Palmsöndagen blir en nedtonad repris av första advent
På nytt tågar Jesus in i Jerusalem
för att snart bli förråd och sviken
Trots att vi i vår kyrka får palmblad eller -kors
i händerna att vifta med kan vi vara lite stelt blyga
och vi lägger gärna band på vår entusiasm:
vi det återhållna jublets människor
När andra vrålar, tjuter och ylar säger vi ett halvkvävt: ja! bra!
Små bokstäver ska det vara
Men påskens intåg var bullrigt, livligt,
festligt med hallelujakör och hosiannarop
När vi i vår kyrka marscherat runt koromgången
gjorde vi det för att ge inkänning
Vi ska kunna tänka att vi var med, att vi är där
Vi lever med- så fungerar gudstjänsterna
Det som var då blir viktigt nu, kastar ljus över livet idag
Detta är inledningen på det osyrade brödets högtid,
på påsken som firades till minne av uttåget ur Egypten
Föreskrifterna hittar man i 2 Mosebok 12
Den märkliga och hemska påsken då
Egyptierna fick bära konskevenserna av förtrycket,
de fick smaka döden
bära följderna av Faraos ovilja att släppa Israels folk
En omvänd påskmåltid är nattvarden
Då vi firar hur en persons offer räddar en hel mänsklighet
och förvandlar oss splittrade,
söndrade blir vi ändå till ett Guds folk

Efter intåget kommer insikten
När passionsdramat rullas upp träder Judas in på scenen
Steget från besvikelse till svek är sällan långt
Bakom jublet och festen mullrar det
Judas är inte längre nöjd eller bekväm med Jesus
Han är så besviken, drömmarna om ett fritt Israel har inte infriats
Besvikelse lever vi alla med
Vi förstår känslan som uppstår
ibland förlamande stark när de egna förväntningarna inte blir infriade
I våra liv kan det gälla en arbetsinsats, ett TV-program,
en predikan, en persons löften, egen oförmåga
Vi har våra vardagsbesvikelser,
ta paprikorna som såg så fina ut i grönsaksdisken
och visade sig vara ruttna inuti
Samma upplevelse finns på andra platser
och nivåer i livet
Ytan som lovade - innehållet som svek
Små och stora missräkningar
Om hur stor besvikelse förvandlas till motaktion och svek
handlar Judas insats i passionshistorien
Judas handlar, men hur mycket väljer han själv
och hur mycket spelar han en roll som tilldelats honom?
Vi kan själva hamna i hörnet, utan alternativ,
bara en väg tycks stå öppen

För lärandets skull kan vi placera oss själva i hans ställe
och tänka efter hur vi i vår besvikelse
skulle handla...
Sedan, i våra egna liv, när vi blir besvikna och upprörda,
vad gör vi av sådant som sårar och drabbar,
som får oss att svika
det vi tror och dem vi älskar?

Andra bloggar om: Palmsöndag, Judas, Besvikelse, Svek, Påsk

Portalen heter Strängnäs stiftstidning. I senaste numret 2/2007 ställs frågan: Finns motståndet kvar? Och motståndet man tänker på handlar om samma gamla motstånd – det som riktas mot kvinnliga präster. Det märkliga är ju att frågan enligt flera bedömares mening sedan länge är avgjord.

Biskopen i Lund, Christina Odenberg, som lägger ner sin biskopsstav den 31/3, säger i Kyrkans Tidning 13/2007 om kvinnoprästmotståndet att ”Visst går det att föra samtal. Men man kommer ingenstans. Jag för inga samtal längre. Vi vet ju var vi står och jag bråkar inte med dem i onödan. – Saken är avgjord. Det är inget att lägga något krut på längre…”

Ändå gjordes i kyrkans förra valrörelse kvinnoprästmotståndet till valfråga. Det stora partiet drev kampen mot motståndet som om det vore purfärskt och gigantiskt. Så även om den frågan är avgjord hålls den vid liv och förvånansvärt många fruktar ett kvinnoprästmotstånd som tillhör det förflutna. Självklart ska alla förföljelser och aktioner mot kvinnopräster anmälas och genast stävjas. Endast så kan man få bort alla envisa rykten om ett ihärdigt, växande och pånyttfött motstånd. Vi i Svenska kyrkan bör tillsammans kunna ge en bild som svarar mot verkligheten, som rättvisande beskriver vad som pågår i Svenska kyrkan? Pastoralinstituten och stiftens rekryterings- och antagningsansvariga har i detta sammanhang ett särskilt ansvar både för vad som sker och för bilden av utvecklingen.

Fortfande finns präster i kyrkans tjänst vilka inte behövde omfamna ordningen att vigningstjänsten, prästämbetet stod öppet för både män och kvinnor. De jag känner till har gjort en uthållig och gedigen tjänst i kyrkan. De har inget intresse av att göra markeringar mot kvinnliga kollegor eller att behandla dem respektlöst. De propagerar inte sin uppfattning och strider inte för den. Och de har fortfarande rätt till sin personliga övertygelse.

I Portalen sägs att kvinnoprästmotståndet förr byggde på tradition. ”I Strängnäs stift fanns en dåtida högkyrklighet och liturgisk medvetenhet. I detta med att ta tron på allvar ingick att vara mot kvinnliga präster. Det förhöjde på något sätt deras trovärdighet.” Frågan är väl om analysen håller streck. Det fanns naturligtvis människor med liturgisk medvetenhet som hade en annan syn i den så kallade ämbetsfrågan. Och i alla möjliga läger togs tron på mycket stort allvar.

Portalen fortsätter med att ”motståndarna i stiftet döljer sig bakom ekumeniska skäl. Detta tar sig uttryck i önskemålet att åstadkomma samverkan med andra kyrkor och kulturer. Många andra länder accepterar inte kvinnliga präster och deras närvaro skulle därför kunna komplicera relationen.”

Att länder skulle ha synpunkter på vilka som företräder kyrkor är nog bara ett slarvfel.
Men visst undrar man hur någon ska kunna veta vad som är en verklig ekumenisk längtan och vad som har andra bevekelsegrunder? Med det argumentet kastas misstankar mot alla med ett ekumeniskt engagemang och en vision om kristen enhet. Alla ekumener skulle ju kunna kopplas ihop med vilka teologiska eller etiska inslag som helst som man kan hitta hos andra. Då kan antiekumeniska idéer slå rot utifrån tron att man bekämpar dolda uttryck för motstånd till exempel mot kvinnor som präster. Ekumenerna skulle ju kunna vara motståndare… Tydligare och mer precis än så får man nog vara om detta argument ska tas på allvar.

Om biskoparna och stiften i sin antagning ska pröva inställningen i denna fråga blir man ju otroligt förvånad över misstankar att motståndare lyckas nästla sig in. Skulle det alltså vara många som ljuger om sin inställning? Vem felar? Var ligger bristerna? Det måste stiften i så fall ta på sig och de får nog också bli dem som axlar ansvaret att göra något åt den situation som Portalenartikeln oroar sig för (eftersom det är i stiften man prövar alla nya kandidater och dem som söker tjänster).

Ingen som inte erkänner både mäns och kvinnors utövande av vigningstjänsten får arbetsledande befattningar eftersom man måste lova att fullt ut samverka med män och kvinnor i vigningstjänsten (dvs präster, diakoner och biskopar).

Vi måste se till att kyrkans tjänare omfamnar och behandlar varandra med tillbörlig respekt. Bara om Jesu efterföljare älskar varandra kan världen komma till tro. Det är sedan länge dags för alla män och kvinnor att hitta sätt att med respekt och ömsesidighet vara tjänare i Kristi kyrka. Och för oss alla att ta oss an tidens verkliga utmaningar.

Andra bloggar om: Kvinnopräster, kvinnoprästmotstånd, Christina Odenberg, Ekumenik, Svenska kyrkan, Portalen, Kyrkans Tidning

Bön och betraktelse inför den nya dagen. Välter fötterna över sängkanten. Sänder himmelens och jordens Gud en tacksamhetens tanke för att en ny dag är inne. Lämnar gårdagen och ser framåt.

Andra dagar slår jag direkt huvudet i det som borde ligga bakom mig. Som en fånge en gång formulerade det – han hade ständigt sitt förflutna framför sig. Att bindas av det man gått igenom är något annat än att lära av det, att växa genom det, att låta det ge motivation till att gå vidare ibland med helt andra förhållningssätt.

Dagarna då det förgångna ockuperat mig - då får jag oftast hjälp att finna vägen. Jag söker Gud genom att gå utanför mig själv (ibland till djupet av min själ) och märker hur jag får stöd i det jag inte orkar eller förmår.

Magi är det inte. Men genom att öppna mig för perspektiv jag inte själv helt förfogar över – av tilltro och hopp – slipper jag ständigt bära det som kan värka och skava. Till och med mina misslyckanden kan jag låta ligga inför den nya dagen.

Käre Gud, jag har så mycket att göra. Jag räcker inte till för det. Lär mig att skilja mellan viktigt och oviktigt. Ge mig den lugna kraft jag behöver för att gå upp i min gärning. Då blir varje ögonblick välsignat. Hjälp mig att vila i dig, att avspänt och förtroendefullt vila vid dina löften. Ge mig samvetets vila, i vissheten om mina synders förlåtelse. Ge mig tankens vila, i vissheten om att det dock är du som styr allt. Ge mig hjärtats vila, i vissheten om att ingenting kan skilja mig från din kärlek i Kristus Jesus. (Bön av B G Hallqvist, G Eklin)

Morgonbön, Hopp

Förklara äktenskapet

Förklara äktenskapet, Wejryd ropar rubriken idag den 27/3 ut på Brännpunkt i Svenska Dagbladet. Två präster, Elin Engström och Rikard Olofsson ifrågasätter där ärkebiskop Wejryds försvar för äktenskapet som något för en kvinna och en man i förening.

Dagen innan 26/3 skrev Per Olof Widell en mycket läsvärd och intressant artikel som gav ett starkt stöd för hållningen att ett könsneutralt äktenskap inte kan tvingas in i kyrkornas övertygelse. Det inlägget gav relief åt den oro som länge funnits att staten har ambitionen att trots skilsmässa kyrka-stat fortsatt styr den Svenska kyrkan. Widell menade att om staten skulle tvinga kyrkan till teologiska förändringar så skulle det främst drabba de homosexuella. Hans oro gällde att kyrkan i så falla skulle överge vigselrätten.

Engström och Olofsson är skickliga i att argumentera samtidigt som de undviker att ge sin egen syn på vad ett äktenskap. De uttrycker oro över att ärkebiskopen menar att kyrkan kan ha en annan syn på vad ett äktenskap är än det omgivande samhället. Nu är det där deras svaga punkt i diskussionen är belägen.

Vad det omgivande samhället tycker är lika godtyckligt som vad en kyrka eller ett parti tycker. Men förmodligen menar de att det bara är en tidsfråga innan förslaget om en könsneutral äktenskapslag beslutas. Men ävenså kan det tänkas dröja ett tag innan riksdagsbeslut blir det omgivande samhällets uppfattning. Om kyrkans övertygelser mest blir en spegel av det omgivande samhällets kan man ju samtidigt undra om vad kyrkan har av något eget att bidra med.

Wejryds uttalande om att det inte är ”en bestämd lag i ett visst land i en viss tid” som avgör vad ett äktenskap är påminner artikelförfattarna om religiösa företrädare som ”menar att en skilsmässa betyder noll och intet så länge de inte själva förklarat äktenskapet upplöst eller att ett äktenskap mellan personer som inte får gifta sig för att de till exempel är mindreåriga ändå ska ses som giltigt eftersom det enligt samfundets tro är okej”. Denna associativa hopbuntning är orättvis då den inte speglar Wejryds ståndpunkt.

Engström och Olofsson frågar om det inte är dags att äktenskapets patriarkala barlast lämnas därhän för att ta ett steg vidare mot samkönade parrelationer. Men frågan om kyrkans tradition har de inte löst bara genom att hävda att med tradition kan man försvara i princip vad som helst, t ex polygama relationer och barnäktenskap. Om sådana samlevnadsformer en gång funnits i kyrkans historia återstår i alla fall frågan om de finns i den tradition som idag hålls levande?

När kan och bör man genomföra förändringar? Och vem ska avgöra hur långt man kan och bör gå? Ska kyrkomötet ta hänsyn till stora opinioner och skikt i kyrkan som likt ärkebiskop Wejryd och Strängnäs biskop Hans-Erik Nordin har svårt för att omfatta ett könsneutralt äktenskap? En kyrka är för sin överlevnad inte bara beroende av det omgivande samhällets stöd. Både tradition och kyrkliga opinioner måste vägas in för att hålla samman kyrkan.

Biskoparna försvarar rätten till samkönade relationer med lika värde och innehåll som det nu rådande äktenskapet. Att en sådan samhällsordning behövs bejakar nog de flesta. Jämlika och jämbördiga samhälleliga rättigheter är inte det kontroversiella. Med den synen vill biskoparna i alla fall en genomgripande förändring av den traditionella kyrkliga synen såsom den uttrycks i kyrkans nu gällande handbok. Men äktenskap vill de inte kalla den relationen och de har väl gjort bedömningen att just precis detta är vad som krävs för att hålla samman kyrkan.

Den ekumeniska frågan kan vare sig biskoparna eller andra företrädare för kyrkan negligera. Ordet äktenskap kommer i de flesta kyrkor och samfund även fortsatt att förstås som en förening mellan man och kvinna. Hur ska Svenska kyrkan samtidigt leva i sin samhälleliga kontext och i ekumenisk förpliktelse när spannet mellan dessa ökar?

I en reformatorisk kyrka är inte äktenskapet ett sakrament även om det bär sakramentala drag. Utifrån en sådan syn har författarna rätt i sin utmanande attityd: det behövs en diskussion om och en förklaring av vad äktenskapet är. Men är det alldeles givet att det ”omgivande samhällets” syn då på alla punkter automatiskt blir kyrkans?

Andra bloggar om: Svenska Dagbladet, Ärkebiskopen, Könsneutrala äktenskap, Ekumenik, Tradition

Den ytliga dokumentären om Göran Persson blev till sist inte mycket mer än ett opolitiskt collage. Som porträtt knappast smickrande, men förmodligen inte särskilt rättvisande heller. Märkligt nog tycktes Göran Perssons kritik mot medierna som personfixerade besannas av den dokumentär som förärades honom själv.

Vissa utsnitt från betydelsefulla statsbesök eller från FN- och EU-sammanhang kunde inte förta intrycket av att detta var ett personfixerat program utan annan bärande idé än att låta Göran Persson känslomässigt reagera på personer, händelser och oförrätter. Viss inblick i det lidande en ledande politiker måste utstå fick man. Persson hade svårt att få tid med en höftoperation. När en linkande statsminister tar sig fram i korridorer under ständig smärta eller när han med möda tar sig ner i en soffa för en stunds vila är det tragiska bilder. Av politikens bärande idéer märktes snart sagt ingenting. Korta citat ur politiska tal kunde inte balansera massanhopningen av korthuggna personliga omdömen om stort och smått.

Perssons uppenbarelser kan bli rubriker på många elaka inlägg om en statsminister som totalt felbedömde situationen bara några månader före valet. Hans bedömning av de borgerliga politikerna som icke statsministerfähiga visade sig vara en underskattning.

Inte ens Tsunamikatastrofen belystes så att politiska insikter kunde utvinnas. En ilsken Persson som läxar upp Leijonborg för att han gjort partipolitik av katastrofen eller en bedrövad statsminister som ser sina bästa politiska begåvningar bli oeniga om vad som hänt - inte heller det erbjöd tittaren förståelse för Perssons bevekelsegrunder. Inte heller fick man tillräckligt med material för att bättre kunna värdera hans insats som ledare, statsman och politiker.

Nivån blev med aandra ord inte imponerande hög. Erik Fichtelius nöjde sig med att framställa Persson som gnällig med en vanlig mediaschablon. Visa något så tror människor att de fått veta något. Låt någon säga något oväntat, gärna elakt så har vi chans att själva tycka.

Alla känner kanske inte till Herm. Hofbergs fördomsfulla karaktäristik av Sörmlänningar och Vingåkersbor i boken om Sveriges bygder. Till och med den hade man kunnat citera utan att falla ur ramen. Och visst undslapp sig Persson en tanke om att finna sin försörjning genom att resa runt i egen regi för att tala och folkbilda?

”Södermanlands invånare ha ända in i senare tider, eller tills järnvägarna satte dem i mer omedelbar beröring med hufvudstaden och andra delar af landet, bibehållit mycket af sina urgamla seder och ärfda dygder. Särdeles märkvärdig i detta hänseende var befolkningen i Vingåkersbygden eller, mer egentligt taladt, den del däraf, som kallas Västra Vingåker, i provinsens västra hörn på gränsen till Nerike. Socknens namn, som i forna tider skrefs Vikingakir, har man lättvindigt förklarat så, att någon vikingastam här nedsatt sig, eller att inbyggarna fordomtima företrädesvis älskat att draga i viking…

En kvarlefva av Vingåkerbons vikingalynne har man velat söka i hans håg för långa resor: ända in i våra dagar har han med förkärlek lämnat hem och åkerbruk åt hustrun och drängarna samt själf dragit omkring till långt aflägsna orter för att afsätta sitt hvetemjöl, sin humle och sina väfnader.” (Ur Genom Sveriges Bygder, Herm. Hofberg)

Vikingar var det inte sådana som som drämde till, karska, sturksa och ilsksinta? Nej, ska publiken få någon rimlig chans att bedöma personen och politikern behövs det mer analyserande, belysande och granskande mönster än detta hopklipp. Den politiska arenan fick se sig reducerad till tyckarverkstad och det dagliga politiska slitet blev några resor, suckar och utbrott. Mer än så kunde man ha haft rätt att vänta sig. Måste man se allt bortklippt extramaterial, det som inte fick plats, för att verkligen få syn på personen Persson?

Andra bloggar om: Göran Persson, Erik Fichtelius, statsministern, Media, Vingåker

Var är Maria? Frågan spred sig genom bänkarna. Maria var inte där hon brukade, där hon skulle vara. Hon som saknades var inte någon vanlig gudstjänstbesökare. Men hade hon varit svenska hade hon väl hetat Andersson eller Svensson. En vem som helst, oansenlig, okänd, ung och kvinna. Maria stod inte där hon brukade. Självklart väckte det frågor och funderingar. Vad hade hänt med henne? Var hon försvunnen? Var hon bortförd? Hade någon stulit henne?

Ibland räcker det med att vända sig om. Och tänk - Maria fanns faktiskt där hon brukade, men inte där hon skulle vara. Maria skall på Jungfru Marie Bebådelsedag stå framme i kyrkan och alldeles nedanför predikstolen med blåa blommor vid fötterna. Där blir hon uppskattad och synliggjord. Idag fanns hon inte där. Hon stod som hon alla andra dagar brukar, blygsamt och försiktig längst bak, nere vid ljushållaren.

Någon undrade om vi inte hade fått lov att ställa fram Maria. Det kanske verkade alltför katolskt?! Har de förbjudit Maria? Nej, det handlade inte alls om det. Vikarien hade inte blivit informerad. Maria hade inte blivit flyttad enligt vår lokala sed. Det goda denna miss förde med sig var att människor blev upprörda. De saknade Maria!

Maria har efter några hundra års vacklan åter kommit med i Svenska kyrkan. Maria är nu allas vår syster och mor. På samma sätt som hon finns med i de flesta kristna kyrkor som föredöme och förebild. Hon står egentligen helt över och vid sidan om våra samfundsgränser. Hon är inte anpassningsbar eller inordningsmöjlig. Maria är inte ortodox eller katolik - Maria tillhör oss alla. Gudaföderskan. Gudsmodern. Lika mycket hemma hos lutheraner som baptister och katoliker! Det Ni! Den 14-åriga flickan som Gud utvalde har ingen enskild samfundstillhörighet och hon har absolut ingen partibok!

Högmässans predikan kändes denna dag kort trots att den höll normallängd. Varför? Jo, den talade aktuellt till våra hjärtan om hur Gud, när hoppet är ute, väljer det oansenliga för att göra något stort. Jesus blir inte ett kungabarn, en prins. Inte föds han som ett barn hos den världsliga makten. Han blir tjänstekvinnans son! När predikanten ville fråga tonåringarna om hur de tänkte fanns de inte där. De var för dagen i församlingshemmet och gräddade våfflor - ni vet, beroende på den där festliga sammanblandingen av vår Frus dag och våffeldag!

Marias lovsång i Lukasevangeliet 1:46-55 är så radikalt och omvälvande att det utan problem skulle kunna bli ett utomordentligt socialt förnyelseprogram, en samhällsomvandlande tanke större än något partiprogram. Men partierna har väl slutat läsa Bibeln i den objektiva neutrala mångfaldiga tidsåldern. Den unga flickan lovsjunger Gud med mogna tidlösa unikt hoppfulla ord: Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud min frälsare: han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig: stora ting låter den Mäktige ske med mig, hans namn är heligt, och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte. Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem sim har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sitt goda, och rika skickar han tomhänta bort…

Vilken omvälvande världsbild. Världen vänds upp och ner. Det bestående är inte makten utan rätten som skall segra. Förtryckarna som känner sig så säkra har inte Gud på sin sida. Hungerns människor skall få upprättelse. De rika och mäktiga får smaka på utanförskapet.

Maria får stå i centrum under kvällens konsert i Olaus Petri kyrka. Två gånger Magnificat med musiker ur Svenska kammarorkestern och sångare ur Olaus Petri Vocalis! En i dubbel mening magnifik konsert! Barockinstrumenten med sin varma och vibrerande klang. Först i Bachs version och därefter i Sven-David Sandströms. Marias lovsång klingade storartat och engagerande. Undrar om vi som var där verkligen fattade vilken revolution Gud åstadkom genom Jesus.

Den Maria som stod kvar där hon brukar, nära ljusen – hon som inte gärna ville synas eller framstå som märkvärdig – hon bar ett barn under sitt hjärta som skulle störta härskare från deras troner och upphöja de ringa! Tänk om kristdemokraterna kunde fånga upp vad hon sjöng om i sin lovsång. Tänk om Mona Sahlin eller FI insåg vad Maria visste. Då Ni!

Andra bloggar om: Kvinnor, Maria, Svenska kyrkan, Katolsk, FI, Mona Sahlin, Magnificat, Sven- David Sandström, Bach, Svenska kammarorkestern, Vocalis

Bloggvården har fått stå tillbaka. Kyrkans inre liv har tagit all tid. Men jag hade gärna läst om bloggar under tiden. Ämnet är intressant. Snart kommer förhoppningsvis de första böckerna om att sköta om sin blogg.

Inledning

Kap 1 Att skriva kort och koncist

kap 2 Långbloggare förenen eder

kap 3 Rubriker till ingång

kap 4 Vad göra när man inte bloggar

kap 5 Bryt osunt bloggberoende

kap 6 Bloggen och kyrkans inre liv

Ett nödvändigt kapitel måste handla om konsten att skriva kort. Jag som låter orden flöda måste lära mig begränsning. Fastan kunde ha hjälpt mig om jag varit tillräckligt klok. Avstå från ord – den nya fastan! Skriv så effektivt att din blogg kan läsas och bergipas på 2,4 sekunder. Men samtidigt borde en klubb bildas för långbloggare med skrivklåda och stora ord.

Gång efter annan blir inläggen så långa att surfarna bara hinner läsa två rader innan de återvänder till kortkort, till häftigare sidor. Läsarna som stannar i 2 ,4 sekunder på min blogg får ändå något med sig. De blir uppbyggda av rubrikerna. Men mina rubriker tillhandahåller ingen sammanfattning av innehållet. Här är de poetiskt intetsägande och en del av texten. Dagens rubrik är nyttig för fantasi och eftertanke: bloggvården har fått stå tillbaka. Det tål att tänka på! Därför måste ett handbokskapitel handla om hur ingångar i texten via rubrik och bild kan bli bättre. De måste locka och dra in läsarna, precis som i kvällspressen. Ju spretigare desto fler ingångar (vägar in) i texten.

Ett kapitel bör handleda oss i konsten att göra något när man inte bloggar. Man kan lära sig att hela tiden bära sin blogg i tankarna och då behöver man aldrig bli ensam eller övergiven. Han som sitter för sig själv där borta är inte alls ensam och isolerad, han tänker på sina framtida läsare – han behöver inte oss här i nuet. Inte så olikt den som hela veckan grunnar på söndagens predikan. Onåbar i nuet men nästa söndag då kan man snacka om närvaro.

Själv har jag avstått från bloggandet för att inte bli besatt. Varje dag en bloggdag! Så höll det på att bli. Så något måste handboken innehålla om hur man trappar ner sitt bloggberoende. Man skriver ju inte bara. Man firrar också runt på alla möjliga bloggsidor för att få impulser och göra andra glada. Deras besöksiffror rakar då i höjden och de kan nöjda och överlyckliga gå ut i livet. Livet är det som inträffar under tiden man bloggar.

Mina icke bloggdagar har dock ägnats åt viktiga ting. Kyrkans och församlingens inre liv har krävt all min uppmärksamhet. Många människor gläds åt en kyrka som ägnar sig åt det inre. Föga vet de om kyrkans inre liv!

Kyrkans inre liv är ganska tråkigt och riktigt enahanda. Det är fyrkantigt och fyllt av tvång. Men nödvändigt. Alla expeditioner susar av processande datorer. Framför dem människor i djup koncentration. De ber inte, de författar! Av största vikt för kyrkans inre liv är nämligen rapportskrivandet. Man måste förmedla och levande beskriva hur något som hänt verkligen blev eftersom så få ville vara med då när det faktiskt hände. Som kompensation informerar man dem genom rapporter, församlingsblad, protokoll, minnesanteckningar, verksamhetsberättelser, verksamhetsuppföljningar och verksamhetsplaneringar. Samtidigt möter alla medarbetare varandra eftersom de ofta är så många att åtskilliga timmar går åt att berätta för varandra vad som hänt innan det blir rapporter av berättelserna. Vi övar oss liksom muntligt.

Dessutom måste vi se till att vi inte går i vägen för varandra och inte försöker vara i samma lokal, rum eller kyrka samtidigt. För undvikande av kollisioner är ett av det inre livets nödvändiga sysslor.

Enkätifyllandet är nästan som bloggande. Man blir alldeles uppslukad och uppfylld av att sätta kryss i små rutor. Det behövde komma initierade handledningar om konsten att hantera enkäter. Hur gör man när alternativen inte utesluter varandra och man inte får skriva kommentarer? Envetet kryssar jag både två och tre rutor och lämnar andra frågor utan svar. En insats blir utomordentlig och undermålig samtidigt. Det är ungefär som när man förr lyfte bilen över räkneverken på vägarna. Så kul det blir för statistikerna när en halv bil passerat, tänkte man.

Varje centralt anställd med självaktning undersöker marknaden för det egna arbetet med hjälp av nya enkäter. Stiftet gör det. Rikskyrkan gör det. Nu behöver man inte ens skriva egna remissvar. Stora utredningar besvaras med hjälp av 30-40 kryss i små rutor. Demokrati har blivit multiple choice. Som ett minival, men då finns det bara ett personkryss. Men på ett ungefär blir det lika för att uttrycka sig exakt. Flest röster vinner – inte bäst argument. Utredarna undviker att remissinstanserna tycker något själva, man begränsar skadeverkningarna av synpunkter som inte går att sätta på tabell.

Så nu har jag skrivit om bloggande och om kyrkans inre liv, om enkäter och kryss. Nu har jag en kvart av fredagens åtta timmar avsatta för att planera det verkliga inre livet – en andakt med betraktelse. Om vad som hände under den andakten ska jag efteråt skriva en fyrsidig rapport och sända till någon, jag vet knappt vem. Därför blir det för dagen just här en punkt satt. Fast lika gärna kan man sätta ett x.

Andra bloggar om: Bloggande, Handböcker, Svenska kyrkan, Det inre livet, Enkäter

Erik Fichtelius dokumentär om avsuttne Göran Persson väcker andarna. Särskilt som Göran Persson uttalar sig frankt och fränt om tidigare kollegor och motståndare. SvD menar att dokumentären är intressant. Ledarsidan tycker inte att Fichtelius, som många misstänkt, tappat perspektivet. Han har inte framställt Persson i förskönande dager.

Tidningen avslutar sin huvudledare 20/3 med att det ”är intressant både för dem som intresserar sig för Sveriges moderna historia, och för dem som bara vill se en tidigare statsminister bete sig illa mot andra människor”.

De har alldeles rätt i att det är intressant. Deras iakttagelse om Göran Perssons beteende mot andra stämmer i det första programmet vad gäller de elaka och nedsättande omdömen han strödde omkring sig om Mona Sahlin, Erik Åsbrink och Carl Bildt. Det lät illa och förstärkte bilden av Persson som osympatisk makthavare.

Som vanligt är den som förfogar över spaltutrymmet suverän och kan upprätthålla illusionen att ett dåligt beteende främst skulle gälla Göran Persson. Man kan säga att Persson utmärkte sig för synnerligen dåligt omdöme. Mest för att han talade illa om andra men i nästan lika hög grad för att han gav offentlighet åt det plumpa. Han kunde ha låtit bli vissa omdömen utan risk för att ha blivit slätstruken eller menlös.

Persson är väl mera mänsklig än vi vill veta av när han talar nedsättande om andra. De vänligheter som yttras på en ledarredaktion som till exempel Svenska Dagbladets ville man en dag som denna få lyssna till. För att inte tala om de kärleksfulla omdömen kyrkans folk strör omkring sig i icke dokumentärfilmade sammanhang. Och vid en middag hos Carl Bildt kanske inte alltid de politiska motståndarna beskrivs med vänlighet och värme. Och själv har jag... Det är alls ingen ursäkt - men stämmer åtminstone mig till någon liten eftertanke.

Kyrkan beskylls ofta för att utpeka och fördöma människors svagheter. Hyckleri kallar man handlingen att fördöma synden och se den hos andra men samtidigt tillåta sig själv stora friheter. Molières Tartuffe har illustrerat beteendet. Idag är den kyrkliga dubbelmoralen mindre vanligt förekommande - kanske för att mer går an, men också för att det rakryggade, öppenhet och rätlinjighet blivit allt viktigare för trovärdigheten. Fortfarande är det lättare att ha ideal än att leva efter dem.

Visst kan vi stämma in i kören, i refrängen om Persson (eller någon annan dagens syndabock) som elak översittare, men varje ton klingar inte alltigenom ren. Jag har genom plågsam erfarenhet lärt mig att det utpekande fingret lätt kroknat. Det jag såg hos andra fanns hos mig. Så glädjen i att se Persson bete sig illa rymmer inte så få stänk av vemod.

Andra bloggar om: Göran Persson, Erik Fichtelius, Carl Bildt, Tartuffe, Hyckleri, Svenska Dagbladet, Svenska kyrkan

Din käpp och stav de tröstar mig, läste pappa en helgdagsafton. Vi höll helgsmål själva denna kväll. Radion fick vila. Den stod på så mycket att den kunde behöva ta igen sig.

Mer än ett sammanträffande är det när storbror på måndagen kommer in på vår gård med en smäcker käpp dryga 2 meter lång. - Den här rör du inte, säger han strängt till mig som är sex år och mycket villig att undersöka storebrors tillhörigheter. Jag ser oförstående ut. - Röra andras grejor, frågar jag som om det aldrig fallit mig in.

De flesta barnen på gården är i min storebrors ålder eller äldre. Det är bara mig han tjatar på om att inte röra. Vi vet alla vad som händer om han kommer på oss. Hans temperament är lika hett som håret hans är rött. Han slåss om han behöver, och skulle han få stryk så slåss han i alla fall. Han är ettrig och envis och ger sig aldrig. Storebror, nästan 10 år, gillar inte att man lägger sig i.

I flera timmar håller jag mig. Käppen ligger i ett hörn av gården och liksom ropar. Jag tittar några gånger på den, men avstår från att ta upp den. Men så har jag den plötsligt i handen som för att känna efter om den är riktigt död. Inget händer. Då svingar jag den över huvudet som en nyvunnen trofé. Vilken gudagåva. En smäcker och smidig mer än 2 meter lång käpp. Så mycket roligt man kan ha med den.

Fler barn har dykt upp på gården och tuppkammen växer. Runt, runt svingar jag käppen som rotorbladet på en helikopter. Ingen törs komma nära. Spjut, jag kastar spjut. Stiligt och långt. Stångstörtning kommer härnäst. Högt upp når stöten men då vägrar käppen. Den stannar uppe i lindarna. Fastkilad mellan grenar och onåbar.

Nu börjar jag leva farligt. Käppen jag inte fick röra har fastnat uppe i träden. Situationen utvecklas inte helt bra. Jag har gjort av med käppen och måste till varje pris få ner den igen. Den ska återtas från sin fångenskap i grenverket.

Efter en stunds petande med alla möjliga redskap inser jag att det här inte duger. Något annat måste till. Snart hittar jag en lämplig sten. Den väger ett kilo och mer därtill. Den är tung som attan, säger jag morskt till de övriga barnen som följt dramat på avstånd. Med många åskådare får man inte tveka för länge. Stenen ger en möjlighet och den måste användas. Resolut fattar jag stenen emellan mina händer och skriker. - Flytt er småungar! Blickarna jag får är häpet beundrande. Småspik som tar ton är något ovanligt på vår gård.

- Flytt på er, ropar jag och böjer sviktande på knäna och tar sats och studsar upp som en fjäder. Allt vad jag har läggs in i kastet och stenen katapultar högt upp, men missar käppen. Men lyckas jag träffa kan käppen nog komma loss och jag slippa undan storebrors vrede. Jag har gjort något förbjudet och han har sagt att jag måste passa mig.

Stursk som jag är förnyar jag varningen till omgivningen. De makar på sig så jag kan kasta igen. Nu pendlar jag den tunga stenen mellan benen och skjuter ny fart. Kastet blir lyckat, stenen far rakt upp. Med gapande mun och stirrande blick följer jag stenen. Om den träffar käppen vet jag inte för nu ligger jag på marken och det blöder ymnigt ur huvudet. Barnen rusar efter vuxna och någon ropar: ligg still! Rädd är jag och gråter gör jag visst också. Barn försöker trösta mig.

På sjukhuset röntgas jag och man syr ihop mig. Skallbenet har bucklor och trasiga kanter tror jag. Man håller mig kvar och senare får jag besök av gråtande kamrater som ber mig, besvär mig, att aldrig göra så mer. Det ska jag inte.

En vän kramar svettigt en brun och skrynklig papperspåse i handen.

- Vad har du i påsen, frågar jag och han sträcker fram den.

- Här får du, säger han och ger mig stora och blöta druvor.

Vi äter vindruvor tills jag nästan svimmar av värken. Då börjar han gråta igen. Mamma och pappa tackar honom för att han varit så snäll och omtänksam. Han ska hälsa alla. Hans medlidande har gjort mig märkvärdig. Någon har gråtit för det som hänt mig. Men lite orolig blir jag. Gråter man måste det ju vara farligt…

Mamma lugnar mig och säger att doktorn sagt att det kommer att bli bra. Men nu måste jag ligga stilla, försöka sova och inte prata mer. Rummet är mörkt, en blå rullgardin är neddragen. Tofsen i snöränden når nästan golvet. Bäst jag ligger där slits dörren upp. Storebror är på plats. Håret står rakt upp och vindtygsjackan hänger på trekvart. Han andas häftigt och man förstår att han sprungit.

- Vad har du gjort? Är du inte klok, ska du slå ihjäl dig själv? Allt ryms i ett enda andetag. Han hämtar andan och då passar jag på.

- Jag tog din käpp, börjar min bekännelse.

- Vilken käpp, undrar han förvånad och vet mycket väl vilken käpp vi talar om. Han flinar finurligt. Nästan lite broderligt.

Huvudet mitt är inlindat i gasbinda. Där göms kompresser och fastklistrade vaddliknande fyrkanter. Det luktar sjukhus och eter. Jag känner mig som en vålnad och ser ut som ett spöke. - Hörru stenkrossen, säger han, nästa gång du nickar använd fotbollen…

Hem kommer jag och dagarna går. Den uppmärksamhet man består mig med blir svår att skiljas från när vardagen återvänder. Hur ska det bli, tänker jag. När ingen längre tycker synd om mig, hur blir det då? Det ska jag tänka på imorgon tänker jag och jämrar mig lite. Genast kommer mamma med ett glas röd saft.

Långt senare frågar pappa om jag lärt mig något av det som hänt. Jodå. Din käpp och stav ger huvudvärk innan man får druvor och saft.

Andra bloggar om: Barndom,

Den gode Luther var långt mer medveten än många nutida häcklare tycks tro. Inte var han någon tråkmåns som spelade ut plikt mot livets goda. Inte heller var han en vindflöjel inför tidsandan. Allt skulle prövas mot skriften. Kunde man övertyga honom med skrift var han beredd att lägga ner sin talan.

Luther visste att popularitet och människors uppskattning inte alltid har att göra med det som är gott och sant. Som ledarskribent i Kyrkans Tidning fick jag lära mig att ett gott tecken på att man låg rätt i sina kommentarer var att man fick många och ilskna opponenter. Ideologiska motståndare var beredda att ge igen och ösa på. De skulle helt enkelt känna det nödvändigt att tycka annorlunda och bli tydliga motståndare.

Alla kunde inte strykas medhårs. Alla kunde inte bli nöjda. Någon måste våga säga sin mening, även om det kostade på och man fick rejält på skallen. Tydligt blev att sanningen inte var särskilt omtyckt eller omhuldad!

Vad sa då Luther? Jo: En Kristi bekännare och en evangeliets förkunnare måste vara så beskaffad, att han inte blir förvånad om alla människor och hela folket föraktar och hyser avsky för honom. Ja, om det inte förhåller sig så är han inte en fullkomlig Kristi bekännare. Ett säkert tecken på att han är salig är nämligen att han har blivit människorna till spott och spe och föraktas av folket.

Den lättköpta lösningen vore då att göra sig osams med alla. Det kan inte gärna ha varit det Luther menade. Men att säga det man tänker med kraft och mod även när det retar majoriteter eller makthavare är vad Luther syftar på. Om någon vill sätta en ram omkring dig och stämpla en etikett i din panna för att lättare komma åt dig, så må det ske.

Precis så agerade Martin Luther inför de missbruk han fann i kyrkan. Reformationen och Luther har dessvärre fallit i glömska. Lutherdomen är mindre luthersk än vad som är nyttigt för den. Relativismen firar triumfer när vi söker ytans popularitet. Därför är det hög tid att återväna till källorna, gå in mot vårt apostoliska centrum för att stå fast i tro. Så länge man inte utropar sin övertygelse som normerande för alla andra måste man ha rätt att hävda sin mening.

Om kyrkan inte värderar sin egen särart och sin speciella andliga erfarenhet, vem gör det då? Kyrkans folk, de som lever i gudstjänst och bön är de enda som kan visa och vittna om kyrkans innersida, dess tro i liv och lära. Om detta går förlorat i sekulariseringens eller likgiltighetens repressiva tolerans - vad hjälper oss då en väloljad organisation, en apparat i gjuten cement? Eller av partierna omhuldade demokratimodeller?

Andra bloggar om: Svenska kyrkan, fiendskap, tro

Biskop Claes-Bertil Ytterberg uttalar sig för Svenska kyrkans alla biskopar och för kyrkostyrelsen (kyrkoledningen) i frågan om könsneutrala äktenskap. Han gör det innan den statlige utredaren Hans Regnell lämnar sitt förslag om äktenskap mellan människor av samma kön den 30/3.

Att biskopar och kyrkoledning redan ska ha tagit ställning ter sig egendomligt. Normalt läser man förslagen och reflekterar över dem innan man tvärsäkert tar ställning? Men biskopsmötet och kyrkostyrelsen arbetar väl offensivt på flera fronter samtidigt. En sådan front handlar om relationen till samhället, man vill där inte att kyrkan ska mista vigselrätten. Den andra fronten går inne i kyrkan där meningarna absolut inte är samstämmiga om synen på könsneutrala äktenskap.

En brasklapp lämnar Ytterberg genom att hävda att benämningen äktenskap enligt kyrkans mening inte bör användas. Hur det ställningstagandet, som Ytterberg reducerar till en språklig invändning, kommer att tas emot är kyrkoledningen förmodligen orad över.

Det är inte länge sedan det fanns biskopar som såg ekumenisk sammanhållning som viktig. Då fanns alternativet att avstå från vigselrätten ännu med. Man kunde då tänka sig att ansluta till den ordning som råder på många andra håll i Europa, att ingåendet av äktenskap och partnerskap i juridisk mening handhas av stat och kommun, och kyrkan gör det hon är bäst på: firar gudstjänst och välsignar.

I det som sker borde vi uppmärksamma den utveckling som riskerar att bryta ner sammanhållningen inom trossamfundet. Vi skapar en allt starkare individualisering av kyrkan. Man tycker i kyrkomöte och kyrkoledning förmodligen att man har hittat en smidig metod att lösa meningsmotsättningar. Genom att alltmer lägga kyrkans handlingar i händerna på den enskilde kan man hantera och gå förbi ganska stora grupper som är tveksamma eller helt enkelt har en annan uppfattning. Man är ju klart medveten om att kyrkan inte står enig utan är oerhört kluven i synen på dessa teologiskt-etiska frågor.

Dilemmat exporteras helt enkelt till församlingsnivå där uppgiften är att genomföra besluten samtidigt som den enskilde prästen har rätt att bestämma hur han eller hon ska handla. Hur var det nu med det rike som råkar i strid med sig själv...?

Varje präst väljer själv idag om han eller hon vill välsigna partnerskap. Och nu talas det om att den enskilde prästen i framtiden själv får söka vigselrätt. Räkna med att denna tendens att låta den enskilde förfoga över allt fler beslut som gäller kyrkans inställning och lära också bidrar till att undergräva sammanhållningen i fråga om mycket annat, det kan redan märkas till exempel vad gäller synen på handböcker, gudstjänster och andra kyrkliga handlingar.

Svenska kyrkan genomför utan att riktigt genomföra, man flyttar positioner utan att riktigt vilja eller våga. Den metod som man vill använda visar att Svenska kyrkans beredskap inte alls är särskilt god.

Andra bloggar om: Könsneutrala äktenskap, Präster , Claes-Bertil Ytterberg, Biskop, Svenska kyrkan

To all of you!

Nu har jag bloggat ett antal månader och genom okunskap lyckades jag inte från början att ställa in kommentarlänken (comments) som finns under varje inlägg på bloggen. Nu ska den länken vara justerad så att man kan ge kommentarer och diskutera. Om Du inte själv är bloggare kan Du välja att kalla dig för other eller att helt enkelt vara anonym.

Nu inbjuds alla Ni som medvetet eller avsiktligt surfar in på denna blogg att skriva, kommentera, påstå eller önska. Vare sig Du bor i Kina, USA, England eller Sverige kan Du väl lämna en hälsning eller en synpunkt tycker en i allmänhet mycket stillsam Lars B Stenström.

Vid sammanträdets början läses en psaltarpsalm. Den valda psalmen hör till en annan tid av kyrkoåret och byts därför mot den som gäller för veckan efter Tredje söndagen i Fastan. Från en allmän psalm om Guds nåd och ljus hamnar vi i kärva ord om ensamhet och betryck: Lindra mitt hjärtas plåga, för mig ur mitt trångmål. Tänk på mitt lidande och mitt betryck och förlåt mig alla synder. Se på mina fiender – så många de är, så hätska i sitt hat. Rädda mitt liv, befria mig, svik mig inte, jag flyr till dig…(ur Ps 25).

Texten träffar mitt i prick. Den talar in i en aktuell situation. Starkt och övertygande. Trots att jag är skeptisk och avståndstagande till spådomar och horoskop förstår jag att mekaniken är densamma för alla texter.

Ord kan tala in i situationen, orden fyllas med mening, de kan kasta ljus över det man brottas med och upptas av. Horoskopen utnyttjar att människor kan uppfatta ord som tillämpliga där man befinner sig i livet. Tekniken använder sig av att det finns generella ord, stora ord med bred träffyta, som man ända kan känna sig träffad och berörd av. I Horoskopen genomgående av relationstyp, det gäller mest kärlek, arbete, nya relationer, framgång, motgång, rikedom och lycka.

Samma effekt, relevanseffekten, uppstår vid denna Psaltarläsning. Associationerna är omedelbara och glasklara. Skillnaden är att bibeltexterna inte är konstruerade utifrån en övertro just på stjärnbilder eller för att lägga koncentratioen uteslutande på mig och mitt. De är mest historiska texter tillkomna för och i en annan situation - ofta med direkta adressater eller användningsområden och utifrån ett perspektiv av Gudstillit och tro.

Många söker vid läsning av Bibeln efter ett Guds tilltal. Finns det något i texten som handlar om vad det innebär att vara människa, vad säger den om att leva ansvarsfullt? Vi söker efter Gud. Hur ska vi kunna leva så att Guds godhet och nåd strömmar genom oss? Vi frågar Gud efter ny insikt, kraft och mod att göra det som är rätt och gott. Vi kan få mer inspiration och material att använda när vi som alla andra skärskådar våra uppgifter och vår gemenskap. Texterna öppnar oss för att se ännu en dimension i livet där Gud och hans rike också tillhör verkligheten.

Psaltaren 25 beskriver med vibrerande termer den aktuella situationen för drabbade och förföljda i alla tider. Och texten säger därmed också något viktigt om läget idag i Zimbabwe, Palestina, Irak…

Kan då den egna ankdammen beskrivas så starkt? Inte! Men varje ord träffar och öppnar för en tydlig tolkning av något just nu. Flera tusen år senare ger de gamla orden stark igenkänning. Signalorden är: plåga, trångmål, lidande, betryck, synder, fiender, hat… Men då kommer kontrapunkten! En hoppfull övertygelse inför Gud: ty jag hoppas på dig.

Andra bloggar om: Svenska kyrkan, Bibeln, Horoskop, Zimbabwe, Psaltaren

Koltrastarna sjunger om våren. Nu har de satt igång. Så ljuvligt, sa arbetskamraterna. De bor där koltrasten inte hörs drilla. Före fem är lagom ljuvligt, kontrade våningen ovanför kontoret. Där hör man skönsjungande mästersångare med gul näbb. Snart kommer måsen och bygger bo på taket, suckade samma granne. Sjöfåglarna vaknar före tre och skränar. De vaknar tidigt eftersom de brukar hänga på fiskebåtarna. Så måste de väcka sin sjusovande unge så att ungfågeln vaknar i tid för att en dag kunna följa efter fiskebåtarna.

Veckorna innan måsföräldrarna knuffar ner den duniga bollen från taket är mardrömslika. Konstant sömnbrist. Och morgontidningarna dyker upp sent, så där halv sju. Tankarna bara mal. Suck!

Blir det bättre då med ungen ur boet? Nej knappast. De äldre tutar lika ivrigt och alltid okristligt tidigt. Då är det livsfarligt att röra sig på gården. Där struttar dunbollen omkring helt utan flygförmåga. Den är orädd och störtar fram mot varje person som kommer gående i förhoppningen att få någon halvsmält insekt. Måsföräldrar är överbeskyddande och attackerar alla som rör sig i området. Tur att det finns tjocka portföljer att skydda huvudet med. Och unga ben att springa med. Värre är det för tanterna vid kyrkkaffet. De får röra sig i flock för att hålla stånd mot lufträderna.

Fiskmåsar ska väl inte bo i staden? Nej det ska de inte, men de fyra kilometrarna bort till Hjälmaren gör taken häromkring till strandnära tomter. Lagom undanskymt. Och på taket finns inga fiender. Måste det verkligen vara på det sättet kan man undra? Förresten har måsarna inte kommit än. Nej men vi tänker mycket på dem i husen här just nu. Vad ska man annars fundera på från klockan tre på morgonen, nu när vintern har upphört och koltrastarna sjunger. Sådan är vår vår.

Andra bloggar om: vår, vårtecken, måsar, koltrast

Ska Du inte ha lite mer av maten? Ja tack, säger jag högt och ljudligt men tänker febrilt att jag inte borde. Istället vore det klokt och förnuftigt att säga nej. Så jag hör mig själv säga: Ja tack det skall jag nog inte! Sådant skall ert tal vara att ja är nej?

Den som blir bjuden får ofta svårt att tacka nej. Inte vill man såra, vara otacksam. Människor har ansträngt sig. Gästfriheten är frikostig - men det betyder inte att man måste äta av allt som bjuds.

Tvehågsen och obestämd landar jag till slut ändå i att avstå. Jag borde ha låtit bli redan förra portionen. Inte för att jag är födoämnesfakir utan för att det helt enkelt vore nyttigare för kroppen att avstå. Oftast avstår jag dessvärre från att låta bli att ta mer. Nederlag!

Får våra barn och ungdomar verkligen allt de pekar på? Får de önskningarna uppfyllda utan att behöva vänta? Omedelbar tillfredsställelse är förödande i längden. Många ungdomar får förstås inte alls det de pekar på – men fler får mer än de behöver, mer än vad som är nyttigt, och snabbare än vad som är bra för dem. Längtan avskaffas på det sättet. Och somliga får som framgångsrika vuxna så mycket att hur de än anstränger sig kan de inte förbruka det som väller in. De skulle kunna köpa Skåne eller Gotland utan att det märktes på kontot. Vi borde skicka Lutherhjälpens postgiro 90 02 56 - 9 till dessa inkomst- och egendomsgiganter.

Vi har idag svårt att skilja på vad vi verkligen behöver för livets skull och vad som mest är lust och nöje. Och glädjen i att avstå för andra går så lätt förlorad. Fastan i bokstavlig mening avstår de flesta i Svenska kyrkan från, men följer den som en del av kyrkoåret.

Det lär finnas de som lever sig in i fastan och aktivt och medvetet avstår för andras skull. Många anser att det är märkligt! De flesta moderna människor har lämnat den religiösa fastan bakom sig. Andra visste inte ens om att den fanns i västvärldens kristendom. Och de har förlorat och tappat bort fastan som ett sätt att leva, en handling att utföra, en väg att närma sig Gud. De har knappast hört talas om att det i det enkla finns fullhet, och i det avskalade stor rikedom, andra rikedomar än de man kan handla för.

Fastan i Svenska kyrkan innebär insamlingstid för Lutherhjälpen (http://lutherhjalpen.svenskakyrkan.se/2007/start/). Våra materiella tillgångar kan delas och vår andliga medvetenhet ökas under fastetiden. Årets fasta kan leda till genomgripande förändring. För oss själva och för andra genom att vi till exempel avstår böcker, cd-skivor, tidningar, godis, mat och extranöjen…Inte för att vinna berömmelse på någon exotisk Robinson-ö där fastan är tvångsmässig, bristen på mat bestämmer. Vi ska göra det för att vi mår bra av att avstå, att vänta och längta. Ännu viktigare är att vi, om än för en kort stund, kan ana de villkor världens fattiga lever under, de som inte har något val.

Fasta ska vi göra i samhörighet med medmänniskor som varje dag tvingas och måste leva just så – som saknar det mesta vi tar för givet - det ger också oss själva något värdefullt. Vår inre människa stärks. Och vår solidaritet ökar när vi skänker värdet av det vi avstår (och dubbelt eller flerdubbelt mer) till Lutherhjälpen.

Se fastan som ett gensvar på Guds kärlek till oss. När vi avstår kan vi fästa vår uppmärksamhet på Kristus som avstod från allt och gav sitt liv för att vi skulle leva. Att dela andras villkor om så bara för en kort tid ökar vår medvetenhet och fördjupar det medmänskliga hos oss. På så sätt landar fastans avstående i påskens ja och uppståndelsens glädje!

Andra bloggar om: Lutherhjälpen, fasta, Svenska kyrkan, mat, kyrkoåret

Världen är inte som man tror, förklarar storebror Olle. Han har börjat läsa kemi och fysik och vet strålande hemligheter om verklighetens innersta natur. Att allting bara består av små runda kulor med krokar på. Atomer och molekyler heter dessa osynliga små legobitar. De syns inte ens i Olles mikroskop. Det är svårt att tänka att det hårstrå som vi nyss har kikat på kan innehålla ännu mindre saker som inte ens syns.

I Olles mikroskop blir ett hårstrå tjockt som en timmerstock med bark och allt. När han är på gott humör kan man rent av få flytta mikroskopet till ett annat rum. Vi spottar på glas och tittar, vi skär sönder gurka och tomat, vi pulvriserar sockerbitar, vi kollar damm och skär oss i fingret – allt för upptäcktsresans skull, in i den lilla världen.

Världen är inte som man tror, säger Olle, så man tror att han vet allt. Han påstår att man med tankens kraft, och så gör han en paus och säger allvarligt tankens kraft en gång till. Med den kan man flytta skåp och få tallrikar att falla ner från hyllor och ut ur skåp. Det går inte, säger jag som tidigt invänder mot alla som vet något som inte jag vet. Så kan man inte göra, slår jag fast men har i hemlighet redan börjat planera vad denna tankens kraft skall användas till.

Jag skall ligga på min säng och behöver inte gå och hämta några serietidningar. Genom luften skall Greven av Montechristo komma svävande. Jag skall med andlig kraft flytta ett glas saft från köket till sovrummet. Glaset skall susa fram genom luftrummet och den röda saften skall skvalpa lagom läskande. Men öppna kylskåpet med tankens kraft och hämta is ur kylfacket – nej där går nog gränsen.

Men vårt sovrum kommer aldrig mer att kallas för barnkammare. Nu när jag har lärt känna hemligheten. Världen är inte längre som man tror. Jag övar mig på en pelargon som står lite trögt och sover i ett fönster. Ilsket stirrar jag på den som om kraften ökar med hur starkt jag tittar. Koncentration är för mig rynkad panna och ett envist mumlande inom: flytta på dig din skräpiga pelargon. Flytta på dig din lata skräpiga pelargon. Man väcker den genom att tänka något elakt om den. Flytta på dig din galna skrikiga blomkruka. Den lutar sig lojt tillbaka i sin vällustigt avkopplade ställning och rör inte ett blad.

Flytta på dig din…börjar jag igen. Då bestämmer sig blomman för att här kan man inte stå och bli okvädad och utskämd. Med en ljudlig smäll kastar den sig mot mig och jag hinner knappt ducka. Kall, skräckslagen, stel som torkat gips stirrar jag ut genom det nu öppna fönstret. Jag har inte bara flyttat pelargonen – jag har öppnat fönstret!

Avlägset hör jag en röst, envis och ihärdig. Den upprepar sig gång på gång. Vad håller ni egentligen på med? Hallå, vad håller ni på med, säger rösten och låter som en typisk föräldraröst. Pappa stormar in i rummet och jag se på honom som om det under som just inträffat verkligen har hänt. Vilken kraft, vilken fart. En skruttig pelargon i överljudsfart. Vilken förmåga att flytta föremål. Vilken fantastisk förmåga Gud har gett mig.

Min föräldrar talar mig tillrätta under flera dagar. Du måste förstå hur det gått till säger de och jag får användning för den skeptiska förmåga jag just slutat använda. Har jag sett något så vet jag nog vad jag varit med om. Ni var ju inte här, eller hur. De tror verkligen på att ett korsdrag av kraftig art har uppstått när pappa öppnade ytterdörren och fönstret som inte var ordentligt reglat har farit upp. Korsdraget är förklaringen. En så tråkig och alldaglig orsak kan man ju bara inte tro på. Att fönstret knuffat iväg pelargonen? Jag har ju satt fart på den som man skjuter bort fientliga klot i krocket!

Bortförklaringar! Blomman drogs till mig med den styrka min förmåga besitter. I flera dagar irrar jag runt på stan och puttar bort hattar för folk, får deras cyklar att fara omkull och bara för att roa mig vänder jag ut och in på flera paraplyn. Tankekraft, snacka om tankekraft. Världen är verkligen inte som jag trott.

Men det finns gränser. När Sören, en tuff och stark klasskamrat, tänker slå mig blundar jag karskt och hindrar honom att slå mig i ansiktet. Att han träffar mig på örat så blodet stänker är en missräkning – men näsan och hakan klarade sig.

Familjen Boberg håller med om jag måste ha fått en stark förmåga. Moster Boberg lever i domkyrkans skugga. Hon bjuder mig och min kamrat Barbro på kaffe. Vi sitter i hennes kök och hon lär oss att man skall spotta tre gånger på en sockerbit och sedan lägga den på fönsterbrädan. Då blir vi inte med barn. Hennes huskur hjälper. Barbro och jag blir inte med barn. Vi är nio år gamla och tycker det vore förskräckligt att få barn.

Mostern läser horoskop om Lejon, Zodiaker och Tvillingar. Hon spottar över axeln när en svart katt närmar sig och drömmer om lotterivinster och att den ende skall komma och överallt skall bara finnas lycklig kärlek. Nycklarna läggs aldrig på bordet och tappar hon bestick dukas genast några extra platser för säkerhets skull - objudna gäster är på väg.

Hennes kaffe smakar pyton. Tjärsvart kokaffe som lämnar rena gröten i botten av koppen. Hon spår i kaffesump och utlovar lycka och långt liv. Det har ju redan handens livslinje bekräftat. Barbro och jag skall kanske gifta oss innan sommaren är över. Som om det inte räckte plockar hon fram korten och spår oss. Du har kraften, säger hon häpet till mig. Berätta om den där blomkrukan en gång till, ber hon medan hon eftertänksamt betraktar korten.

Så här gick det till… Min historia har blivit allt bättre eftersom dagarna gått. Det kan man inte heller tro eftersom jag är sanningsenlig och trovärdig. Bland storebrors klasskamrater har ryktet spridit sig att jag med tankens kraft prickat hans huvud med en fullvuxen pelargon. Han har ju synts med stora plåster i huvudet. Att det berott på en omkullåkning med en blå cykel av märket Fram vet de ju inte. De vet inte heller att det var jag som tänkte: nu kör han omkull och så gjorde han det. Det måste betyda något att det var en pelargon, säger mostern. Det måste betyda något.

Innan vi går får vi lära oss att klistra frimärken så att man sänder hemliga meddelanden till adressaten. Då kan man skriva brev fyllda av förolämpningar men genom att ha knixat frimärket på ett visst sätt så betyder det alldeles motsatta. Mostern påverkar mig. Jag spottar efter stegar och säger fy, fy, fy till svarta katter. Kyrkogården undviker jag. Man vet aldrig vad förmågan kan ställa till med.

Det måste betyda något att det var en pelargon, säger jag allvarligt till mina klasskamrater. Min förmåga får sig en knäck när bror Olle en dag kommer hem och säger att världen alls inte är som man tror. Jag håller med, men då säger han att det här med att andens kraft kan flytta saker, det är bara båg. Ingen har någonsin bevisat att det går, att man kan. Kanske är det så att världen bara är en tanke eller ett slags dröm. Så länge som den tänks finns vi, men om den som tänker oss skulle sluta så vips och plupp finns vi inte mer.

Detta hemska hot om snabb utplåning omvänder mig. Det här är ju värre än att solen en dag skall slockna. Nu kan det gå fort. Förmågan att flytta saker får nog sparas. Om mista lilla tecken visar sig, om tanken som gör att jorden finns upphör – då måste jag med min förmåga flytta den till någon som kan fortsätta tänka oss alla. Så får det bli. Det är nog en krävande uppgift så jag gör bäst i att spara min förmåga. Nu flyttar jag bara Pelles tandborstar ner i papperskorgen, badkaret eller toaletten. Det kräver inte så mycket andlig kraft, sånt där. Det är bara att knipa ihop tummen och pekfingret runt tandborsten. Sedan går det liksom av sig självt.

Andra bloggar om: Klärvoajans, tankekraft, horoskop, spådom

Måndagen den 12 mars rapporterade Aktuellt om att de svåraste, våldsammaste psykpatienterna ofta skrivs ut - inte för att de är färdigbehandlade utan för att de utgör ett arbetsmiljöproblem. Detta uppseendeväckande påstående kom rättspsykiatern Per Lindqvist med. Socialminister Göran Hägglund som kommenterade detta i en studiointervju ville inte godta den beskrivningen och menade att så får det inte vara.

Dessvärre agerar Hägglund mer som partiledare än som minister. Det är som om valrörelsen ännu pågick. Allt som är fel skylls på försummelser av tidigare regeringar. Även om han har den åsikten, och det tvivlar ingen på, måste han inte alltid påpeka det. Det är så tröttsamt med refrängerna om andras misstag och felsteg. Tilltron minskar när det blir lika viktigt att peka ut andras skuld som att diskutera att svårt psykiskt sjuka inte får den vård de behöver! Som minister ska han företräda oss alla och vara beredd att vuxet agera politiskt för att rätta till sådant som inte fungerar.

Att arbetsmiljön ska vara god för de anställda är en självklarhet och om den inte är det måste man vidta åtgärder. Har rättspsykiatern Per Lindqvist rätt i att det är så här det går till är det chockerande och ovärdigt. Är detta vad det kontinuerliga arbetsmiljöarbetet går ut på? Det är som om brandmän inlarmade till stora bränder inte brydde sig om att bekämpa och släcka dem eftersom arbetsmiljön där är för dålig med all rök och hetta…

Visst är det en orimlig åtgärd att neka de svårt sjuka och stökiga patienterna meningsfull vård med motiveringen att de är för svårbehandlade och åstadkommer för stora störningar i verksamheten. Man kan inte med bibehållen professionalitet lösa ett arbetsmiljöproblem med att utesluta de mest vårdbehövande från vården!

Fler avdelningar och mer välutbildad personal kan vara ett sätt att angripa arbetsmiljöproblemet. Mer resurser till psykiatrin och bättre vård för de psykiskt sjuka är en annan nödvändighet. Inte bara för att lösa problem i arbetsmiljön utan för att behoven är så stora! De svårt psykiskt sjuka ska inte behöva driva vind för våg på gator och torg! Det måste finns rum för dem i härbärget...

Andra bloggar om: Aktuellt, Göran Hägglund, Psykiatri, Arbetsmiljö, Rättspykiatern Per Lindqvist

En gång var jag villig att göra något
Frivilligt kallas det visst
om man utan tvång och motvilja
åstadkommer något, gör en insats
och så visade det sig att
någon redan hade lagat maten

Kan jag göra något, tänker jag högt
och någon har för länge sedan
lånat sina fötter till soporna
De ligger redan på gården
Ja, inte på gården
utan i alla färgglada plasttunnor
vår förnämsta utomhusdekoration
Tunnbatteriet som pryder
alla infarter vid husen

Kan jag vara till någon nytta, undrar jag?
Ty inte törs jag säga att jag vill hjälpa till.
Då frågar någon: vem tänker Du hjälpa? Dig själv?
För Du antyder väl inte att uppgiften
är någon annans syssla egentligen?
Så att du kan komma släntrande när allt är klart
och yrvaket fråga om någon behöver hjälp…

Något kan jag väl göra?
Och så visar det sig att disken redan är inplockad
tvätten tvättad, dammet uppsuget,
all kringspridd förströelse undanröjd…

Någon har varit i farten.
Så där står jag med min
försenade obrukade villighet
och gör det jag brukar
kommer för sent!
Det är enklare att göra det själv
har jag hört sägas
och så firar frivilligheten triumfer

När någon gör det enklare
samlas glödande kol på
trögtänkta senstartade huvuden
Vi trögvilliga motvilliga
lever på de snabbvilliga frivilliga
De gjorde det vi tänkte
när vi tänkte på vad vi borde.

Tack snälla riktigt hushållsnära någon!

Andra bloggar om: Hushållsnära tjänster, Hemhjälp, Frivillighet

Välja med förtroende (SKU 2006:2) är en omfattande och i långa stycken valtekniskt avancerad utredning om valen i Svenska kyrkan. Nu ska man avgöra hur framtidens val ska se ut. Trots många detaljer så finns där principiellt intressanta punkter.

Viktigast är diskussionen om direkta och indirekta val. Utredningen påpekar att för varje kyrklig nivå (församling, samfällighet, stift och kyrkan på riksplanet) finns det skäl som talar för och emot. Argumenteringen för direktval till församlingar är självklar. Och modellen, där kyrkofullmäktige i kyrkliga samfälligheter representativt skall återspegla församlingarna, är både klok och rimlig. Därmed understryks också att samfälligheter ska företräda och vara serviceorgan för församlingarna. Ambitionerna är ganska stora i somliga samfälligheter att skaffa sig en självständig roll med mera inflytande över somliga av församlingsfrågorna.

För stiftsfullmäktige och kyrkomöte avvisar utredningen tankarna på indirekta val trots att man samtidigt erkänner att det finns motiv för en sådan ordning. Vad gäller stiftsfullmäktige säger man nej till indirekta val med hänvisning till att stiftet inte i ”första hand är en samverkansform för församlingarna”. Uppgiften är istället att främja och ha tillsyn över församlingslivet. Att det skulle utesluta indirekta val är obegripligt. Särskilt som de politiska grupperingarna skyndsamt vill lyfta fram att deras representanter har både förankring lokalt och ett omfattande församlingsengagemang.

I Confessio Augustana - Augsburska bekännelsen, http://www.logosmappen.net/bekskrifter/ca/, http://sv.wikipedia.org/wiki/Augsburgska_bek%C3%A4nnelsen -

och Artikel 7 slås fast att ”kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas”. Förvaltandet av sakramenten och evangelieförkunnelsen är det som konstituerar kyrkan och dessa uppgifter förutan har vi ingen kyrka. Det är i församlingarna, kyrkans grundläggande enhet, som denna centrala funktion är lagd sedan apostlarnas tid. Det talar starkare än de argument utredningen för fram för att församlingarna är den nivå i kyrkan till vilken de övriga måste stå i ett nära förhållande. Självklart måste kopplingen till dessa uppgifter, kyrkans grunduppdrag, finnas hos de som på övriga nivåer skall besluta om och företräda kyrkan. Om de direktvalda på församlingsnivå genom indirekta val utser alla dem som skall besluta om tillsyn och främjande på stiftsnivå så blir kopplingen organisk och inte enbart individuell.

Motiven fungerar även i fråga om kyrkomötet och den nationella nivån. Indirekta val är i en kyrka något naturligt, och den bästa metoden för att hålla ihop kyrkans olika nivåer. Särskilt i valen till kyrkomötet är det befogat eftersom besluten i så hög grad påverkar församlingens vardag och liv. Ansvaret för kyrkans böcker som psalmbok och handbok talar också för att församlingskopplingen måste vara stark och organisk.

Synen att ”historiskt och principiellt är helheten primär i förhållande till delarna” innehåller en egendomlig kyrkosyn. Att det som konstituerar kyrkan inte hör hemma i det man ser som primär tillhörighet talar för att man har fel. Det är en organisatorisk apparatmässig uppfattning som fjärmar sig från det som är en kyrkas raison détre. Sakrament och evangelieförkunnelse står inte organisationen för. Centrum riskeras om man utgår från att Svenska kyrkan som nationell kyrka är primär i förhållande till församlingarna. Tvärt emot är det så att varje del av Svenska kyrkan inbegriper helheten! Svenska kyrkan kan därmed inte kopplas loss eller särskiljas från församlingen och bli något oberoende, något alldeles för sig själv.

Argumentet att man inte blir medlem i en församling utan i Svenska kyrkan talar inte som utredarna hävdar för att kyrkotillhörighet kommer före församlingstillhörighet. Vi finner istället att kyrkotillhörighet och församlingstillhörighet är ett och detsamma. Församlingstillhörigheten inrymmer och symboliserar helheten: det är genom församlingen man tillhör Svenska kyrkan och Kristi kyrka på jorden – inte tvärt om.

Den demokratiska legitimitet som man eftersträvar genom direkta val uppnår man egentligen inte på någon nivå beroende på alltför lågt valdeltagande. Denna brist har Svenska kyrkan och de olika kyrkopolitiska grupperna inte kunnat råda bot på. Bred delaktighet är önskvärd, men man får nog finna sig i att det stora flertalet kyrkotillhöriga inte tycker att det är mödan värt att lägga sina röster. Därtill är också valfrågorna för oklara och de olika alternativen intill sammanblandning lika.

Förslaget om spärrar mot små partier bör avvisas utifrån tanken att varje kristen ska ses som en resurs, de ska förväntas vilja göra sin insats och också erbjudas att ge ett bidrag. Med större generositet mellan de grupper och personer som väljs in i kyrkomötet skulle alla kunna få plats i något utskott och då få reella möjligheter att medverka i arbetet.

Personvalsinslag är ett annat ämne som utredningen tar upp. Det borde finnas utrymme för andra lösningar med stora personvalsinslag. Att på en valsedel kunna pricka för tre namn är ingen personvalsreform, inte heller sänkningen från 8 till 5 procent som anger den nivå där personligt röstetal skall få genomslag utifrån nomineringsgruppens röster i valkretsen.

De mycket dyrbara valen blir alltmer en trovärdighetsfråga i en tid som vår. En rik kyrka i en fattig värld borde tänka annorlunda! De kyrkliga valen bör inte längre ha riksdags-, landstings- och kommunalval som den modell på vilken man bygger kyrkans valsystem. Den nya tekniken borde få betyda att valen i Svenska kyrkan breddas, moderniseras, förenklas och förbilligas.

Andra bloggar om: Svenska kyrkan, Församling

Människor får lätt tunghäfta när döden kommer på tal. Samtidigt är det många som hävdar att vi behöver tala mer med varandra om döden. Till vad nytta kan man undra? Har vi inte nog av död och elände? Måste vi nödvändigtvis prata om det också? Jo, men visst! Om inte annat skulle ett livaktigt samtal om döden kunna ta bort en hel del rädsla. Och ännu viktigare – det finns en rad frågor som berör vårt döende som vi måste klara ut för vår egen skull och för att ge människor en god död.

Att få hjälp att dö är en viktig bok och jag kallar den gärna en spänstig antologi. Den är uppbyggd av olika inlägg med skilda meningar i fråga om det bör eller inte bör vara tillåtet att förkorta en människas liv. Särskilt om den här människan lider svårt och är dödssjuk.

Stor enighet finns om att vi bör slippa lida. Idag ses detta att undgå svår smärta som en rätt, vi ska slippa lida. När den rätten kombineras med en rätt att bestämma över sitt eget liv så pekar det fram emot att dödshjälp borde tillåtas. Men i boken talas kraftfullt om att innan vi går för djupt in i sådana frågeställningar måste vi utveckla en god vård i livets slutskede.

Britt-Marie Ternstedt har i sitt kapitel en negativ hållning till dödshjälp bland annat beroende på vårt samhällsklimat där hälsa, skönhet, styrka och autonomi är hyllade värden. Det som strider mot sådana ideal blir lätt betraktat som icke önskvärt. Ta till exempel svaghet, åldrande eller döende. Hon menar att risken med att legalisera dödshjälp är att resurserna för att utveckla god vård i livets slutsked då inte kommer att finnas. Det blir enklare, och rent av billigare, att utveckla effektiv dödshjälp. Samtalet behöver istället gälla vad vi kan göra för att inom vård och omsorg erbjuda människor en bra sista tid. Den bästa hjälpen att dö är hjälp att leva livet ut, skriver hon. Det är lätt att hålla med!

Dödshjälp har blivit laglig i flera länder. Men när en utredning om vård i livets slutskede tillsattes för några år sedan begränsades uppdraget så att man uteslöt frågor om läkare kan tillåtas ingripa och hjälpa människor att själva förkorta sitt lidande – sk läkarassisterat suicid. Och då blev det svårt att belysa en annat modell i en tänkbar framtid – läkarassisterad dödshjälp. Jan Beskow efterlyser i sitt inlägg en ökad förståelse för vad dessa två alternativ skulle kunna innebära.

De straffrättsliga aspekterna olika former av assistans i döendet tas upp av Erland Aspelin. Han visar att det finns flera gränsfall där man idag undantas från ansvar. Ett exempel är när en hög dos smärtlindring i livets slutskede också medför döden. Då är det avsikten som bedöms. Om döden påskyndats men är en icke avsedd konsekvens av den medicinska åtgärden så betraktas det inte som dödshjälp.

Ytterst, menar Aspelin, bör en rättskapabel människa ha fullt bestämmande över sitt liv och sin kropp. Den som ställer upp och hjälper den döende personen, med hennes uttalade önskan att avkorta livet för att få ett värdigt slut och slippa plågor, bör därför inte heller göras ansvarig för dråp, hävdar han.

P C Jersild skriver sitt inlägg under rubriken Argument för hjälp att dö. Jersild synliggör den efterfrågan på dödshjälp som faktiskt finns. Han anser att de som uppfattar livet som en gåva från Gud naturligtvis inte ska behöva begära eller få dödshjälp – men han kan inte heller acceptera att den religiösa tron blir tvingande för icke religiösa. Hans frågor tangerar den nu aktuella diskussionen om de danska religionssatiriska teckningarna. Hur stor räckvidd bör och får en trosövertygelse ha?

Att religiösa föreställningar ges stort utrymme i boken visar att religionens värld fortfarande kan fungera som etisk motor. Många argument mot dödshjälp växer ur övertygelser om människors värde och om livet som en Guds gåva. Tanken att Gud ska råda över livets slut är fortfarande stark.

Men inte ens där är döden något enkelt. Döden har flera sidor. Den är något ont som i kristendomen har övervunnits och besegrats genom Jesu försoningsdöd. Samtidigt är döden passagen till den himmelska och eviga världen och kan få goda konsekvenser.

Även den så kallade hospicerörelsen växer ur kristna sammanhang – hospice var ett klosterhärbärge, ett hem för sjuka och fattiga – vilket har inneburit svårigheter för den verkligt breda framgången. Hospice har blivit liktydigt med ett arbete för livskvalité och goda miljöer för vård och omsorg om den döende människan. Man har arbetat för att möjliggöra en så god död som möjligt.

Kan ännu en bok om döendet, som den här, göra nytta? Självklart. Särskild betydelse kan den få för den nödvändiga diskussionen om en god och värdig död. En diskussion och ett allmänt samtal om de villkor döden är underkastad i vårt samhälle behövs för att vi skall finna skäl för rimliga och gemensamma förhållningssätt.

De som redan erbjuder läkarassisterad död är på en kort flygresas avstånd. En globaliserad tid erbjuder allt större möjligheter att snabbt, enkelt och billigt förflytta sig. Är det grannarnas lösningar som ska tänja och flytta också på våra gränser? Och det utan att vi själva på allvar granskat argument och motiv? Det vore mindre lyckat. Boken Att få hjälp att dö är livsviktig därför att den tvingar oss att tänka efter och ta ställning.

Att få hjälp att dö
- synsätt, erfarenheter, kritiska frågor
red Claes-Göran Westrin & Tore Nilstun
Studentlitteratur

Andra bloggar om: Döden, dödshjälp, eutanasi, Hospice

Barnindoktrinering! Kristna hjärntvättar sina barn. Tankarna efter TV:s temakväll om barn och tro slog som vågor i storm mot gotländsk strand. Brus och skum! Kyla och vinande blåst.

Själv buren till söndagsskola innan jag kunde gå är jag väl knappast något sanningsvittne. De färgade glasögonen trycktes ner på näsan, och sedan såg man väl vad de vuxna ville? Den som är färgblind lär inte alltid veta om det och indoktrinering är en andlig oförmåga att uppfatta kulörer. Men såg gjorde vi, mer än de flesta. Och vi fick lära oss mycket jag idag som vuxen inte vill vara utan.

Bland det första vi fick lära oss var att fira våra födelsedagar. En stor märkvärdig bleckburk, formad som en kaffekanna med sparbösseinkast, var det märkvärdiga redskapet med vilket vi fick lära.

Först sjön alla barnen trosvisst (men utan tårar och tungotal): Vi har en Gud som oss skydda förmår, måndag och tisdag och veckan som går. Vi har en Gud som oss skydda förmår femtitvå veckor per år.

Under tiden fick födelsedagsbarnet högtidligt stiga fram inför alla barnen och så påbörjades firandet. Hade man fyllt sju kostade det sjuttio öre. Varje 10-öring som skramlade ner i bössan räknades högljutt och unisont. Pengarna skulle gå till dem som behövde hjälp, fattiga barn i andra länder. Plink – ett, plunk – två, plink – tre, boink – fyra, bink – fem, plink – sex, blunk – sju! Att fylla år handlade helt enkelt inte om att själv få utan om att ge och dela med sig.

I en sandlåda på stativ utspelade sig de dramatiska bibelberättelserna. Där fick vi lära oss om sveket mot stackars Josef som slängdes ner i en brunn och såldes till Egypten. Han som hjälpte sina släktingar under hungersnöd, och vi som aldrig svultit fick lära oss om hunger och om vikten av att stå andra bi. Ett så underligt uttryck kan man bara inte glömma. Därför klingar fortfarande bistånd som något mycket dramatiskt och vackert. Som något skönt.

Där återvände den förlorade sonen som slösat bort hela sitt arv. Som blev grisvaktare. När han kom hem slaktades den gödda kalven. Och vi fick höra om den avundsjuke brodern och jag grubblade mycket på vem av oss tre bröder som var den avundsjuke brodern och vem som var den förlorade sonen. Min avundsjuka var stor på min äldre bror som hade ett Märklintåg. Men bara för att få en ring på fingret var jag beredd att bli förlorad.

Och där strävade Moses med Israels folk genom öknen i fyrtio år. Längre än man kunde räkna till. Det förlovade landet - vem landet var förlovat med förklarade man aldrig. Men mjölk och honung skulle det vankas. Och något godare får man drömma om. Vår barnatro var naiv men viss. Och den fylldes av medkänsla för andra. En slagen vid vägkanten, med dem som hade spetälska och med alla dem vars barn var sjuka. Och på den vägen är det!

Andra bloggar om: Barnatro, Jesus Camp,söndagsskola

Lördagens temakväll om Barnatro i Sveriges Television visade den omskakande dokumentärfilmen Jesus Camp från 2006 av Heidi Ewing och Rachel Grady. Filmen var nominerad till en Oscar men vinnaren i dokumentärkategorin blev Davis Guggenheim och Al Gores film En obekväm sanning.

Den del av den kristna högern som hör hemma i de mest extrema evangelikala kristna grupperna drillar sina barn på ett sommarläger i denna film. The kids on fire-retreat i North Dakota samlar varje sommar barnen som brinner. Lägerledare är grundaren av Kids in Ministry International (http://kidsinministry.com/) Becky Fischer. Hon och hennes rörelse tror på barnens betydelsefulla roll för den sista stora väckelsen och Jesu återkomst.

Vi möter flera märkliga barnprofiler. Till exempel Levi, den 12-årige predikanten, som får uppmuntran i sin vuxenimiterade predikostil. Han är redan skicklig och kan både fängsla åhörare och övertyga dem. Likt vuxna ständigt vandrande predikanter härmar och utstrålar Levi deras nervösa kraft. 12-åringen driver hem sina poänger med eftertryck.

Barnen impregneras med vuxnas föreställningar. Det är hjärtskärande att se de små våndas över tillståndet i det egna landet i frågor de knappast vet något om. Men inlärning via imitation är en stark kraft. Mantrat sitter där och tårarna stiger i barnens ögon, små nävar knyts i förtvivlan och bönekamp.

I filmen finns alltså barn som gråter hejdlöst över landets synder och där talas i tungor i ganska uppjagade och intensiva möten. De som leder lägret verkade själva nöjda med filmen efter premiären. Anledningen är förmodligen att den inte innehåller pekpinnar eller övertydliga avståndstaganden.

Filmarna berättar inte en historia utan de kliver in i lägrets liv. De genomför ett slags försiktig deltagande observation. I ett ganska planlöst myller händer olika saker på lägret. Barnen står på ett naturligt sätt i centrum och deras övertygelser, som varit i säck innan de kom i påse, återges på ett trovärdigt sätt i baracker, i möten och i undervisning.

Filmen väcker avsky. Det som sker skulle de flesta av oss beskriva som andliga övergrepp, andliga våldtäkter. Inte för att ett religiöst budskap överförs till barn. Det är metoderna som upprör, pedagogiken som trummar in utan att öppna för resonemang, eftertanke och samtal. Risken är att alla troende människor nu buntas ihop med fanatiker och extremister.

Sveriges Television har att i sitt Public Service uppdrag att behålla balansen. Det var helt rätt att visa Jesus Camp. Men inför det avskyvärda och udda är det extra viktigt med kunnig och tillbörlig introduktion, med informativa fakta och analys. För den som vill läsa mer om filmen http://www.imdb.com
kan hitta det hos IMDb. Sök efter Jesus Camp.

Den reguljära tåliga och balanserade kristna fostran, den barnatro som får växa mer på barnens villkor, fick som så ofta förr inte plats. Det avskyvärda, omskakande och udda gick före.

Andra bloggar om: Jesus Camp, Religion

På torsdagkvällen hann veckans slit i kapp. Då infann sig
tröttheten och orken började sina. Kvällen tillbringades i
halvdvala framför det beroendeframkallande flimmer vi
kallar TV. Detta ändrades den dag kyrkokörens rekrytering
lyckades.

Kvar fanns torsdagsutmattningen. Muttrande lämnade den
trötte sitt hem strax efter sju på kvällen för att bege sig
till församlingshemmet. Efter körövningen, en kvart i tio,
återvände en gnolande och visslande person till sitt hem
och då oftast, till familjens ohöljda förtjusning, på ett
strålande humör.

Två timmars koncentration på fjärdedelar och frasering
förde bort från alla möjliga bekymmer. Glädjen över att
låta tillsammans med andra födde ett djupt välbefinnande
fastän den egna stämman ibland var mer än lovligt klen.

Sången lyfte ur djupa förråd fram uppbyggliga känslor och
ny kraft. Och nog verkade det som om luften när den lämnade
lungorna tog med sig en och annan orostanke. Andas ut: Bort
allt vad oro är…

Det är ingen tillfällighet att gudstjänsten tiderna igenom
dominerats av sång. Kyrkorna är byggda som himmelska
klanglådor med paradisvalv, avpassade för att ge utrymme
för lovsången.

Gudstjänstens många talade ord visar på utvecklingen i
rationell riktning. Koncentrationen på predikan har nog
begränsat andra sätt att uttrycka evangeliet.

När förnyelse går ut över världen från klostret Taizé bärs
den framför allt av sång. I den enkla och upprepade
stämsången finner ungdomar vägen tillbaka in i det heliga,
till mötet med Gud.

Men i den alldeles vanliga gudstjänsten kan samma sak
hända. När kör och församling varje söndag brister
ut i sång är det som om en dörr öppnas på glänt.
Och somliga dagar slås den upp på vid gavel: I himmelen,
i himmelen...sjunger vi med med lika mycket igenkänning
som längtan i våra röster. /återbruk av kåseri/

Andra bloggar om: Körsång

Böckerna glädja oss, när framgången lyckosamt ler, de trösta oss utan att öfvergifva oss, när lyckan hotfullt går i moln; de gifva bekräftelse åt människornas aftal, och utan dem kunna inga svåra domar fällas. Konster och vetenskaper, hvilkas nytta ingen tanke förmår uppräkna, äga sitt bestånd i och genom böckerna.

Huru högt bör icke böckernas underbara makt skattas. då vi genom dem skönja världens och tidens gränser och liksom i en evighetens spegel betrakta såväl de ting, som äro, som de, som icke äro…
(Ur Philobiblon eller om kärleken till böcker av Richard de Bury, Sthlm 1922)