Blåögd eller svartsynt?

Ur en ny predikan på ordrik:

Ni har säkert stött på den här leken
med hållningar tidigare – som visar
att vi har vissa tänkesätt och attityder
vi tillämpar, använder, på det vi möter
Det är mer komplicerat än att
det handlar om att vara positiv
eller negativ
Blåögd eller svartsynt?

Fyller du i korsordet med
bläckpenna – är du optimist
det vill ju gärna bli rätt!
Eller pessimist - enär det blir
bara fel i alla fall

Så har vi det optimistiska pessimisterna¨
och de pessimistiska optimisterna
och de realistiska optimistiska pessimisterna
och de idealistiska pessimistiska…
Här finns många nyanser

I Berättelsen om Jona
har vi en besvikelsens person
När Gud är nådig – mot andra
blir han vred,
och en stunds glädje över ett
ett träd som skyddar mot solen
vänds till ny besvikelse

Då undervisar Gud Jona om
hur Jona bekymrar sig för
sin egen situation, blir upptagen
av ett ynka träd han inte själv arbetat på
Skulle då inte Gud kunna ägna
sig åt hur det skall gå med en
stor stad som Nineve?
Vi känner igen oss, vi träffas alla!

Till Skottland gick färden

I The Edge, tidningen som ges ut av Edinburgh stift i den episkopala (anglikanska) kyrkan, står det att läsa om kontakter med luterska kyrkor i Norden. Man skriver med hänvisning till Borgåavtalet (The Porvoo Agreement) om gemensam förståelse.

Om Finland och finländska kontakter skriver Anne Pankhurst:
There is a well-established understanding - the Porvoo Agreement - between the Baltic Lutheran churches and the Anglican Communion. This year our own links have begun to flourish. In October the bishop of the Diocese of Espoo (near Helsinki, Finland) came for a long weekend with two of his senior clergy, to explore the possibility of a diocesan link. We hope to take this further in 2010, when there will be opportunities for sharing concerns such as youth work, use of the internet and interfaith matters.

Som om det inte var nog berättar man även om ytterligare en visit, nu ett svenskkyrkligt besök från en välkänd församling i Strängnäs stift:
Olaus Petri church, Orebro, Sweden has a large number of church workers and 25 of them decided to spend their autumn study break in Edinburgh. We gave them a good overview of our diocesan life. They visited the diocesan offices where they heard about spirituality and being a lay reader. They also spent time at the Cathedral, Waverley Care, the University Chaplaincy, Holy Trinity Haddington, St. Baldred’s North Berwick, and St. Peter’s Galashiels and attended services at Old St. Paul’s and St. John ’s, Edinburgh. We all enjoyed their visit enormously and look forward to further contacts.

Domkyrkogudstjänst

Bara genom att ställa frågan om varför de inte kommer bidrar jag till bilden av den avfolkade kyrkan, tom på gudstjänstfirare. Så är det inte. När den ädre damen ställde frågan om de många som inte var där befanns närmare 100 personer ha deltagit i högmässan.

I förhållande till medlemstal är det försvinnande få - men relativt sett är det storslaget. De flesta kommer eftersom vår gudstjänst är liturgiskt rik. Med rik liturgi följer att det blir visuellt, fler sinnen tas i bruk. Den rika gudstjänsten fungerar som goda skäl för att vara där- samma motivering som andra använder för att slippa komma dit.

Och man kan invändningarna vid det här laget. De är starkast från dem som aldrig firar gudstjänst här. Och tänk att en gudstjänst kan engagera så, trots att man inte är där! Kanske det är något att bygga på. Låt oss tala om gudstjänst, om dess utformning, syfte och mål!

Vår kyrka är stor, en katedral och därför passar katedralsgudstjänster särskilt bra. Ungefär som domkyrkans gudstjänst, den i Strängnäs. Den är till förväxling lik den vi firar...med stor glädje!!!

Varför kommer dom inte?

Vid kyrkkaffet ställde den äldre damen sin fråga: varför det kommer så få till högmässan? Ingen anklagelse fanns i rösten, men det stack till ändå. Som om det vore mitt ansvar. Och jag kan inte fly från mitt ansvar, men uppgiften att hjälpa människor fram och in i gudstjänstens dimension kan aldrig åvila enbart en anställd, hur kallad och vigd den personen än är. Och i bakhuvudet ringer Hans Alfredssons klockare (Ringaren)och undrar: Varför kommer di inte när jag ringer...?


Hon som undrade vid kyrkkaffet fortsatte och menade att knappast någon, ja ingen, i grannskapet där hon bor följer med. Varför, undrade jag. Har vi det för bra, undrade någon. Kan det vara så att när våra behov är mer än tillfredsställda så fylls rummet för Gud i våra liv av annat? Där Gudstron fanns har vi packat överfullt med saker. Vi har stuvat in omsorg om våra ägodelar, fotbollsintresse, nöjen och fritid, samlarvurmer och datortid.

Jag hinner inte gå på gudstjänst, jag skall bara twittra, facebooka, blogga, skypekommunicera, betala räkningar och spotifya... Och jag hinner inte eftersom sportsändningarna kolliderar. Första åket får man inte missa. Jag har ingen lust eftersom det bara är en massa konstiga och obegripliga ord.

Jag hinner inte, jag skall bara... Jag vill inte, har ingen lust.

Och snart är man (jag) på väg att skuldbelägga människor som inte orkar vill, eller har lust. Men hur manar man folk utan att lägga något slags mentalt tryck på sin inbjudan?

Oavsett personlig bekännelse borde alla kunna ropa om förbarmande för en värld i nöd. Och känna hur ropet når ända in i det egna livet och med nödvändighet gör hål i plånboken. Och alla borde kunna sända ett gloria mot himlens höjd som ett tack för allt gott, för all nåd, vi möter i våra liv. Och texterna som borrar i våra föreställningar om vad det innebär att vara människa kunde alla höra, de tvingar ju till ställningstagande och egen tankeverksamhet.

Och det Gud genom Kristus gjort är värt en predikan och en stund lyssnande. Där väcks reflektioner om vårt gudagivna människovärde, något vi inte själva kan skapa. Och den helighet Gud ingjutit i det mänskliga livet, genom att själv för en tid vara människa, kan verkligen behöva en stunds stillhet.

Gemenskapen som bjuds oss i sakramentet bortom alla åsiktskillnader, där vi delar bröd och vin med varandra, bär genom kommande dagar. Heligheten, Gud, är oss nära och delar sig själv...

Är detta inte nog? Så behöver man bara säga orgel, sång, gemenskap. Varför kommer dom inte?

Samhällsengagemanget som växte

Lördag. Och jag skall snart berätta för nuvarande och blivande ungdomsledare om samhällsengagemang. Kristet engagemang för att förändra världen. Mänskliga rättigheter som de är formulerade i FN:s olika dokument och i Europeiska Unionens stadga är goda riktmärken. Men de har naturligtvis inte kommit till av en slump. De har dragit många erfarenheter och insikter från de religiösa urkunderna. Till dem hör det Bibliska materialet.

För min del började engagemanget i tidig ungdom. Som utbytesstudent i USA blev den extrema fattigdomen vägg i vägg med ofattbart överflöd en väckarklocka. Det var på 60-talet när The Civil Rights Movement marscherade. En rörelse för medborgerliga rättigheter för alla!

Och sedan blev det Ny Gemenskap i Stockholm med och för hemlösa. Och ett växande engagemang för utsatta länder som Vietnam, Chile och Korea. Självfallet brann många i min generation för den fattiga världens frigörelse. I kyrkorna kanaliserades detta internationella intresse genom Ekumeniska U-veckan...

Svenska ekumeniska nämnden blev också en viktig katalysator för detta engagemng som närdes i ungdomsorganisationerna och i Frikyrkliga Gymnasiströrelsen (FKG) såväl som i Kyrkliga Gymnasiströrelsen (KGF). Och än starkare kom det till uttryck i studentrörelsen. Tänk vad man fått vara med om...

Smått och gott

Talgeneratorerna är ännu inte fullständigt lyckade. Hos Aletheia har jag lyssnat till webReader som pressar fram ett antal bibelversar. Betoningen blir ibland häftigt komisk... Hans sons blir Hanssons och förlåter låter som får lotter. De som får lotter är de som hava syndaat. Men det är betryggande att veta att kärleken förjår aldrig. Och en dag skall man känna till fulo såsom jag har blivit till fulo känd!

En annan blogg, Ave Maris Stella, ställer frågan om filmen Lourdes. Att den vann pris i Venedig och har fått positiva recensioner. Lite fakta finner man hos Cineuropa som också tillhandahåller en recension. Filmen handlar om den rullstolsbundna Christine som betämmer sig för att åka på pilgrimsresa till Lourdes. Väl där så helas hon mirakulöst...

En västernärking är villrådig och gnällig (inte mitt påstående). Han är trött på folk och Facebook och... Kanske en liten film om modern religionsutövning kunde pigga upp?

Kyrkans miljontapp

Så satt jag där i radiostudion. I förra veckan. Den 13 januari. Radio Örebro vill få några kommentarer till nyheten om att Svenska kyrkan enligt prognoserna riskerar att tappa en miljon medlemmar. På väg ut ur studion är några lokala politiker från de olika lägren, men de ser ut att ha en vänskaplig och god relation. Inga ilskna miner.

Reportern tror mer på samtal verkar det som, vilket känns skönt. Hur många gånger har man inte suttit som anklagad i olika medier? Och samtalet känns bra. En kollega Paul Henriksson från Karlskoga ger kloka synpunkter. Och ett antal på-stan-intervjuer visar stort förtroende för kyrkan.

Du som vill lyssna kan göra det HÄR under några veckor... Men du behöver tålamod. Det börjar med nyheter, vid det här laget smått ålderstigna.

Gotland på undantag

Låt Gotland bli danskt, utropar Per Westberg, inflytelserik bloggare och kyrkosakunnig. Egentligen vill han inte det om man läser noga, men tanken är utmanande och kanske kan väcka lite uppmärksamhet för Gotlands utsatta läge. Wetsberg har blivit upprörd när han läst en utredning om färjetrafiken till Gotland:Långsiktigt hållbar linjesjöfart till Gotland 2015-2030.

Det finns en myndighet med det klingande namnet Rikstrafiken. Det är därifrån den upprörande utredningen kommer. Man välkomnnar läsare till sin hemsida med följande presentation:
Rikstrafiken är en myndighet under regeringen (Näringsdepartementet). Vår uppgift är att genom anbudsförfaranden avhjälpa brister i tillgänglighet i transportpolitiskt motiverad långväga kollektivtrafik som inte körs på marknadens villkor. Allt i syfte att skapa grundläggande resmöjligheter för medborgare och näringsliv. Rikstrafiken ska också verka för utveckling och samordning av den interregionala kollektivtrafiken och för att de transportpolitiska målen nås.

I utredningen om linjesjöfarten konstaterar man att en tillgänglighetsanalys visar att Gotland minsann inte är så illa ute: När analysen tillämpas på Gotland framgår att kommunen har god tillgänglighet. Det är dock inte färjetrafiken utan den kommersiella flygtrafiken som gör att
tillgängligheten, enligt Rikstrafikens sätt att mäta, är god.

Så ser myndigheten det när de man väger in olika kollektiva transportmöjligheter med flyg, båt, buss och tåg. Undrar om Gotlänningarna själva skulle hålla med?

Utredningen borde granskas på varje gotländsk utbildningsanstalt: grundskola, gymnasium och högskola som en övning i demokrati och argumentationsanalys. Tänk vad man skulle kunna göra med följande slutsats:
Varierande hastigheter ska eftersträvas för att ta hänsyn till
resenärernas intresse. Turer med få resande ska gå långsamt
och turer med många resande ska gå fort. (s39)

På samma sätt borde naturligt bilar, bussar och tåg med få passagerare köra långsamt och de fullsatta tillåtas trampa gasen i botten. Är man få har ingen bråttom och är man många har alla pressade tidscheman... Logiken firar triumfer!

Men i rättvisans namn ska man påpeka att utredningen försöker låta klimatmål och minskade utsläpp få genomslag på Gotlandstrafiken. Men samtidigt reflekterar man inte över färjetrafiken som den enda farbara vägen mellan fastlandet och Gotland. Vägtullar har vi ju inte i Sverige. Och färjetrafiken borde naturligtvis subventioneras i långt högre grad. Som det nu är är Gotland satt på undantag.

Danmark kanske inte är en så dålig lösning i alla fall?

Bilen är klar, hämta den!

Det ringde på mobilen för en dryg vecka sedan. - Hej du, din Caddy är klar! Min Caddy, tänkte jag. Och associationerna flög som tornseglare genom skallen. Jag har ju ingen! Har jag vunnit en? Jag är inte med i någon pristävling, har inga lotter…

- Du får hämta den, den är klar nu, sa den skrapiga rösten. Han ringde från en bilfirma på söder. Inte i Örebro, utan i huvudstaden. Mina protester var först lite lama. Det kunde ju vara en Bingolott som jag missat att kolla. Men Caddy? Vad är en Caddy? Du har ringt till Örebro, vet du om det, sa jag. Verkar inte så smart att ha bilen inlämnad hos er. Dessutom har jag ingen Caddy. Han tog emot invändningen och jag hörde hur han tänkte. Så bad han om ursäkt eftersom det måste ha blivit fel på telefonnumret. – Fel är det inte på mitt nummer, du kom fram, eller hur. Men jag stillade mig. Han kunde säkert inte rå för det. – Men ni måste ha fått fel nummer. Jag slog senare upp Caddy och fick det till en liten skåpkärra från Volkswagen.

Två dagar senare ringde det igen. – Hej! Du din Caddy står här och väntar. Du har inte hämtat den än! Jag hälsade artigt och drömde inte längre om att blivit begåvad med en ny bil. Du det är person i Örebro du ringer till. Jag förklarade det härom kvällen. Det blev tyst. Så sa han: jasså! Du, då vet vi det. Ledsen att ha stört.

Till min fru kommenterade jag att antingen lever jag ett dubbelliv i södra Stockholm, eller har de ingen fungerande intern kommunikation på den där firman. En dag senare ringde det igen. Det var från bilfirman. NU får du hämta den, Caddyn! Mer uppfordrande, liksom befallande. Den är inte min, men tjatar Ni så kan jag ju ta emot den som en gåva eller så. Jag bor i Örebro! Tyst i mobilen… Jaha. Och nu är det tredje gången ni ringer om bilen som inte är min. Stryk mitt mobilnummer! Visst, sa rösten.

Igår kom nästa samtal. Hej du, vi undrar om du var nöjd med Caddyn? Det har ju gått ett par dagar nu. Nu var det jag som blev tyst. Sedan sa jag avmätt: Låt mig berätta för dig att jag bor i Örebro, jag kör en Volvo V-70 och jag är nästan aldrig i Stockholm, än mindre på söder. Det nummer du ringt är mitt, bara mitt, mobilnummer som jag tre gånger bett Er att inte använda för att diskutera en Caddy.

Där gjorde jag ett litet uppehåll för att hämta andan och tänkte att det där lät vare sig trevligt eller vänligt, mer tarvligt egentligen. Så jag avslutade samtalet med att påpeka vilken flitig och intresserad bilfirma han jobbade på. För att inte vara kund hos er så har ni ju visat mig stort intresse. Så gör sällan min firma. Vi utgår från att kunderna stannar kvar bara vi sänder ett blad 4 gånger om året… Nej, vi gör mer än så. Men det kan vi väl tala om nästa gång ni ringer. För ni lär väl höra av er igen...

Integration kräver mer

Integration är ett märkligt ord. Man vet nästan intuitivt att det betyder att förena, sammanföra, samordna, fullständiga genom införlivning. Låter enkelt. Men i verkligheten är integration komplicerat. Det är inte som att hälla en vätska i en annan och röra om.

Därför blir alldeles för enkelt att i integrationsfrågor huvudsakligen tala om arbetslinjen. Vår flyktingpolitik är ju något annat än arbetskraftsinvandring. Inte ens arbetskraften som invandrat har via arbetslinjen seglat upp som integrerade grupper. De och deras barn är inte särskilt ofta synbart delaktiga i folkrörelsesammanhang eller representerade på samhällets viktiga förtroendeuppdrag.

Hur kan man då tro att det enkelt och smärtfritt ska kunna bli så för människor på flykt, för dem som just fått flyktingstatus och en fristad i Sverige? De kommer sällan från samhällen med hög standard och god hälsovård. Många saknar trygg uppväxt eller rejäl skolunderbyggnad och akademisk utbildning. Flyktingar bär ofta med sig traumatiska erfarenheter från förföljelse, övergrepp och krig. De har genomlevt sorg och familjesplittring.

Integration kan mätas mot många variabler. Individer kan mötas för att utveckla en ömsesidig vänskap. Men om ordförrådet är torftigare än våra barns, och med många andra hål, vilka har uthålligheten? Charmigt och lite exotiskt kan det vara i början - men sedan krävs mer för att det ska bli en fungerande relation. Naiv idealism räcker inte till.

Ska människor få en rimlig chans till integration måste vi ge bättre förutsättningar för inlemmandet i vårt samhälle. Det skulle underlätta mycket om alla fick minst grundskoleutbildning!

När vi diskuterar integration menar vi då verkligen allvar med strävan till integration? Integration låter så enkelt om man mäter i representativa procent för människor med utländsk bakgrund. Politiska religiösa och andra konflikter lämnar man inte bara kvar i sitt forna hemland. De följer med. Vi riskerar att bygga in nya konflikter om de som rekryterar inte tar hänsyn till människors bakgrund och historia.

Den naturliga viljan att vara nära och bo granne med dem man delar bakgrund, kultur och tro med kan verka stå i motsats till integration. I den gropen faller infödda svenska oftare eftersom de har resurser och möjligheter att lämna områden där det blir många med utländsk bakgrund. Så på ett sätt är stadsdelar med många olika grupper med utländsk bakgrund (t ex Varberga och Vivalla) mer integrerade än de områden där mest infödda svenskar bor (t ex Adolfsberg och Hovsta).

Till sist behöver vi vända på uppmärksamheten och rikta den mot oss med uppdrag, med ansvar och makt. Den utmanande frågan till oss är om vi själva är beredda att ta steget tillbaka och lämna utrymme för att någon annan skall få möjlighet att göra karriär inom politik, arbetsliv osv. Är vi beredda på att förändra våra livsmönster, utöka dem, förändra dem?


Här kan man läsa mer:
Regeringen om integration

Migrationsverket

Länsstyrelsernas uppdrag

Sveriges kommuner och Landsting

Tema asyl och integration

Hur installerar man kristen tro?

Konsten att vara en skicklig trons försvarare har förfallit. Eftersom många inte tar kristen tro på tillräckligt allvar för att gå till vederhäftiga angrepp så faller också försvaret samman. Finns det någon som bryr sig längre? Vem argumenterar man med? De ateistiska humanisterna sjunger sin höga visa och där är det mest refrängsång.

I skolan lär de unga sig inte tillräckligt med religion för att ens veta vad den används till. Asatron fattar de ju för det var så länge sen och inget växte på åkrarna om man inte höll igång lite med blot och lurar. Men idag. Om religion är som att koppla upp sig på nätet så behövs den ju inte eftersom nätet finns och ungdomarna redan är uppe, typ.

Det är istället som om man fått en programvara som inte går att installera. Så ytterst få har lyckats sätta igång programmet att nästan ingen begriper vad man gör med den, vad den är bra för. Finns den verkligen inte på CD-rom? Eller DVD? I en bok? Har hon Fredriksson skrivit en Bibel?

Kampen har flyttat från yttre fronter till inre förhållanden. Det är så listigt ordnat att när yttre fiender saknas kan man alltid hålla sig i form genom att bråka med varandra. Då kan man få nyttja sina gåvor som vore det en verklig strid och inte skenfäktning. Men få kapitulerar eller omvänder sig och byter sida. Men några får bittert fly fältet.

Och man kan omdefiniera både marschorder, instruktionsbok och världsbild. Man gillar läget så mycket att man inte gillar det man tänkte nyss. Ju nyare desto nyare. I den bästa av världar flyter allt. Då har man verkligen hittat uppgifter för inre stridigheter. Till attack mot dem som vill försvara något. Se, jag gör allting nytt, blir slagordet.

Svensk militär kan det där. De har i decennier ägnat sig antingen åt sitt materiel eller åt att strida med varandra eller makthavarna. Det är därför många av dem nu fått sluta slåss. Ibland uppstår en skärmytsling men det brukar resultera i att de stridskunniga förlorar och så blir de av med ännu en brigad eller ett förband.

Den kämpande kyrkans kamper gäller idag många praktiska frågor och handlar inte alltid om trons relevans, formulering och uttryck. Man använder sina förmågor för att diskutera utrustning eller lida av all orättvisa man utsätts för. Intresset för den andre förbyts och blir till kamp om sanningar, som om man förfogade över hela sitt arv. Och orden lockar oss att tro att nytt alltid är bättre än det som är eller varit, förnyelse låter bättre än förvaltning. Så glömmer man att det kan räcka med en vandringsstav, ett tält och ett nyfiket samtal.

Partierna som stöder dop och konfirmation

Kyrkans Tidning skriver om medlemsutvecklingen (avvecklingen?) i Svenska kyrkan:
Om tio år kommer svenska kyrkan att ha sex miljoner medlemmar i stället för dagens sju miljoner. Det är en av de nedåtgående trenderna i den nya prognos som kyrkokansliet i Uppsala tagit fram för att förbereda kyrkan på de närmaste tio åren. En prognos som omedelbart kommer att få genomslag i de framtidsbeslut kyrkan fattar.

Enligt prognosen kommer om­kring 60 procent av svenskarna att tillhöra kyrkan om tio år mot 72 procent i dag, dopen och konfirmationerna kommer fortsatt bli färre, medlemsantalet kommer att sjunka med ungefär 1,2 procent varje år.

Andra förmedlar nyheten. Som Svenska Dagbladet. Och fler artiklar lär det bli...

Erika Brundin, planeringschef på Svenska kyrkan, menar att man kan påverka siffrorna för dop och konfirmation, men knappast utträdena. Men detta öppnar ju helt nya perspektiv. Strålande utsikter och tillfällen för dem som faktiskt styr Svenska kyrkan att visa var de står.

Nu ges, som från ovan, en chans för partierna att visa färg (vilket de ofta så gärna vill). Här har de fått en osannolik möjlighet att visa hur de som partier värnar om Svenska kyrkans framtid. En bred uppmaning till partifolket och valmanskåren att låta döpa och konfirmera sina barn vore väl ett vittnesbörd så gott som något. Och ett antal tydliga pressmeddelanden från de stora partihögkvarteren om värdet av att tillhöra trossamfundet Svenska kyrkan skulle sitta bra. Och när vi ändå är i farten kunde de ju slå ett slag för den högmässa som enligt de oroade riskerar att kollapsa!

Vi väntar några dagar och ser. För visst borde dessa uttalanden komma just nu - inför det hotande miljontappet!

Att lämnas utanför

Vi trivs där vi känner oss hemma, där vi kan koderna och förstår signalerna. Men i ett sammanhang där vi mer blir betraktare kan det kännas svårt. Genom åren har det märkts på många konfirmander. Lämnas de åt sig själva förblir de utanför. Om ingen öppnar gudstjänstens dörrar till det som sker, till händelseförloppet och det stilla dramat, till den dialog som pågår, hur ska man då bli en del?

På ett sätt är det samma frågor som idrotten har att kämpa med. Innan man har ett hum om reglerna förblir en ishockeymatch ett ständigt jagande efter en liten svart trissa. offside är obegriplig. Varför får spelarna ibland tackla så stickor och flisor ryker för att i nästa sekund tvingas lämna plan för att spelaren råkade hålla en klubba för högt. Obegripligt och svårförståerligt.

När man väl börjar förstå kommer naturligtvis nya dilemman. Att förstå är ju inte detsamma som att bli delaktig och innesluten, en aktiv, en utövare. Kyrkan vill att alla ska bli aktivt troende, gudstjänstfirare, bedjare och ordets görare. Ishockeyn är nöjd med stor publik och brett intresse.

Idag på trosviss:

Yta
häftigt reste sig vreden
senare än önskat
gick efter att ha sett
vad ingen annan kunde se
hört det som inte blev sagt
på den platsen i bänken
föll lovsång och skönhet
på kallt stengolv

okänt territorium, främmande makt
förställning och tillgjordhet
fjantiga utstyrslar
märkvärdiga ord
ilskan större än rummet

en oansenlig
som hyllas så
får vara

Kyrkans val under debatt

Kyrkans valsystem får kritik i en enkät som tidningen Dagen gjort. Frågorna har gått till ett antal kyrkoherdar. Särskilt kritiska är herdarna till risken för sammanblandning av religion och politik. Och till det mycket låga valdeltagandet.

Gunnar Edqvist, Svenska kyrkans mest sakkunnige, ett slags kyrkoordningsorakel, öppnar för en eventuell framtida prövning av systemet. Dagens skriver: Enligt Gunnar Edqvist finns det inga hinder för Svenska kyrkan att genomföra en förändring, så länge en majoritet i kyrkomötet står bakom beslutet.
- Svenska kyrkan måste vara en demokratisk organisation. Det står i lagen om Svenska kyrkan. I övrigt finns det ett rätt stort utrymme för förändring. En demokratisk organisation kan se ut på olika sätt, säger Gunnar Edqvist.

En enkel reform vore att nomineringsgrupper för fram kandidater, men att alla sätts på lista. Det skulle medföra att partiorganisationerna tappade kraft och att väljarna fick större inflytande. Med ett sådant system vore det möjligt att rösta på alla dem man finner mest lämpliga, partilösa och politiska företrädare från olika grupperingar. Man skulle alltså samtidigt kunna rösta på en moderat, en socialdemokrat och några partipolitiskt fristående kandidater!

Och självfallet borde kyrkan införa indirekta val till stifts- och riksnivå. För att garantera att de som väljs själva har ett församlinsgengagemang. Det skulle också bekräfta att i Svenska kyrkan är församlingarna den grundläggande enheten.

En väl så viktig invändning är att Svenska kyrkan lägger mer än 100 miljoner på sitt val (kyrkovalet 2005 kostade mellan 122-132 miljoner). En ofattbar summa för en kyrka som ska arbeta trovärdigt. Visst ska demokrati få kosta. Men Svenska kyrkans apparat är överdimensionerad och blir för var dag än mer oproportionerlig i förhållande till det trons liv som kyrkoordningen menar är kyrkans främsta uppdrag: gudstjänst, undervisning, diakoni och mission!

Kollaps för gudstjänstlivet

Kollaps. Vilket ord. Och än häftigare blir det när det kombineras med gudstjänst. Att ordet rymmer ett annat ord är mer än en tillfällighet. Inne i kollaps finns kaos.

Om gudstjänstlivet i Svenska kyrkan säger biskop Hans-Erik Nordin i Strängnäs följande:
Det som oroar mig mest är att gudstjänstlivet på vissa håll håller på att kollapsa, och att det i
städerna är så pass få av de kyrkotillhöriga som firar gudstjänst, procentuellt räknat. Om
gudstjänsten upphör, då upphör församlingen. Det är naturligtvis inte bra att vi förlorar en procent kyrkomedlemmar varje år. Men det är inte min största oro. Nu har vi c:a 70% medlemmar. Men vad tjänar det till den dag vi har 40‐50% medlemmar, om ingen firar gudstjänst? Då har vi ett skal utan innehåll. Detta är det verkligen oroande.

Under tiden fylls många av landets katolska kyrkor av gudstjänsfirare. Och av andra religioner utmärker sig islam där moskéerna ständigt samlar mängder av bedjande människor. Men Svenska kyrkan är för sina medlemmar på många håll svalt likgiltig.

Svenska kyrkan har alla möjligheter att erbjuda fullödiga och fantastiska tillfällen för Gudsmöten. Högmässan, den förtalade och utskällda, har allt som behövs. Om bara kyrkans eget folk trodde. På sin förmåga. På sin gudstjänst. På Gud.

Men lägger vi handen på hjärtat. Vi har annat att göra. Viktiga saker. Sköta fastigheter. Förhandla. Se till att kyrkopolitiken och apparaten fungerar. På ytan tycks Svenska kyrkan vinna världen. Men själen tar allt oftare andra hand om. Omvändelse borde därför nu stå först på varje församlings åtgärdslista: Åter till kärnverksamheten. Åter till centrum. Ad fontes!

Tänk om det är fullsatt

Ur en ny predikan på ordrik:
Ett par minuter i tio
strömmar folket till vår kyrka
Varför så sent?
Man gillar nog att vara nära varandra
kommer man sent får man ju trängas
Vestibulen är fylld med folk iförda kåpor,
där finns kyrkvärdar och
människor med kors och ljus

Att bilda en mänsklig mur, en folkmassa
är en teknik man skulle kunna använda
för att få folk att komma till gudstjänst
Man låter de stora processionerna
slamma igen dörrarna

Människor är av naturen nyfikna:
Du, se vilken folksamling! Vet de nå´t vi inte vet?
När de ser trängseln vid dörrarna
tänker folk: uj uj, bäst att skynda dit
Kanske finns det inga platser kvar
trots att det är en vanlig söndag

Och så finns det faktiskt ett par platser
bakom en pelare… Jag ser er minsann där borta
Välkomna!

Något annat som kunde locka vore
att stava våra namn annorlunda
Lasse Ztenztröm med z gör förmodligen zuzen!
En sådan söndag borde bli minnesvärd
Folk skulle komma en timme innan högmässan
och hellre betala flera hundra kronor i entré
än lägger sedlarna i kollekten
Vi har övervägt att sälja biljetter till högmässan
Då kunde många fler förstå
att den verkligen är värd något

Ängeln blåser in det nya året

Sista nyårshälsningen för denna gång. Ett kort med gammalstavning. Stavningsreformen 1906 förenklade stavningsreglerna så att till exmpel dt kunde skrivas tt. Godt blev Gott.

Idag låter det nästan som ett skämt, men det var ecklisiastikministern Fridtjuv Berg som tog det slutliga intiativet.

Nyårskortet är överlastat men genomarbetat. En ängel i frihetsgudinnepose lyfter sina förgätmigejblåa blommor mot rymden. Som ett nyårsfyrverkeri!

Färgerna är klara och med starka kontraster mellan vitt, rött och gult (guld får man förmoda). Och de blågröna vingarna är imponerande.

Ängeln framträder mot en fond bestående av den välbekanta stjärnehimlen, men denna gång med ett tillägg, en gigantisk Davidsstjärna, en Betlehemstjärna.

Tankarna leds naturligtvis till Jesusbarnet i krubban.

Snart, dvs under Trettondagshelgen, ska dessutom de vise männen i högmässan äntligen nå fram till den av stjärnan markerade plasen.

Sådana kort görs knappast idag, trots att änglar åtnjuter folklig popularitet.

Tekniken ska rädda oss

Här en hoppfull nyårshälsning. Skridskoseglet är denna gången fordonet som för in i det nya året, in i framtiden. Och ett barn i varma vinterkläder har glädjen att fara mot de nya tiderna. Det är kylslaget blått och himlen är kanske tänkt att vara molnfri, men nog anar man ett överhängande oväder...

Observera att här finns verkligen en stark tro. En övertygelse fylld av förtröstan: tekniken ska göra det, den ska rädda oss! Och den öppnar det nya. Märk det fina träslaget. En bamburam i den kalla nord.

Seglet erbjuder bra upphängning av antennen för den bärbara radiomottagaren. Kanske en kristallmottagare? En ung radiotelefonist. En tidig mobil!

Skridskoåkaren har inte oss i blickfånget utan ser bort och ut mot isens öppna vidder.

Kortet är poststämplat i Hidingsta den 31/12 1924 och sänt till Odensbacken. Budskapet är rimmat och klart: O, hej va´de går/Gott Nytt År