Likheterna mellan semestern och livet är uppenbara. Vi vet att det ska ta slut. Knappt har semesterdagarna börjat ticka så räknar vi dysterkvistar ner mot dagen Då vi måste återvända till arbete, skola eller vad det kan vara.
Vi har svårt att bara vara glada. Men vi övar oss genom förträngning och flykt. Gläd dig idag, imorgon ska du dö, sjöng vi med de gamla orden inför studentskrivningar och tentamina i en avlägsen tid. Vi rörde vid hotet och lämnade otäckheterna sedan, åtminstone för en liten stund. Glädje och sorg. Idag mot imorgon. Nu mot ett hotande: men sedan. Så är då drömmen att fånga dagen också ett stycke förnekelse av det som måste komma. Evigheten nu!
Olika strategier kommer till användning. Många av oss tänker på semesterns slut genom att undvika tänka på den. Så fort tanken gör sig påmind att detta snart är slut så gör vi processen kort. Risken för tungsint grubbleri vänder vi ryggen genom att byta ut den uppstickande insikten mot någon annan tanke. Idag skall jag i alla fall... bada, läsa, snickra, måla, fotvandra eller bara vila mig lite.
Febrilt famlar någon efter boken där flykt från allt som pockar på erbjuds. In i fiktionen. Simma ryggsim i fakta. När den volymen är utläst och slut ligger en annan redan och väntar. Som ett slags extra semester. Som ett nytt liv. Men det hoppar vi över och funderar inte på just då.
Förresten, nu ska jag faktiskt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar