssegmenteringen har blivit ännu starkare och de äldre har enkelt och behändigt tagits bort ur ekvationen. De är ju så svaga och bräckliga. Vi ska inte utsätta dem, eller oss själva, för risken att ha dem med.

Nog är det diskriminerande att alla andra får använda sitt förnuft för att skydda sig från Corona och annan smitta. Men 70-plussare ges inte den möjligheten. De ska hållas borta. Ett förmynderi draperat i omtanke och välmening?!

Slaven på triumfvagnen

Slaven på triumfvagnen gällde det. Här en version uppåt väggarna (mina alltså). Låt oss hoppas att kritikerna kan få hejd på centraliseringsvagnen som rullar alltför fort i Svenska kyrkan. Förödande snabbt! På bilden har man lyckats få stopp på framfarten.

Tuschteckningen är gjord av signaturen AAKE. Det står för Aake Nystedt.

Var är slaven på triumfvagnen?

Lusten att förändra kyrkans organisation från nationell nivå börjar likna social ingenjörskonst. Genom förändringar ska man bygga en ny framtid. Församlingarna underkänns till förmån för den nationella nivåns kompetens. Det ska bli bättre ekonomi genom ett tvingande lönesystem. Gemensamma villkor för alla. Höjd kompetens i förvaltningen. Finns det inte länge någon slav på triumfvagnen? Eller ett barn som kan peka på de nya kläderna? En rödluva som tills slut känner igen vargen?

Stödfunktionen är den nationella nivån, den ska gynna församlingarna och värna deras självständighet och självbestämmande. Idag verkar det tvärt om som om man ska avlöva församlingarna och pastoraten och samtidigt underkänna deras förmåga att vara kyrka! Dags för motstånd!

Något att göra

Det svider att inte kunna åka till hemön, till Gotland. Åka dit kan jag nog, om jag är beredd att genast åka hem igen. Gästdialysen i Visby är inställd denna sommar. Redan förra sommaren blev det omöjligt. Då började jag dialysera i maj, men man borde ha anmält sig för gästdialys redan i januari. Osis, som vi sa när vi var små.

Men det finns mycket att se och göra i omgivningarna runt Örebro. Museet i Garphyttan brukar vara en pärla. Där såg vi en gång en utställning som en samlare bidragit till. Man visade upp var jag minns som över 120 motorsågar från förr till u. Därtill fick man inblick i Garphytte Vajers, eller vad fabriken och företaget heter idag, stora och internationella verksamhet.

Skofabriksmuseet i Kumla är en annan ädelsten. I en stor fabriksbyggnad finns på bottenvåningen e skoaffär och en skoutställning från olika decennier. Våningarna ovanför ger intryck av att arbetarna bara rest sig och gått på lunch. Dit borde många ta sig!

Olaus Petri kyrka på norr i Örebro är värd ett besök. Ett vackert kyrkorum där inga malmkronor skymmer blicken upp mot kor och altare. I trimfbågen hänger ett krucifix som lyser av guld. Över dopfunten strax till vänster inne i kyrkan hänger en huv av gotländskt snitt. Kyrkans arkitekt, Axel Herman Hägg, var bördig från Katthammarsvik på Gotland men bosatt i England. Han var konstnär av hög kvalité. Se där. Något att göra denna sommar...

Morgonbön

Min morgonbön är en lång historia som kommer och går. Den består ibland av suckar till den Allsmäktige för vänner och bekanta där livet tagit oväntade vändningar ofta till det sämre. Men även i förbönen finns de redan i livet obesjungna med, dem som nyheterna ibland rapportera om som innevånarna i Jemen eller i oräkneliga flyktingläger. Befolkningar som förtrycks av diktatoriska ledningar, de som inte får uppleva vad mänskliga rättigheter är.

Det krävs legioner av änglar för att bistå den sargade världen och alla utsatta. Månne fler av västvärldens rika bli änglar...

Vidunderligt liv

Blir jag besjungen när jag dör? Kanske med några av mina egna visor? Jag är ju egentligen en viskatt. Inte bara en vis katt. Och har skapat. En egen visskatt. Om jag får lägga till och överdiva. En smula.

Ihågkommen vill jag bli. Inte bara som en parentes. I en TV-soffa. Ett pälsbeklätt kramdjur. Mitt långa liv. Har rymt mera under än så. Varit rikt och omväxlande. Nu grubblar jag inte mer på det. Det finns i alla fall material. Att plocka fram. Från denna blogg. Om någon till nöds. Ville komma ihåg. Vad jag varit med om. I livet. detta fantastiska och vidunderliga liv. Som jag har fått. Till skänks. Och till full levt. Fast nu. Ska jag vila frukost.

En dag senare: Hoppsan! Här har min katt, Sixten, lyckats leta sig in på min stillsamma sida. Och låtit sina tankar spridas ytterligare. Listigt, men avsett, förmodligen, för hans egen blogg... 

Minnesord och runor

Runorna och minnesorden i tidningarna är fler än på många år. Månne pandemin har något med det att göra+ Intressant är att läsa vadd släkt och vänner finner anledning att lyfta fram efter någons frånfälle. Idel lovord och positiva minnen. Det fungerar ungefär som vid en begravning. Ingen vill störa med det svåra och besvärliga som de flesta människor både erfarit och givit upphov till. Då och där blir det en aning skönmålning. Vilket kan vara väl så skönt, detta att för en stund sätta ord på det man uppskattat och gillat. Tids nog kommer även de dåliga sidorna att benämnas.

Trots anhopning av verbala epitafier på familjesidorna kommer jag att tänka på alla de osjungna livsödena, alla de människor som ingen gör sig besvär att pränta ner runor över. Präster och numera diakoner har sina sammanhang där man försöker komma ihåg personerna och deras liv. Vid prästmötena är det brukligt att minnesteckna dem som gått före, eller som frälsningsarmén brukar uttrycka det " blivit befordrade till härligheten".

Vid begravningar hålls griftetal där det personliga kan tas fram tillsammans med mera förkunnande inslag där hoppet om evigt liv och den himmelska världen ges plats. Men visst funnes det mer att tänka och säga. Vi borde nog bli mer frikostiga med att sätta ord på våra medmänniskors gåtfulla och rika liv, så att inte bara ett litet antal ur medel- och överklassen blir dem vi kommer att komma ihåg med hjäp av det tryckta ordet..

Hur återupprätta högmässofirandet?

Läser predikoturerna och märker hur förändrat allt blivit. Där det vanligtvis firades högmässa har man numera mycket ofta gudstjänster utan nattvard. Här höll jag på att skriva nattvardsfria, som om detta att det inte firas mässa skulle ha med någon slags frihet eller befrielse att göra, när det är något helt annat.

Förhoppningsvis planerar församlingarna för hur man ska komma tillbaka till ett regelbundet högmässofirande men en sjungande och bedjande församling. Det lär inte bli så enkelt att komma upp på banan igen. Det är lätt att vänja sig av med goda vanor, särskilt om man känner sig tvungen av folkhälsoskäl eller något liknande. Icke desto mindre krävs det målmedvetenhet och vilja för att återupprätta högmässofirandet i Svenska kyrkan. Hur det ska gå till är inte lätt att veta. men med fromhet och övertygelse lär det gå.

Färre och större församlingar

Förra bloggposten. Diskuterade regleringen av pastorats och församlingars tillgångar vid förändring och upplösning. Mycket tydligt framgår av kap 37 i kyrkoordningen att pastorat kan upplösas av stiftsstyrelsen efter utredning och samtal med berörda parter. Lika klart framgår att några sådana upplösningar inte är möjliga på initiativ av en enskild församling. Hindren som ska passeras för en sådan upplösning är oöverstigliga. Både pastorat och stiftsstyrelse bör önska och vilja en sådan förändring. Vilket är utopiskt.

Någon initiativrätt för församlingar som känner sig förfördelade eller illa behandlade finns inte. Förändringarna ska så att säga komma uppifrån organisationen. Hur troligt det är att en stiftsstyrelse ska ta på sig jobbet med att utreda och sedan upplösa ett pastorat för att en eller ett par församlingar upplever pastorat som orimligt - det är i princip otänkbart.

I dessa tider när församlingarna blir färre och färre samt större och större förlorar begreppet församling, som en gemenskapens plats där man samlas kring ordet och sakramenten och enskilda tar ansvar, alltmer av sin forna betydelse och relevans. Före går storskalighet, tänkt rationell organisation och ekonomiska bedömningar. Illa anser jag.

Storpastoraten äger

Flera gånger har jag muntligt och i text hävdat att den egendomsöverföring som ägde rum genom storpastoratsreformen inte kan göras ogjord och att det inte finns reglerat hur en sådan återföring av tidigare tillgångar till exempelvis en församling skulle ske. I sak har jag haft fel. Det finns reglerat hur ett pastorat ska delas och egendomen fördelas.

Men, som vanligt finns ett gigantiskt men. En enskild församling står chanslös. Skulle den vilja lämna ett pastorat har den för det första ingen verklig initiativrätt. Som ingående i ett pastorat har församlingen inte längre ett eget kyrkoråd och kyrkofullmäktige. En enskild församling har inget forum med formell makt att agera för församlingen eftersom man är underställd pastoratets kyrkoråd och kyrkofullmäktige. Eftersom missnöjda eller förfördelade församlingar inte har någon formell rätt att väcka frågan om en pastoratsdelning är en sådan delning knappast möjlig eller ens tänkbar. Detta är en brist i Kyrkoordningen (KO).

En församling som trots denna underordningen ändå skulle vilja lämna ett pastorat och få tillbaka sin tillgångar är helt beroende av hur den som äger den faktiska makten att upplösa eller dela ett pastorat ställer sig. Regleringarna återfinns i 37 kapitlet i KO. I 6 a § står det Stiftsstyrelsen beslutar om bildande, ändring och upplösning av pastorat... 

I kap 37 står också att stiftsstyrelsen ska utreda frågan om en sådan förändring ska äga rum. Under utredningen ska man samråda med berörda pastorat och församlingar. Alla förstår att här finns ett berg att bestiga om alls någon pastoratsdelning ska äga rum. Det lär förmodligen bara komma ifråga om ett pastorats misskötts kapitalt och en förändring blir av nöden. En längtan att återfå församlingens självständighet och ansvaret för församlingens styrning, intäkter, fastigheter och personal kommer inte att räcka!

Frågan om de tillgångar som övergått i pastoratets ägo är förvisso reglerad i KO men på ett sådant sätt att rådande ordning är gjuten i sten. I sak blir det därför omöjligt för den enskilda församlingen att återvinna sina tillgångar och sin självständighet. Sammantaget skulle man på modernt språkbruk kunna påstå: storpastoratet äger!

Apparaten och Guds rike

Apparaten kyrkan kan fortsätta fungera nästan oberoende av om det finns ett gudstjänstliv eller ej. Svenska kyrkans organisation är inte olikt ett perpetuum mobile genom att kostnaden för att höra till, kyrkoavgiften, erläggs av de som vill oavsett om de delar kyrkans tro eller ej. Apparaten rullar vidare så länge som det finns människor som vill vara med. Och även om kyrkan tappar någon procent om året är framtiden någorlunda bestående. Med avgifterna försäkrar man sig om att kyrkobyggnaden ligger kvar och att det finns anställda som kan utföra vissa tjänster.

Populärt är att betrakta kyrkan som en social agent som kan stötta och rycka in när maskorna i välfärdens trygghetssystem blir alltför stora så att de missar människor med stora behov. Utan tvekan ska kyrkan vara socialt radikal eftersom evangeliet pekar ut den riktningen på många ställen. Däremot är det inte säkert att kyrkan ska vara hjälpgumma åt stat och kommun när de har svårt att uppfylla sina uppgifter och åtaganden.

Svenska kyrkan som organisation har att verka för tron och gemenskapen runt altare och sakrament, det vi kallar församling, så att evangeliets glada nyheter förkunnas, hörsammas och sprids. När de ekonomiska bekymren upptar de förtroendevaldas engagemang och energi och när fastighetsförvaltning och arbetsgivaransvar står högst på agendan, riskerar de som styr i kyrkan att glömma kyrkans ytterst orsak och skäl för att finnas till. Pengar och fastigheter och personal kan visst behövas - men inställda i pilgrimskyrkans vandring mot Guds rike.

Kyrkans kostym alldeles för stor?

En kyrka ska väl inte säga upp personal och knuffa in dem i arbetslöshet där framtiden är synnerligen osäker? Svenska kyrkans församlingar har varit återhållsamma, till och med när man haft rejäla sparbeting, att minska antalet anställda. En ansvarsfull arbetsgivare försöker i det längsta att behålla sin arbetskraft, men till slut blir det svårt när verksamheter inte längre bedrivs och det mesta är satt på sparlåga. Det lär dröja mycket länge innan något som liknar normaltillstånd har kommit tillbaka, om det ens är möjligt efter de förändrade livsmönstren som Covid-19 fört med sig.

Gudstjänststatistiken för år 2020 kommer att visa nya bottennoteringar för gudstjänstlivet i alla dess former. Det finns anledning misstänka att många av dem som tidigare gick någorlunda regelbundet i kyrkan, åtskilliga av dem över 70 år gamla, inte kommer att återvända. Särskilt som gudstjänstturismen fått en betydande skjuts genom det numera ganska stora digitala utbudet. Man väljer och vrakar nu i större utsträckning än tidigare. Ska jag gå i Uppsala domkyrka eller i Almby? Kanske i Viby eller i S:t Ansgar? Jag sticker nog emellan med Visbys katolska församling eller någon annan näterbjudande församling...

Förmodligen är det inte bara antalet besökare som minskat drastiskt utan även antalet kyrkor där det erbjudits gudstjänster. De "övertaliga" kyrkorna har blivit fler. För att få den insikten bekräftad behöver man bara skumma ett antal predikoturer i dagspressen eller på nätet.

Om både gudstjänstliv och verksamheter minskat stort kommer det snart att ställas frågor om inte antalet anställda är alldeles för stort för att driva denna avmagrade kyrka. I längden är det att ta sitt ansvar för kyrkans framtid. Det är nämligen knappas försvarligt att fortsätta bygga Svenska kyrkan mestadels på anställningar. Nu om någonsin blir lekmannaansvaret, volontärernas insatser, något avgörande nödvändigt!

Vem eller vilka vågar nu väcka dessa frågor så att kostymen är anpassad någorlunda i tid och så att man inte driver en litet gudstjänstliv och krympta verksamheter med en övertaligt stor kader anställda? Det är dessvärre nog den enda ansvarsfulla hållningen så som det ser ut.

Kunskap och erfarenhet upphör inte

I Sverige har äldre åldrar, säg 70+, länge varit en underskattad resurs. Förtjusningen över unga förmågor har t ex i SvT redan under många år inneburit att äldre beprövade producenter och programledare sorterats undan för att röja väg för yngre. Processen är på ett sätt naturlig, unga människor måste också få en chans, men på andra sätt har man onödigt snabbat på utsorterandet och medvetet undervärderat erfarenhet. Det är då det blir åldersdiskriminering.

Äldre kan naturligt fylla platser som inspiratörer och mentorer vilket man på många håll glömt eller struntat i. I och med Covid -19 har 70+ blivit en belastning. De äldre ska skyddas, isoleras och distanseras. Redan har mor- och farföräldrar förlorat den stödjande roll de fyllt för sina barn och barnbarn. På samma sätt är det i samhället, i förenings- och arbetsliv, där ridån dragits ner om man råkat fylla 70. Omtanken förvandlas till sin motsats när man hindrar människor 70+ att utföra viktigt arbete, stödinsatser och volontärsuppdrag.

Alla borde därför tänka tanken: hur ska vi kunna inkludera dem över 70 år för at kunna dra nyttaav deras livsvisdom och kunskaper? När jag gick i pension för några år sedan var det knappast brukligt att dra nytta av de insikter och erfarenheter som pensionskandidater byggt upp. Åtskilliga ålderskamrater har vittnat om att det blir ett rejält glapp i kontinuiteten i deras sammanhang inom kyrka, politik och föreningsliv eftersom man inte tog tillvara vad de visste och kunde! Överlämningar slarvades det med, de minimerades och rent av försvann. Nya kvastar skulle sopa på sitt sätt och göra upp med det gamla. Coronapandemin förstärker på ett olyckligt sätt dessa tendenser.

Tänk på att tankeverksamhet, kunskap och erfarenhet inte upphör när man går i pension, eller fyller 70!

Uppgifter och sysslor

Det arbetande folket. Har börjat semestra. En del av dem har börjat sina ferier i alla fall. Vi som har årslånga ledigheter har lärt oss hålla oss sysselsatta. Varje syssla innebär en möjlighet att dra ut på tiden. Lärdomen är att man kan fylla en dag med en enkel uppgift eller ett åtagande bara man drar ut på det. Och tänker över varje moment och detalj. Samt vilar en del däremellan.

Har man tur spiller det över även till nästa dag. Då kan man sucka: det är mycket nu...

Örebrokåkar

I många äldre örebrohem finns tavlor av Mauritz Finström. Han kom från Rudskoga och var produktivt verksam i Örebro genom sina många akvareller av gamla miljöer med hus. Det finns många liknande målningar så han måste ha seriemålat populära gamla kåkmiljöer. Vår tavla gjordes 1954 och avbildar gamla kåkar, numera rivna, på Lillågatan i Örebro, så som de såg ut före 1912.

Lillågatan 4 finns på fotografier i Örebro stadsarkiv. Huset ligger på gatan där man senare uppförde Olaus Petri prästgård. I gatans färdriktning färdigställdes år 1912 Olaus Petri kyrka.

Kanske i ett svenskt Getsemane?

Ännu en tavla utskuren i trä. Förmodligen en Getsemanebild av ängelns tröstande hållning att döma. Bilden är snidad av A. Bergstrand 1948.

De mera skämtsamma bland vännerna sa genast. Är det en bild på er två? Tänk vad man kan läsa in i, eller ut av, en bild.

Träd(!)gården ser ut som en svensk tallskog med något slags lövträd i förgrunden. Den motivförskjutning är inte helt ovanlig när det gäller bibliska bilder. En svart Jesus förekommer i konst från olika länder i Afrika liksom en Jesus med asiatiska drag finns i den världsdelen. Denna identifikation med den egna kulturen understryker hur Kristus är närvarande och hör hemma i det lokala sammanhanget.

Enligt Skriften uppenbaras Kristus i dem som lider. Han är fängslad, hungrig, törstig  och utsatt. Nära oss. Han möter oss - i dem vi möter. På så sätt blir mötet konkret och inte bara något uteslutande andligt.

Man kunde ibland tro. Att den barmhärtige samarien (fd samariten) var bilden för Guds närvaro som kommer oss till mötes. Sedan öppnade sig ett annat bråddjup. Den slagne och övergivne var den till synes omöjliga bilden av Gud. En slagen och lämnad, en maktlös, kunde det verkligen vara i och genom den personen Kristus kommer oss till mötes? Även i övergivenheten är Gud närvarande. Är det ängeln som visar den närvaron. Det skulle jag tro. Det tror jag.

Båda dessa möjligheter ställer mig/oss inför utmanande frågor om eget ansvar och handlande. I ena fallet ges oss valet att försöka bli mer lika den Högste. I det andra behöver vi göra en insats. Handla. Agera.

Tvagen fri från skuld

Oljetryckens estetik har gjort intryck på många i söndagsskolegenerationen jag tillhörde. Här en bild utskuren i en träskiva som ska föreställa Jesu dop i floden Jordan, det som Johannes Döparen genomförde. Bilden införskaffades vid en auktion på Kumla torg för många år sedan.

Bilden är oansenlig men fångar blicken genom sin färgskala. Nog kan man reflektera en stund inför den. Den teologiska frågan är ältad och vänd på i många, särskilt äldre, sammanhang. Behövde Jesus verkligen döpas? Sann Gud och sann människa. Vilken syndens skull behövde han renas ifrån? Eller är tvagningen en handling för att verkligen betona Jesus som den av ondska och synd oanfrätte? Vilket kastar ljus över att ljust han skulle bära världens skuld och synd så att andra blev befriade, frälsta och lösta.


Vår tids synd och skuld, kan den tvättas bort? Är det bara enskilda personer som efter ånger, bättring och bot kan befrias från den bördan och medan det kollektiva ansvaret aldrig kommer gå att lyfta bort? För mig skär den enkla bilden, tack vare det bibliska materialet som man får på köpet, rakt in i tidens stora frågor...

Emalj med kristendomens beståndsdelar?

Nonfigurativ konst ges inte anspråk att konstverken ska föreställa något bestämt. Benämningen är missvisande. Det kan finnas hur många olika former som helst  i sådan form. Men tanken är väl att färg och form kan flöda utan att fördenskull syfta på, avbilda eller likna, något riktigt och verkligt konkret. Trots detta jagar mitt sinne efter igenkännbara mönster som om jag absolut ville hitta något identifierbart så fort jag hamnar framför ett sålunda modernt verk.

Är det den jakten som får mig att vilja se ett beige kors i den här återgivna Stig Ghylfes emalj? Nog ser det ut som en person framför, eller rent av på, korset dessutom. Nedanför står en person som en Johannes och beskådar korsröran. Samtidigt tycker jag mig se en bil som kolliderat med korset och därför vanställt det. Som om industrialismen och moderniteten, symboliserad av en bil, hackat sönder kristendomens innersta beståndsdelar. Tolkningen är min, men knappast fri från den dominerande upplevelse- och föreställningsvärld som är min. Tänk om det istället handlar om en trädgårdsmur och några grannar som möts?

Denna emalj hänger i vårt vardagsrum.